You are currently browsing the category archive for the ‘Regleringsteori’ category.

De senaste månaderna har visat att slaget om yttrandefriheten inte är avgjort. Det visar sig genom dåd, diskussioner och inte minst genom avgöranden i domstol. En fråga som då kommit upp är frågan om relationen mellan yttrandefrihet och upphovsrätt. Är det rätt att fälla någon för upphovsrättsintrång när det handlar om publicering av bilder med stor betydelse från publicistisk synvinkel?

Grundproblemet kan sägas vara att upphovsrätten innebär en ensamrätt, i princip ett monopol, medan yttrandefriheten förutsätter att vi har rätt att sprida egna och andras tankar. Båda har sin bakgrund i tankegods från upplysningen och båda har en ställning som mänskliga rättigheter, vilket manifesteras i såväl FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som i svensk grundlag. Detta gör att båda, samtidigt, är bland det viktigaste vi har.

Det finns flera exempel när kollisioner har hamnat i domstol och som ofta med frågor om mål som rör yttrandefrihet handlar många av dem om situationer som väcker många känslor. Vi har exempelvis målet om Hitlers Mein Kampf, NJA 1998 s. 838 och målet om Sveriges Flagga, NJA 1975 s. 679.

De potentiella kollisionerna mellan upphovsrätten och yttrandefriheten har identifierats av lagstiftaren, som gjort en del avvägningar mellan de båda för att minska risken för långtgående konsekvenser.

Bland de viktigaste åtgärderna är att upphovsrätten konstruerats till att inte omfatta idéer och tankeinnehåll som sådana. Det upphovsrätten skyddar är hur idéer och tankeinnehåll uttryckts. Den som vill sprida vidare själva idén kan alltså göra det, om denne bara ändrar hur idén är uttryckt. Ensamrätten, monopolet, gäller alltså inte informationen som sådan, vilket öppnar för att sprida den vidare.

En annan åtgärd är att upphovsrättslagstiftningen innehåller flera inskränkningar. Hit hör exempelvis citaträtten, vilket gör att vi kan citera ur offentliggjorda verk. Vi kan alltså ta fragment ur andras texter och använda dem ordagrant, för att exempelvis gå i polemik med någon.

Ett annat exempel på hur upphovsrätten förhåller sig till yttrandefriheten är frågan om parodier. Det anses generellt vara så att parodier är tillåtna, något som också varit föremål för prövning i EU-domstolen nyligen (EUD C-201/13).

Om nu lagstiftaren tänkt på allt detta borde väl problemen vara ur världen? Riktigt så är det dock inte. Och det är här som bilderna som Ekeroth tagit kommer in.

För den publicist som fick bilderna i sin hand var förmodligen det publicistiska beslutet enkelt. Det handlar om bilder med nyhetsvärde, som kunde belägga ett händelseförlopp som det måste anses vara av allmänintresse att vi diskuterar. Frågan är om de som fattade det publicistiska beslutet om att publicera ens tänkte på den upphovsrättsliga dimensionen.

Rent upphovsrättsligt, enligt svensk upphovsrätt, är det dock inte särskilt svårt att se att det är fråga inte riktigt passar in i de åtgärderna som lagstiftaren vidtagit för att minska kollisionerna mellan upphovsrätt och yttrandefrihet. Det går inte att ”ta om” bilden på ett annat sätt för att undgå upphovsrättsintrång, att använda bilder i sin helhet kan inte ses som ett citat och det går inte att se det som en parodi på ursprungsverket. Det är således ett intrång i upphovsrätten.

Hur ska denna konflikt lösas? En lösning är att låta allt vara som det är och att låta de som fattar de publicistiska beslutet helt enkelt bestämma sig för om det är värt att göra ett intrång i upphovsrätten. Det uppkommer då ett ansvar, men att betala någon tusenlapp i skadestånd får kanske anses vara värt det i vissa fall. En annan lösning skulle vara att införa det som kallas för ”fair use”. Denna, amerikanska, lösning har många gånger framhållits som nyckeln till lösningen på alla upphovsrättens problem. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Christina Wainikka

På konsumentdagarna i Örebro talade jag den 14 maj 2014 om ”Den rättsligt värdelösa konsumenträtten”. Titeln och mitt efterföljande Facebook-inlägg har tydligen väckt nyfikenhet, varför jag lägger ut mina slajds till allmän beskådan här.

Konsumentdagarna Örebro 2014 – Föredraget Jakob Heidbrink

I efterdyningarna efter måndagens vidriga nazistiska mordförsök i Malmö ser jag i mitt Facebook-flöde en del inlägg och kommentarer som mer eller mindre allvarligt förespråkar att den ena eller andra åsiktsriktningen (allt från renodlad nazism till Sverigedemokraterna, emellanåt alla former av extremism till både höger och vänster) eller åtminstone dess yttringar ska förbjudas. Tillsammans med andra inlägg som länkar till den femtielfte debatten om förment rasistiska eller på andra sätt smaklösa böcker som borde rensas från bokhyllorna i de allmänna biblioteken (vilket inte helt är ett rop på förbud mot någon viss åsiktsriktning, men åtminstone förbaskat nära) signalerar dylika rop efter förbud en ganska stark tro att man kan komma till rätta med obehagliga, vidriga eller farliga samhällsfenomen genom juridik och reglering. Jag anser att en sådan tro är farlig, eftersom den dels riskerar att frammana bristande vaksamhet efter det att ett juridiskt förbud sjösatts, dels hotar tilltron till juridiken när (inte om) förbudet inte kommer till rätta med problemet.

Övertygelser och åsikter försvinner inte genom att man förbjuder dem. För att ha en hygglig chans att komma åt övertygelser och åsikter med juridiska medel, måste man kontrollera alla tre av regleringens enheter: man måste (i) ha ett förbud eller någon annan regel (exempelvis om tillåtna åsikter, av vilken en regel om förbjudna åsikter kan härledes), (ii) ett system för övervakning för att kunna konstatera avvikelser från regeln under (i) och slutligen (iii) en uppsättning sanktioner som säkerställer att den som ertappas med att bryta mot (i) upphör med detta. Man behöver alltså (i) förbud, (ii) övervakning och (iii) sanktioner.

Om vi verkligen vill bli av med åsikter eller deras yttringar, måste vi alltså (i) förbjuda att sådana åsikter hyses eller yttras, ens i privata sammanhang, (ii) övervaka att ingen har åsikten i fråga eller yttrar den och (iii) förfoga över sanktioner som leder till att den som bryter mot förbudet under (i) upphör att göra det. Inte ens teoretiskt är det särskilt sannolikt att i har någon sådan uppsättning verktyg.

Jag ska göra det svårt för min argumentation och förutsätta att vi (i) har ett förbud exempelvis mot åsikten att någon ”ras” bland människor är överlägsen någon annan och att vi (ii) har ett övervakningssystem på plats som säkerställer att vi uppmärksammar en åtminstone försvarlig del av alla brott mot förbudet. (Redan detta antagande är för övrigt inte oskyldigt: ett fungerande övervakningssystem torde förutsätta antingen en stor teknisk övervakningsapparat som till och med går längre än det vi redan lever med eller ett system av angivare likt det i forna DDR. Någon som frivilligt ställer upp på det?) Det riktigt stora problemet är nämligen (iii): med vilken sanktion får man någon sluta att tycka som hen gör? Till och med världens mest slutna land, där all information kontrolleras och indoktrineringen, angiveriet och övervakningen är total – Nordkorea – har dissidenter. Någon som tror att vi blir av med de åsikter som bär upp nazismen eller så bara Sverigedemokraterna genom att förbjuda dem eller deras yttringar? Jag kan inte förmå mig att tro det.

Man skulle kunna tänka sig att man genom ett förbud mot åsiktsyttringar förhindrar eller försvårar att vissa grupper organiserar sig, och att man därigenom gör vårt statsskick mindre sårbart för angrepp från extremisthåll: kan de inte bedriva propaganda för sin sak, kan de inte organisera sig, inte bilda politiska partier och inte få någon majoritet. Helt bortsett ifrån att det ligger något konstigt i den demokratiska övertygelse som måste lita till förbud för att det oupplysta folket ska rösta som man anser är lämpligt (det ligger ett visst släktskap med diktaturer i denna övertygelse), indikerar historien att det inte fungerar. Weimarrepubliken hade åtskilliga förbud mot extremister (i olika omgångar) och hotades ändå av såväl kommunister som nazister. Den västtyska staten har allt sedan sin tillkomst med förbud, övervakning och repression försökt hålla koll på extremister på både höger och vänster sida av det politiska spektrum (och därvid varit mera skarpsynt på vänster än på höger öga, som man så vackert uttrycker det på tyska), men inte har man kunnat förhindra vare sig extremistiska sammanslutningar eller våldsdåd. Man kan förstås alltid argumentera att det skulle vara ännu värre om förbud, övervakning och repression inte fanns, men jag måste erkänna att jag aldrig sett något annat eller bättre argument som stödjer denna tes än att folket är dumt och behöver sanna demokrater i ledningen som med straffrättens hjälp ser till att väljarna inte lämnar den tillåtna demokratiska stigen. Jag har som redan antytt svårt att acceptera det argumentet som ett argument baserat på en demokratisk övertygelse.

Den trista sanningen verkar vara att juridikens makt över kollektivet har sina begränsningar. Vi kan inte ersätta sociala reaktioners eller sociala konflikters potential att påverka opinion genom juridiska regler. Medborgarrörelsen i USA under 1960-talet står enligt min fasta övertygelse mera i tacksamhetsskuld till modiga studenter som lät sig pryglas av en diskriminerande statsmakt och modiga präster som vågade predika medborgerlig jämställdhet än till den lagstiftning som så småningom lät påskina att allt stod väl till i USA. De homosexuella står mera i tacksamhetsskuld till de modiga människor som kom ut ur garderoben och som vågade visa vem de är än till den majoritet bland 349 personer i riksdagen som tryckte på en knapp.

Juridiska regler kan kanske stödja sociala processer. Juridiska regler kan ge den råg i ryggen som försöker agera socialt. Men juridiska regler kan inte initiera sociala förändringar. Juridiska regler kan inte förhindra sociala förändringar. De kan måhända fördröja eller i några få fall kanske till och med påskynda sociala skeenden som skulle äga rum i alla fall, men de kan aldrig förhindra dessa skeenden eller ge upphov till dem. Det kan bara de som med tålamod och mod orkar föra samma gamla konfliktfyllda debatt en gång till, de som vågar göra det rätta även när det kostar i grannars anseende och man riskerar att få glåpord på sig, de som vågar vara anständiga när alla andra beter sig som svin. Om vi verkligen vill rädda judar i Malmö, om vi verkligen vill förhindra nazister på våra gator, om vi verkligen vill förhindra rasism, homofobi och andra vidriga sociala fenomen, är det varken tillräckligt eller ens särskilt smart att ropa på pappa Staten, på polis och domstolar.

Då är det enda som verkligen hjälper i längden eget mod och egen anständighet.

I en (ganska rörigt formulerad, tycker jag) debattartikel i Svenska dagbladet ondgör sig KTH-doktoranden Rickard Engström över det som han uppfattar som brister i det svenska konsumentskyddet på finans- och telekommarknaderna. Artikelns budskap och rubriken (som författaren inte nödvändigtvis svarar för) går något isär, eftersom Engström inte tycks klaga över själva de regler som utgör konsumentskyddet, utan över de institutioner hos vilka man kan klaga när man känner sig illa behandlad som konsument. Det är alltså inte konsumentskyddet, utan tillsynen och processen som Engström tycks mena brister.

Problemet är enligt Engström att de statliga myndigheter som är satta att vaka över marknaderna – tillsynsmyndigheterna – inte fullgör sin uppgift, utan hänvisar till organ som Konsumenternas bank- och finansbyrå och Telekområdgivarna när konsumenter klagar. Dessa organ finansieras huvudsakligen av branschen själv, och medan Engström inte visar på något fall över huvud taget där de de facto behandlat konsumenter illa, tycks han mena att båda institutionerna är så uppenbart jäviga att de inte kan behandla konsumenterna korrekt. Det är lite mycket att påstå utan att man kan visa på konkreta missförhållanden, men det finns helt tydligt ett rättsstatligt problem i att de potentiella syndarna indirekt övervakar sig själva. Så långt, så riktigt – något bör göras, kan man mena.

Frågan är vad detta ”något” skulle vara. Det som Engström tycks mena är att det krävs mera tillsyn, alltså att myndigheterna aktivt övervakar marknaden och dess funktionssätt. Ok, det är ganska traditionellt och således knappast någon bomb han släpper. Det som dock förvånar med tanke på att Engström har sin bakgrund inom ekonomi (han doktorerar i bygg- och fastighetsekonomi) är att han inte verkar ha givit någon tanke åt hur det skall gå till.

Finans och telekommunikation är massmarknader, vilket innebär att klagomålen i absoluta tal är många (även om de i förhållande till hela marknadens omfattning skulle vara få, vilket jag dock inte vet). För att utreda och övervaka denna marknad och enskilda klagomål krävs en hel del resurser. Standardavtal skall inhämtas, läsas, förstås och eventuellt reageras på. Bankernas, försäkringsbolagens, andra finansiella institutioners och telekombolagens handläggare och försäljare skall bevakas, deras utbildningsnivå och förhållningssätt gentemot kund fastställas. Tillsynsrapporter skall skrivas. Påpekanden skall framföras till de berörda, bevakas och eventuellt följas upp genom vitesförelägganden, som sedan i sin tur måste bevakas och eventuellt fullföljas genom processer. Inbegriper man också enskilda klagomål skall dessa tas emot och utredas samt motparten ges möjlighet att svara på klagomålen. Bevisning skall inhämtas och tas emot, värderas, jämföras med den rättsliga regleringen och ett beslut fattas och formuleras, samt – igen – eventuellt följas upp genom vitesförelägganden och processer i domstol. Upplysningsarbete behövs gentemot allmänheten och utbildningar för branschen, liksom även andra kontakter för att följa marknadens utveckling.

Jag hoppas att detta ger en känsla för vilken enorm byråkrati såkallad effektiv tillsyn medför. Det krävs anställda och resurser, och tillsynen är störande för de tillsedda och kostar dem pengar i form av arbetstid för att svara på myndighetens förfrågningar, för dokumentframtagning och för förhandlingar med den klagande eller myndighetens handläggare. Detta kostar, och det kostar inte lite heller, utan ganska mycket. Både Finansinspektionen och Post- och telestyrelsen (som är de myndigheter som närmast berörs av Engströms klagomål) skulle behöva växa, och alltså behöva ha större budget.

Vill Engström ha den stora byråkrati som skulle krävas för den tillsyn han förespråkar? Om inte, hur har han tänkt sig att tillsynen skulle gå till? Om ja, är han beredd att acceptera att statens budget växer, eller varifrån vill han ta de resurser som krävs för att öka byråkratin inom just finans- och telekomtillsynen? Det är lätt att klaga på att konsumenträtten brister, det är långt svårare att ge realistiska förslag på hur det skall funka bättre. De organ som Engström nämner avlastar myndigheter som redan idag inte alltid klarar sina utgifter utanför konsumentområdet och som garanterat inte skulle bli bättre på sitt jobb om de skulle ta konsumentskyddet på det allvar som Engström tycks kräva.

Och det är ju faktiskt inte heller så att enskilda som känner sig illa behandlade endast kan vända sig till de institutioner som Engström skriver om. Det finns Allmänna reklamationsnämnden (ARN) också, som dock inte prövar fastighetsrättsliga tvister, vilken kanske är anledningen till att Engström inte tänker på nämnden. Den vars ärende är värt mer än några tusenlappar (för annars lönar det sig inte), kan faktiskt också vända sig till tingsrätten och få sin tvist prövad.

I båda ARN och tingsrätten kommer konsumentskyddande regler att tillämpas. I ett fall 2010 som rörde pantsättning av en bostadsrätt för en försträckning (en kredit, i vardagstal) gick Högsta domstolen i anledning av en konsumenttvist till och med så långt att hela det fordringsrättsliga systemet ändrades radikalt (om vilket jag bloggat här). Vi har konsumentskyddande regler så att det räcker.

Jag har alltså lite svårt att förstå vad exakt det är som Engström vill ändra. Visst, somliga konsumenter kommer att råka illa ut, och deras ärende – så viktigt det kan vara för dem själva – kanske inte är värt så mycket att myndigheterna skall bry sig eller att det skall vara värt besväret och tiden att gå till ARN eller domstol. Men om Engströms ärende är att på rättslig väg skapa en värld där ingen någonsin råkar illa ut, ingen någonsin bemöts av en inkompetent, girig eller oärlig försäljare, är han ute i ett ärende som han aldrig kommer att lyckas med. Inte bara för att livet och människan är som de är, utan också för att det är högst osannolikt att vi är beredda att betala för den övervakning som skulle krävas för att skydda alla alltid.

Helt bortsett ifrån att jag misstänker att vi alla ganska snart skulle bli duktigt trötta på påträngande myndigheter.

Det senaste dygnet har författaren Johan Hassen  Khemiris starka öppna brev till justitieminister Beatrice Ask spridits som en löpeld på nätets svenska del. Brevet beskriver den vardagsrasism som svenskar liksom icke-svenskar är utsatta för och har sin bakgrund i den kraftiga kritiken mot polisens och Migrationsverkets REVA-projekt. Brevet utgör omskakande läsning.

Som av en händelse – eller kanske inte – hade vi nyligen en relaterad debatt. Debattörerna Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt fick ta emot mycket och åtminstone delvis välgrundad kritik för sin bok Migrationens kraft, där de förespråkar fri invandring. Kritiken varierar, men i sin kärna handlar den om att välfärdsstaten antas inte klara av den  tillströmning av lågutbildade utlänningar som antas bli följden av slopade migrationsregleringar. Från vänsterns sida betraktas fri arbetskraftinvandring som ett sätt att dumpa lönerna. Den reglerade invandringen försvaras alltså med att fri invandring skulle riskera vårt välstånd i Sverige: Göran Perssons ord om ”social turism” när det gällde att öppna gränserna för nyblivna EU-medborgare klingar efter i bakgrunden till debatten.

Jag själv får inte diskussionerna att gå ihop, och jag undrar om inte åtminstone somliga debattörer byter fot beroende på vilken diskussion de för närvarande deltar i. Någonstans går inte argumenten ihop.

Det förtjänar tydligen att påpekas att själva migrationslagstiftningens existens är diskriminerande i ordets egentliga bemärkelse. Poängen med migrationslagstiftningen är att göra skillnad mellan folk och folk, nämligen mellan dem som redan finns i landet och dem som inte finns här och därför inte nödvändigtvis är välkomna. Så länge vi över huvud taget har någon migrationslagstiftning, lever vi officiellt, strukturellt och på det tydligaste sättet som kan finnas i en diskriminerande stat.

Anledningen till migrationslagstiftningens existens är de skäl som ovan nämnts. Vi försvarar vårt välstånd. Våra i jämförelse med delar av omvärlden höga löner skall försvaras och vår välfärdsstat. Det är i mina ögon omöjligt att beskriva förhållandena på något annat sätt än att vi försvarar vår plats vid köttgrytorna genom att stänga, låsa och bomma igen porten till matsalen. Detta är en funktion som det verkar finnas en stark politisk majoritet bakom. Om vi menar allvar med denna sorts diskriminering – och det verkar vi göra – måste vi alltså inte bara ha en diskriminerande lagstiftning, utan vi måste också verkställa den, eftersom vi annars riskerar att det finns fler än vi här i landet som vill delta i vår fest, krascha vårt party.

I detta läge har jag svårt att förstå hur polisen och Migrationsverket skall göra om nu REVA-projektet kritiseras så hårt. Å ena sidan skall enligt majoritetsuppfattningen i Sverige invandringen kontrolleras för att förhindra lönedumpning; å andra sidan blir samma personer som är rädda för lönedumpning upprörda när polisen verkställer den lagstiftning vars syfte det är att förhindra sådan dumpning. Hur skall polisen göra då? Hur skall vi få till en kvadrat av den här cirkeln?

REVA-projektet är den helt naturliga följden av den migrationsreglering som vi lagstiftat om. Rent regleringsteoretiskt sätter migrationslagstiftningen en standard för vem som får och vem som inte får vistas i landet, och REVA-projektet utgör endast en annan sida av denna lagstiftning, nämligen övervaknings- och verkställighetsstadiet. Om vi inte vill ha REVA, vill vi tydligen inte heller ha migrationslagstiftning; om vi vill ha migrationslagstiftning, måste vi tydligen acceptera projekt som REVA. Jag kan inte se någon hederlig tredje väg som skulle kunna lösa målkonflikten.

Jag är själv kritisk mot REVA och tycker att det är en skamlig behandling av människor att dela in dem i kategorier av legala och illegala människor. Men jag är också kritisk mot migrationslagstiftningen och den reglerade invandringen. Jag förvånas över att samma människor som delar min kritik mot REVA tenderar till att vara de som kritiserar mig för att vilja dumpa lönerna och avskaffa välfärdsstaten när jag förespråkar fri invandring.

Jag förstår inte hur de får ihop kritik av REVA och stöd för migrationslagstiftningen.

De lungcancerorganisationer som står bakom uppropet i Dagens Nyheter idag att förbjuda all röktobak till 2025 skall ha all heder: deras debattartikel är uppfriskande nyanserad och tar hänsyn inte bara till de argument som talar för, utan också till de argument som talar emot ett sådant förbud. Icke desto mindre tycker jag att organisationerna slätar över viktiga problem i deras förslag. Jag har tre invändningar.

För det första tycker jag att organisationerna förringar ingreppet i den personliga integriteten. Ja, vi griper in i den personliga integriteten på andra sätt, bland annat de som organisationerna räknar upp. Det principiella problemet med att försvara ett ingrepp i den personliga integriteten med hänvisning till att vi redan ingriper i den personliga integriteten på annat sätt är att det då inte finns något logiskt slut på ingreppen: varje ingrepp försvaras med att den personliga integriteten redan är beskuren. Nu är förvisso organisationerna försiktiga och klargör att de gör en avvägning som bland annat leder till att de inte förespråkar att all tobak skall förbjudas (som sagt, all heder till dem), men det här är en slippery slope, en farlig kurva där vi riskerar att i all välmening minska den personliga integriteten alltmer och stegvis. Till slut finns inget av den kvar. Det här tål åtminstone att diskuteras närmare.

Den andra invändningen jag har är att organisationerna verkar vara något litet blåögda vad gäller risken att förbjudna cigaretter smugglas. Vi har historiska och aktuella erfarenheter av prohibition: USA:s försök att helt förbjuda alkohol  på 1920-talet var ett gränslöst fiasko, och detsamma måste nog sägas om förbudet mot narkotika idag. Reglering är svårt: varje regel kommer att leda till en motreaktion från dem som skall regleras. När det gäller beroende- och rusframkallande medel, tycks människan ha ett behov av sådana: inget känt samhälle klarar sig utan åtminstone någon form av berusning. Nykterheten är för ansträngande i längden. När det gäller sådana substanser kommer det därför alltid att finnas en marknad. De facto har den höga beskattningen av cigaretter redan lett till en omfattande smuggling. Ett totalförbud riskerar alltså att på samma sätt som prohibitionen i USA och förbudet mot narkotika göda den organiserade kriminaliteten. Denna negativa effekt måste, oavsett vad vi tycker om det, sättas i förhållande till den minskning av onödiga dödsfall som ett totalförbud kanske skulle kunna leda till. Åtminstone jag är inte säker på att jag tycker att det är värt priset att förhindra maximalt 3 500 dödsfall om vi istället får en ännu mera omfattande organiserad kriminalitet, i synnerhet som dödsfallen faktiskt är självförvållade. Det förbud mot röktobak som föreslås kan medföra negativa konsekvenser som är för mig ser ut att vara tyngre vägande än de fördelar vi uppnår.

Min tredje invändning är nära besläktad med den andra. Ett förbud, om det menas allvar med det, måste övervakas. Det kräver resurser, och när det gäller något så svårupptäckt som tobaksrökning (hur upptäcker vi folk som röker hemma i sitt eget hus?) stora resurser. Redan idag hinner inte polisen med att övervaka narkotikaförbudet, alkoholinflödet till landet, stölder av metaller från järnvägar och kyrkotak och – cigarettsmuggling. Att till alla dessa redan idag så svårbemästrade uppgifter lägga uppgiften att övervaka medborgaren så att hen inte genom tobaksrökning skadar sig själv, kommer att kosta. Det krävs som sagt poliser, det krävs bevissäkring, det krävs åklagarresurser för att straffa dem som rökt tobak, det krävs domstolsresurser och i förekommande fall fängelseplatser. Det kommer vi inte att mäkta med. Vi kommer inte att vilja ställa alla dessa resurser till förfogande. Om vi gör det, riskerar den samhällsekonomiska vinsten som organisationerna skriver om att försvinna: övervakningen av förbudet kommer att kosta åtminstone i samma storleksordning som vinsterna för sjukvården.

Lägg ihop allt detta, och organisationernas bedömning blir åtminstone tveksam. För min del tycker jag att riskerna är för stora, att det pris vi riskerar att behöva betala för ett sådant förbud (och något pris följer alltid med alla sätt att handla eller inte handla) är för stort i jämförelse med de vinster vi kan uppnå. Det vore fint om vi kunde lägga livet till rätta för alla som fattar dumma beslut, om experter som kanske i vissa lägen verkligen har bättre insyn i riskerna med våra beteenden kunde styra så att alla blir lyckliga och friska.

Faktum är att inget talar för att det går. Jag tror därför inte på något röktobaksförbud.

LO ger sig idag på Dagens Nyheters debattsida in i diskussionen om välfärdsstaten och privata företag som verkar inom denna. Eftersom jag ändå redan kommit ut som nyliberal, bör jag inte sticka under stol med att jag har politiska problem med förslaget; det faktum att jag sitter i styrelsen för en Montessoriskola som drivs av en föräldraägd ekonomisk förening förstärker jävssituationen. Jag skall alltså försöka avhålla mig från renodlat politisk kritik. Jag är dock också kritisk på juridiska grunder: jag har lite svårt att se exakt hur LO:s förslag skall genomföras.

Av förslagets fem punkter uppfattar jag punkterna 1 och 5 som renodlat politiska: i punkt 1 krävs att ”välfärden” (ett ganska luddigt begrepp, för övrigt, men jag skall här nedan acceptera det: det blir för bökigt att försöka definiera bort luddet) skall få mer pengar, i punkt 5 att brukarnas intressen skall sättas före företagens (vad det nu betyder). Eftersom risken vid dessa punkter är störst att jag ger mig in i en politisk debatt istället för att öva den tekniska kritik som jag här vill framföra, ignorerar jag dessa punkter. Återstår punkterna 2, 3 och 4.

I punkt 2 kräver LO långtgående definitioner av kvalitetskrav för välfärdssektorn, inklusive frågan om bemanning, arbetsvillkor och utbildning. Jag avråder bestämt, även om man skulle dela LO:s uppfattning i huvudsak.

Såvitt jag kan förstå, har ingen hittills lyckats definiera vad som är kvalitet inom välfärden. Hur definierar man en bra lektionstimme i skolan? Genom att ange exakt hur mycket tid läraren får lägga på varje barn? Då riskerar man att behandla barn med olika behov lika, vilket är dels orättvist, dels opraktiskt: ett barn som inte förstår eller som är stökigt behöver mer uppmärksamhet än ett barn som är nöjt och följer arbetsschemat. Regeringen har försökt komma åt kvalitetsaspekten genom det allmänna behörighetskravet för lärare, vilket enligt min erfarenhet inneburit att välfungerande och ambitiösa pedagoger plötsligt står inför valet att tvingas lämna sina jobb eller att gå tillbaka till skolbänken. Någon vinst i kvalitet har jag inte sett och kan jag inte se.

Jag har svårt att förstå hur LO vill definiera kvalitetskraven. Även om man mot förmodan skulle lyckas, skulle man riskera att hela systemet vrids till att uppfylla just de angivna kraven, inte mindre och – framför allt – inte mer. Det skulle innebära att lärare och vårdpersonal skulle fråntas alla incitament att göra något extra, i synnerhet om detta extra skulle innebära att man eftersätter uppfyllandet av något angivet kvalitetskrav. Hela systemet skulle vara upptaget med att stirra på kvalitetskraven och det egna tänkande skulle slås ut. Vissa saker mår bra av att inte definieras.

I punkt 2 föreslår LO en särskild bolagsform som föreslås förpliktas att vara allmännyttig och vars vinstuttag och värdeöverföringar begränsas till statslåneräntan plus en procent. Vad gäller allmännyttan undrar jag exakt vad som menas med det. För att ta den skola i vars styrelse jag sitter: vi strävar i vårt arbete efter att driva skolan så bra som möjligt för barnen och är ansvariga inför föreningens medlemmar. Skulle LO:s förslag gå igenom, skulle vi vara ansvariga inför… vem då? Allmänheten? Alltså inför Skövdes invånare? Skulle jag med andra ord ha ett politiskt uppdrag, istället för att ha ett föreningsuppdrag? Men det vill jag inte ha! Skulle vi alltså få exakt det politiska käbbel i vår skola som många av oss aktivt valt bort? I så fall tycker jag nog att det vore ärligare om LO stängde ner oss, trots att vi är ideellt drivna och inte tar ut vinster till föreningens medlemmar. Denna del av förslaget verkar egentligen innebära att all skol- och vårdverksamhet skall föras tillbaka in i det allmännas regi. Alternativt måste LO tydligt definiera vad allmännyttan är och hur inte bara renodlade skolföretag utan även föräldrakooperativ passar in i den beskrivningen.

Den andra delen kan man ha mera förståelse för, även fast jag anser att det ändå blir konstigt. Ponera att den kommunala skolan inte uppfyller de kvalitetskrav som LO vill ha under punkt 2. Den skolan kommer knappast att stängas ner: vem exakt skulle stänga en offentlig skola? Samtidigt kan det i kommunen finnas en privat skola som dels uppfyller alla kvalitetskrav, men dels också genererar mer överskott än LO vill tillåta. Den skolans ägare skulle alltså inte få plocka ut vinsten. Om ägarna inte får plocka ut vinsten, skulle pengarna stanna inom skolan. Vad skall ske med de pengarna? Skall de ligga och skvalpa i skolans balansräkning tills man hittat något vettigt att göra med dem? Eller skall de återföras till den kommunala budgeten? Eller vad då? Bolagen skulle få incitament att sätta sprätt på pengarna på något sätt, alldeles oavsett hur vettigt eller oförnuftigt detta sätt är. Medan jag kan ha sympati för förslaget om vinstbegränsning, tycker jag nog att LO får fundera en runda till innan jag är beredd att på allvar fundera på förslaget.

I punkt 4 föreslår LO certifiering (tydligen av ägarna) och öppna böcker. Vad gäller certifiering av ägarna har jag samma invändningar som ovan under punkt 2: exakt vad skall certifieras? Hur skall jag eller den förening i vilken jag verkar certifieras? Vi har förvisso några lärare bland föräldrarna, men de flesta av oss är amatörer. Icke desto mindre är Skolverket på det stora hela taget mycket nöjt med hur verksamheten bedrivs. Exakt vad skall jag alltså lova eller genomgå för prövning innan jag får vara med om att driva skola? Exakt vad förväntar sig LO åstadkomma genom certifiering?

Borttrollandet av pengar kan man kanske undvika genom öppna böcker. Men böcker är tåliga saker: vilken begåvad revisor som helst kan föra bok på ett sådant sätt att inget lagbrott sker, men det ändå inte är förståeligt för lekmannen (och knappt ens proffsen) vart pengarna går. Förslaget låtsas att det är möjligt att åstadkomma en kontroll av privata skolbolag som vi medborgare knappt ens lyckas få till inom den offentliga sektorn. Jag har svårt att tro att LO på allvar menar att något som helst inom välfärdssektorn skulle bli bättre av öppna böcker.

På det rent tekniska planet måste jag alltså anse att förslaget är populistiskt: det använder trevliga ord som kvalitetssäkring och insyn, det kräver saker som låter bra, såsom certifiering och kvalitetskontroll. Vad som menas är oklart. Oavsett vad som menas har det visat sig vara närmast omöjligt att få ner i klar och tydlig lagtext vad som menas med kvalitetssäkring, insyn, certifiering och kvalitetskontroll. LO använder fina ord utan konkret innehåll, vilket gör det lätt för alla att hålla med, eftersom var och en kan själv fylla orden på det sätt hon behagar. Det är just det som brukar utmärka populism.

Slutligen kan man kanske notera att LO:s förslag utgår från en verklighetsbeskrivning som inte i alla delar stämmer. LO tycks tänka på stora skolbolag och på riskkapitalbolag som investerar i välfärdsverksamhet. Även om vi kanske inte är många och inte betydelsefulla när det gäller de pengar vi omsätter, finns dock en hel del ideell och liten verksamhet inom välfärdssektorn. De förslag som LO kommer med riskerar att innebära att fungerande skolor och vårdinrättningar måste slå igen för att reglerna inte tar hänsyn till dem. Medborgares engagemang, visar LO, är inget att ta hänsyn till.

I fail to be impressed.

Idag publicerar Svenska dagbladets Maria Ludvigsson en kort kommenterande snutt om det såkallade regelkrånglet. Hon undrar hur svårt det kan vara att minska företagens administrativa börda och anser att det egentligen (och trots att flera ministrar av olika kulör misslyckats med uppgiften) skulle vara ganska lätt: fråga bara företagarna, vetja!

Det är förvånansvärt naivt för att komma från den annars enligt min mening mycket skärpta Maria Ludvigsson. Företagarna har inget med saken att göra: reglerna har sitt ursprung och sitt berättigande i en helt annan sfär. Företagarna sitter på mottagarsidan av goda intentioners icke-avsedda konsekvenser, och eftersom konsekvenserna inte är avsedda, måste vi ta strid med de goda intentionerna, inte med deras konsekvenser. Det är där skon klämmer.

Ett ganska bra exempel på detta är statistik över hur mycket energi som svenska företag gör av med. Jag tror att få någonsin undrat hur i hela friden staten kan ha koll på detta: vi samhällsmedborgare accepterar mest att staten vet det, utan att undra varifrån uppgifterna kommer. Svaret är att uppgifterna kommer från företagarna, som enligt 7 §  lag om den officiella statistiken är skyldiga att lämna inte mindre än 15 olika typer av uppgift till den officiella statistiken, däribland uppgifter om energiåtgången. Det innebär att företagare inte bara i eget intresse måste hålla koll på hur mycket den energi som de gör av med kostar, utan också måste sammanställa förbrukningen till en uppgift som lämnas till myndigheterna. Detta är inte så enkelt som att helt enkelt kopiera elräkningen. Bilagan till förordningen om den officiella statistiken nämner tre olika typer av uppgift, och dessa uppgifter måste alltså tas fram av företagaren själv, som inte får ersättning för den tid som går åt för detta och som inte kan syssla med det som hon egentligen skall syssla med, nämligen att driva företag.

Är dessa uppgifter överflödiga? Kan de tas bort? Hmnja…

De utgör utan tvekan en börda för företagarna, och min gissning är att många företagare upplever vinsten med att samla och lämna vidare denna statistik som ganska liten jämfört med det besvär det innebär att ta fram uppgifterna. Samtidigt kan dessa uppgifter på ett nationalekonomiskt plan behövas för att infrastrukturen skall vara rätt dimensionerad, för att Sverige skall ha koll på sin klimatpåverkan (en funktion bland annat av energiåtgången) och vad man kan göra åt det och för att politiker och myndigheter skall kunna göra något så när rättvisande förhandsbedömningar av hur olika förändringar i regelsystemet avseende energihushållningen kommer att slå. Jobbigt för den enskilda, bra för kollektivet, med andra ord. Huruvida uppgiftslämnandet är överflödigt eller ej beror på perspektivet.

Och nu är detta bara en av femton punkter där företagare förväntas lämna statistik. Till kraven på att lämna officiell statistik kommer sedan krav på att lämna olika typer av uppgift i årsredovisningen, på bokföringen och dess redovisande till Skatteverket och den reglering som kringgärdar användning av bland annat kemiska medel i produktion. På varje enskild punkt finns en förnuftig tanke bakom kravet på att uppgifter skall lämnas: ingen uppgift är, betraktad i isolering för sig själv, utan tvivel överflödig, utan för varje krav på uppgift finns en rationell argumentation. Det är den sammantagna uppgiftsbördan som är irrationell: ett system som i sina enskildheter är försvarbart, blir svårt att försvara som helhet.

Det är samtidigt ingen annan än företagarna själva som kan lämna dessa uppgifter. Endast den som bedriver verksamheten vet vilka maskiner som finns, hur varma lokalerna är, hur många anställda som finns, vilket kön och vilken ålder dessa anställda har och så vidare. Företagarna görs förvisso till verktyg för att ta fram statistiken och uppgiftsunderlaget, men det finns ingen annan som kan fylla denna funktion. Att företagarna inte precis är förtjusta över att göras till oavlönad arbetskraft åt staten, är fullt förståeligt, men det är företagarna eller ingen som lämnar uppgifterna. Det finns inget alternativ.

Det är nog inte heller något alternativ att av skattemedel betala företagarna för att de tar fram statistiken. Helt bortsett från den perversa rundgång av skattemedel som detta skulle innebära (företagarna tar fram uppgifter som bland annat utgör underlag för taxeringen, för att sedan av de skattemedel som tas in efter taxeringen betalas för sitt arbete: det är lättare att låta företagarna behålla pengarna), skulle detta skapa perversa incitament till att istället för riktigt företagande göra statistikframtagning till inkomstkälla. Vill man minska företagarnas börda, måste antalet uppgifter som skall lämnas minskas.

Och här blir det svårt. Varje uppgift som inte lämnas innebär en informationslucka hos staten. En informationslucka hos staten innebär att reglering av olika aktiviteter och beteenden blir ännu svårare än den redan är, eftersom politikerna och myndigheterna inte har någon som helst kännedom – inte ens i form av statistik – om den verklighet som skall regleras. Det i sin tur innebär att en mängd reglering som tydligen önskas av en politisk majoritet inte kan genomföras.

En minskning av företagarnas uppgiftsbörda innebär med andra ord en omdefiniering av vad staten kan göra. Medan detta är önskvärt för vissa politiska åsiktsriktningar (bland annat min egen), är detta icke-önskvärt för andra. Frågan om vilka uppgifter som skall lämnas är alltså en fråga som på ett mycket grundläggande sätt rör synen på ”samhället” – bättre: det allmänna – och dess uppgifter. De som förespråkar en stor stat med starkt inflytande över enskildas liv – och det verkar vara majoriteten av Sveriges röstberättigade befolkning – kan alltså förväntas att med näbbar och klor försvara insamlingen av de uppgifter som behövs för att staten skall kunna vara stark och kunna påverka enskildas liv. Den politiker som vill minska uppgiftsbördan riskerar sitt livs politiska strid.

Min pessimistiska förutsägelse är därför att uppgiftsbördan inte kommer att minska under överskådlig tid. För att den skall kunna minska, krävs först att vi som samhälle betraktat sänker våra förväntningar på vad staten skall kunna göra. En minskning av statens inflytande innebär också att vi som samhälle betraktat måste stå ut med att det som av somliga upplevs som missförhållanden inte kan åtgärdas, helt enkelt för att informationsunderlag saknas. I ett samhälle som i stigande, inte minskande, grad förväntar sig att det allmänna skall lägga den enskildas liv till rätta och skydda henne från livets hårdhet och orättvisa, är det mera sannolikt att påsk och jul infaller på samma dag än att vi sänker våra förväntningar på statens förmågor.

Och de sista som kommer att tillfrågas huruvida uppgifterna bör lämnas eller inte, kommer att vara företagarna.

I Svenska dagbladet ondgör sig Torbjörn Isacson över de naturliga infrastrukturmonopolen. Han är särskilt upprörd över det faktum att några av de naturliga monopolen är i privata händer, i synnerhet de privata riskkapitalbolagen som i den tyska debatten kallats för gräshoppor (som äter upp allt i deras väg). Jag undrar om Isacson också har någon poäng, eller om han bara vill gnälla av sig.

Naturliga monopol utmärker sig genom att de är naturliga, det vill säga det är inte ekonomiskt försvarbart att ha flera uppsättningar av samma verksamhet. Med tanke på vad det kostar att exempelvis bygga järnväg (Nederländerna betalade rätt nyligen en nota på 4,7 miljarder euro för en sträcka på 160 km), är det helt enkelt inget alternativ att ha flera konkurrerande järnvägsnät, helt bortsett från det faktum att järnvägen kräver utrymme på marken som då inte kan användas för annan verksamhet. Man kan alltså inte undvika ett naturligt monopol, utan frågan kan endast vara hur vi reglerar dem.

I regleringen finns flera olika möjligheter. Mest grundläggande är frågan huruvida monopolet skall innehas av privata aktörer eller av staten. Det finns i denna fundamentala debatt en föreställning om att ett statligt innehav garanterar att de allmänna intressena (som mycket ofta sammanfaller med den talandes privata intressen, lustigt nog) värnas bäst, medan ett privat innehav innebär att företaget plockar ut monopolvinster. Förenklat uttryckt är staten god och snäll och de privata företagen är gräshoppor.

Isacson själv anför dock tre exempel där denna föreställning inte motsvaras av verkligheten. Stamnätet för el ägs av det statliga företaget Svenska kraftnät som inte är känt för att vara kundorienterat. (Att företaget skulle ligga bakom indelningen av Sverige i nätområden är dock båg: det har att göra med konkurrensrättsliga överväganden där EU ingripit för att den tidigare svenska regleringen på ett snedvridande sätt missgynnade danska elproducenter.) Telenätet innehas av statligt ägda Telia. Även på detta område förekommer en del klagomål. Statliga företag beter sig alltså inte bättre än sina privata motsvarigheter.

Nu skulle man kunna argumentera att det handlar om att det rör sig om statliga företag och att statliga myndigheter minsann är en annan sak. Isacson själv anför dock exemplet Trafikverket, det verk som har ansvaret för att förvalta det statliga järnvägsnätet. Som Svenska dagbladet bara nyligen visade, har också det verket en tendens att framställa verkligheten i förskönande dagar och att genom bristande underhåll (föranlett av en av samtliga partier förordnad svältkur) misshandla sina kunder. (Man kan för övrigt anmärka att det är rätt fascinerande hur många som redan vet att den nyss påbörjade vintern kommer att leda till järnvägskaos – här verkar vi ha människor ibland oss som har direktkontakt med framtiden!)

Det kvittar vem som innehar monopolet, om det är staten eller privata företag: problemet ligger i själva monopolet. Frågan måste alltså vara vad vi skall göra åt monopolet. Utgångspunkten är ju att man inte kan avskaffa ett naturligt monopol.

Ett sätt hantera monopolsituationen är förstås det som Isacson antyder för fjärrvärme, att nämligen alla (eventuellt: alla som har licens) ges rätt att bruka monopolnätet. Hur det löser problemet, förstår jag inte riktigt: på elområdet har vi fri tillgång till nätet, och detsamma gäller på tele- och järnvägsområdet. Inte har jag märkt att den offentliga debatten blivit mindre upprörd för att det finns konkurrens. Det exempel som Isacson skjuter in sig på – fjärrvärme – är ett synnerligen dåligt valt exempel. I den senaste utredningsomgången (där regeringen inte frågat om det skulle vara vettigt att öppna fjärrvärmenätet för konkurrens, utan undrat hur det skall ske) visade det sig att det inte finns några som helst nationalekonomiska fördelar att hämta av att öppna fjärrvärmenäten för konkurrens, vilket har att göra med fjärrvärmens tekniska förutsättningar. Regeringen lyssnade alltså mot sina egna önskemål på expertisen i detta fall, och Isacson visar mest att han inte vet vad han pratar om när han kritiserar beslutet att inte öppna fjärrvärmenäten för konkurrerande fjärrvärmeleverantörer.

Om nu konkurrens på eller i de naturliga monopolnäten inte går att åstadkomma eller inte får de önskade effekterna, återstår bara att reglera verksamheten genom föreskrifter och övervakning. Detta görs också, med ytterst varierande framgång. Skulle man på allvar försöka kontrollera varje åtgärd från ett monopolföretags sida, skulle vi behöva hålla oss med en övervakningsbyråkrati som Isacson antagligen skulle vara den första att klaga på. Någon perfekt lösning finns inte, utan bara ett gäng halvdana lösningar.

Att välja mellan dessa halvdana lösningar är inte enkelt. Efter numera över ett års inläsning på infrastrukturområdet är jag ännu inte mycket klokare hur vi skall göra än jag var när jag började. Det finns många viktiga och rationella synpunkter och det är viktigt att jämka ihop dem, just för att vi bara har ett tele-, ett el-, ett järnvägsnät. En förutsättning för att kunna diskutera saken är dock att man gör sig mödan att försöka förstå, istället för att komma med allmänt gnäll utan något som helst vettigt förslag till lösning annat än ”mera konkurrens” inom ett naturligt monopol.

Isacson rekommenderas att antingen läsa på eller att formulera sig mera omsorgfullt.

Jag snubblar idag över denna artikel i Svenska dagbladet: den sydafrikanska regeringen föreslår tydligen att parallella domstolssystem skall införas i landet, där olika grupper underkastas olika regler och dessa regler förvaltas av olika domstolar. Den liberala vita medelklassmedborgaren inom mig skruvar på sig, men tanken är faktiskt inte så konstig som det kan verka. Under större delen av historien har det även i Västvärlden varit så att befolkningen varit indelad i olika grupper för vilka olika regler gällde: statusrättsordning kallades detta. Adliga dömdes av adliga efter regler som gällde för adliga, bönder låg under en annan form av rättsskipning, studenter dömdes av universiteten och så vidare.

Även i den moderna tiden finns det element av statusrättsordning. Konsumenträtten eller arbetsrätten är sådana områden, där det avgörande inte är vem du är, utan vilken roll du spelar (konsument, näringsidkare, arbetstagare eller arbetsgivare). Även den (ganska omstridda) lex mercatoria, en rättsordning som påstås gälla för sådana människor som sysslar med internationell handel, är ett sådant område. I Israel följer familjerätten religionstillhörigheten (det finns ingen sekulär familjerätt): är man muslim, bedöms ens familjeförhållanden enligt sharia; är man jude, efter Talmud; är man kristen, får man väl dessutom sortera ut vilken kristen kyrka vederbörande tillhör.

Status i sig är inte konstigt. Att ha statusrätt är inte heller nödvändigtvis ojämlikt: rättvisa måste rimligen vara att behandla det som är likt på ett likformigt sätt och att göra skillnad när saker och ting är olika. Konsumenträtten vilar på detta: det anses vara orättvist att behandla konsumenter enligt måttstockar som framtagits för näringsidkare – konsumenter har inte samma erfarenhet och resurser som näringsidkare. Man kan sedan tvista om huruvida konsumenter verkligen är så himla olika näringsidkare, men finner man en skillnad mellan grupperna, kan en olikbehandling vara motiverad.

I det sydafrikanska fallet kan jag inte uttala mig: för mig låter kvinnoorganisationernas invändningar rätt förnuftiga och logiska, men jag kan ingenting om rätten hos de afrikanska grupper det gäller, så jag vet inte om jag tycker att en statusrättsordning är befogad eller inte. Att prata om ”den vita mannens rättvisa”, som Zuma tydligen gör, förefaller mig dock vara rasistiskt på samma sätt som att tala om ”svartingarnas rättvisa”, så att min instinkt är att den här sydafrikanska idén inte är särskilt bra.

I artikeln sägs dock något som får mig att fundera. Tydligen säger Zuma också det som jag här citerat i rubriken, nämligen att fängelser är byggda av människor som inte förmår lösa problem. På just den punkten har han faktiskt en poäng.

Ett problem med vilket jag alltmer brottas ju mer jag kan om juridik är att dess förmågor faktiskt förefaller vara enorm små. Annorlunda och mera brutalt uttryckt: juridik löser inga problem, i vart fall inte ensam. För att lösa problem enbart med juridik, måste juridiken övervaka och sanktionera, måste regelbrott upptäckas och beivras. Detta sker väldigt sällan och bör ske väldigt sällan. Ingen av oss vill leva i en övervakningsstat. På många områden är vi på väg mot en övervakningsstat (nämligen på IT-rättens område och i tilltagande mån även rent polisiärt, genom att polisen får allt fler övervakningsrättigheter), men motreaktionen visar väl att vi är kluvna inför juridiken. Vi vill å ena sidan att alla skall följa reglerna och att en regelförändring också leder till förändringar i beteenden, men vi vill å andra sidan inte att reglerna skall kunna genomdrivas med tvångsmakt, i vart fall inte till varje pris. Vi vill att alla skall lyda polisen, men vi vill inte ha någon polisstat.

Vår rädsla för en polisstat överväger normalt, på god (eller kanske snarare katastrofalt dålig) historisk erfarenhet. Med det leder till märkliga fenomen. Vi reagerar mot indikationer att regelbrott ökar eller blir grövre med att kräva strängare straff. Om vi dock inte vill ha någon polisstat, kommer flertalet regelbrott att gå oupptäckta; om flertalet regelbrott går oupptäckta, kommer vi bara att bestraffa de brottslingar strängare som är dumma nog att låta sig ertappas; om detta sprider sig i kriminella kretsar, kommer straffskärpningen inte att åstadkomma någonting, eftersom den kommer att ignoreras. (Man kan ju sedan över huvud taget undra hur straffskärpningsförespråkare tänker: kommer någon som är i färd med att våldta någon annan stanna upp, tänka: ”oj, de skärpte ju visst straffet för våldtäkt nyligen”, och därför låta bli att våldta?) Juridiken, våra hot om straff och vedergällning, har endast ytterst lite effekt.

Därmed inte sagt att vi klarar oss utan juridik. Somalia, där åtminstone vissa områden nog måste betecknas som fria från formella, i förväg satta regler, alltså från juridik, är ett avskräckande exempel. Vem vill behöva leva i Somalia (annat än våldsbenägna unga män utan utsikt på ett lika gott och längre liv med annan verksamhet än röveri)? Det enda jag vill säga är att vi som samhälle betraktat har en stor övertro på vad juridiska regler kan åstadkomma: regleringar kan inte utan vidare översättas till beteende, en regel inte automatiskt översättas till en konkret handlingsförändring hos den som omfattas av regeln. Utan sociala mekanismer, utan att människor är beredda att frivilligt följa reglerna, att respektera regler enkom av den anledning att de är regler, är juridiken totalt värdelös. Det innebär också att de som inte omfattas av de sociala mekanismerna, alltså just de vi vill nå med våra hot om straff, inte självmant kommer att följa reglerna, vilket gör reglerna rätt värdelösa.

Det är alltså enligt min mening sant att fängelser är byggda av människor som inte förmår lösa problem. Eftersom den stora, anonyma och byråkratiska samhällsapparaten inte förmår komma åt sociala mekanismer (annat än möjligtvis att förstöra social mekanismer, såsom påstås av Patrik Engellau och Thomas Gür i deras Den övermodiga beskyddaren) och alltså inte kan lära människor att regler är värda att följa bara för att, att respekt för regler bör vara en konsekvens av grundläggande självbevarelsedrift, hotar denna samhällsapparat med straff och påföljd. Hotet är dock rätt tomt, och de som verkligen skulle behöva ta hotet på allvar genomskådar att det är tomt: skickliga brottslingar hamnar definitionsmässigt inte i fängelse. Fängelser löser alltså inga problem.

Och byggs därför av människor som inte förmår lösa problem.