Attacken i Uppsala mot Lars Vilks har varit förra veckans yttrandefrihetsrättsliga tema. Jag har inte verkligen kunnat följa debatten – jag är för närvarande för jäktad – men jag tror att det dykt upp åtskilliga missförstånd och åtskilliga bråk som beror på dels att yttrandefrihetsbegreppet fylls med olika definitioner, dels att folk inte har koll på att de använder olika definitioner. Jag skall här ta debatten mellan Björn Östling (inlägg här och här) och Magnus Betnér (inlägg här och här) till utgångspunkt för mitt eget resonemang.

Jag skall inleda med att jag i sak delar Betnérs åsikt om att värnandet om yttrandefriheten är högst selektivt, vilket med andra ord innebär att vi inte verkligen värnar yttrandefriheten. När vi ingriper mot förintelseförnekare, vägrar nazister, stalinister och andra att vara lärare, har brottsbestämmelser om hets mot folkgrupp som i praktiken vänder sig mot de högerextrema grupperna och har förolämpningsparagrafer, har vi redan ingripit i yttrandefriheten på ett sätt som gör den debatt vi har nu ganska förljugen. Betnér har en poäng, en viktig poäng, och jag gläds åt att en provokatör som Betnér har sådan förståelse för spelets regler.

Så till debatten mellan Östling och Betnér. Jag tror att Östling missförstår vad Betnér menar. För mig som jurist – och, som jag tolkar honom, för Betnér – är yttrandefriheten en rätt som vänder sig mot det allmänna, mot kollektivet, mot staten. Däremot har jag inte nödvändigtvis någon yttrandefrihet mot enskilda. Låt mig förklara skillnaden.

Yttrandefriheten är rätten att utan hot om statliga repressioner få säga vad jag tänker. Detta innebär två saker: dels skall det allmänna inte förbjuda åsikter. Som Betnér så riktigt påpekar, förbjuder det allmänna i Sverige åsikter. Vi har alltså ingen perfekt yttrandefrihet, utan vi förbjuder åsikter som vi tycker är misshagliga. Dels – den andra aspekten av yttrandefriheten – skall det allmänna se till att ingen av mina med-borgare kan tvinga mig att hålla käft. Det gör Sverige på samma selektiva sätt som när det gäller att inte förbjuda åsikter. I Vilks fall gör dock det allmänna det man kan begära: Vilks har livvaktsskydd på det allmännas bekostnad och polisen ser inom det möjligas ram (man kan inte garantera någon som helst persons säkerhet, bara göra det svårare för angriparen) till att Vilks kan hålla sina föreläsningar.

Det är detta som är yttrandefriheten: inga av det allmänna förbjudna åsikter, ingen officiell möjlighet för enskilda att tysta andra. Yttrandefriheten skall därvid värna om de åsikter som är obekväma, kränkande, misshagliga, smaklösa, dumma, som uttrycks på ett onödigt provocerande sätt… Kort sagt, yttrandefriheten skall värna sådana personers rätt att få säga vad de tänker som annars skulle censureras av den goda smaken. I vårt samhälle handlar det alltså om extremisterna, om höger- och vänsterextrema, om homofober, om extremistiska religiösa personer och så vidare.

Så långt verkar också Östling och Betnér vara eniga. Där åsikterna går isär är vid frågan om att ta ”ansvar”, som Betnér uttrycker det, eller – som jag skulle säga – om rätten att lämnas i fred med sina åsikter av andra enskilda. Som jag förstår Betnér menar han att det inte ingår i yttrandefriheten att slippa att andra blir upprörda och i vissa fall våldsamma: han tycks göra samma distinktion som jag.

Återigen håller jag alltså med honom. Samtidigt vill jag till undvikande av missförstånd påpeka att det inte innebär att jag anser att Vilks har ”sig själv att skylla” eller något sådant. Jag anser att människor som har förstånd för fem öre kan höra en åsikt som de blir upprörda över utan att vilja slå eller dräpa. Jag anser också att människor med förstånd för fem öre inser att det inte finns något som är mera värdefullt än någon som på ett provocerande men intelligent sätt utmanar mina åsikter: blir jag inte övertygad, vässar jag i alla fall mina egna argument. Den extremistiska muslimska reaktionen på Vilks är patetisk, obildad och inskränkt.

Samtidigt, gott folk: extremister är inte kända för att vara räsonabla människor! Granskar jag nazister, driver jag med extremistiska muslimer och deras trosföreställningar, gör jag narr av militanta veganer, kan jag på förhand räkna ut att skiten kommer att hamna i fläkten. Det är rätt så enfaldigt att tro att man kan visa bilder på Mohammed som bög utan att man får mordhot mot sig. Man vet vad som väntar, och man skall inte låtsas bli förvånad när det händer.

Men yttrandefriheten, då? Jo, den består i att det allmänna har en plikt att ingripa och att i möjligasta mån skydda mig när jag blir hotad. Det allmänna kan inte förhindra hoten, men det kan i vissa fall förhindra att hoten verkställs. Helt kan man dock som sagt inte garantera en människas säkerhet: angriparen har alltid en taktisk fördel, eftersom skydd alltid är reaktivt och endast i mycket begränsad utsträckning proaktivt. Det innebär att staten Sverige inte kan garantera att Lars Vilks överlever sina provokationer: så är det, och det är inte mycket att göra åt. Däremot kan staten Sverige (i samarbete med Vilks, märk väl, för det är förbaskat obekvämt att behöva leva under skydd) försöka att göra det så svårt som möjligt för extremisterna att döda Vilks. Så länge det allmänna gör det – och det sker som sagt – är yttrandefriheten värnad så gott det nu går.

Yttrandefrihet innebär inte att det inte skall behövas mod för att säga det man tycker. Ibland är det modet socialt: det krävs socialt mod att säga till chefen att hon beter sig som ett svin. Vid andra tillfällen är modet fysiskt: det krävs fysiskt mod att framställa Mohammed som en liten skäggig gubbe med en bomb i turbanen. Det kan ingen stat göra något åt. Det allmänna kan försöka skapa en situation där det är så osannolikt som möjligt att hoten verkställs, så att det mod som krävs för att säga det man tänker inte skall behöva bli för stort. Däremot kan det allmänna aldrig garantera att man inte gör sig omöjlig eller sätter sig i fara när man använder sig av yttrandefriheten.

En användning av yttrandefriheten innebär nämligen som sagt att man säger saker som andra upplever som obekväma, kränkande, misshagliga, smaklösa, dumma eller som uttryckta på ett onödigt provocerande sätt. Vill man provocera, skall man inte bli förvånad över att man provocerar.

Annonser