Göta hovrätt har konstaterat att en innehavare av en blogg med modererade kommentarer kan hållas ansvarig för ärekränkning i sådana kommentarer som godkänns. Inte så förvånande kanske, men tydligt.

Några kommentarer finns på Medievärlden (som dock fick en litet konstig rubrik – att moderera i sig är inte förtal).

Tidigare skrev jag några rader om rättsfrågan som jag klipper in nedan.

*

Den principfråga som härvid aktualiseras är om en person som ansvarar för en s.k. modererad blogg kan hållas ansvarig för kommentarer i ett kommentarsfält knutet till bloggen. Frågan är principiellt intressant och det tycks härvid som att underrätterna delvis har kommit till olika slutsatser.

Frågan om huruvida ansvar för förtal skall föreligga kan bedömas utifrån en tämligen summarisk analys. Enligt en sådan analys framstår tingsrättens dom för mig som den enda rimliga: Har jag som moderator aktivt accepterat ett inlägg från en kommentator får jag också anses ha tagit på mig ett eget ansvar för uppgiften. Vem som skrivit inlägget är härvid inte så intressant: Det är moderatorn som har makten att bestämma vilka inlägg som skall publiceras. För det fall moderatorn inte har ett sådant ansvar kan den som vill kränka andra helt enkelt skriva anonyma inlägg på sin egen blogg, eller inlägg under pseudonym, och därmed göra sig själv immun mot ansvar – trots att det står klart att moderatorn aktivt tillsett att informationen publicerats. En sådan ordning framstår som uppenbart orimlig.

Frågan om ansvar kan emellertid också kompliceras en aning. Allmänt kan härvid inledningsvis framhållas att de gränsdragningar som traditionella ansvarsgrunder fordrar blir särskilt intressanta och svåra när regler som anpassats efter tidigare förhållanden möter dataåldern, eller snarare, Internetåldern. Att förtala någon, t.ex., är att sprida en uppgift om att denna person är ”brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar en uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning.” Sådant beteende kan bestraffas med böter – i grova fall med fängelse – och det kan ge upphov till skadeståndsskyldighet. Men hur skyddar vi den förtalade i en digitaliserad värld, där uppgifter både i ord och i bild, kan få en enorm spridning på bara några sekunder? Hur bör rättsordningen inrätta skyddet så att det finns tillgång till effektiva rättsmedel även när den som förtalar förhåller sig anonym?

Förtal är en form av ärekränkning. Förtalsförbudet syftar till att i första hand skydda en enskild mot att hennes ära, eller heder, kränks. I praktiken har förtalsreglerna emellertid kommit att tilldelas även en annan funktion i svensk rätt, nämligen att skydda den personliga integriteten. På ett teoretiskt plan kan denna dubbla funktion framstå som problematisk: Ett ärekränkningsförbud syftar till att skydda en enskild från omgivningens missaktning, en integritetsskyddsreglering syftar till att skydda en enskilds rätt till en privat sfär, ett eget rum där hon själv kan välja om hon vill tillåta insyn eller granskning. Men som sagt, i praktiken har förtalsreglerna kommit att spela en viktig roll för att skapa ett rättsmedel för kränkningar av privatlivet (integriteten). Den svenska rättsordningen har en skyldighet att tillhandahålla ett sådant rättsmedel, som dessutom skall vara effektivt. I Europakonventionens art. 8 finns ett kodifierat stöd för ett allmänt integritetsskydd. I art. 13 av Europakonventionen framgår att de underskrivande staterna har en skyldighet att tillhandahålla effektiva rättsmedel för skyddet för de rättigheter som konventionen ställer upp.

Detta har implikationer för svensk skadeståndsrätt. I NJA 2005 s. 462 konstaterade Högsta domstolen att Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna kan utgöra en självständig grund för skadeståndsskyldighet för staten när staten kränkt en enskilds rättigheter enligt konventionen. Om staten (lagstiftaren) inte tillhandahåller ett rättsligt regelverk för den enskilda som fått sina rättigheter kränkta av en annan enskild kan staten också ådra sig skadeståndsskyldighet (jmf. Europakonventionens art. 13). I NJA 2007 s. 295 framhölls att art. 5 i Europakonventionen (liksom ånyo art. 6) var skadeståndsrättslig sanktionerad.[1] Samma år konstaterades att det samma gäller för integritetsskyddet i art. 8 genom NJA 2007 s. 584. Genom dessa mål får det anses stå klart att Europakonventionens artiklar numer är förenade med en skadeståndsrättslig sanktion när det gäller statens ansvar gentemot enskilda.[2]

I NJA 2007 s. 747 konstaterade dock Högsta domstolen att Europakonventionen inte i sig kunde läggas till grund för ett bifall av en skadeståndstalan riktad mot ett privaträttsligt rättssubjekt – i fallet hade en försäkringstagare yrkat ersättning mot ett försäkringsbolag som hon menade hade kränkt hennes integritet genom att låta bevaka henne.

Denna utveckling bör hållas i åtanke när den frågeställning som aktualiseras i förevarande fall approacheras. Det finns emellertid en intressant och komplicerande aspekt som gör sig gällande i fall av förtal. Kränkningsskadeståndet i svensk rätt är i allmänhet uppknutet kring en straffrättslig bedömning (jmf. 2 kap. 3 § skadeståndslagen, enligt vilken skadeståndsskyldighet för kränkning enbart uppkommer vid allvarlig kränkning genom brott). I prövningen av om en gärning är brottslig så gör sig ett annat intresse gällande, nämligen legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen framstår som ett argument mot att utsträcka förtalsreglernas skydd mer än vad som redan står klart. Enligt min mening bör det faktum att kränkningsskadeståndet knutits till en straffrättslig bedömning inte i sig anses innebära att skadeståndsrättens rättsutveckling begränsas av sådana legalitetsprincipsskäl som straffrättens. Det finns förvisso legalitetsprincipsargument som gör sig gällande även i skadeståndsrätten (se härvid HD:s tydliga uttalande för en skadeståndsrättslig legalitetsprincip i NJA 2007 s. 747). Men i civilrätten så måste förutsebarhetskravet på ett annat sätt än i straffrätten kunna vägas mot andra argument.

 I ett fall som det förevarande så ställer Europakonventionen krav på svensk rätt att tillhandahålla effektiva rättsmedel för den vars privatliv blivit kränkt. För det fall legalitetsprincipen, eller liknande argument, skulle anses innebära att den som kränkts av kommentarer på en blogg som godkänts av bloggens innehavare inte kan erhålla upprättelse från innehavaren så öppnar sig, såvitt jag kan förstå det, staten för skadeståndsskyldighet under art. 13. Det är nu i sig inte ett avgörande argument mot ansvar, men det är ett argument som icke desto mindre förtjänar att framhållas. Av 2007 års dom framgår att Europakonventionen inte i sig kan läggas till grund för en skadeståndsskyldighet för en enskild. Däremot så måste den allmänna möjligheten att tolka ”vanlig” svensk författning i ljuset av Europakonventionens regler – och syften – kunna göra sig gällande även i relationer mellan privaträttsliga subjekt.

Utifrån Europakonventionens krav på svensk rätt att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för skyddet för privatlivet framstår det som uppenbart rimligast att i fall som detta allokera ansvaret till den som har makten över informationens offentliggörande. Det kan knappast ens betraktas som oförutsebart att hålla den ansvarig som medverkar till att sprida andras förtalande uppgifter. I vart fall kan jag inte se att i ett civilrättsligt sammanhang legalitetsprincipen eller andra argument av det slaget kan anses väga över intresset av att tillhandahålla ett juridiskt instrument, i form av en skadeståndssanktion, gentemot en moderator som godkänner kränkande yttranden. Att det finns särskilda regler i lagen (1998:112) kan inte, enligt min mening, ha någon inskränkande inverkan på rätten till ett skadeståndsrättsligt rättsmedel härvidlag. 

[1] Se härom Mårten Schultz, Skadeståndsrätten i de mänskliga rättigheternas tjänst, JT 2007-08, s. 140 ff.

[2] Se härom Philip Mielnicki, Europakonventionen och skadeståndsrätten – till vägs ände? JT 2008-09, s. 357 ff.