Nu ska jag ge mig ut på djupt vatten en aning. Men vissa av de kommentarer som har gjorts rörande regelverket kring riksdagsledamöter som lämnar felaktiga uppgifter i en begäran om ersättning har gjort mig fundersam och väckt min skepsis. Så jag skall försöka mig på några funderingar ändå, trots att det är utanför min comfort zone.

I det aktualiserade fallet, som alltså rör S-ledaren Juholt, så finns det uppenbarligen skilda uppfattningar om vad som hänt och vad Juholt kände till. Jag tänker därför utgå från ett fiktivt exempel som kanske har beröringspunkter med verkligheten, men huruvida så är fallet låter jag vara osagt. Och, som sagt, jag är inte på något vis specialist och på förmögenhetsbrott (och inte heller känner jag någon blodtörst gentemot Juholt som jag utan att känna tycker verkar vara en sympatisk och mänsklig politiker). Jag tar mig dock friheten att resonera mot bakgrund av min förvånade reaktion på de synpunkter kring rättsläget som dryftats i media.

Ett hypotetiskt scenario

Ponera att vi har en riksdagsledamot som tar emot bidrag för dubbelt boende. Regelverket är i sig tydligt: Om man delar bostaden med någon annan har man inte rätt till full ersättning för boendekostnaden.

Riksdagsledamoten begär ersättning för hela boendekostnaden, trots att han delar bostaden med en annan person (som dessutom är den person som står på bostaden).

Efter en förfrågan uppger riksdagsledamoten felaktigt att han står för hela hyreskostnaden. Ifrågavarande riksdagsledamot har nyligen dessutom varit med på ett seminarium om hur ersättningssystemet fungerar. Ponera nu att vi har dessa omständigheter klarlagda. Kan det vara brottsligt?

Bidragsbrottslagen

Mycket av den politiska diskussionen har kretsat kring den förhållandevis färska lag som kriminaliserar vissa särskilda former av bidragsfusk. Bidragsbrottslagen gäller således för exempel studielån.

Det särskilda med den lagen är, bland annat, att den fokuserar på lämnandet av oriktiga uppgifter och att det räcker med att det finns en fara för felaktig utbetalning till följd av de oriktiga uppgifterna.  Men denna lag gäller inte här eftersom den enbart tar sikte på vissa särskilda bidrag.

Bedrägeri

Vad som däremot gäller i vårt fiktiva fall är brottsbalken. Vanliga regler gäller även för riksdagsledamöter. (Jag återkommer till immunitetsfrågan). T.ex. 9 kap. 1 §.

Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri till fängelse i högst två år.

Objektivt sett finns det väl inte så stora tvivel om att rekvisiten är uppfyllda avseende vår fiktive lagstiftare. Han har vilselett, han har haft vinning och det har lett till skada för den vilseleddda, d.v.s. staten. Om vi antar att beloppet är stort, över hundratusen kronor, talar det desutom för att brottet inte skall anses ringa. Vår riksdagsledamot invänder nu kanske att det var av okunskap som han felaktigt fyllde i att han ville ha full ersättning.  En sådan okunskap kan vara av två slag: Den kan hänföra sig till regelverket – han kände inte till reglernas konstruktion – eller till faktiska omständigheter.

Regelvillfarelse

I vårt exempel är det emellertid enbart den första invändningen som lagstiftaren framför. Han visste inte om hur reglerna fungerade. Det är alltså en villfarelse om hur gällande regelverk ser ut som lagstiftaren framför som en ursäkt. Sådana invändningar anses emellertid i allmänhet inte ha någon bärkraft, annat än i undantagsfall. Något sådant undantagsfall föreligger inte här.

Uppsåt

Men det finns fler invändningar som ledamoten gör gällande. En invändning är att han inte hade uppsåt till gärningen – han ville inte berika sig på någon annans bekostnad. Även här får dock lagstiftaren problem. Han var ju med på ett möte om hur systemet fungerade. De blanketter som fylldes i var inte otydliga eller missvisande. I vart fall kan det ifrågasättas om han inte var likgiltig inför effekterna av sitt agerande. Och det räcker ju numer för att uppsåt skall anses föreligga (jmf. NJA 2004 s. 176).

Immunitet

Återstår slutligen reglerna om riksdagsmäns immunitet, i regeringsformen 4 kap. 12 §.

Talan får inte väckas mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot på grund av hans eller hennes yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgett det genom ett beslut som minst fem sjättedelar av de röstande har enats om. Utan ett sådant medgivande får en sådan person inte heller berövas friheten eller hindras från att resa inom riket på grund av yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget.

Det fetstilade signalerar gränserna för riksdagsledamöternas immunitet. Vanliga straffrättsliga regler gäller för det som riksdagsledamöter företar sig utanför uppdraget. Hur pass nära måste kontakten med uppdraget då vara för att immuniteten skall gälla? Räcker det med någon beröringspunkt med uppdraget? Nej. Det skall finnas en ganska nära koppling för att immuniteten skall kicka in. Så här sammanfattade KU rättsläget för några år sedan:

Vad som i detta sammanhang skall avses med utövande av uppdraget som riksdagsledamot borde därför enligt utskottet i enlighet med vad som uttalas i förarbetena till
bestämmelsen tolkas restriktivt och begränsas till att gälla ledamöternas verksamhet i kammaren och i andra riksdagsorgan.

Sedan dess har regeln i och för sig flyttats och delvis språkligen uppdaterats men inte ändrats i sak. Immunitetsregeln gäller inte för riksdagsledamoten som lämnar oriktiga uppgifter när han begär ersättning från riksdagsförvaltningen.

Slutsats

I vårt hypotetiska exempel ligger således vår riksdagsledamot litet pyrt till. Men detta är förstås bara ett fiktivt exempel som inte nödvändigtvis har med verkligheten att göra. Hur jag ser då moraliskt på vår fiktive riksdagsledamot?

Jag har svårt att se handlandet som särskilt klandervärt. Vi gör alla fel ibland. Själv strösslar jag med dem. Vissa fel kan emellertid vara ansvarsgrundande även om det inte finns någon direkt illvilja bakom.

Men invändningen, som vår fiktive lagstiftare gör, att han inte känner till regelverket, ja, den kanske klingar litet ihåligt. Om inte lagstiftaren orkar sätta sig in i ett regelverk, hur skall man då se på den genomsnittliga medborgaren?

*

Se även Jakobs inlägg.

Uppdaterat: Förundersökning är nu inledd mot Juholt och målet har överlämnats till polismålsenheten.