Katastrofskador har tilldragit sig alltmer uppmärksamhet under senare tid. Ur ett svenskt perspektiv så är det tsunamin som givit upphov till diskussionen, men också – där personskadorna inte var lika omfattande men de ekonomiska skadorna var enorma – effekterna av stormen Gudrun. I ett internationellt perspektiv så har debatten tagit avstamp i olika naturkatastrofer – jordbävningar och epidemier – men kanske främst s.k. ”man made catastrophies” bakom vilket främst terrorattacker som WTC-angreppet gömmer sig.

I vilken mån är det statens ansvar att ta kostnaderna för sådana här katastrofer?

Ur ett rättsligt perspektiv så är utgångspunkten den att staten enbart ska ta kostnaden om det är statens fel. Min uppfattning är att det också är en rimlig utgångspunkt och det särskilt om det finns möjligheter för den enskilda personen att på förhand skydda sig mot risker av det aktuella slaget. Vid resor finns det ofta, t.ex., reseförsäkringar som ersätter merkostnader för det fall oförutsebara händelser tvingar fram alternativa resplaner eller andra kostnader. Varför skall staten betala ersättning till de personer som inte varit tillräckligt förutseende att de tecknat en vanlig reseförsäkring om de skadas utomlands – när den person som själv betalat för sitt skydd inte kan påräkna samma skydd?

Det här kan kanske låta kallhjärtat vid de katastrofala skadorna. I sådana situationer tenderar uppfattningarna att påverkas av omfattningen av skadan: Om en svensk person skadar sig i en surfolycka efter en flodvåg så tycks det vara lättare att lägga en del av ansvaret på den skadelidande om hon inte sett till att ha ett adekvat försäkringsskydd för kostnaderna för vård utomlands. Om däremot 500  svenskar skadas i samma flodvåg så skapas stämningar av att det är ett nationellt problem.

Men det är viktigt att hålla på något slags likabehandlingstanke här. En person som skadas förtjänar inte mer eller mindre insatser på skattebetalarnas bekostnad bara för att hon skadats samtidigt som många andra. När en person avlider efter att hennes lilla båt gått under så drabbas hennes familj och anhöriga med sorg och bestörtning, och det samma gäller om personen avlidit tillsammans med 300 andra personer på ett stort fartyg. Det individuella perspektivet behövs.

Katastrofskador bör behandlas på samma sätt som mindre katastrofala skador. I vissa fall kan staten avkrävas insatser men det bör vara enbart i undantagsfall och i de fall där det inte varit rimligt att avkräva de skadelidande ett förutseende genom tecknande av försäkring, eller ett ansvar för reseföretaget som tagit betalt för att tillhandahålla tjänsten.

Utrikesministerns klargörande om begränsningarna i statens betalningsansvar är rimligt. Och det krävs nog en hel del is i magen för att komma med ett sådant klargörande för situationer som dessa. Då ropen på statens ansvar ofta blir kakafoniska.