Det har blivit rätt upprörda toner om skadeståndets storlek i TPB-domen. Den här bloggen jämför till och med skadeståndet i TPB-målet med skadestånd som utgår vid mord och kommer fram till att man för 46 miljoner kronor kan döda 920 personer.

Vilket är struntprat och vittnar om en brist på insikt vad skadestånd handlar om.

Det mest fundamentala missförståndet är att skadestånd skulle vara ett straff. Det är det inte. Ett penningbelopp som en dömd person tvingas att betala som straff kallas på juridiska för böter. Skadestånd är något annat, nämligen en ersättning för förluster. Vi har alltså å ena sidan böter, som är ett straff, och å andra sidan skadestånd, som är en ersättning för en förlust. Dessa två saker får inte sammanblandas, för annars riskerar man att skjuta långt förbi målet.

I TPB-målet rör det sig alltså om skadestånd. Dess funktion är i främsta rummet att ersätta ekonomiska skador (jag kommer snart till andra former av skada). Åsamkar jag någon en förlust på 50 öre, skall alltså skadeståndet belöpa på 50 öre. Åsamkar jag någon en förlust på 500 miljoner, skall jag betala 500 miljoner. Det är den skadelidandes sak att bevisa hur stor skadan är. Är bevissvårigheterna stora – är det svårt till omöjligt att föra bevisning om exakt hur stor skadan varit i kronor och ören – får domstolen göra en uppskattning av skadeståndet. Det är dock fortfarande skadelidandens sak att visa dels att en skada över huvud taget uppkommit, dels ge underlag för en rimlighetsbedömning av skadan.

Det innebär att hovrätten – som är försiktig sin sina bedömningar – anser att de åtalade i målet bevisligen åsamkat de olika målsägandena en förlust på 46 miljoner kronor. Alltså skall de dömda betala 46 miljoner. Detta är faktiskt mindre än målsägandena begärt, så att dessa anser nog att de tilltalade kommer billigt undan.

Det finns också skadestånd som utgår för annat än skador som direkt kan uppskattas i kronor och ören: dessa kallas för ideella skadestånd. Ersättning för sveda och värk är en form av ideellt skadestånd. Problemet vid dessa typer av skada är att de inte är ekonomiska, det vill säga att måttstocken ”kronor och ören” är fundamentalt missvisande. Ingen ersättning i världen, om den så skulle beräknas i miljarder, kan få ett våldtäktsoffer bli icke-våldtaget eller minska dettas känslor av skam och förnedring. Med andra ord är pengar ett förbaskat dåligt sätt att ersätta den emotionella skada som ett våldtäktsoffer onekligen lider, och man måste gripa en siffra vilken som helst ur luften. Detsamma gäller för emotionella skador efter det att en nära anhörig mördats, efter det att man misshandlats, eller vad det nu vara månde.

I många fall när någon mördats, har de anhöriga ingen annan skada än just den emotionella skadan. Det kan finnas några poster som avser den mördades bidrag till den gemensamma ekonomin, men dessa tenderar till att vara mycket små. Den ekonomiska skadan är alltså liten, den emotionella stor. Den lilla skadan kan vi exakt beräkna, den stora skadan kommer vi aldrig att kunna komma till rätta med genom en ersättning i pengar.

I svensk rätt har man – och det är absolut diskutabelt – av tradition varit mycket försiktig med att ersätta emotionella/ideella skador genom större belopp. Skadeståndet tenderar till att bli i stort sett symbolisk: någon verklig ersättning kan det ju ändå aldrig bli tal om. I detta läge, där offret ändå inte kan ersättas på ett adekvat sätt, har man valt att ta hänsyn till gärningsmannen och dennas situation, där ett brott inte utöver straffet dessutom skall leda till en situation där gärningsmannen aldrig mera kan komma på fötterna igen rent ekonomiskt. Eftersom man inte verkligen kan ha ett offerperspektiv, eftersom offrets skada inte kan ersättas, står gärningsmannen i centrum.

Ekonomiskt och ideellt skadestånd följer alltså två helt olika former av inre logik, och det är totalt och helt igenom missvisande att jämföra dessa två olika former av skadestånd. Vid ekonomiskt skadestånd passar vår måttstock – kronor och ören -, vid ideella skadestånd gör den inte det, och då har man delvis skiftat perspektivet en aning.

Det finns en möjlighet att jämka skadestånd vid ömmande situationer, bland annat när gärningsmannen inte har en chans att betala. Jämkningen utgör dock en säkerhetsventil. I TPB-målet ansågs det att de dömda bedrivit kommersiell verksamhet och begått uppsåtliga brott, och då är jämkning i princip uteslutet. Ekonomiska brottslingar har generellt mindre chanser att slippa undan skyldigheten att ersätta offrets skada än våldsbrottslingar har. Med tanke på den typiska sociala bakgrunden hos de två olika kategorierna av gärningsmän är detta inte särskilt förvånande eller upprörande. I TPB-målet tar sig denna principiella syn uttryck i att jämkning inte medgavs.

Kort och gott: skadeståndet i TPB-målet är stort, men anses motsvara den skada som de dömda ställt till med. Det är inte särskilt moraliskt upprörande att de åläggs att ersätta denna skada.

Skadeståndet är nämligen som sagt inget straff.

*****

Ett tillägg som föranleds av diskussionen bland kommentatorerna. Hovrätten valde att beräkna intrångsersättningen på grundval av en skälig ersättning för varje enskilt verk som laddats ner. Detta leder till en ohygglig och fullkomligt orimlig summa i latent skadestånd om man jämför den sålunda beräknade ersättningen med antalet torrent-filer som fanns på TPB:s servrar (flera biljoner, tydligen). Alternativet hade så klart varit att ge en klumpsumma för hela intrånget och att se till att denna klumpsumma blir rimlig. Det hade dock haft den effekten att ersättningen för varje nedladdning hade blivit skrattretande låg, så att rättighetsinnehavaren inte fått någon rimlig ersättning för den illegala nedladdningen.

Båda beräkningssätten leder alltså till orimliga resultat. Varför det ena beräkningssättet skulle vara mer eller mindre orimligt än det andra, överstiger i alla fall mitt förstånd. Hovrätten har valt en lösning som är lika bra eller dålig som den alternativa lösningen, och kan rimligen inte klandras på den grunden.

Advertisements