Det har blivit rätt upprörda toner om skadeståndets storlek i TPB-domen. Den här bloggen jämför till och med skadeståndet i TPB-målet med skadestånd som utgår vid mord och kommer fram till att man för 46 miljoner kronor kan döda 920 personer.
Vilket är struntprat och vittnar om en brist på insikt vad skadestånd handlar om.
Det mest fundamentala missförståndet är att skadestånd skulle vara ett straff. Det är det inte. Ett penningbelopp som en dömd person tvingas att betala som straff kallas på juridiska för böter. Skadestånd är något annat, nämligen en ersättning för förluster. Vi har alltså å ena sidan böter, som är ett straff, och å andra sidan skadestånd, som är en ersättning för en förlust. Dessa två saker får inte sammanblandas, för annars riskerar man att skjuta långt förbi målet.
I TPB-målet rör det sig alltså om skadestånd. Dess funktion är i främsta rummet att ersätta ekonomiska skador (jag kommer snart till andra former av skada). Åsamkar jag någon en förlust på 50 öre, skall alltså skadeståndet belöpa på 50 öre. Åsamkar jag någon en förlust på 500 miljoner, skall jag betala 500 miljoner. Det är den skadelidandes sak att bevisa hur stor skadan är. Är bevissvårigheterna stora – är det svårt till omöjligt att föra bevisning om exakt hur stor skadan varit i kronor och ören – får domstolen göra en uppskattning av skadeståndet. Det är dock fortfarande skadelidandens sak att visa dels att en skada över huvud taget uppkommit, dels ge underlag för en rimlighetsbedömning av skadan.
Det innebär att hovrätten – som är försiktig sin sina bedömningar – anser att de åtalade i målet bevisligen åsamkat de olika målsägandena en förlust på 46 miljoner kronor. Alltså skall de dömda betala 46 miljoner. Detta är faktiskt mindre än målsägandena begärt, så att dessa anser nog att de tilltalade kommer billigt undan.
Det finns också skadestånd som utgår för annat än skador som direkt kan uppskattas i kronor och ören: dessa kallas för ideella skadestånd. Ersättning för sveda och värk är en form av ideellt skadestånd. Problemet vid dessa typer av skada är att de inte är ekonomiska, det vill säga att måttstocken ”kronor och ören” är fundamentalt missvisande. Ingen ersättning i världen, om den så skulle beräknas i miljarder, kan få ett våldtäktsoffer bli icke-våldtaget eller minska dettas känslor av skam och förnedring. Med andra ord är pengar ett förbaskat dåligt sätt att ersätta den emotionella skada som ett våldtäktsoffer onekligen lider, och man måste gripa en siffra vilken som helst ur luften. Detsamma gäller för emotionella skador efter det att en nära anhörig mördats, efter det att man misshandlats, eller vad det nu vara månde.
I många fall när någon mördats, har de anhöriga ingen annan skada än just den emotionella skadan. Det kan finnas några poster som avser den mördades bidrag till den gemensamma ekonomin, men dessa tenderar till att vara mycket små. Den ekonomiska skadan är alltså liten, den emotionella stor. Den lilla skadan kan vi exakt beräkna, den stora skadan kommer vi aldrig att kunna komma till rätta med genom en ersättning i pengar.
I svensk rätt har man – och det är absolut diskutabelt – av tradition varit mycket försiktig med att ersätta emotionella/ideella skador genom större belopp. Skadeståndet tenderar till att bli i stort sett symbolisk: någon verklig ersättning kan det ju ändå aldrig bli tal om. I detta läge, där offret ändå inte kan ersättas på ett adekvat sätt, har man valt att ta hänsyn till gärningsmannen och dennas situation, där ett brott inte utöver straffet dessutom skall leda till en situation där gärningsmannen aldrig mera kan komma på fötterna igen rent ekonomiskt. Eftersom man inte verkligen kan ha ett offerperspektiv, eftersom offrets skada inte kan ersättas, står gärningsmannen i centrum.
Ekonomiskt och ideellt skadestånd följer alltså två helt olika former av inre logik, och det är totalt och helt igenom missvisande att jämföra dessa två olika former av skadestånd. Vid ekonomiskt skadestånd passar vår måttstock – kronor och ören -, vid ideella skadestånd gör den inte det, och då har man delvis skiftat perspektivet en aning.
Det finns en möjlighet att jämka skadestånd vid ömmande situationer, bland annat när gärningsmannen inte har en chans att betala. Jämkningen utgör dock en säkerhetsventil. I TPB-målet ansågs det att de dömda bedrivit kommersiell verksamhet och begått uppsåtliga brott, och då är jämkning i princip uteslutet. Ekonomiska brottslingar har generellt mindre chanser att slippa undan skyldigheten att ersätta offrets skada än våldsbrottslingar har. Med tanke på den typiska sociala bakgrunden hos de två olika kategorierna av gärningsmän är detta inte särskilt förvånande eller upprörande. I TPB-målet tar sig denna principiella syn uttryck i att jämkning inte medgavs.
Kort och gott: skadeståndet i TPB-målet är stort, men anses motsvara den skada som de dömda ställt till med. Det är inte särskilt moraliskt upprörande att de åläggs att ersätta denna skada.
Skadeståndet är nämligen som sagt inget straff.
*****
Ett tillägg som föranleds av diskussionen bland kommentatorerna. Hovrätten valde att beräkna intrångsersättningen på grundval av en skälig ersättning för varje enskilt verk som laddats ner. Detta leder till en ohygglig och fullkomligt orimlig summa i latent skadestånd om man jämför den sålunda beräknade ersättningen med antalet torrent-filer som fanns på TPB:s servrar (flera biljoner, tydligen). Alternativet hade så klart varit att ge en klumpsumma för hela intrånget och att se till att denna klumpsumma blir rimlig. Det hade dock haft den effekten att ersättningen för varje nedladdning hade blivit skrattretande låg, så att rättighetsinnehavaren inte fått någon rimlig ersättning för den illegala nedladdningen.
Båda beräkningssätten leder alltså till orimliga resultat. Varför det ena beräkningssättet skulle vara mer eller mindre orimligt än det andra, överstiger i alla fall mitt förstånd. Hovrätten har valt en lösning som är lika bra eller dålig som den alternativa lösningen, och kan rimligen inte klandras på den grunden.
74 kommentarer
Comments feed for this article
november 27, 2010 den 11:56 f m
Mumfi.
Men är det verkligen rätt att lägga ansvaret för hela skadeståndet till några som trotts allt bara dömts för medhjälp? Borde inte den andel de ska betala av den totala förlusten sättas i relation till hur stor denna medhjälp kan tänkas vara?
Frånsett det, så tror jag att upprördheten har en del att göra med att det helt enkelt inte är en rimlig beräkning av den skada som orsakats. Man kan exempelvis inte enkelt räkna med att alla som laddat ner skulle köpt ett exemplar. Eller ens att alla som haft tillgång till en torrent brytt sig om att ladda ner filen. Eller för den delen att alla som laddat ner filen brytt sig om att behålla den eller ens en enda gång avkoda den. Skulle man extrapolera beloppen för det fåtal verk som det handlar om här till hela massan av verk som TPB förmedlat inser man snart hur absurda belopp det rör sig om.
november 27, 2010 den 12:06 e m
Jakob Heidbrink
Mumfi: Att du är på rätt bana, förvånar inte, men jag tror definitivt inte att de flesta andra upprörda röster ens fattar den tekniska poängen. En uppdelning av skadeståndet på olika personer hade knappast varit rättvisande: alla har ställt till med skada, och hur de ställt till med den (direkt eller endast som medhjälpare) skall väl knappast spela någon roll när offret skall ersättas.
Vad gäller beräkningssättet, kan detta diskuteras, men det bör påpekas att hovrätten inte likställt varje nedladdning med ett köp: just på den punkten fick målsägandena faktiskt inte medhåll av domstolen. Det innebär att hovrätten redan gjort som du säger. Den kritik som möjligen kan vara kvar är att det kanske fortfarande är för många nedladdningar som accepterats, men det är då verkligen kritik på marginalen.
november 27, 2010 den 1:25 e m
Mumfi.
Mycket tyder faktiskt på att det inte har varit någon skada alls. Faktiskt visar alla oberoende undersökningar att fildelningen lett till att inkomsterna ökat generellt för hela marknaden. Skulle man räkna värdet av den marknadsföring som fildelningen har tillfört så överstiger det antagligen skadan. Samtidigt så inser jag att man inte efterfrågat marknadsföringen och motsatt sig skadan. Därför ska skadan naturligtvis ersättas och marknadsföringen får man gratis. Men jag tror nog att analysen bör kompletteras med att vi trots att musikindustrin har hotat med att gå under sedan den kunnat kallas en industri så tycks den inte fattigare nu än någon gång tidigare. De företag som utgör industrin idag kan möjligen ha spelat ut sin roll nu när det finns infrastruktur sådan att vissa mellanhänder kanske inte längre behövs, men industrin som sådan har ständigt fått en allt större andel av allas inkomst.
Hur som helst så tycker jag nog att straffet för att ha installerat en burk i en serverhall, eller för att ha lånat ut datorer och get rabatt till en anställd, är lite väl tilltagna. Jag vill gärna hoppas att man i brottsmål generellt har lite högre krav på vad som utgör medhjälp. När nu medhjälpen är så perifer som den är så kan åtminstone jag tycka att det borde påverka beräkningen av skadeståndet.
Det som stör mig personligen mest är att man tycks tagit ett ganska slumpvis urval av inblandade personer och åtalat. Det borde varit fullt möjligt att samla in åtminstone ett tjugotal personer som varit minst lika, om inte mer, involverade i driften av TPB. Vore man intresserad av att ta de verkligt skyldiga skulle man antingen nöjt sig med att ta den som säger sig äga siten, eller försökt att samla in så många medskyldiga som möjligt.
november 27, 2010 den 1:33 e m
Jakob Heidbrink
Mumfi: Vad välgörande, för här börjar vi nå pudelns kärna. Då handlar det dock inte om skadeståndets storlek längre, vilket verkar vara det som de flesta skjutit in sig på.
Det finns mycket att diskutera om både målet och den bakomliggande rätten, och då är det så in i Norden irriterande om folk skjuter in sig på den fråga som faktiskt är den minst anmärkningsvärda.
november 27, 2010 den 1:25 e m
Tore
Personligen kan jag inte förstå hur man kan bevisa att det är faktiska nedladdningar av de aktuella verken.
Räkneverket räknar INTE nedladdning av själva .torrent filen.
Låt oss ta en film, denna är är oftast uppdelad i mindre filer, dessa är .rar, .nfo, .svf, .jpg och .sample.vob.
För att det så kallade räkneverket skall skall registrera en nedladdning så krävs det 100% av verket(alla filer).
Skulle jag ta bort t ex filen .nfo och sedan i klienten göra en rehasch av filerna för att kolla ifall verket är komplett, så ses verket inte som 100% och därmed så laddas denna .nfo fil ned och då registrerar räkneverket detta som ännu en nedladdning.
Så skulle jag kunna göra hur många gånger som helst!
Exakt samma sak skulle hända ifall jag först laddat ned verket från en annan plats än TPB, stämmer inte filerna överens med varandra till 100% så görs det då i klienten en rehasch på filerna, och därmed registrerar räkneverket återigen en komplett nedladdning.
november 27, 2010 den 1:31 e m
Jakob Heidbrink
Tore: Men har du läst domen? Hovrätten säger just att räkneverket inte kan anses uppge det faktiska antalet nedladdningar och anser att hälften av dessa kan anses vara unika. Det handlar om en skälighetsuppskattning, just för att det inte går att bevisa skadans omfång.
Det vore väl om kritikerna försökte läsa domen med inställningen att försöka förstå vad det är som domstolen försöker kommunicera, istället för att redan vid läsningens början leta efter saker som man inte håller med om.
november 27, 2010 den 2:00 e m
Goodwin Strawman
Kan du, Jakob, i det här fallet skilja mellan skälighet och godtycklighet vad gäller de utdömda skadestånden?
november 27, 2010 den 2:05 e m
Jakob Heidbrink
GS: Kan du i något som helst fall skilja mellan dessa två former av uppskattning? Man kan väl säga att en godtycklig uppskattning inte ens försöker att basera sig på faktiska omständigheter, vilket en skälig uppskattning gör. Hovrätten gör kanske inget briljant, men åtminstone ett hyggligt jobb att försöka komma fram till en siffra på grundval av de uppgifter som enligt domen lämnats. (Sedan är en annan fråga vilka fler uppgifter som gömmer sig i processmaterialet, eftersom svenska domar är dåliga på att redovisa alla argument, men det är en i sammanhanget annan sak.)
november 27, 2010 den 1:58 e m
Goodwin Strawman
Ett litet rättssemantiskt cirkelresonemang:
Om straff=vedergällning, och vedergällning=ersättning, så är ersättning=straff.
november 27, 2010 den 2:00 e m
Jakob Heidbrink
GS: I och för sig, och visst går missförståndet att förklara. Icke desto mindre borde dock åtminstone journalisterna äntligen lära sig att skilja mellan böter och skadestånd.
december 1, 2010 den 2:20 e m
John Jonsson
Javisst GS:
Som i gamla Tingets lagsaga; kunde man ersätta den skadelidande, undgick man att tillfogas (straff) motsvarande den skada (fysisk eller ekonomisk) du orsakat?
Intet nytt under solen bortsett från att TPB-pojkarna knappast riskerar förlust av någon kroppsdel, ”bara” ett högst ”rimligt” ingrepp i ekonomin.
november 27, 2010 den 2:03 e m
Tore
Jakob:
Det är just det som jag tycker är märkligt, att utan kunna bevisa de faktiska nedladdningar ändå ANSER att hälften är unika.
Jag försöker förstå och ber om ursäkt för att jag inte besitter de kunskaper som du har i juridik.
november 27, 2010 den 2:07 e m
Jakob Heidbrink
Tore: Jag klandrar absolut ingen för att inte ha kunskap i juridik, men jag tycker att man måste läsa först och klaga sedan. Om du redan i förra omgången menade det som du nu säger med din fråga, inser jag att jag skjutit förbi målet. Jag ber om ursäkt för min hårda ton.
Problemet är i grunden att hovrätten måste göra någon form av uppskattning. Det är bevisligen så att nedladdningar skett. Det kan också åtminstone antagas för visst att det var fler än en person som laddade ner. Och sedan? Hur skulle du ha gjort uppskattningen? Hade du lagt dig på en nedladdning? Ingen? Jag tycker att hovrätten ändå gör ett ganska hyggligt jobb att göra en något så när rimlig uppskattning.
november 27, 2010 den 2:39 e m
Goodwin Strawman
Om skadeståndskraven inte grundar sig på omständigheter som är styrkta, då ska rimligtvis skadeståndstalan ogillas.
För hovrätten blir det naturligtvis svårt eftersom det genom sin straffrättsliga bedömning avseende medhjälp till intrång i upphovsrätten redan ansett åtalet styrkt utom rimligt tvivel.
Jag har visserligen inte hunnit läsa hela domen ännu. Men intiutivt kan jag ändå säga att det inte är tillräckligt med ett beviskrav som ”skäligen styrkt”. (Nej jag blandar inte ihop beviskrav med ekonomisk skada, men de hänger ihop vad gäller skadeståndsfrågan.)
november 27, 2010 den 2:49 e m
Jakob Heidbrink
GS: Om skadan omfattning inte kan bevisas, ger rättegångsbalken möjlighet till en skälighetsuppskattning. Det kan väl rimligen antas ATT det förekommit en skada, och då är väl en uppskattning inte helt åt helvete?
november 27, 2010 den 3:13 e m
Mumfi.
Man kan som sagt lika gärna anta att det inte varit någon skada…
Ska dessutom inte skadestånd sättas baserad på verkliga och bevisbara skador? Om någon limmar igen låset till min affär och jag måste hålla stängt, kan jag hävda utebliven försäljning som skada? Eller är skadan de omkostnader jag haft för den dagen vad gäller hyror osv? Ska jag hävda hela försäljningspriset på mina osålda varor eller måste jag dra bort inköpspriset och bara hävda min marginal?
november 27, 2010 den 3:33 e m
Jakob Heidbrink
Mumfi: Det är inte så absurt som du vill ha det. Du kan hävda dina bortfallna försäljningsintäkter minus de kostnader som du skulle haft för försäljningen (alltså minus dina inbesparingar). Med andra ord kan du hävda onödiga hyresutgifter också.
november 27, 2010 den 8:09 e m
Mumfi
Jag måste väl antingen hävda min uteblivna försäljning eller mina utgifter. För får jag ersättning för den uteblivna försäljningen förutsätter det att jag skulle haft utgifterna.
Hur som helst ter dig sig lite underligt att bara anta att piratkopieringen minskat försäljningen när alla objektiva indikationer är att den ökar.
november 28, 2010 den 12:21 f m
Andreas Berglund
”Det kan väl rimligen antas ATT det förekommit en skada, och då är väl en uppskattning inte helt åt helvete?”
Det är ett gränsfall att kalla det ett rimligt antagande! Det är i och för sig inte helt klarlagt men det mesta tyder på att att ingen skada förekommit.
Men även om man antar att skada förekommit så är det helt absurt att anta att varje unik nedladdning motsvarar förlorad intäkt (vad jag har förstått av kommentarerna så var det det man gjorde när skadeståndet fastställdes). Någonstans mellan 1-5% av de unika nedladdningarna är en mer rimlig bedömning.
november 27, 2010 den 3:03 e m
Goodwin Strawman
Jakob, du tänker på RB 35:5 antar jag. Med den bestämmelsen kan man hävda att godtycket är legaliserat. 😉
november 27, 2010 den 2:31 e m
Jonas
Jag har läst hela domen via SVD. Oerhört pedagogiskt skriven. Domen ger svar på många vanliga frågor, som t.ex. om google kan dömas på samma argument och vad skillnaden i så fall är. Dessutom är skribenterna duktiga på att undvika att använda juridiska termer utan att förklara vad de betyder. Tusen poäng till skribenterna.
Dock finns ett par punkter som gör mig tveksam.
Dels är det skadeståndet, förstås. 46 miljoner för 33 verk. Som något slags ersättning för ekonomisk skada och utebliven inkomst, helst baserat på vad det skulle ha kostat att köpa verket legalt. Man hade bett om det dubbla, alltså 92 miljoner. Ok så långt, jag tvivlar inte alls på att de inblandade företagen tagit minst 46 miljoner i skada pga TPB’s sammanlagda verksamhet.
Men domen gäller inte hela verksamheten utan bara ett försvinnande litet urval. 33 verk.
I själva verket finns det 3.302.769 torrents på tpb. En argumentation som återkommer i domen är att tpb i huvudsak används för illegal verksamhet och därför saknar social adekvans och inte är att jämföra med t.ex. google som ju också länkar till en hel del upphovsrättsskyddat material (Bland annat alla torrents som finns på tpb). Citat ”Enligt vittnet Anders Nilsson var det mesta som fanns på TPB:s webbplats upphovsrättsligt skyddat material.”
Köper man den tanken måste man anta att de flesta av dessa torrents innehåller upphovsrättsskyddat material.
Så, säg uppskattningsvis 2.000.000 torrents som ska ersättas med 46 miljoner per 33. Upphovsrätts-företagen har begärt det dubbla, förstås.
27878778000000 kr blev det. Givetvis måste man frisera den summan, alla filmer är inte värda lika mycket, vissa är värda mer och många torrents innehåller osäljbart skräp även om det är upphovsrättsskyddat material. Dessutom är det en hel del dubbletter, samma film i flera olika torrents. Så, klipp bort de två sista nollorna då. Grov uppskattning 278787780000 kr.
Så stora förluster kan nöjesindustrin omöjligen ha tagit pga thepiratebays verksamhet. Jag tror att skadeståndet är på tok för högt och är orimligt.
Nästa punkt är väl mer moralisk än eftertänksam. De dömda ska betala skadeståndet ”solidariskt” vilket i praktiken innebär att en av dem, Carl Lundström får ta hela smällen och alltså straffas betydligt hårdare än de andra trots att han i domen betraktas som den minst inblandade av dem. Det tycks mig orättfärdigt.
november 27, 2010 den 3:04 e m
Mumfi.
Liten kommentar: Allt här i världen är upphovsrättsskyddat. Även Google länkar således till 100% upphovsrättsskyddat material. Skillnaden måste vara att materialet offentliggjorts på ett lagligt sätt i den formen som länken erbjuder. Samtidigt tycks inte det i sig räcka. I det så kallade Canal Plus-målet offentliggjordes materialet på det sättet men eftersom länken inte annonserats offentligt (?) så var det ett upphovsrättsbrott att länka dit. Här kommer kanske Google kanske undan med att hävda att de länkar till allt och att de flesta tycker det är ok, samt det att man aktivt kan be dem låta bli…
november 27, 2010 den 2:33 e m
Tore
Jakob:
Men ibland kan man läsa utan att ändå förstå och därefter då ställa frågor för att på så sett försöka lära sig något.
Ifall det nu är någon form av praxis att vid oklara bevisvärderingar lägga sig på 50% av det faktiska värdet så är jag med på noterna (tror jag i alla fall hehe).
Riktigt så naiv är jag inte hehe, men 1/3 tycker jag hade varit mer rimligt.
november 27, 2010 den 2:53 e m
Mumfi.
I frågan om antalet nedladdningar:
TPB är en tjänst bland många. Den indexerar torrentfiler. Det finns en mängd siter som gör samma sak och filerna kan nås på andra sätt. Det är dessutom inte orimligt att anta att någon som inte når filen där helt enkelt skulle gjort det på det marginellt mycket svårare sättet och helt enkelt googlat den. Antalet nedladdningar måste någonstans vara helt ovidkommande.
Vad TPB har gjort, egentligen, är att koppla torrentfiler till information om vad de innehåller och gjort den informationen sökbar. Därav medhjälpen. Om de sedan pekat på verket i sig, på en torrentfil som pekat på verket, försett användarna med en googlesökning som resulterar i en länk till torrentfilen, eller ens bara informerar om filens unika id och överlåter till användaren att hitta filen bäst de kan; borde inte ha någon särskild betydelse i skuldfrågan. Men beräkningen av skadeståndet borde bli baserad på antalet sökningar med en konstant av hur många av dessa som möjligen skulle kunna lett till en nedladdning.
Om nu medhjälp till upphovsrättsbrott är straffbart så är någon på TPB klart skyldig. Jag bara ifrågasätter lite vem det då skulle vara.
november 27, 2010 den 5:16 e m
Kent Filppu
Två identiska blogginlägg har ifrågasatt mitt sätt att räkna när jag tycker att skadeståndet är absurt.
Det jag kan om juridik från den tiden jag lärde mig om skadeståndsrätt bygger på att man i princip (självklart med undantag) bara kan bli skadeståndsskyldig för sakskada och personskada, och bara för direkt skada. I det här fallet förekommer ingen sakskada eller personskada. Alltså borde det inte ens finnas skadeståndsrätt. I den mån man skulle kalla det sakskada så är den ändå indirekt. Det är inte TPB som kopierat något som upphovsrättsmaffian anser är förbjudet. Att de då ska bli skadeståndsskyldiga för att de talar om var informationen finns är som att ställa Eniro till svars för att någon rånare kunnat söka rätt på sitt mål genom deras kartor.
Hela resonemanget kring upphovsrätt är konstgjort och att hitta på en skada som inte finns och sen hugga till med hysteriska belopp gör det absurt. Vid ett mord finns en riktig skada – även om den bara ersätts med kistan ungefär enligt svensk skadeståndsrätt.
november 27, 2010 den 5:42 e m
Jakob Heidbrink
Kent: a) Det var då, det, och det var redan då en missuppfattning. Numera är det helt klart att man kan få ersättning för ren förmögenhetsskada även utan att något brott begåtts.
b) Upphovsrättslagen har sin egen skadeståndsgrund, och den täcker helt utan tvivel ren förmögenhetsskada.
c) Oavsett varför du tycker att skadeståndsbeloppet är absurt, är det missvisande och ganska föga upplyst att jämföra skadestånd för ren förmögenhetsskada med skadestånd för ideella skador. Du må ha befogad kritik, men den form i vilken du förpackad den blir bara att sjuhelsickes skäggskott för dig.
november 29, 2010 den 12:09 e m
Kent Filppu
Jakob: Tack för upplysningarna om ren förmögenhetsskada. Jag trodde bara det gällde när man ingått avtal om detta (även underförstått, som för tex revisorers och juristers rådgivning).
Upphovsrättslagen har som du påpekar en egen grund som i sig är absurd. Men vem har begått brottet? TPB har ju inte ens tillgång till de filer de är fällda för att ha ”stulit”. Hela domen bygger på ett mycket långsökt resonemang om medhjälp och underlåtenhet att dansa efter upphovsrättsmaffians pipa när de krävs granskning/borttag av vissa sökresultat.
Som också påpekats i senare inlägg så har även mordoffer en potentiell kommande intäkt på samma sätt som förbjuden information. Det är inte bara staten som förlorar skatteintäkt. Arbetsgivare förlorar ett mordoffers framtida produktion. Familjen förlorar en försörjare eller kostnaden för att hyra in hemhjälp etc. Skadestånd för mord har man ändå valt att bara sätta till den direkta kostnaden – kistan.
På samma sätt borde man göra vid fildelning och då är den direkta kostnaden 0 – förutsatt att den fil som delas är lagligt inköpt. Annars har ju någon faktiskt stulit informationen ifrån början och då skulle man kanske kunna se vad produktionskostnaden var. Men i inget avseende borde skadeståndet kunna överstiga produktionskostnaden.
november 29, 2010 den 12:15 e m
Jakob Heidbrink
Kent: Det är fortfarande svårare att få ersättning vid ren förmögenhetsskada, men det är inte uteslutet. Men vi lämnar detta.
Jag håller helt med om att själva upphovsrättslagens konstruktion är för långtgående – jag är inte så radikal att jag tycker att själva upphovsrätten är feltänkt – men det för mig viktiga är dels att det skadestånd som man får för ideellt lidande inte kan jämföras med det skadestånd som mera rimligt kan uppskattas i kronor och ören (och kistan är i och för sig ingen förlust, för den måste ändå betalas förr eller senare; arbetsgivaren torde i de flesta fall ha svårt att påvisa att den avlidnes jobb inte kan skötas lika bra av någon annan – vilket förutsätts för att en skada skall föreligga – och kostnaderna under den tid någon ny måste anställas och läras upp i jobbet är så små att de inte är värda processkostnaderna). Sedan kan man ha åsikter om själva sättet att beräkna skadeståndet som framgår av lagtexten, om skyddstider, om uppsåtsbedömningen i TPB-målet, om att möjligt som ansluter till målet.
Men just skadeståndet i målet är det som är minst angripbart, även om det rör sig om en enorm summa. Det är det som jag vill få fram här.
november 29, 2010 den 12:27 e m
Kent Filppu
Jakob: Jag ser din poäng – även om jag inte delar din uppfattning i allt. Du gör dock ett bra jobb i att försöka hålla isär hur HR agerat VS hur lagen borde vara utformad. Jag och många andra har nog lite problem med detta. Men i det här fallet så har man möjligen hållit sig till lagen i domen, men man har gjort allt man kan för att gå ena sidan till mötes – även i uträknandet av ett sanslöst skadestånd.
Dessutom borde upphovsrättsmaffians intäkter från skatten på lagringsmedia avräknas från skadeståndet. För de har ju fått betalt för illegal nedladdning redan genom denna och då den är på ca 200 miljoner om året (167 MSEK 2006) så torde vi ha utrymme för många fler tjänster som TPB innan de kan prata om inkomstförlust.
november 27, 2010 den 5:22 e m
Kurt
Väl rutet. Ett välbehövligt klargörande av hur skadestånd fungerar och varför.
november 27, 2010 den 5:50 e m
JTS
@jheidebreink
”I TPB-målet rör det sig alltså om skadestånd.”
Nja, riktigt så enkelt är det ju inte. Du får nog läsa om s.54-55 i domen, där hovrätten anger vad som är skadestånd och vad som är skälig ersättning enligt upphovsrättslagen 54 § 1 st. Den skäliga ersättningen är egentligen inte ett skadestånd och beräknas på annat sätt än vanligt skadestånd (enligt doktrin jag läst ska inte RB 35:5 kunna tillämpas vid fastställandet av den skäliga ersättningen eftersom det inte är skadestånd). När det gäller den skäliga ersättningen behöver upphovsrättshavaren endast visa att intrång i upphovsrätten har skett, i det här fallet genom nedladdning. Då ska ersättning utgå med ett marknadsmässigt pris för nyttjandet av verket. Skadeståndsersättning för nedladdade verk torde kräva att upphovsrättshavaren även gör det i alla fall sannolikt att de nedladdade verken annars skulle ha inhandlats på legal väg.
@Kent Filppu
Vid brott får du ersättning för skada utan att det behöver finnas samband med sak- eller personskada.
november 27, 2010 den 6:18 e m
Goodwin Strawman
Jo, men RB 35:5 handlar ju om bevislättnader.
november 27, 2010 den 6:29 e m
Goodwin Strawman
Jag kan tillägga att RB 35:5 tillämpades i RH 2002:69, som också gällde intrång i upphovsrätten, och då även skälig ersättning. Bäst att poängtera är att tingsrätten uttryckligen tillämpade lagrummet medan hovrätten underförstått vad gäller det allmänna skadeståndet, utöver den ersättning som följer av 54 § upphovsrättslagen.
november 29, 2010 den 12:11 e m
Kent Filppu
Tack för klargörandet. Det jag kan om skadestånd grundar sig på kunnande kring ansvarsförsäkringar och där är ju brott alltid undantagna. 🙂
november 27, 2010 den 5:56 e m
Jakob Heidbrink
JTS: Intressant nog hade jag just nyligen ett mycket givande samtal med en ytterst begåvad uppsatsskrivare bland studenterna. Intrångsersättningen är inget skadestånd, fast bara lite: ersättningen är enormt svår att kategorisera. Förmodligen utgör den närmast ersättning för obehörig vinst (förlåt att jag svär), och denna följer i all regel skadeståndsrättens allmänna principer i stort.
Att man sedan inte tillämpar en skälighetsuppskattning på en skälighetsuppskattning, låter i och för sig logiskt. Oavsett om du väljer upphovsrättslagens eller rättegångsbalkens skälighetssystem, handlar det ändå til syvende og sidst om en skälighetsuppskattning.
november 29, 2010 den 9:18 f m
JTS
Jakob: Jag håller med dig om att intrångsersättningen liknar principen om obehörig vinst. Den stora skillnaden mellan dessa två och skadestånd är att rätten till ersättning förutsätter en skada. I fallet med TPB skulle i sådana fall mediabolagen styrka (eller i alla fall göra sannolikt) att en otillåten nedladdning av ett verk skulle, om den otillåtna nedladdningen inte ägt rum, medfört ett förvärv av verket på legal väg. En ren skadeståndsrättslig bedömning hade sannolikt sänkt ersättningsskyldigheten eftersom det inte är troligt att det skulle gå att visa att samtliga illegala nedladdningar i annat fall skulle motsvaras av en legal sådan. Att jämföra intrångsersättningen med skadestånd ger givetvis en ännu skevare bild av den svenska skadeståndsrätten.
november 29, 2010 den 9:50 f m
Jakob Heidbrink
JTS: Jag är inte säker på det, eftersom jag inte tror att det i upphovsrättslagens fall handlar om en renodlad princip om obehörig vinst. Frågan är alltså inte efter nedladdarens obehöriga vinst (nödvändigtvis), utan om den förlust som motsvarar den intäkt som rättighetsinnehavaren kunnat göra om en legal försäljning ägt rum. Det behöver alltså inte visas att den som gjort intrånget gjort en vinst, utan det antas att rättighetsinnehavaren gjort en förlust som beräknas efter en antagen vinst på intrångsgörarens håll. Det hopplösa med intrångsersättningen förefaller mig vara att den just inte faller in i de kända kategorierna, utan ofta framstår som en blandning av dem alla just i syfte att maximera rättighetsinnehavarens position.
Detta kan och måhända bör kritiseras. Det är dock något annat än att kritisera domstolen för att ha dömt ut ett påfallande stort skadestånd/en påfallande stor intrångsersättning.
november 27, 2010 den 7:45 e m
Johan Richter
Så din förklaring till att skadeståndet är lägre vid mord är helt enkelt att i upphovsmål ska skadeståndet kompensera för den åsamkade skadan men det ska det inte göra vid mord.
Det föreligger kanske någon sorts logik i det men det gör ju inget för att bemöta någon som anser det är upprörande att skadeståndet är lägre vid mord än vid ekonomiska brott. Med samma logik kunde man försvara att mord bara skulle ge dagsböter med att ”syftet är inte att straffa i paritet till brottets allvar”.
november 28, 2010 den 3:05 e m
Bo Baldersson
Strålande tider, härliga tider!
Hovrätten pekar på nya affärsmöjligheter.
Den ena affärsmöjligheten är avhängig av att man tydligen anser att skadeståndet skall beräknas till marknadsvärde.
Nu är det ju så att i de verksamheter det här är frågan om är det stora prissättningsproblemet att få all kunder att betala just så mycket som den enskilde konsumenten är villig att betala. Därför jobbar man med en högt prissatt grundprodukt sedan ger man rabatter till personer med lägre betalningsförmåga och priskänsliga som studenter, pensionärer, arbetslösa, Vad gäller böcker har man med jämna mellanrum bokreor då bökderna säljs till ett lägre pris för att suga åt sig resterande köpbenägenenhet.
Detta tar hovrätten inte hänsyn till utan tar ett marknadsvärde gånger antalet nedladdningar. Man får alltså skadestånd till fullpris även för konsumenter som alltså inte hade köpt varan till fullpris alls.
Mediabolagen kan således när tiden är mogen själva ”seeda” sin alster i bittorrentsystemet, sedan stämma ”trackers” (eller varför inte självaste Google) till fullpris om någon laddar ner deras alster.
Eftersom ”trackern” är fattig som en kyrkråtta, måste de vidare enligt hovrätten således i stället stämma någon som har pengar på skadeståndet, och som kan anses vara solidariskt ansvarig för ”medhjälp till medhjälp till upphovsrättsbrott”, i förevarande fall ”Calle Knäckebröd”, som bekvämt nog även har opassande politiska åsikter och därmed ingen som det finns anledning att tycka synd om. Kläm till det djäveln, tycks man anse. Al Capone fick man ju fast för skattebrott och inte gangsteri.
Det kanske inte dyker upp fler Calle Knäckebröd, men man kan ju alltid stämma operatörerna, Telia, Bredbandsbolaget, Tele2, ComHem för ”medhjälp till medhjälp”. Där finns det pengar att hämta!
Härliga tider, strålande tider!
november 28, 2010 den 9:33 e m
Goodwin Strawman
medhjälp till medhjälp medelst indirekt uppsåt, dessutom!
november 28, 2010 den 5:19 e m
Patrik BP Andersson
Rätta mig om jag har fel, men har skadeståndet särskilt mycket att göra med den lidna skadan egentligen?
Så som jag läser det hela utgörs största delen av upphovsrättsägarens rätt till ersättning, vilken enligt upphovsrätten utgår till fulla marknadsvärdet om intrång sker.
Det som borde ifrågasättas är om enbart medhjälp räcker för att bli skyldig att ersätta upphovsrättshavarna(vilket inom parantes bör påpekas sällan är skaparna som ska skyddas enl propagandan).
Borde det inte vara de som faktiskt tillgängliggjort verken och/eller tillägnat sig dem som står som enskilt ansvariga för den biten?
det enda jag ser att TPB rimligen borde råka ut för på den fronten är att få alla intäkter från annonsering etc förverkade såsom kommande från kriminell verksamhet (detta då de faktiskt bedömts vara skyldiga).
november 28, 2010 den 8:03 e m
MatildaLundgren
Självklart är en människas liv en större förlust än vilka filmer som helst.
november 28, 2010 den 9:32 e m
Goodwin Strawman
Precis. Skillnaden är att människovärdet inte kan eller bör uppskattas i monetära termer.
Däremot kan en människas funktion på arbetsmarknaden värderas utifall denne är etablerad därpå. Men då talar vi alltså om funktionen som arbetsgivare eller arbetstagare och inte om dennes inneboende värde som människa.
november 29, 2010 den 6:27 f m
profanum_vulgus
Inte ekonomiskt.
november 29, 2010 den 11:24 f m
Johan
Vänta nu. Om man ersätter en person som dött för könsloskadan…
Varför skall man då inte få betala för skadestånd om framtida förlust för att denna persone inte finns?
Jag menar idag vet vi att en person under hela sitt liv ( i snitt) drar in några miljoner till staten och folket. Om en person blir mördad vid 10 års ålder betyder det inte bara en känslosam förlust som kostnader i sorg där man inte kan jobba fom förälder m.m. men man förlorar även en potentiell person som skulle kunna dra in massa pengar till staten.
Så det är ju bara bullshit hur sjukt systemet är i alla fall.
Utan pirate bay skulle folk ändå kopiera saker mellan varandra, som man gjorde förr. Människan är inte dum i huvder de uppfinner bara nya saker för att få betala så lite som möjligt. Synd att inte företagen tvungas till samma kreativitet.
Så om man skall räkna på LUFT-PENGAR i förlust så tycke rjag samma lugt-beräkning skall ligga på VAD MAN faktiskt skulle kunnat tjäna på den person som blev mördad… Känslomässiga känslan i stöld av en film motsvarar inte en 1/10 av den vid förlust av sitt egna barn.
november 29, 2010 den 11:25 f m
Johan
” med reservation på stavfel ”
november 29, 2010 den 11:33 f m
Jakob Heidbrink
Johan: Staten skulle kanske kunna kräva skadestånd av en mördare, beräknat på det sätt som du indikerar. Faktum är att staten inte gör det. När staten inte framställer något anspråk, har domstolen inte rätt att ge staten något skadestånd – det måste finnas någon som yrkar skadestånd för att skadestånd skall kunna utdömas. Alltså faller här hela ditt resonemang, och det på den praktiska omständigheten att staten inte kräver något skadestånd, utan nöjer sig med att yrka en straffpåföljd som fängelse eller böter.
Sedan kan man ha åsikter om sättet att beräkna intrångsersättningen, och jag förstår att det framstår som olämpligt. Men det är LAGSTIFTNINGENS fel: en domstol har att rätta sig efter lagstiftningen. Man kan alltså klaga på upphovsrättens utformning, och jag har inte sagt något annat.
Man kan dock inte klaga på just ersättningen i TPB-målet, eftersom den är beräknad efter de regler som gäller.
november 29, 2010 den 12:14 e m
Johan
Jakob:
Jo jag förstå att man följer lagen är idag. Men för det behöver inte svenska folket tycka denna åldrande lag är bra? Saker och ting förändras hela tiden. Mänskliga värderingar världen ändras lika snabbt som något annat. Med en lag som inte förändas i samma takt kommer bara skapa orättvisor.
Istället för försvara lagen som den är så bör manfundera över om den verkligen är modern idag med hur vi lever, och lär oss leva m.m.
Frågar man en skivdirektör eller filmdirektör. Du får välja, stulen film eller bli av med ett barn. Så är valet inte så svårt. Frågan är då vad är egentligen störst förlust? Iofs har männsikan alltid haft ett lågt värde mot egendom sen långt tillbaka där man to m dödade hej villt utan att ens frå straff för det om någon stal ens spjut eller pilbåge.
Sedan att det handlar om länkar som bla andra söktjänser kan presentera är ju en helt annan faktor att ta ställning till.
Vågar jag skapa en kategoriserad site som nyttjar google men visar bara :torrent träffar? Där ingen vet att jag har google som registermotor? Är jag olgalig då?
december 1, 2010 den 8:14 e m
Johan Richter
De flesta människor kostar under sin livstid ungefär lika mycket för staten som de betalar i skatt. Så det vore bara att mörda vissa människor som skulle motivera skadestånd till skatteverket.
november 29, 2010 den 12:15 e m
Kent Filppu
För övrigt undrar jag om detta – förutsatt att HD fastställer domen – innebär att Blocket och Tradera kommer att kunna fällas för medhjälpt till häleri bara man hittar ett enda exempel på stödlgods som sålts via de sidorna.
Eller faller det på domens blahablaha-formuleringar i stil med att ”detta behöver inte i sig vara olagligt, men i vissa fall så kan det vara det”.
november 29, 2010 den 12:47 e m
Jeje
”Vågar jag skapa en kategoriserad site som nyttjar google men visar bara :torrent träffar? Där ingen vet att jag har google som registermotor? Är jag olgalig då?”
Den finns redan: http://www.thepirategoogle.com/
november 29, 2010 den 12:56 e m
Vad hände med skatt på lagringsmedia? « Filppu Filosoferar
[…] har en del väl underbyggda uppfattningar om skadeståndet, även om jag inte håller med resonemanget så är det i alla fall sakligt. Kanske kan […]
november 29, 2010 den 10:37 e m
Tino
”Båda beräkningssätten leder alltså till orimliga resultat. Varför det ena beräkningssättet skulle vara mer eller mindre orimligt än det andra, överstiger i alla fall mitt förstånd. Hovrätten har valt en lösning som är lika bra eller dålig som den alternativa lösningen, och kan rimligen inte klandras på den grunden.”
Nu förstår jag inte. Det går väl väldigt bra att klandra hovrätten om de dömt ut ett skadestånd efter en modell som, med dina egna ord, ”leder till orimliga resultat”? Att du kan komma upp med en annan beräkning som du tycker är lika orimlig gör väl inte den första räkningen bättre? Det bara betyder att ingen av de två modellerna är lämpliga att använda?
Bevisbördan för en rimlig uppskattning av skadeståndsbelopp ligger, som du förklarat, på den skadelidande. Är det inte uppenbart att man inte presenterat en sådan uppskattning?
Försvarssidan, å sin sida, har presenterat en professor emeritus (Roger Wallis) som vittnat om att ”det hela tiden kommer nya rapporter som konstaterar att fildelningen är bra för musik- och film-industrin.”, och därmed motiverar att den ekonomiska skadan är 0 kr/delad fil. Så om du, de skadelidande, eller hovrätten, vill hävda att den modellen är helt orimlig, måste ni inte producera ett vittne eller en undersökning med samma eller större dignitet som säger det motsatta?
Det är *den* delen av det utdömda skadeståndet jag inte förstår.
(Därmed inte sagt att de enligt gällande lag i Sverige ska gå utan *straff*, det är en annan fråga.)
november 30, 2010 den 10:50 f m
Tor
Tino,
den reella skadan kommer utslagen över enskilda intrång i normalfallet vara lägre än priset. Om en CD till exempel kostar 100 kr och var fjärde upphovsrättsintrång motsvarar ett uteblivet köp då skulle ett intrång i genomsnitt innebära ett ekonomiskt bortfall på 25 kr. Om skadeståndet för ett intrång sattes till 25 kr skulle det innebära att den som bryter mot lagen fick 75% rabatt. Jag tror att det är det som Heidbrink menar är orimligt förutsatt att man nu har ett ekonomiskt upphovsrättsskydd.
november 30, 2010 den 11:49 f m
Jakob Heidbrink
Tack, Tor: det är exakt det jag menar.
november 30, 2010 den 8:24 e m
Tino
Det är väl egentligen inte vår uppgift att komma upp med en korrekt modell för den ekonomiska skadan? Det är de skadelidande, vilket ni verkar hålla med om att de inte har gjort? Och då är det väl korrekt att kritisera hovrätten för att de, i brist på en vettig modell, dömer ut ett skadestånd enligt en helt orimlig modell?
Jag förstår inte heller varför ni tycker det är uppenbart orimligt om skadeståndet för ett enskilt intrång blir lägre än styckpriset för produkten, när intrånget är sådant att det är tydligt att det inte hänger ihop med ett uteblivet köp? Det var ju precis detta Roger Wallis vittnade om, att skadan är mycket lägre än styckpriset. Det är ju möjligt att det existerar vetenskapliga arbeten som säger emot honom, men inget sådant verkar ha presenterats under rättegången.
Kort sagt: Den ekonomiska skadan är skillnaden i ‘antal försäljningar’*pris för de 33 produkterna åtalet gäller, om siten piratebay inte hade existerat. Att detta är ett tal som är mycket svårt att uppskatta betyder inte att man får döma ut uppenbart orimliga skadestånd. Vad det istället borde betyda är att man inser att det inte ligger på hovrätten att bedriva ekonomi på forskningsnivå, utan att hovrätten istället borde ha förlitat sig på de vetenskapliga undersökningar som via ett expertvittne presenterades i tingsrätten.
december 1, 2010 den 6:40 f m
Jakob Heidbrink
Tino: Jag väljer att inte svara på substansen i det du säger, utan gör bara ett processrättsligt påpekande. Enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken får domstolen i mål som gäller ekonomiska förhållanden utanför privatsfären (alltså inte familjen, men i stort sett allt annat) inte ta hänsyn till annat än det som parterna själva anfört, inte ens egentligen om det som en part missat att anföra är så in i Norden självklart. Tanken bakom denna bestämmelse är att man, eftersom man är fri att ingå dåliga avtal, också är fri att slumpa bort sina pengar på dålig processföring. Om alltså parterna inte sagt något om exakt hur beräkningen skall gå till, får inte domstolen använda sig av någon annan beräkningsmodell än den som följer av lagen.
Enligt Mikael Gajditzas analys (länken verkar inte fungera: knappa in ”Svensk myndighetskontroll” hos Google, och klicka till vänster på inlägget ”Lite mer tpb”) har försvaret i detta avseende gjort en dundertabbe. Om det stämmer, var hovrättens händer bundna. Ett vittnesmål i sig är nämligen inte en begäran om att tillämpa någon viss beräkningsmodell.
december 1, 2010 den 7:54 e m
Tino
@Jakob: fast det där var ju ändå ett riktigt bra svar. Jag håller med om att det är svårt att kritisera hovrätten om försvarssidan i processrättslig mening aldrig presenterade en alternativ beräkningsmodell för skadeståndet. Dock är det ganska obegripligt hur försvaret kunde göra den missen.
december 1, 2010 den 5:12 e m
Goodwin Strawman
Mårten och Jakob et al.
Lade ni märke till att hovrätten argumenterade för och drog slutsatsen att medhjälp till illegal fildelning (intrång i upphovsrätten) samt medhjälp till medhjälp till illegal fildelning (intrång i upphovsrätten) utgör ett artbrott d.v.s. ett brott som presumerar fängelse i sig?
december 1, 2010 den 6:27 e m
Därför lämnar jag Piratpartiet « Jacob Dexe
[…] räcker med att läsa denna bloggpost för att förstå varför allt i ovanstående citat är felaktigt. Och felaktigheterna i analysen […]
december 1, 2010 den 10:30 e m
Upplevt straff i jämförelse med verkligt straff « Emil Isberg
[…] det egentligen inga konstigheter, såsom Jakob Heidbrink beskriver det på Juridikbloggen i posten Skadeståndets storlek i TPB-domen: ”Ett penningbelopp som en dömd person tvingas att betala som straff kallas på juridiska […]
december 1, 2010 den 10:41 e m
Emil Isberg: Upplevt straff i jämförelse med verkligt straff | Piratkopiering
[…] det egentligen inga konstigheter, såsom Jakob Heidbrink beskriver det på Juridikbloggen i posten Skadeståndets storlek i TPB-domen: ”Ett penningbelopp som en dömd person tvingas att betala som straff kallas på juridiska för […]
december 2, 2010 den 12:59 f m
Cadde
Du skriver…
”där ett brott inte utöver straffet dessutom skall leda till en situation där gärningsmannen aldrig mera kan komma på fötterna igen rent ekonomiskt.”
Och som svar, även om det kan verka kortsynt… Så på grund av att offret/offren inte kan ersättas ekonomiskt för sina upplevelser skall man tycka synd om gärningsmannen?
Låt oss titta på ett våldtäktsoffer. Hon (eller han) kanske hamnar i en djup depression efter domen fallit som gör att denne förlorar både jobb och familj. Kanske faller in i ett missbruk och på så sett blir totalt handikappad ekonomiskt.
Detta skulle såklart kunna undvikas om offret fick tillräckligt stöd för att besöka psykolog i ett år framöver en gång i veckan. 2 st tvåtimmars pass med möjlighet till jour.
En timme hos en bra psykolog kan vi då godtyckligt sätta till 600 kr, det slutar då alltså på 600 * 2 * 2 * 52 = 124,800 kr (jour inte inräknat)
Lägg också till antidepressiva mediciner och ersättning för utebliven arbetstid/fritid för att kunna besöka psykolog… Ja, summan borde ju kunna sättas högre än 50,000 kr i alla fall.
Speciellt när det handlar om en 14 årig flicka som inte ens har börjat sitt liv. Det finns ju ingen som kan veta vad för skada det orsakar i längden. Och då pratar vi alltså om ekonomisk skada.
Så bara för att det skulle vara svårt för gärningsmannen/kvinnan att återhämta sig ekonomiskt innebär det inte att skadan inte finns hos dess offer. Tilläggas kan att jag inte tycker 3 år (och allt under det) är tillräckligt straff för våldtäkt mot barn. 5 – 10 år med kastrering skulle vara helt normalt.
Sedan skriver du…
”Det finns en möjlighet att jämka skadestånd vid ömmande situationer, bland annat när gärningsmannen inte har en chans att betala. Jämkningen utgör dock en säkerhetsventil. I TPB-målet ansågs det att de dömda bedrivit kommersiell verksamhet och begått uppsåtliga brott, och då är jämkning i princip uteslutet.”
För det första, om gärningsmannen inte har en chans att betala så skulle han inte begått brottet till att börja med. Det kan väl jämnställas med att ”men jag har inte råd att ta körkort så jag kör bil utan” och eftersom jag omöjligen har råd borde jag frias om jag ertappas med att köra bil utan körkort? För jag kan ju onekligen ha råd att ta kortet om jag samtidigt måste betala böter? (Även om böter INTE är detsamma som skadestånd)
För det andra, ”uppsåt”…
Går det att våldta någon utan uppsåt? Om offret säger NEJ så måste du ju uppsåtligen ignorera offrets vilja. Eller kommer vi in i en situation där gärningsmannen/kvinnan kan säga ”Jamen jag trodde hon ville även fast hon skrek nej och sparkade mig i bollarna 2 ggr och försökte springa iväg från mig.” … ”Hon hade ju trots allt svarta sexiga string och kort kjol på sig, det är ju som att säga ‘Hej kom och våldta mig’…”
På samma sida… Det går inte att mörda någon utan uppsåt. Mord och dråp gäller ju när det finns uppsåt, annars heter det ”vållande till annans död”.
Det går ju inte att säga att ”Jag sköt 30 skott in i folkmassan för jag tyckte inte om dom men jag hade ju inte för uppsåt att döda någon även om jag visste att varje skott kunde dödat en av dom. Jag siktade ju också bara på benen!”
Så på samma sätt kan det ju sägas att i alla Dråp/Mordfall finns det ett uppsåt och därför kan inte gärningsmannen frias från att betala skadestånd. Och all skada som sker skall alltså gärningsman stå för tills den dagen det inte finns några anhöriga offer kvar.
Om jag mördar dig skulle jag inte se det som speciellt konstigt om jag åläggs att försörja hela din familj i 100 år framöver. Tydligen tycker Svenska rättsväsendet annorlunda och därför döms TPB till 46 miljoner i skadestånd… Trots att det inte ens finns obevekliga bevis på att faktiskt ekonomisk skada uppstått.
Eller skall vi döma ICA för att dom uppsåtligen låter olika producenter ge ut smakprov på mat vilket mättar kunderna så att dom inte köper bröd och smör. En (påhittad) ekonomisk skada för Pågen och Skogaholmsbröd.
Under alla åren detta pågått i alla ICAs affärer… Vi snackar ju JÄTTEMYCKET PENGAR!
Undrar varför inte Pågen/Skogaholmsbröd stämmer ICA för detta? …
Jo, just det ja! För det är totalt befängt att göra så. Folket köper det dom behöver på matbordet. Inte skulle jag avstå från att handla mat i matbutiken bara för att jag fick i mig tillräckligt för 4 timmar inuti affären.
december 2, 2010 den 8:43 f m
Goodwin Strawman
Vissa analogier är mer eller mindre rimliga, denna kanske inte.
december 2, 2010 den 5:37 f m
rutros
Jakob
Det Pirate bay har gjort är inte att bedriva kommersiell verksamhet, utan det handlar om civil olydnad. En demonstration mot ett orimligt system.
Den intäkt som man fått på de 33 delade verken handlar om 56 sek!!!!. Siffran får man genom att ta den totala intäkten för PB och multiplicera med den andel som dessa filer utgör.
I ett nyligen uppmärksammat fall stormade Greenpeaces 29 aktivister Forsmark och Forsmark krävde 3 millioner i skadestånd. Varför krävdes inte detta skadestånd ut solidariskt av de som orsakade skadan? Varför fick inte dessa individer sina framtida liv förstörda?
Tre personer brände ner en skola och kommunen krävde 117 miljoner i skadestånd. Är det någon som tror att de får sina liv förstörda genom att dömas att solidariskt betala dessa 117 miljoner?
Att säga att domstolen inte kunde dömt på annat sätt för att mildra effekterna för privatpersonerna, som gjorde denna aktion av civilt motstånd är fullständigt absurt. Då kan vi lika gärna datorisera hela domstolsförfarande och införa en lämplig algoritm istället.
Man får en känsla av att skadestånden egentligen är skapta för att reglera mellanhavanden mellan företag och inte mellan företag och privatpersoner.
Det känns fullständigt orimligt att ”skadeståndsstraffet” för en privatperson blir så ofantligt mycket värre än det utdömda bötesbeloppet och blir livslångt i praktiken. Systemet är felkonstruerat.
december 3, 2010 den 12:38 f m
Enligt Min Humla » Reflektioner på TPB-domen
[…] det inte att jämföra med fall där målsägande lidit ekonomisk skada. Det ser bara oseriöst ut. Juridikbloggen utvecklar det […]
december 3, 2010 den 9:16 e m
harfagre
I inledningen av domen står att läsa att fildelningen är ”ett stort samhällsproblem”. Vad ger domstolen rätt att göra ett sådant ställningstagande? Backas det ”klargörandet” upp av opartisk forskning och rättsmedvetande hos svenskarna?
Domstolen hade väl dessutom inte behövt göra gällande att varje nedladdad låt eller film i detta mål motsvarar en utebliven exemplarförsäljning? I så fall hade de sammanlagda förlusterna för bolagen som TPB orsakat medieindustrin varit triljontals kronor vilket för mig känns helt verklighetsfrämmande.
december 4, 2010 den 4:01 e m
GUD
Med andra ord så kan jag mörda grannen ,och komma undan utan skadestånd så länge man inte stjäl hans CD skivor.
december 5, 2010 den 10:00 f m
Mårten Schultz
bara om grannen inte har släktingar. och har han inte släktingar, vem ska du då betala skadeståndet till? Allmänna arvsfonden?
december 9, 2010 den 1:03 e m
Ryktet om min död | Dexion
[…] Nja, för det första så syftar inte skadeståndet inte till att straffa – då hade domstolen istället utdömt böter. Skadeståndet är en ersättning och vi har två typer av skadestånd i Sverige. Det ena är det ekonomiska där krona ges för krona och det andra är det idéella där man istället mäter efter schabloner, eftersom man tycker att det vore lite cyniskt för att inte säga omöjligt att mäta mänskligt liv och skador i pengar. Läs gärna mer här. […]
december 11, 2010 den 7:28 e m
Mårten
Jakob: Kan inte låta bli att undra om det inte är du som missat poängen. Jag tror inte problemet är att folk inte förstår den tekniska skillnaden mellan ”ekonomiskt och ideellt skadestånd” utan att de tycker att resultatet av denna tekniska skillnad är absurd.
I praktiken blir det ju så att man får ett hårdare ”straff” (kalla det vad du vill) för medhjälp till upphovsrättsbrott än för att mörda någon.
januari 7, 2011 den 10:35 e m
Ansvar ger frihet – frihet ger ansvar! « A pirate named ZastDerg
[…] sten genom en glasruta. Nu pratar vi skadestånd som inte är ett straff utan snarare ersättning, det är viktigt att komma ihåg. Här är inte ansvaret inför staten, utan mot ens medmänniskor. Genom sin låga ålder […]
juli 7, 2012 den 11:03 f m
Upplevt straff i jämförelse med verkligt straff « Emil Isberg
[…] det egentligen inga konstigheter, såsom Jakob Heidbrink beskriver det på Juridikbloggen i posten Skadeståndets storlek i TPB-domen: “Ett penningbelopp som en dömd person tvingas att betala som straff kallas på juridiska […]
november 6, 2013 den 4:16 e m
Ryktet om min död | Dexion
[…] Nja, för det första så syftar inte skadeståndet inte till att straffa – då hade domstolen istället utdömt böter. Skadeståndet är en ersättning och vi har två typer av skadestånd i Sverige. Det ena är det ekonomiska där krona ges för krona och det andra är det idéella där man istället mäter efter schabloner, eftersom man tycker att det vore lite cyniskt för att inte säga omöjligt att mäta mänskligt liv och skador i pengar. Läs gärna mer här. […]