Jag erkänner: jag är redan trött på valdebatten. Jag är trött på svart-vita alternativ, på det ömsesidiga förtalet, på det ständiga gnället över vem som gjort vad. Alla partier är där enligt min mening lika goda kålsupare.

Ett exempel på juridikens område på de skenbart enkla lösningarna utgör dagens artikel i Svenska dagbladets Brännpunkt, där oppositionen lovar att riva upp regeringens reformerade lag om kollektivtrafik.

Jag är ingen fiende till reglering av marknader, jag är inte emot offentliga monopol av princip. Jag anser dock att regleringar måste vara genomtänkta och ödmjuka (vilket jag senast motiverat här), och jag anser att offentliga monopol måste vara välmotiverade. De borgerliga liksom oppositionen syndar på båda fronter.

Vad gäller regleringens genomtänkta karaktär, har den borgerliga regeringen på något sätt fått för sig att alla avregleringar utan vidare är av godo och leder till konsumentvinster. Så är inte fallet. Avregleringen av apoteksmonopolet i Norge ledde till ökade konsumentpriser för medicin (för Sveriges del är det väl för tidigt att uttala sig om prisutvecklingen); avregleringen av telekommarknaden har fortfarande inte lett till priser i nivå jämförlig med centraleuropeiska nivåer; avregleringen av flygmarknaden ledde till någon förändring i marknadens struktur egentligen först när RyanAir gjorde sitt intåg där. Avreglering kan måhända vara ett nödvändigt villkor för förbättringar av en marknad, men den utgör knappast ett tillräckligt villkor.

Så visst syndar regeringen. Hos oppositionen är dock reflexen tvärtom och alltid lika förutsägbar: det blir bara bra om offentliga monopol får sköta hela ruljansen. Denna reflex visade sig redan när avregleringen av SJ:s trafik kom på tapeten och nu är reaktionen densamma: sköter inte det allmänna kollektivtrafiken, blir det inte bra. Det hänvisas förvisso till internationella exempel, men hänvisningen är (som sig bör i en debattartikel, det skall medges) för kort för att verkligen ge stöd för argumentationen. Vad är det ”att lyckas bäst” med kollektivtrafiken?

Reglering är inte enkelt, och en debatt om reglering kräver nyansering. Det innebär att dessa debatter kanske inte lämpar sig för de mest ilskna ideologiska debatterna, men visst borde man få kräva av politiker att de också är pedagoger och förklarar exakt varför och hur en reglering skall bli bra, utan att hemfalla åt slagordsvisan?

Jag kan tänka mig många olika regleringsmodeller för kollektivtrafiken, och jag är ganska säker på att en blandning av offentligt och privat kommer att visa sig vara det mest lämpliga. Exakt hur denna blandning skall se ut, kan vi diskutera, och vi skall också vara förberedda på att vår reglering – alldeles oavsett hur vi gör – kommer att leda till konsekvenser som vi inte förutsett och som vi inte vill ha. Jag vill inte uttrycka någon klar mening om vare sig oppositionens eller regeringens förslag, men en sak kan jag inte låta bli att undra över.

I debattartikeln sägs att det finns en risk att de kommersiella aktörerna plockar russinen ur kakan, drar åt sig de lönsamma linjerna och låter de offentliga bolagen stå där med de olönsamma linjerna. Jo, det kan jag hålla med om, den risken finns. Men…

Är det inte det som är poängen med en offentlig verksamhet? Är inte poängen att det allmänna skall hoppa in där det finns ett behov som inte kan eller kommer att täckas av andra? Visst, det kostar skattemedel, och mer skattemedel än det kostar om det allmänna får sköta allt (och då kan korssubventionera de olönsamma linjer med de lönsamma). Men är det inte därför vi betalar skatt?

Det finns en grundläggande fråga i det argumentationsmönster som oppositionen visar. Frågan är vad vi egentligen skall ha staten till för. Har staten alltid rätt att lägga beslag på hela marknaden så snart det finns någon del av denna som staten står för och som inte är lönsam? Hur förhåller det sig friheten för enskilda att idka näring? Är inte den hållningen i grunden ett uttryck för en syn på staten där staten liknar en koncern som över hela verksamheten åtminstone skall gå jämt ut?

Jag skulle ha mindre problem med oppositionens argumentation om det fanns en klart socialistisk hållning bakom den. Vänsterpartiet står för en sådan hållning: jag delar den inte, men jag respekterar den såsom uttryck för ett möjligt syn på världen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kryssar dock mellan vurm för småföretagare och stora och omfattande regleringar med statliga monopol som ständigt återkommande inslag, och jag är inte säker på att dessa två spår i politiken går att förena.

En reglering blir bra endast om vi har klara mål, klara kriterier för utvärderingen. Målet ”dubblering av kollektivt resande” ger inte sådana kriterier: vi kan inte resonera om vilka medel vi anser vara bäst för att uppnå målet. Regeringens avregleringar för avregleringens skull ger inte heller någon verklig ledning: vilket syfte tjänar avregleringarna? Varför skall vi ha dem, när nu utfallet av avregleringen inte alltid är odelat positivt för konsumenten? Juridik utan angivande av syftet med reglerna blir i all regel riktigt dålig juridik – och begreppet juridik inbegriper lagstiftningen.

Som sagt, lite mera nyans och tålamod i regleringsdebatten skulle inte skada hos någon part.

Annonser