Socialdemokraten Olle Ludvigsson skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om förslaget till reglering av finansmarknaderna: han svarar på inlägg av Moderaternas Gunnar Hökmark och Folkpartiets Olle Schmidt. Hans poäng är huvudsakligen att försvara det nu liggande förslaget till reglering, och det har jag inget att säga om, eftersom jag inte är tillräckligt påläst. På vägen gör han dock en annan viktig poäng, som jag alltid är lika förvånad över att mina liberala meningsfränder ofta inte inser. Han säger nämligen att otillräckligt reglerade marknader i längden är dyra. Han har självklart rätt. Sedan kanske han ändå lider av hybris vad gäller politikens förmåga att förebygga kriser.
Det finns en märklig tro inom vissa ekonomkretsar på att total avsaknad av reglering gynnar oss alla bäst. Eller nej, vänta: det sägs att en sådan avsaknad gynnar samhällsekonomin bäst, men däri ligger implicit att vi alla gynnas av avsaknad av reglering. Denna uppfattning är förstås befängd.
Den sista marknad som i sann bemärkelse varit oreglerad är vissa delar av finansmarknaden. Denna brist på reglering leder självklart till att den som vill vinna en konkurrensfördel kommer att använda alla knep – några otillåtna sådana finns ju i princip inte – för att öka sin vinst. Det kan handla om bristande information till investerare, om ”teaser rates” som göms långt i avtalstexten, om underlåten eller bristfälligt utförd kreditprövning. Inget av detta är eller har varit olagligt, bara förbaskat ofint. Problemet med denna taktik är att den är kortsiktigt lönsam för den enskilda personen, men i normalfallet långsiktigt mycket riskabel för ekonomin i stort. Den som avgår ur marknaden innan allt brakar ihop, har alltså tjänat en hacka, och någon annan får städa upp.
Detta är ett allmänmänskligt fenomen: vi har en ofta bevisad tendens att värdera kortsiktiga vinster högre än långsiktiga vinster. Vi värderar 5 000 kr. idag högre än 6 000 kr. i övermorgon. Hur i hela friden kunde man då vara så blåögd att låta finansmarknaderna vara fria och låta dem premiera kortsiktigheten?
Jo, teorin bakom detta var att finansmarknaderna är så konkurrensutsatta att de är transparenta, det vill säga att varje information – exempelvis att ”teaser rates” är ett farligt ofog – genast sprider sig till samtliga aktörer på marknaden. Denna teori har aldrig kunnat empiriskt beläggas, utan har räknats fram av teoretiska antaganden (exempelvis att människan är genomrationell) vars riktighet på goda grunder kan betvivlas. Men andra ord utgör oreglerade marknader ett utflöde av teoretiska antaganden utan empiriskt stöd.
Det är inte bara finansmarknaderna som behöver reglering. Vi har gjort samma misstag, samma synd av underreglering, varje gång vi liberaliserat en marknad. Det engelska experimentet med avregleringen av järnvägsmarknaden, avregleringen av den svenska flygmarknaden… varje gång har vi behövt lära oss på nytt att marknader som skall fungera behöver en grundstomme av reglering som innebär ett tvång att ta hänsyn också till de effekter som enskildas agerande har på systemet i stort.
En totalt oreglerad marknad lockar helt enkelt fram det sämsta i oss, det har historien – inte bara på finansmarknaderna – visat om och om igen. Bland annat fick vi en konkurrenslagstiftning just för att marknaden för företagsförvärv inte kunde anförtros enskilda: det ledde bara till monopol som gjorde övervinster på allmänhetens bekostnad.
Alltså: självklart måste alla marknader regleras, även – och kanske i synnerhet – den viktiga finansmarknaden. Denna insikt har inte mycket med ideologisk inriktning att göra, utan utgör en läxa som vi vid det här laget – efter 200 år av kapitalism – borde ha lärt oss.
Samtidigt skall vi inte tro, vilket Ludvigsson tycks göra, att vi kan förhindra kriser genom en smart reglering. Varje reglering leder nämligen till en motreaktion: en reglering frammanar en reaktion. De som skall regleras kommer nämligen att utveckla en stor del kreativitet för att hitta luckor i regleringen. Denna effekt har påvisats många gånger sedan 1960-talet, då Stewart Macaulay (hans biografi och publikationer finns här) först pekade på den. Med andra ord: oavsett hur vackert och genomtänkt ett förslag kan te sig på pappret, kommer det att i verklig implementering att te sig totalt annorlunda och kommer att få effekter som upphovsmännen aldrig kunnat tänka på.
Denna kreativitet kommer också att leda till en annan effekt, som kallas för regulatory capture. Med detta betecknas det förhållandet att regleringsmyndigheten, för att kunna hålla jämna steg med dem som skall regleras, måste anlita folk som känner marknaden, alltså med andra ord personer som tidigare lagt ner sin skäl i att undvika regleringens effekter. Dessa personer kommer inte att bli av med sina kontakter och vänskapsrelationer bara för att de byter sida: tvärtom är ju poängen från regleringsmyndighetens sida att hålla koll på marknadens beteende. Med andra ord kommer dessa ”överlöpare” att ha blandade lojaliteter, dels en anställningslojalitet, dels en social lojalitet.
Dessutom fortgår ju kreativiteten på marknaden. Regleringsmyndigheten kommer därför att behöva lyssna på marknaden, att ta in dess mening, innan ett regleringsprojekt sjösätts. Marknadens företrädare har då alla incitament att betona det sunda i marknaden och tona ner det som inte är så bra för ekonomin i övrigt. Regleringen kommer alltså att bli bristfällig hur vi än gör, och vi kommer alltid att i efterhand reagera på missförhållanden som redan visat sig.
Så är det med all juridik, eftersom juridiken alltid är reaktiv. Den reagerar alltid i efterhand: exemplen då någon lyckats sjösätta en reglering och förhindra ett problem innan det uppstått är ytterligt få. Eftersom juridiken är politikens främsta maktmedel, kan juridikens brist härvidlag breddas till politiken: politiken kommer alltid att vara reaktiv, och ytterst sällan proaktiv.
Med andra ord är kostnadsargumentet mot reglering fåfängt, eftersom någon reglering som inte kostar inte finns och eftersom vi behöver reglering för att ha fungerande marknader. Samtidigt skall vi inte inbilla oss att vi kan förhindra kriser genom någon lämplig reglering: vi tar hand om problem som vi känner till – imorgon kommer vi att ha andra problem, som ingen kunde tänka på idag, och som därför kommer att vara oreglerade.
Exakt hur mycket vi skall reglera, går med denna osäkerhet inte att säga. Här finns politiska skillnader och trossatser som i sig alla är lika legitima. Ytterligheterna är dock, såvitt den historiska erfarenheten visar, inte framgångsrika. En total reglering kommer att leda till att ingen vill syssla med verksamheten i fråga, en ofullständig reglering kommer alltid att leda till motreaktioner som ingen förutsett och avsaknad av reglering leder till enskildas vinster på bekostnad av ekonomin i stort.
Denna lärdom borde leda till en viss ödmjukhet inom politikens kretsar. Både Ludvigssons artikel och de debattartiklar av Gunnar Hökmark och Olle Schmidt utgör inte precis perfekta exempel på någon sådan ödmjukhet.
Domedagsprofetior är nämligen lika överdrivna som förtröstan i politikens möjlighet att lägga livet tillrätta för oss.
10 kommentarer
Comments feed for this article
maj 18, 2010 den 9:23 f m
Ola Berg
Två snabba kommentarer:
Det är skillnad på regleringar som syftar till att öka aktörernas frihet på lika villkor; och regleringar som syftar till att minska aktörernas frihet, eller till att göra aktörerna ojämbördiga.
Det är de förstnämnda regleringarna som ger oss vinsterna (gör marknaderna billiga och produktiva), men de sistnämnda som snedvrider marknaderna och är dyra. De regleringar han försvarar är av det hindrande och snedvridande slaget.
Sedan skriver du ”Den sista marknad som i sann bemärkelse varit oreglerad är vissa delar av finansmarknaden.” Naturligtvis skriver du ”vissa delar” eftersom finansmarknaden i sin helhet tillhör en av de mest genomreglerade marknader vi har.
Med tanke den redan genomreglerade finansmarknaden och på att den kris vi ser först och främst beror på tidigare regleringar och statssubventioner som gått snett, så kanske man bör se regleringarna som problemet snarare än lösningen?
Det som sunda regler åstadkommer (sådana regler som även Hökmark vill se) är att den som tar hem vinsten också ska få ta hela risken. Det liggande förslaget gör precis tvärtom: först begränsa på vilka sätt finansmarknaden ska få lov att sprida affärsrisker mellan sig, och sedan lova att betala om något trots reglerna går snett.
Allmänt tal om att ”regler behövs” är svammel. Det intressanta är _vilka sorts_ regler som behövs. Och jag har ännu inte träffat någon liberal som varit emot regler som garanterar folks negativa frihet att bedriva affärer som de vill, så länge som de själva tar hela risken.
maj 18, 2010 den 9:40 f m
jheidbrink
Ola: Det finns hur många som helst där ute – fast för närvarande är de rätt tysta – som anser att en marknad helst skall helt lämnas ifred, för att då kanaliseras ekonomiska resurser till den som bäst behöver dem. Att detta är ett felaktigt påstående kan betvivlas.
Det finns ingen regel som innebär att parterna agerar på samma villkor och som inte begränsar någon parts frihet, nämligen den partens som annars skulle agera på mera förmånliga villkor. Det handlar om att fördela ljus och skugga, inte om att hitta någon perfekt regel – i synnerhet eftersom man inte på förhand vet hur adressaterna kommer att förhålla sig till den nya regleringen.
Som sagt, det liggande förslaget har jag inte mycket att säga om. Jag noterar dock att den aspekt som du påpekar – att finansmarknadens aktörer inte skall få sprida affärsrisker mellan sig som de vill – tycks vara riktad mot ”too big to fail”-effekten. Denna effekt utgör grunden till den moral hazard som blir allt tydligare på finansmarknaderna, och även fast responsen kan tänkas vara onyanserad – det kan jag inte bedöma, som sagt – är problemet enligt min mening nog så äkta.
maj 18, 2010 den 10:32 f m
Dennis
”…det sägs att en sådan avsaknad gynnar samhällsekonomin bäst, men däri ligger implicit att vi alla gynnas av avsaknad av reglering.”
Verkligen? Vad jag vet så brukar det finnas med en hel andra antaganden som visar på det motsatta. T.ex. Kaldor-Hicks och näst bästa-lösningar.
maj 18, 2010 den 4:08 e m
jheidbrink
Dennis: Jag anspelar på Efficient Market Theory.
maj 19, 2010 den 10:19 f m
apa tycka, apa skriva
> personer som tidigare lagt ner sin skäl i
”Personer som tidigare lagt ned sin själ i”.
maj 19, 2010 den 3:36 e m
jheidbrink
Apa kan du vara själv: alla kan vi göra fel ibland. Jag är nog förvissad om att min svenska här på bloggen står sig gott i konkurrensen, både i bloggosfären och i media i övrigt.
maj 19, 2010 den 9:40 e m
Feuervogel
Jakob: Apa eller ej, din svenska är otäckt bra (även jämfört med infödda universitetslärare). F.ö. kan jag inte undgå att tycka att det där var en freudian slip waiting to happen (skäl/själ); får mig osökt att tänka på att vi igår seminariebehandlade din krönika om domare som inte lägger ned sin själ i sina skäl.
maj 20, 2010 den 5:08 f m
jheidbrink
Feuervogel: Oj, en sådan spridning har det alstret fått? Vad bra!
Annars kan man väl spinna länge på det ordparet – sj-ljuden är verkligen otäcka, inte bara vad gäller uttal av oss stackars utbölingar, utan också i skrift.
maj 26, 2010 den 8:32 e m
Johan Richter
”Jag anspelar på Efficient Market Theory.”
Ärligt talat Jakob undrar jag om du förstått vad den teorin handlar om. Den handlar inte om vilka regleringar som är önskvärda, utan säger att aktieinvesteringar är ett hasardspel.
maj 27, 2010 den 6:14 f m
jheidbrink
Johan: Nu är vi oense avseende fakta, så det här lär kunna redas ut.
Enligt den uppfattning som jag bibringats handlar Efficient Market Theory just inte om att aktieinvesteringar är ett hasardspel, utan om att (finans-)marknader kommer att vara utsatta för ett sådant konkurrenstryck att de alltid är i balans. Det finns inga informationsassymetrier, då all information genast sprids genom hela marknaden. Det går alltså inte att vara bättre än marknaden – vilket för övrigt gör så gott som all reklam från finansiella institut till en lögn, om man lägger nu ifrågavarande teori till grund. (Jfr här, även om det är Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Efficient-market_hypothesis )
Det besvärande för denna teori är förstås att den inte har något verkligt empiriskt underlag över huvud taget, utan endast utgör en deduktion av teoretiska postulat. Det som teorins företrädare då tenderar till att göra är att peka på att alla regleringar utgör en snedvridning av marknaden och att teorin därför inte fungerar just på den marknad som man anför som motexempel.
Du får gärna utveckla vilken teori du menar som menar att aktieinvesteringar utgör ett hasardspel, för att jag misstänker att vi talar om olika teorier.