Samebyarna vann mot fastighetsägarna i det såkallade Nordmalingmålet eller renbetesmålet (se Svenska dagbladet och Dagens Nyheter; domen finns här). Fastighetsägarna får finna sig i att samerna har rätt till vinterrenbete på deras mark, och får använda sig av den i renbeteslagen förutsedda ersättningsmekanismen för att få skador på sin skog ersatta (se också hos Dagens Nyheter). Jag har några få kommentarer, som dock tar mycket plats.

Som förväntat är markägarna missnöjda och anser att domstolen inte hade någon annan möjlighet än att böja sig för den politiskt korrekta opinionen. Det tycker jag är fullkomligt gripet ur luften. Markägarna vann på några punkter i målet, och dessa punkter hade kunnat vara avgörande, om nu markägarna hade haft någon bevisning som höll.

Samerna ansåg nämligen till att börja med att den såkallade bevisbördan skulle vara omvänd i målet. Att någon har bevisbördan innebär att det är upp till den parten att bevisa sitt påstående, annars lägger man till grund för domen motpartens påstående (förenklat sagt). Enligt en vanlig och mycket förenklad tumregel har den bevisbördan som påstår något positivt. I grunden låg alltså i målet bevisbördan hos samerna: de påstod att sedvanerätt till vinterbete fanns, och det var de som skulle bevisa att så var fallet. Samerna tyckte nu att detta skulle vändas, så att det skulle åligga fastighetsägarna att bevisa att någon rätt till vinterrenbete inte fanns. Icke, sade Högsta domstolen: båda parterna har lika svårt att bevisa sina påståenden och då fanns ingen anledning att frångå de vanliga reglerna för bevisbördan – samerna skulle bevisa sitt påstående.

Nåväl, tyckte samerna, låt oss då få en bevislättnad. Det vanliga i tvistemål är att ett påstående måste vara ”styrkt” (i brottmål måste påståendet vara styrkt ”bortom allt rimligt tvivel”). Detta innebär enligt en vanlig (om än missvisande) beskrivning att domstolen måste vara 75 procents säker på partens påstående: det finns alltså utrymme för tvivel, men det bevisade påstående skall vara tre gånger så antagligt som det alternativa påståendet. Kommer den part som har bevisbördan endast upp i 55 procents säkerhet – alltså att hennes påstående ter sig mera antagligt än motpartens påstående, men inte mycket mera antagligt – har hon inte styrkt sin sak och skall förlora målet. Samerna ville alltså att den säkerhet som de behövde uppnå skulle ligga under 75 procent. Icke, sade Högsta domstolen: samerna får föra samma bevisning som alla andra.

Det är egentligen endast en rent rättslig punkt där markägarna förlorade. Enligt gamla jordabalken fanns bestämmelser om ”urminnes hävd” till mark, och de var synnerligen svåra att bevisa eftersom kraven på obruten besittning till mark var höga och besittningen skulle ha varat i minst 90 år. Fastighetsägarna ville att den bestämmelsen skulle tillämpas på samernas påstående (riktigt med vilken argumentation, är lite oklart i domskälen), men Högsta domstolen gick inte med på det: lagtext som reglerar renbete använder inte och har aldrig använt begreppet ”urminnes hävd”. För en jurist är detta ett tecken på att lagstiftaren menar något annat än ”urminnes hävd” när renbetesrätten regleras: om lagstiftaren menade ”urminnes hävd” hade hon nog använt just de orden. Det är alltså inte särskilt överraskande att markägarna förlorade på den punkten.

Sammanfattning: markägarna förlorade på en punkt där deras argumentation inte förefaller ha varit särskilt stark, och samerna förlorade på två punkter. Samerna satte alltså med bevisningens Svarte Petter och fick ”styrka” att de ”sedan gammalt” haft vinterrenbete i de omstridda områdena.

Bevisningen själv kan i domen vara sållad, då svenska domstolar ofta har ovanan att inte i domen diskutera all bevisning som parterna anfört. Men såsom framgår av domskälen verkar fastighetsägarna endast ha anfört några lagar från 1700-talet till stöd för sitt påstående att vinterrenbete i deras område inte förekom. Dessa lagar anvisade samerna vissa områden där de fick vistas och som inte inkluderade Nordmaling. Därav ansåg markägarna följa att samerna inte varit i Nordmaling.

Detta visar att markägarna (eller deras ombud) grundligt missförstått vad en sedvanerätt är. En sedvanerätt kan mycket väl uppstå i strid med lagstiftningen: om ingen bryr sig om lagstiftningen och alla gör på ett annat sätt, skapas fakta på marken, och företeelsen ”sedvanerätt” är just tänkt att fånga upp förhållandena på marken. Lagstiftning kan alltså på vissa (långt ifrån alla) områden lätt bli överspelad av sedvanerätt (vissa lagar, som exempelvis avtalslagen, möjliggör till och med uttryckligen för detta). Att anföra lagar från 1700-talet (då staten fick för sig att kommendera om många ting utan att kunna kontrollera att folk också följde befallningarna) för att motbevisa sedvänja från 1800-talet är nog tecken på vissa hantverksmässiga brister, måste jag tycka (och genast göra förbehåll för att jag läst endast domen, inte sett processhandlingarna).

Den övriga bevisningen tycks styrka samernas påstående (förstås, eftersom Högsta domstolen med ledning av den visar varför den gick på samernas linje). Markägarna försökte påstå att frånvaron av tvister om renbetet skulle visa att renbete inte förekommit i deras område. Men detta förutsätter en hel drös med andra antaganden, såsom till exempel att även en bonde på sena 1800-talet (som nog brydde sig själva fanken om den skog som då ännu många bönder ansåg som värdelös) skulle ha gjort sak av att en vinter åter renar fanns på hennes område. Frånvaron av protester kan innebär antingen att inget problem fanns för att inga renar fanns i området, eller att inget problem fanns för att alla förstod och ingen tyckte att det var konstigt att det fanns renar i området. Jag förstår inte hur markägarnas ombud trodde sig kunna få gehör för påståendet att frånvaro av protester nödvändigt implicerar frånvaro av renar.

Av domen att döma var alltså markägarnas sak förlorad långt före de inledde processen. Det är dock tur att de var beredda att gå hela vägen till Högsta domstolen, eftersom vi alltså nu har ett prejudikat som kanske åtminstone i vissa trakter äntligen klargör läget mellan samerna och markägarna.

Det finns dock en liten detalj till i den här domen som bör uppmärksammas, och det är stycke 20 i domen:

Samebyarna har uppehållit sig utförligt vid nationella och internationella regler om samernas rättigheter som minoritet och ursprungsfolk. De har också gjort gällande att exploatering av naturresurser i Norrland har inkräktat på samernas möjligheter att bedriva renskötsel på traditionellt sätt inom de områden där så brukat ske. Detta ger anledning att framhålla att statens eventuella tillkortakommande i dessa hänseenden inte kan tas till intäkt för att, i tvistemålet mellan samebyarna och fastighetsägarna, till förmån för samebyarna beröva fastighetsägarna någon civil rättighet som tillkommer dem. Att samerna behöver behålla sin rätt till vinterbete för att kunna bedriva renskötsel kan inte vara ett argument i detta mål, som gäller just om samerna har den rätt till vinterbete som de påstår.

Högsta domstolen säger här att samernas rätt som ursprungsbefolkning är en rätt mot staten, inte mot enskilda fastighetsägare. Med andra ord kunde samerna inte använda sin status som ursprungsbefolkning som argument mot enskilda fastighetsägare, eftersom fastighetsägarnas rätt inte negativt påverkas av att staten har vissa förpliktelser mot samerna. Om alltså samerna hade förlorat målet, hade de kanske kunnat klaga mot staten som inte garanterat dem sina rättigheter: mot en annan privatperson kan dock det faktum att Sverige som stat åtagit sig att skydda samerna som grupp inte användas som argument i en tvist om huruvida rätt till vinterbete funnits ”sedan gammalt”.

Jag tycker att domen ser helt igenom rimlig ut. Den låter en ganska hög ribba ligga kvar för påståenden om eventuella samiska rättigheter, den underkänner just de politiskt korrekta argumenten som nu markägarna klagar på (men som alltså inte godkändes av Högsta domstolen) och den visar att den som vill vinna sitt mål nog bör anföra lite mer bevisning än gammal lagtext.

Det ser ut att vara en väldömd dom.

Advertisements