Rhodri C. Williams, en amerikansk jurist bosatt i Sverige som arbetar med MR-frågor gästbloggar hos Juridikbloggen.

Som amerikansk jurist är man van vid attityden att MP (medborgerliga och politiska) rättigheter går framför SEK (sociala, ekonomiska och kulturella) rättigheter även nu efter kalla kriget när vi alla talar så andaktsfyllt om hur alla mänskliga rättigheter är jämställda och beroende av varandra. Men med tanken på hur Sverige profilerar sig inom mänskliga rättigheter kom det som en chock när jag började stöta på en likadan attityd här. Det tog en stund innan jag blev medveten om detta – trots att jag har bott på Åland och i Stockholm i sju år har jag jobbat mest med internationella MR konsultuppdrag. Men det blev allt mer tydligt med tiden och särskilt när jag började jobba lite mer lokalt.

Min egen inställning till SEK rättigheter är pragmatisk. Det står klart att deras utsträckning är begränsad genom den progressiva tillämpningen, trots ansträngningar av t.ex. FN:s Kommitté för ESK rättigheter, vilken har förklarat många gånger att det inte betyder att det går att inte göra någonting alls (se t.ex. allmänna kommentarer 3 och 9). Men samtidigt är MP rättigheter ofta lika begränsad genom tillämpning av undantagsklausuler vilka förklarar under vilka omständigheter staterna får ingripa i individernas MP rättigheter utan att begå övertramp. Min slutsats är att staterna har passat på att lämna en del utrymme när de definierat båda slags rättigheter, och att det därför är svårt att förstå varför man ska vara särskilt rädd för just SEK varianten. Jag har t.o.m. argumenterat att SEK rättigheter liknar utvecklingsstandarder i praktik, basered på analyser av (SEK-) rättigheten till boende i båda Irak och Liberia.

Men tillbaks till Sverige. Trots att min blogg TerraNullius handlar mest om markkonflikter och tvångsförflyttningsfrågor långt utanför Norden blev det så småningom omöjligt att inte kommentera hur man hanterar SEK rättigheter just här i Sverige. Jag har börjat med en småhumoristisk frågeställning, men sedan fokuserat på två ämnen vilka verkade hyfsat representativa (obs: på engelska). Först tog jag upp ett förslag om MR betygsättning av svenska MR-Kommitténs ledamot (och min föredetta kolleg i Bosnien) Krister Thelin. Och sedan har jag diskuterat officiella svenska inställningar till rättigheten till vattnet.

I både fall har jag undrat först och främst över varför just Sverige inte skulle betona SEK rättigheter. Det är kanske mer förståeligt i USA, där man inte alltid respekterar sådana rättigheter i deras fulla utsträckningen. Men eftersom Sverige är en förebild for SEK rättigheter – både på hemmaplan och i sin biståndspolitik – verkar det märkligt att man inte skulle ”take credit” för just detta. Det är nästan som någon slags tvärtom-hyckleri där man nekar till principen men tillämpar den för fullt i praktiken.

Är det någon som kan förklara så välkommnar jag alla kommentarer!

Annonser