Idag kommer tingsrättsdomen i styckmordsmålets senaste vända. De utpekade läkarna kräver staten på skadestånd för det lidande de utsatts för genom att – felaktigt, som de hävdar – ha utpekats som mördarna till Catrine da Costa (uppdatering: här blev det visst fel – läkarna utpekades att ha styckat hennes kropp) och att på grund av detta ha fått sina legitimationer indragna. Redan igår (jag är alltså sen, men så är det med föräldraledigt folk) publicerade läkarnas ombud en debattartikel i Svenska dagbladet vars syfte inte är helt klart för mig. Det som dock tycks framgå är att ombuden vill se en förändring av bevisreglerna i svenska domstolar. Det är ett intressant spår, och jag håller med ombuden.

I Sverige har vi, såsom ombuden skriver, fri bevisföring och fri bevisprövning. Fri bevisföring innebär att man får komma med i stort sett vilken bevisning som helst. Domstolen får förvisso avvisa uppenbart irrelevant bevisning, men finns någon som helst förmodad relevans (huruvida ett bevis är relevant eller ej, vet man ju först när man tittat på det), kan man komma dragandes med i stort sett vad som helst. Det amerikanska: ”Objection, your honour” (eller kanske snarare: ”your honor”) finns alltså inte i svenska domstolar.

Den fria bevisvärderingen betyder att domstolarna inte har några som helst regler att hålla sig till när de bedömer bevisningens styrka och relevans. Det hela blir en fråga om intryck. Ett vittnesmål kan utan vidare slå ut klar skriftlig bevisning, en tidningsuppgift kan tänkas i något mål väga tyngre än ett expertutlåtande.

Tanken bakom den fria bevisvärderingen är att det är svårt eller kanske omöjligt att i lag – och alltså generellt och utan att veta något som helst om det enskilda fall i vilken en bevisregel skall tillämpas – ange vad som väger tyngst i ett enskilt mål. En vittnesuppgift kan vara avgörande för att visa att ett påstått avtal är förfalskat. En tidningsuppgift som visar att experten är anställd hos någon som har ett stort ekonomiskt eller personligt intresse i målet kan undergräva expertens auktoritet. Eftersom den juridiska processens funktion inte är att fastställa någon form av objektiv sanning, utan endast att ta ställning till vilken av två påståenden mera bär riktighetens prägel, bör det vara upp till parterna hur de vill bevisa sina påståenden, och då måste reglerna vara tillräckligt flexibla för att möjliggöra detta.

Den fria bevisvärderingen andas alltså stort förtroende för domstolarna. Det är faktiskt något tveksamt i vad mån domstolarna lever upp till det förtroende de fått. Här på bloggen har det förekommit mer än en berättelse från olika till synes inbördes oberoende personer(jag vet ju inte vem folk bakom identiteterna är) som påstår att domstolarna i många fall inte tar till sig akten utan rutinmässigt går på en myndighets åsikt, att domstolarna inte tar hänsyn till all bevisning, att domstolarna inte redogör för vilken bevisning som värderats på vilket sätt och att domslutet emellanåt inte tycks ha mycket att göra med den talan som parterna fört. Även tidigare justitiekansler, numera justitieråd (ledamot i Högsta domstolen), Göran Lambertz har framfört påståenden av detta slag. Jag måste erkänna att jag, när Lambertz kom med sina uttalanden i frågan, var mycket kritisk mot honom, men jag håller på att mjuka och att tro att vi faktiskt kan ha ett riktigt stort problem på handen.

Frågan är vad vi skall göra åt det hela. Om jag förstår ombudens argumentation rätt, vill de – i likhet med Lambertz – införa regler som tvingar domstolarna att i detalj motivera hur de sett på varje bevis. Om detta kopplas till reglerna om domvilla, alltså till att varje avsteg från motiveringsskyldigheten skall medföra att domen utan vidare kan överklagas, respektive resning medges, torde detta kunna lösa en del av problemet.

Ingen domare vill nämligen se sina domar underkända i högre instans. I dagens läge skyddas många domar genom regler om prövningstillstånd, vilka innebär att man måste få ett särskilt tillstånd för att få föra talan i högre instans. Skulle man införa en till domvillareglerna kopplade motiveringsskyldighet, skulle domarna i lägre instans behöva göra ett mycket grundligare jobb, om de vill undvika att få sina mål tillbaka för en förnyad prövning. Jag tycker faktiskt att en sådan regel skulle ha en så välgörande effekt på rättskipningen att jag skulle förespråka den alldeles oavsett huruvida vi har ett problem med illa genomtänkta och motiverade domar eller ej.

Det enda problem som jag kan se i detta är att detta kommer att kräva mera tid och arbete i domstolarna än som investeras nu, i synnerhet om klagomålen är befogade. Balanserna – antalet mål som ännu inte prövats – är redan stora: Centrum för rättvisa turnerar för närvarande runt landet med en undersökning om mål i långbänk i de svenska domstolarna. En motiveringsskyldighet som innebär att varje anfört bevis måste bedömas och individuellt tas ställning till kommer, om inget annat, kräva mycket längre domar, och sådana tar tid att utforma. För närvarande är domar i svenska domstolar mycket korta (se den idag senaste brottmålsdomen från Högsta domstolen här: sex sidor med ganska stort radavstånd): exempelvis brittiska domstolar avkunnar mycket längre domar (se det mål som idag råkade vara överst i UK Supreme Court: sexton sidor rätt tät text). Längre domar kräver mera tid och alltså mera resurser.

Trenden är dock att domstolsväsendet får klara sig med mindre pengar. Domsagorna, det vill säga det område som en domstol är ansvarig för, blir större och större när tingsrätter slås ihop och länsrätter blir förvaltningsdomstolar. Personal sparas in. Åtgärderna har å ena sidan potentialen att befrämja rättssäkerheten genom att det i större domstolar tenderar till att finnas större bibliotek och fler domare med skiftande erfarenhet. Å andra sidan blir det dock ett proportionellt mindre gäng som får ta hand om samma antal mål och ärenden, vilket minskar rättssäkerheten.

En motiveringsskyldighet under bibehållen fri bevisvärdering är alltså enligt min mening en förnuftig åtgärd, men måste backas upp av resurser i form av personal hos domstolarna för att den skall leda till de önskade resultaten. Att bara införa en motiveringsskyldighet skulle riskera att ytterligare öka balanserna i domstolarna.

När man ändå håller på, skulle man också kunna reformera andra delar av processordningen. Enligt min mening bör de kollegialt utformade domarna avskaffas, alltså tekniken att förena sig om en och samma text i en dom: låt varje domare skriva sin egen dom eller ansluta sig till någon annans formuleringar. Då blir det klarare hur varje individuell domare tänker: juridik är nämligen inte objektiv, utan bygger på ställningstaganden avseende en jämförelse mellan regel och verkliga skeenden som till syvende og sidst är subjektiva. Låt alltså människan framträda istället för att som nu gömma personen bakom domstolens kollektiv.

Därtill vore det väl samtidigt bra att förbjuda domare generellt att åta sig skiljedomsuppdrag, just för att de skall skipa statens rättvisa, inte ta näringslivets tvistlösningsuppdrag. Men det är en annan debatt.

Annonser