Idag kommer tingsrättsdomen i styckmordsmålets senaste vända. De utpekade läkarna kräver staten på skadestånd för det lidande de utsatts för genom att – felaktigt, som de hävdar – ha utpekats som mördarna till Catrine da Costa (uppdatering: här blev det visst fel – läkarna utpekades att ha styckat hennes kropp) och att på grund av detta ha fått sina legitimationer indragna. Redan igår (jag är alltså sen, men så är det med föräldraledigt folk) publicerade läkarnas ombud en debattartikel i Svenska dagbladet vars syfte inte är helt klart för mig. Det som dock tycks framgå är att ombuden vill se en förändring av bevisreglerna i svenska domstolar. Det är ett intressant spår, och jag håller med ombuden.
I Sverige har vi, såsom ombuden skriver, fri bevisföring och fri bevisprövning. Fri bevisföring innebär att man får komma med i stort sett vilken bevisning som helst. Domstolen får förvisso avvisa uppenbart irrelevant bevisning, men finns någon som helst förmodad relevans (huruvida ett bevis är relevant eller ej, vet man ju först när man tittat på det), kan man komma dragandes med i stort sett vad som helst. Det amerikanska: ”Objection, your honour” (eller kanske snarare: ”your honor”) finns alltså inte i svenska domstolar.
Den fria bevisvärderingen betyder att domstolarna inte har några som helst regler att hålla sig till när de bedömer bevisningens styrka och relevans. Det hela blir en fråga om intryck. Ett vittnesmål kan utan vidare slå ut klar skriftlig bevisning, en tidningsuppgift kan tänkas i något mål väga tyngre än ett expertutlåtande.
Tanken bakom den fria bevisvärderingen är att det är svårt eller kanske omöjligt att i lag – och alltså generellt och utan att veta något som helst om det enskilda fall i vilken en bevisregel skall tillämpas – ange vad som väger tyngst i ett enskilt mål. En vittnesuppgift kan vara avgörande för att visa att ett påstått avtal är förfalskat. En tidningsuppgift som visar att experten är anställd hos någon som har ett stort ekonomiskt eller personligt intresse i målet kan undergräva expertens auktoritet. Eftersom den juridiska processens funktion inte är att fastställa någon form av objektiv sanning, utan endast att ta ställning till vilken av två påståenden mera bär riktighetens prägel, bör det vara upp till parterna hur de vill bevisa sina påståenden, och då måste reglerna vara tillräckligt flexibla för att möjliggöra detta.
Den fria bevisvärderingen andas alltså stort förtroende för domstolarna. Det är faktiskt något tveksamt i vad mån domstolarna lever upp till det förtroende de fått. Här på bloggen har det förekommit mer än en berättelse från olika till synes inbördes oberoende personer(jag vet ju inte vem folk bakom identiteterna är) som påstår att domstolarna i många fall inte tar till sig akten utan rutinmässigt går på en myndighets åsikt, att domstolarna inte tar hänsyn till all bevisning, att domstolarna inte redogör för vilken bevisning som värderats på vilket sätt och att domslutet emellanåt inte tycks ha mycket att göra med den talan som parterna fört. Även tidigare justitiekansler, numera justitieråd (ledamot i Högsta domstolen), Göran Lambertz har framfört påståenden av detta slag. Jag måste erkänna att jag, när Lambertz kom med sina uttalanden i frågan, var mycket kritisk mot honom, men jag håller på att mjuka och att tro att vi faktiskt kan ha ett riktigt stort problem på handen.
Frågan är vad vi skall göra åt det hela. Om jag förstår ombudens argumentation rätt, vill de – i likhet med Lambertz – införa regler som tvingar domstolarna att i detalj motivera hur de sett på varje bevis. Om detta kopplas till reglerna om domvilla, alltså till att varje avsteg från motiveringsskyldigheten skall medföra att domen utan vidare kan överklagas, respektive resning medges, torde detta kunna lösa en del av problemet.
Ingen domare vill nämligen se sina domar underkända i högre instans. I dagens läge skyddas många domar genom regler om prövningstillstånd, vilka innebär att man måste få ett särskilt tillstånd för att få föra talan i högre instans. Skulle man införa en till domvillareglerna kopplade motiveringsskyldighet, skulle domarna i lägre instans behöva göra ett mycket grundligare jobb, om de vill undvika att få sina mål tillbaka för en förnyad prövning. Jag tycker faktiskt att en sådan regel skulle ha en så välgörande effekt på rättskipningen att jag skulle förespråka den alldeles oavsett huruvida vi har ett problem med illa genomtänkta och motiverade domar eller ej.
Det enda problem som jag kan se i detta är att detta kommer att kräva mera tid och arbete i domstolarna än som investeras nu, i synnerhet om klagomålen är befogade. Balanserna – antalet mål som ännu inte prövats – är redan stora: Centrum för rättvisa turnerar för närvarande runt landet med en undersökning om mål i långbänk i de svenska domstolarna. En motiveringsskyldighet som innebär att varje anfört bevis måste bedömas och individuellt tas ställning till kommer, om inget annat, kräva mycket längre domar, och sådana tar tid att utforma. För närvarande är domar i svenska domstolar mycket korta (se den idag senaste brottmålsdomen från Högsta domstolen här: sex sidor med ganska stort radavstånd): exempelvis brittiska domstolar avkunnar mycket längre domar (se det mål som idag råkade vara överst i UK Supreme Court: sexton sidor rätt tät text). Längre domar kräver mera tid och alltså mera resurser.
Trenden är dock att domstolsväsendet får klara sig med mindre pengar. Domsagorna, det vill säga det område som en domstol är ansvarig för, blir större och större när tingsrätter slås ihop och länsrätter blir förvaltningsdomstolar. Personal sparas in. Åtgärderna har å ena sidan potentialen att befrämja rättssäkerheten genom att det i större domstolar tenderar till att finnas större bibliotek och fler domare med skiftande erfarenhet. Å andra sidan blir det dock ett proportionellt mindre gäng som får ta hand om samma antal mål och ärenden, vilket minskar rättssäkerheten.
En motiveringsskyldighet under bibehållen fri bevisvärdering är alltså enligt min mening en förnuftig åtgärd, men måste backas upp av resurser i form av personal hos domstolarna för att den skall leda till de önskade resultaten. Att bara införa en motiveringsskyldighet skulle riskera att ytterligare öka balanserna i domstolarna.
När man ändå håller på, skulle man också kunna reformera andra delar av processordningen. Enligt min mening bör de kollegialt utformade domarna avskaffas, alltså tekniken att förena sig om en och samma text i en dom: låt varje domare skriva sin egen dom eller ansluta sig till någon annans formuleringar. Då blir det klarare hur varje individuell domare tänker: juridik är nämligen inte objektiv, utan bygger på ställningstaganden avseende en jämförelse mellan regel och verkliga skeenden som till syvende og sidst är subjektiva. Låt alltså människan framträda istället för att som nu gömma personen bakom domstolens kollektiv.
Därtill vore det väl samtidigt bra att förbjuda domare generellt att åta sig skiljedomsuppdrag, just för att de skall skipa statens rättvisa, inte ta näringslivets tvistlösningsuppdrag. Men det är en annan debatt.
16 kommentarer
Comments feed for this article
februari 18, 2010 den 9:58 f m
Mårten Schultz
Jag kommenterade det inför domen i morse i P1. Finns här:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2213819&BroadcastDate=&IsBlock=
(tror jag)
februari 18, 2010 den 10:51 f m
profanum_vulgus
Den fria bevisprövningen är inte helt fri. Det finns en hel del förhållningssätt inbakade i skrivningen i 35:1. Men frågan är hur mycket värde 60 år gamla förarbeten har efter att de ignorerats i 30-40 år, till fördel för synen på bevisprövningen som totalt fri.
I övrigt vill jag bara påpeka att en sex sidor lång dom är en lång dom. Det normala är ju två sidor, där den första upptas av formalia och den andra innehåller 20-30% luftig text. Det finns heller inget samband som jag funnit med inlagornas längd eller mängden grunder, en revissionsansökan på 86 sidor med ca 150 sidor bilagor besvarades först med ett beslut på 5 sidor om ombudets behörighet och sedan med ett beslut i själva saken på tre-fyra meningar. En ansökan om rättshjälp besvarades med ett beslut på fem sidor.
Vad som framförallt skulle behöva skrivas noggrannare är ju skälen för beslut och domar. Jag kan inte riktigt se att det skulle ta så lång tid, när jag utrett rättsläget och satt mig in i materialet så tar ju skrivandet ganska kort tid. Jag skriver väl en inlaga på 10 sidor på 1,5 timmar eller så normalt sett. Jag tror alltså att det är i första ledet det brister, för om man verkligen satt sig in i ärendet och verkligen tänkt över skälen så är det inget svårt att skriva ner vad man tänkt.
februari 18, 2010 den 6:04 e m
jheidbrink
PV: Jag har själv inte heller något problem med att skriva, men faktum är att de tio sidor som jag producerar på ganska kort tid mår mycket bra att åtminstone två redigeringar. Det tar alltså längre att få texten färdig än att få den skriven.
Dessutom har jag upptäckt att i vart fall många av mina akademiska kolleger skriver långsammare än jag. Jag tycks – detta är verkligen bara ett obelagt intryck – ligga någonstans i övre medel-/lägre toppskiktet vad gäller hastigheten i vilken jag producerar text. Jag tror alltså inte att du kan lägga till grund dina egna erfarenheter: du ser, om ditt påstående här ovan är sant, ligga i toppskiktet, och de allra flesta ligger runt medel. Det kommer alltså att ta längre tid att skriva en längre dom, och det kommer att ta märkbart längre tid.
För övrigt är min käpphäst med individuellt utformade domar – där jag tycker att common law faktiskt är något att ta efter – bland annat tänkt att medföra att domarna inte på samma sätt som idag kan låta någon stackars notarie skriva (utkast till) domen medan de själva sysslar med annat (exempelvis skiljeuppdrag). De kan förvisso fortfarande rutinmässigt hålla med den som för närvarande är högsta hönset eller föredragande, men med tanke på de självmedvetna karaktärer som man kan finna i juristkåren tror jag nog att alla ganska snart kommer att profilera sig på att skriva sina egna skäl och därmed klargöra vad som egentligen stod till debatt i målet.
februari 18, 2010 den 7:16 e m
profanum_vulgus
jheidbrink:
Jo så är det. När jag får ett beslut (i ett ärende jag redan kan) som ska klagas eller yttras om eller liknande så sätter jag mig direkt och skriver allt från 2 till 20 sidor. Sedan sätter jag mig och läser praxis och förarbeten (doktrin använder jag knappt, fast jag borde kanske), och så skriver jag lite till och lägger in det jag hittat.
Sen lämnar jag dokumentet öppet i word och skriver in sista dagen för yttrande i almanackan. Sedan läser jag det igen och redigerar lite allt från dagen efter till sista dagen (ofta om det är något idiotmål så får jag ju då ta bort saker som ”normalt begåvade människor”, ”logikfientligt hållningssätt”, ”för alla som är medvetna om att de lever i sinnevärlden” som jag tog bort ur en text idag) lite beroende på vad som är nödvändigt.
Men att en text ofta behöver ”ligga till” sig ökar ju inte arbetsbelastningen mer än marginellt.
Jag har aldrig uppfattat mig som toppskicktet, jag läser t.ex. ganska långsamt (fast jag minns vad jag läst, jag brukar påstå att det finns ett samband). Men jag vet ju varför det tog tid för mina studiekamrater att producera text, det var ju för att ”sitta på biblioteket i tio timmar” betydde på vanlig svenska ”sitta på biblioteket fem perioder om ca en halvtimme per gång och resten av tiden, fika, snacka skit utanför, äta lunch, gå och shoppa lite osv”. När jag satt tre timmar och gjorde lika mycket så verkade de ärligt förvånade. Kanske är det samma sak med domare och högre akademiker.
februari 18, 2010 den 7:17 e m
profanum_vulgus
Eller alltså: Jag uppfattar mig som toppskiktet, men inte just med textproducering.
februari 18, 2010 den 8:12 e m
jheidbrink
PV: Det mesta av det du säger känner igen från min egen värld (fast jag läser rätt fort, så fort som det krävs för att komma ihåg dock – det finns inget egenvärde i snabbläsning), men jag vet också folk som faktiskt sitter och sliter med formuleringarna och syftningarna. Jag vågar fortfarande påstå att det går undan för dig, mera så än för andra.
Sedan kanske också kraven på textens genomarbetning är något litet högre för den som inte kan komma med ytterligare en inlaga och preciseringar? Detta är inte menat som något angrepp: det kanske är så att man inom domar- och akademikervärlden bara har ett skott och därför måste sikta längre?
februari 19, 2010 den 7:43 f m
profanum_vulgus
jheidbrink:
Nja, inom domarvärlden är det nog inte så. Om vi bortser från att det ju oftast är notarierna som skriver domarna så är det ju dels ofta standardskrivningar i hela texten, nästan inget skrivet fritt. De fåtal gånger som det hänvisas till praxis eller förarbeten så hänvisas det ju fel. Jag har fått ändring av domar tre gånger för att man skrivit fel prop. eller fel rättsfall, det har varit ett ganska styvt jobb att få reda på vilket det egentligen skulle vara. Vid ett fall så hänvisade en domare i ett vårdnadsmål till en prop. om miljöskadeavgifter, jag ringde och frågade vad det skulle vara och den stackars damen i reception gick in tre gånger till domaren och frågade om det verkligen stämde och varje gång så hade han kontrollerat en extra gång. Jag skickade ett fax till domstolen där propens namn stod med jättestor fetstil, en kopia på den sidan av domen med propen understruken och en fråga vad den hade med saken att göra, en dam ringde upp mig och frågade vilket mål denna inlaga hörde till och jag förklarade, hon gick in till domaren och han kontrollerade en gång till och fann inget fel. Då ringde jag till lagmannen och frågade, lagmannen pratade med domaren och plötsligt så skulle jag få en rättelse. Det visade sig att domaren menat en prop på rätt område, men där inget i den saken han ville stödja sas, så jag gav upp.
En annan dom jag har är till 90% en tolkning av ett förarbete, trots att begreppen nämns och förklaras flera gånger så förstår domstolen inte att kunskaper och färdigheter inte är lika med allmän skötsamhet. Det var tre domare om den domen, den återförvisades och togs om av en domare som lämnade ordagrant exakt samma dom en gång till.
Däremot, om det fanns något slags krav på domare om tydliga motiveringar, logisk stringens, korrekta tolkningar mm då skulle det ju kräva mer precision och genomarbetning.
februari 19, 2010 den 8:29 f m
jheidbrink
PV: Det är förfärligt vad du berättar, men om vi nu skall hålla oss till det jag sade i mitt inlägg, verkar vi ju vara överens om att det då går åt mera tid. Det var ju det centrala i vår diskussion här.
februari 20, 2010 den 10:29 f m
Goodwin Strawman
Att jämföra skrivningar av domskäl med inlagor och akademiska texter haltar väl ganska rejält rent principiellt. Särskilt ifråga om den fria bevisprövningens raison d’ etre, där.
Men visst är det lite komiskt hur Diesen kan leverera så många långa böcker om bevis, men ändå personligen döma med sina fördomar, t.ex. styckmordsfallet?
februari 20, 2010 den 10:31 f m
Goodwin Strawman
ursäkta men jag sitter med ett pyttelitet tangentbord och har svårt att få till det 🙂
februari 20, 2010 den 1:35 e m
Goodwin Strawman
Har den fria bevisprövningens princip någonsin varit så extensivt tillämpad som i styckmordsfallet? Kanske i Quickmålen då möjligen?
februari 21, 2010 den 7:27 e m
Goodwin Strawman
”[NN], varför försvarar du en likskändare? En advokat med personlig moral tackar nej till att försvara en person, som saknar varje form av moral — han överlåter åt någon likasinnad med den misstänkte att utföra försvaret. Läskigare övermänniskotyper än herrar (namnen på de båda läkarna) har aldrig skådats i detta land.”
Vem fällde dessa bevingade ord när det begav sig?
Ledtråd: H*n är idag professor i processrätt och har skrivit en hel serie i bevisrätt!
Vilken lättnad att vi har både åsiktsfrihet och tankefrihet i landet. Men i rättsliga sammanhang borde man kunna kräva intellektuell hederlighet och rationalitet.
februari 22, 2010 den 7:20 f m
profanum_vulgus
Goodwin:
Jag hörde något liknande från några jur.stud. och de ville inte lyssna när jag försökte förklara var de tänkte fel.
Deras förslag var att personer misstänkta för särskilt moraliskt klandervärda brott (t.ex. sexbrott) alltid skulle tilldelas de sämsta advokaterna som försvarare.
februari 22, 2010 den 5:18 e m
Feuervogel
PV: Tyvärr var det där nog varken de första eller de sista jur. stud.-arna med fullständigt obefintligt (eller i bästa fall ännu ej utvecklat) rättssäkerhetsperspektiv. Men kanske är det för mycket begärt när det finns professorer med ovan nämnda inställning.
februari 22, 2010 den 8:24 e m
Goodwin Strawman
profanum
Törs man hoppas på att dylika elever aldrig får en roll inom offentlig rätt i extensiv bemärkelse?
februari 22, 2010 den 10:02 e m
profanum_vulgus
Goodwin:
Det tror jag inte, åtminstonde två av dem är notarier nu.