Socialdemokraten Olle Ludvigsson skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om förslaget till reglering av finansmarknaderna: han svarar på inlägg av Moderaternas Gunnar Hökmark och Folkpartiets Olle Schmidt. Hans poäng är huvudsakligen att försvara det nu liggande förslaget till reglering, och det har jag inget att säga om, eftersom jag inte är tillräckligt påläst. På vägen gör han dock en annan viktig poäng, som jag alltid är lika förvånad över att mina liberala meningsfränder ofta inte inser. Han säger nämligen att otillräckligt reglerade marknader i längden är dyra. Han har självklart rätt. Sedan kanske han ändå lider av hybris vad gäller politikens förmåga att förebygga kriser.

Det finns en märklig tro inom vissa ekonomkretsar på att total avsaknad av reglering gynnar oss alla bäst. Eller nej, vänta: det sägs att en sådan avsaknad gynnar samhällsekonomin bäst, men däri ligger implicit att vi alla gynnas av avsaknad av reglering. Denna uppfattning är förstås befängd.

Den sista marknad som i sann bemärkelse varit oreglerad är vissa delar av finansmarknaden. Denna brist på reglering leder självklart till att den som vill vinna en konkurrensfördel kommer att använda alla knep – några otillåtna sådana finns ju i princip inte – för att öka sin vinst. Det kan handla om bristande information till investerare, om ”teaser rates” som göms långt i avtalstexten, om underlåten eller bristfälligt utförd kreditprövning. Inget av detta är eller har varit olagligt, bara förbaskat ofint. Problemet med denna taktik är att den är kortsiktigt lönsam för den enskilda personen, men i normalfallet långsiktigt mycket riskabel för ekonomin i stort. Den som avgår ur marknaden innan allt brakar ihop, har alltså tjänat en hacka, och någon annan får städa upp.

Detta är ett allmänmänskligt fenomen: vi har en ofta bevisad tendens att värdera kortsiktiga vinster högre än långsiktiga vinster. Vi värderar 5 000 kr. idag högre än 6 000 kr. i övermorgon. Hur i hela friden kunde man då vara så blåögd att låta finansmarknaderna vara fria och låta dem premiera kortsiktigheten?

Jo, teorin bakom detta var att finansmarknaderna är så konkurrensutsatta att de är transparenta, det vill säga att varje information – exempelvis att ”teaser rates” är ett farligt ofog – genast sprider sig till samtliga aktörer på marknaden. Denna teori har aldrig kunnat empiriskt beläggas, utan har räknats fram av teoretiska antaganden (exempelvis att människan är genomrationell) vars riktighet på goda grunder kan betvivlas. Men andra ord utgör oreglerade marknader ett utflöde av teoretiska antaganden utan empiriskt stöd.

Det är inte bara finansmarknaderna som behöver reglering. Vi har gjort samma misstag, samma synd av underreglering, varje gång vi liberaliserat en marknad. Det engelska experimentet med avregleringen av järnvägsmarknaden, avregleringen av den svenska flygmarknaden… varje gång har vi behövt lära oss på nytt att marknader som skall fungera behöver en grundstomme av reglering som innebär ett tvång att ta hänsyn också till de effekter som enskildas agerande har på systemet i stort.

En totalt oreglerad marknad lockar helt enkelt fram det sämsta i oss, det har historien – inte bara på finansmarknaderna – visat om och om igen. Bland annat fick vi en konkurrenslagstiftning just för att marknaden för företagsförvärv inte kunde anförtros enskilda: det ledde bara till monopol som gjorde övervinster på allmänhetens bekostnad.

Alltså: självklart måste alla marknader regleras, även – och kanske i synnerhet – den viktiga finansmarknaden. Denna insikt har inte mycket med ideologisk inriktning att göra, utan utgör en läxa som vi vid det här laget – efter 200 år av kapitalism – borde ha lärt oss.

Samtidigt skall vi inte tro, vilket Ludvigsson tycks göra, att vi kan förhindra kriser genom en smart reglering. Varje reglering leder nämligen till en motreaktion: en reglering frammanar en reaktion. De som skall regleras kommer nämligen att utveckla en stor del kreativitet för att hitta luckor i regleringen. Denna effekt har påvisats många gånger sedan 1960-talet, då Stewart Macaulay (hans biografi och publikationer finns här) först pekade på den. Med andra ord: oavsett hur vackert och genomtänkt ett förslag kan te sig på pappret, kommer det att i verklig implementering att te sig totalt annorlunda och kommer att få effekter som upphovsmännen aldrig kunnat tänka på.

Denna kreativitet kommer också att leda till en annan effekt, som kallas för regulatory capture. Med detta betecknas det förhållandet att regleringsmyndigheten, för att kunna hålla jämna steg med dem som skall regleras, måste anlita folk som känner marknaden, alltså med andra ord personer som tidigare lagt ner sin skäl i att undvika regleringens effekter. Dessa personer kommer inte att bli av med sina kontakter och vänskapsrelationer bara för att de byter sida: tvärtom är ju poängen från regleringsmyndighetens sida att hålla koll på marknadens beteende. Med andra ord kommer dessa ”överlöpare” att ha blandade lojaliteter, dels en anställningslojalitet, dels en social lojalitet.

Dessutom fortgår ju kreativiteten på marknaden. Regleringsmyndigheten kommer därför att behöva lyssna på marknaden, att ta in dess mening, innan ett regleringsprojekt sjösätts. Marknadens företrädare har då alla incitament att betona det sunda i marknaden och tona ner det som inte är så bra för ekonomin i övrigt. Regleringen kommer alltså att bli bristfällig hur vi än gör, och vi kommer alltid att i efterhand reagera på missförhållanden som redan visat sig.

Så är det med all juridik, eftersom juridiken alltid är reaktiv. Den reagerar alltid i efterhand: exemplen då någon lyckats sjösätta en reglering och förhindra ett problem innan det uppstått är ytterligt få. Eftersom juridiken är politikens främsta maktmedel, kan juridikens brist härvidlag breddas till politiken: politiken kommer alltid att vara reaktiv, och ytterst sällan proaktiv.

Med andra ord är kostnadsargumentet mot reglering fåfängt, eftersom någon reglering som inte kostar inte finns och eftersom vi behöver reglering för att ha fungerande marknader. Samtidigt skall vi inte inbilla oss att vi kan förhindra kriser genom någon lämplig reglering: vi tar hand om problem som vi känner till – imorgon kommer vi att ha andra problem, som ingen kunde tänka på idag, och som därför kommer att vara oreglerade.

Exakt hur mycket vi skall reglera, går med denna osäkerhet inte att säga. Här finns politiska skillnader och trossatser som i sig alla är lika legitima. Ytterligheterna är dock, såvitt den historiska erfarenheten visar, inte framgångsrika. En total reglering kommer att leda till att ingen vill syssla med verksamheten i fråga, en ofullständig reglering kommer alltid att leda till motreaktioner som ingen förutsett och avsaknad av reglering leder till enskildas vinster på bekostnad av ekonomin i stort.

Denna lärdom borde leda till en viss ödmjukhet inom politikens kretsar. Både Ludvigssons artikel och de debattartiklar av Gunnar Hökmark och Olle Schmidt utgör inte precis perfekta exempel på någon sådan ödmjukhet.

Domedagsprofetior är nämligen lika överdrivna som förtröstan i politikens möjlighet att lägga livet tillrätta för oss.

Advertisements