Att Håkan Juholt ertappats med fingrarna i kakburken, har väl knappast undgått någon. Jag personligen tror inte att Juholt är ensam och anser att detta fall åter illustrerar det farliga i när ”folket” görs till ideologi på ett sådant sätt att dess valda företrädare både är de som beviljar och de som tar emot förmåner: den som beviljar en rättighet skall inte vara densamma som tar emot en utbetalning grundad på rättigheten. Politiker bör inte tillåtas avgöra sina egna förmåner.

Men det är en politisk ståndpunkt. Den juridiska kommentaren ansluter till följande kommentar som Juholt fällde i en intervju med TT som igår refererades i Svenska dagbladet:

TT: Du tjänar 144 000 kronor i månaden. Varför tar du emot bidrag över huvud taget?

– Jag är riksdagsledamot och det kan inte vara frivilligt bland ledamöterna att avgöra om riksdagen ska stå för kostnaderna eller inte.

På politikers vis uttrycker sig Juholt lagom obestämt, men jag har svårt att läsa detta som något annat än ett påstående om att stackars lilla Håkan tyvärr inte har någon möjlighet att vägra ta emot hyresersättning från riksdagen – han är så illa tvungen. Struntprat!

Ingen, absolut ingen, behöver göra bruk av en rättighet. Det går alltid att vägra ta emot en betalning. Även om det till äventyrs skulle finnas någon regel undanstoppad någonstans i en obskyr förvaltningsrättslig föreskrift som enbart gäller riksdagsledamöter, finns ingen som hindrar Juholt från att fondera pengarna eller att donera dem till något allmännyttigt ändamål.

Juholt hade fingrarna långt nere i kakburken, och han borde ha vetat att han i det formellt jämställda Sverige har rätt till sin andel av hyran, inte till hela hyran. Detta är illa nog. Hans tafatta pudel upprör mig nästan mera än hans försök att skumma av det som går att skumma av.

Det finns helt enkelt ingen som helst hållbar ursäkt för Juholts (och med all säkerhet även andras, politiker eller ej) beteende. Förmåner skall inte beviljas av samma person som tar emot dem.

Annonser