Efter den svenska erfarenheten i början av 1990-talet och den amerikanska erfarenheten under de senaste åren (plus den spanska, irländska och många andra nationella erfarenheter), är många bekymrade över den svenska bolånemarknaden. Svenskarna skuldsätter sig enormt för att köpa hus, och när (inte om) räntorna nu stiger, kommer det att svida ordentligt i mångas plånböcker.

Debatten om detta har nu pågått en tid. Senast i somras införde Finansinspektionen ett bolånetak på 85 procent av fastighetens värde. Det innebär att banker och andra finansinstitut inte längre få låna ut mer än 85 procent av en fastighets värde. Tanken var att husköparen skulle då behöva lägga egna pengar emellan och att det skulle hålla priserna nere. Som så ofta i regleringssammanhang – där de reglerade förstås anpassar sig till regleringen – har detta kontrats av kreditgivarna, och de resterande 15 procent av fastighetens värde (som tidigare utgjorde underlag för det såkallade topplånet) lånas nu ut som blancolån, alltså lån utan säkerhet. Finansinspektionen sköt alltså i luften, och bopriserna fortsätter att stiga. Frågan är vad vi gör nu, då nybyggen – alltså en dämpning av priserna genom att öka utbudet – ju inte precis kan börjas över en natt.

I detta läge värmer Swedbank upp gammal skåpmat och föreslår att ränteavdragen minskas. Ett slopande av ränteavdragen skulle öka hushållens verkliga ekonomiska kostnader och därigenom ändra potentiella husköpares kalkyl inför köpet. Idén är faktiskt både riktig och konsekvent.

Ränteavdraget är en kvarleva från det gamla skattesystemet, där man inte gjorde samma skillnad mellan inkomster av arbete och inkomster av kapital som man gör idag (se också denna blogg för en ganska teknisk förklaring av systemet). Idag betalar man ju kommunal och statlig skatt på sina arbetsinkomster (till satserna 30, 50 och 55 procent – det sista steget avser värnskatten), medan man betalar 30 procent för inkomster på kapital. Man talar om olika inkomstslag, och dessa beskattas alltså efter olika regler.

Det konstiga med ränteavdraget är nu att räntor är något som hör till inkomstslaget kapital, medan avdraget får göras mot de skatter som man betalar på inkomstslaget arbete. När det gäller intäkter, håller man alltså isär de två olika inkomstslagen, men när det gäller förluster, får kapitalförluster kvittas mot den skatt som man betalar på arbete. Med andra ord behandlas de två inkomstslagen efter olika regler så när som på ränteavdraget. Principiellt sett finns alltså egentligen ingen motivering till ränteavdraget.

Alternativet till ränteavdraget är förstås att man håller ränteförluster inom inkomstslaget kapital. Det innebär att räntor fullt ut får dras av från kapitalinkomster och det endast är mellanskillnaden mellan kapitalinkomster och räntor som utgör underlag för beskattningen. Problemet med den lösningen är att det är väldigt få personer som har kapitalinkomster i paritet med sina ränteutgifter. Om man inte har några kapitalinkomster, skulle alltså räntorna behöva betalas av beskattad arbetsinkomst och utgöra en ren kostnadspunkt i hushållens ekonomi. De som har stora kapitalinkomster – alltså redan förmögna personer – skulle däremot kunna utöka sin finansiella rörelsefrihet ytterligare genom att låna pengar: räntorna på de lånade pengarna skulle då kvittas mot inkomsterna från kapital och den förmögna personen kunna undvika att betala kapitalskatter över huvud taget.

Ännu ett alternativ skulle vara att över huvud taget inte tillåta avdrag för ränteutgifter, varken på arbets- eller kapitalinkomst. Det skulle förstås sänka viljan att låna över huvud taget rätt kraftigt. Medan det kan vara bra för privatpersoner (även om det är ganska paternalistiskt, alltså förmyndaraktigt), skulle det också innebära att företag skulle dra sig för att låna. Det senare skulle inte vara lika fördelaktigt i stort, eftersom många – om inte de flesta – investeringar i nyetablering eller expandering kräver lånta pengar. Man skulle alltså med en sådan regel inte bara dämpa bolånemarknaden, utan också riskera att dämpa den reella ekonomin.

Kanske man skulle kunna skapa detaljerade regler som skulle innebära att man endast förvägrar privatpersoner ränteavdrag, eller att man förvägrar ränteavdrag bara för fastighetsköp eller något annat. Det skulle dock innebära att skattesystemet blir ännu ett snäpp mera komplicerat. Eftersom ett lättbegripligt skattesystem ofta antas ha ett värde i sig, ter sig denna lösning inte heller särskilt attraktiv.

Med andra ord förefaller samtliga lösningar på problemet ränteavdrag ha sina negativa sidor. I valet mellan många olika halvdåliga lösningar förefaller mig den principiella lösningen vara den riktiga. Låt räntor stanna inom inkomstslaget kapital: räkna av dem från kapitalinkomster så att bara mellanskillnaden mellan kapitalinkomster och ränteutgifter beskattas med kapitalskatt. Detta gynnar dem som redan har mycket, men de andra lösningarna – en dämpad reell ekonomi eller ett ännu struligare skattesystem – verkar från min horisont vara ännu mindre eftertraktansvärda.

På något sätt måste vi nämligen komma tillrätta med den expanderande bolånebubblan innan den exploderar i ansiktet på oss.

Annonser