Juridikbloggens wallraffande gästbloggerska Helen Mirren (Obs! Psuedonym!) gömmer sig bakom en administratörs skrivbord någonstans. Och nu har hon siktat in sig på kvinnliga jurister.

Bish, plz….

När man drar roliga anekdoter om jurister vid fikat handlar de oftast om män. Man skrattar åt manliga juristers vredesutbrott, åt deras avsaknad av elementär datakunskap, åt deras ängsligt likriktad klädstil. Anekdoter om kvinnliga jurister låter mer som en krigsveterans minnen från skyttegravarna. En kvinnlig jurist slog en kanslist på fingrarna. En annan satt under hel middag med ryggen vänd mot sin bordsgranne, som råkade vara kanslist.

Jag har en del egna skyttegravshistorier. Som den om den kvinnliga juristen som anklagade mig för att ha haft bort hennes utskrifter.  När jag förklarade att hennes utskrifter låg i kopiatorns kö efter min kopiering, fräste hon irriterat ”JaHA!”, vände sig om och smattrade iväg på höga klackar.  Jag hade förstört hennes arbetsdag. Att jag kopierade för en av hennes kollegors räkning verkade hon inte inse, utan hennes defaultinställning var att jag stod där och okynneskopierade. Som många andra kvinnliga jurister, förringade hon servicepersonalens arbetsuppgifter och som många andra kvinnliga jurister såg hon ingen anledning att dölja sin inställning.

Nu är det säkert någon som protesterar. Alla kvinnliga jurister är inte så där. Och deras nedlåtande beteende har sina förklaringar: det manliga förtrycket, ovana med kvinnliga arbetsledare, kvinnors ovana med att vara arbetsledare, livspusslet, stress, bla, bla. Jag kan den ramsan, men nej, jag tänker inte ge dem några ursäkter. För många gånger har en kvinnlig jurist försurat min och mina kollegors tillvaro. För många gånger har jag blivit behandlad som en lågintelligent hob som den kvinnliga juristen har tvingats arbeta med mot sin vilja. För många gånger har en kvinnlig jurist blivit trevlig mot mig först efter att en manlig jurist av rang har sagt något bra om mig. Och då har hon bara mäktat med att vara trevlig så länge den manliga juristen har funnits i närheten.

Först ska väl jag erkänna att jag och kvinnliga jurister i mycket är varandras motsatser. Som liten var jag en pojkflicka som käkade grus och spöade upp pimpinetta, duktiga småflickor, som jag gissar växte upp till jurister.  Om jag går till jobbet med två matchande hela strumpor, så är jag nöjd med dagens outfit. Kvinnliga jurister, åt andra sidan, fattar inte begreppet ”överklädd”.  Praktikanter, notarier, aspiranter, bitrisar, delägare, varje dag är de alla är tuperade, spacklade och ekiperade som inför en closing, en het dejt samt ett kändismingel.

Om den kvinnliga juristen vill lägga två timmar per dag på sitt utseende, så är det ok med mig.  Det är bara trist när folk låter sitt utseende bli ens personlighet. Det som jag har större problem med är den kvinnliga juristens attitydproblem gentemot sin servicepersonal eller egentligen alla som har lägre rang. Den kvinnliga juristen arbetar efter devisen lägre rang lägre intelligens. Hon tror inte att servicepersonalen egentligen klarar av sina arbetsuppgifter, varför hennes instruktioner blir omständliga och rent förnedrande.  Det spelar ingen roll om det handlar om samtal till tingsrätten, kopierande av pärmar, upprättade av datarum eller svarsskrivelser, den kvinnliga juristen låter alltid som en övertydlig barnprogramledare från 70-talet: ”Det här är en handling. Den ska skickas till den här adressen. Inte till någon annan adress. Lägg handlingen i ett kuvert.” Absurt nog, blir instruktionerna färre och vagare, ju mer avancerad arbetsuppgiften är, förmodligen för att hon är osäker och väljer att dumpa arbetsuppgiften på en underhavande istället för att be om hjälp själv och därigenom blotta sina egna svagheter.

Eftersom hon misstror sin servicepersonal, lägger den kvinnliga juristen ner mycket tid på att säkerhetsställa att jobbet har utförts korrekt. Det har hänt att jag har tvingats stå bredvid och se på när den kvinnliga juristen felsöker mitt jobb. Ofta är de fel som upptäcks inte fel efter de ursprungliga instruktionerna, för de har hon glömt bort, utan fel efter vad hon godtyckligt anser för stunden.  En annan gång blev jag tillrättavisad för att jag inte hade plockat fram 12 år gamla årsredovisningar. Ibland får man en bestämd känsla att den kvinnliga juristen tror att hon inte har gjort sitt jobb om hon inte hittar fel i andras jobb.

Det finns dock roliga anekdoter om kvinnliga jurister och talande nog är det anekdoter som får en  skratta med dem, inte åt dem. Man talar beundrande om hur de har pwnat någon i rätten. Ofta började dessa kvinnliga jurister sin bana när kvinnliga jurister var i kraftig minoritet, då ord som livspussel och manliga förtryckarstrukturer knappt var påhittade. Dessa kvinnor är sällan överklädda, utan släntrar gärna runt i sandaler och sköna kläder. Och när man gör något för dem så har de faktiskt vett att säga tack.

Annonser