Har ni hört den där historien om killen som fångade en inbrottstjuv och fick högre straff än inbrottstjuven bara för att han höll fast tjuven? Det är ju helt sjukt! Många jurister får sådana här exempel på självförsvarsstituationer slängda i sina ansikten som exempel på det vansinniga i svensk rättskultur. Men problemet är att de flesta av dessa exempel är rena myter. Få rättsliga företeelser är så omgivna med myter som nödvärnsrätten. Våra egna råttor i pizzan. Dessutom tycks det vara pizzor som pressen gärna är med och bakar. Särskilt snabbmatspressen.
Nödvärnssituationer används ofta som avstamp för hur det finns ett glapp mellan uppfattningen hos ”vanligt folk” och ”juridiken”. Inte sällan får man uppfattningen att det inte finns någon rätt till självförsvar alls i svensk rätt. Men så är det inte. I straffrätten, liksom förmodligen i skadeståndsrätten, fungerar nödvärn som en ”objektiv” ansvarsfrihetsgrund. Föreligger en rätt till självförsvar och någon t.ex. skadar en annan person inom den rätten, vilket kräver att inte våldet är betydligt värre än vad självförsvaret fordrar (du får inte skjuta gubben som klappar dig i baken), så föreligger över huvud taget inget brott. Men en sak som kan komplicera bedömningen är att det ibland kan vara ansvarsbefriande att tro att man befinner sig i en nödvärnssituation som faktiskt aldrig förelåg. Även i en sådan situation kan t.ex. en tilltalad gå fri från ansvar, om hon kan visa att hon trodde att den person som hon utövade våld mot var i färd med att brottslig angripa henne. Det finns ett ganska vitt utrymme för självförsvar. Men det tar stopp när självförsvaret går över till rena angrepp eller hämndaktioner. Och det är den linjen som media tycks ha så svårt att dra.
Det senaste fall som fått medierna och halva Internet – antalet bloggar som beskriver hur perverst rättssystemet blivit är över hundra när detta skrivs – att gå upp i limningen rör en person som slagit till en person flera gånger i huvudet med en domkraft. Tidningarna beskriver fallet på följande sätt. En kraftigt berusad man stoppade en bil som kördes av en äldre kvinna. Mannen trängde sig därefter in i bilen och försökte där strypa kvinnan. En person PA såg attacken och beslutade sig för att hjälpa kvinnan. PA sprang fram till bilen, slog till den berusade mannen två gånger med en domkraft. Kvinnans liv kunde därför räddas. Hovrätten dömde ändå den ingripande mannen för misshandel till ett års fängelse. Med andra ord: Rättsordningen är galen. Igen.
Men rättsordningen är inte galen. Denna gång heller. Kritiken vilar nämligen på en bristfällig bild.
Tidningarnas redogörelse är inte helt falsk. Men den överensstämmer inte med hur de två domstolarna förstått vad som hänt efter att ha hört vittnen och lyssnat på alla de inblandade. Domstolarna noterar angriparen själv inte minns något av vad som hänt. Det är med andra ord inte så att domstolarna lyssnat på boven istället för hjälten. Dessutom har domstolarna respekt för ingripandet i sig. Tingsrätten framhåller till och med, i en ovanlig formulering, att ingripandet i sig var närmast heroiskt: ”PA såg ju något som verkade som om [angriparen] höll på att strypa en äldre och försvarslös kvinna. Att han då ingrep var helt enkelt föredömligt.” Så skriver en domare med empati. Vad domstolarna istället fäller PA för är att han slog till angriparen med domkraften i huvudet en andra gång, efter att han redan ”neutraliserat” angreppet med ett första slag. Det andra slaget spräckte skallbenet på angriparen. Angriparen var obeväpnad.
Bedömde domstolarna motattacken för hårt? Inte vet jag. Jag var inte på platsen när det inträffade. Men när – eller om – man läser en mer detaljerad beskrivning av händelsen framstår avgörandena i alla fall inte som på något vis vansinniga.
Det finns en medial tendens när det gäller nödvärnsfallen. Det är situationer som tacksamt låter sig tecknas på ett spännande sätt. Dessutom är det enkelt att skapa bilden av den rakryggade eller trängda personen som står upp på det sätt vi alla skulle vilja. Ibland är det så det ligger till. Men det är sällan som det är så svart-vitt. Och det är bara när nyanserna i domstolspraxis förvrängs som avgörandena framstår som hårresande. Nyanser är dessvärre inte pressens starkaste gren.
Under de senaste åren så har vi kunnat se hur pressen gått till storms mot en dom som dömde en person ”som bara försvarade sig själv” mot en våldsam och farlig person. Opinionen piskades upp. Vad medierna inte tydligt rapporterade var att domstolen i och för sig fann att nödvärnsrätt förelåg. Det vara bara det att våldet som användes, upprepade hammarslag mot huvudet på angriparen som delvis utdelades när angriparen var passiv, var för mycket, enligt domstolen. Det tyckte Högsta domstolen också senare men friade ändå den som försvarade sig med hänsyn till att han i sitt psykiskt upprivna tillstånd inte kunde försvara sig.
När nyanserna förloras piskas stämningar lätt upp. När media beskriver en juridik som bestraffar hjältar som ingriper för att rädda gamla damer – där domstolarnas faktiska bedömningar bara läses till hälften, om ens alls – så drabbas juristerna och rättsordningen av problem. Det uppstår en uppförsbacke i samtalet. Den uppförsbacken blir allt tuffare eftersom media blivit allt skickligare på att driva på sociala media som ofta lever i symbios med tidningarna – Facebook-grupper och bloggar. Jurister måste bli bättre att i dessa former förklara varför juridiken inte är så vansinnig som den framstår efter medias manipulationer. För det verkar vara att hoppas på för mycket att kritikerna faktiskt ska läsa domen innan de kritiserar den.
(Se även min debattartikel i dagens Expressen)
58 kommentarer
Comments feed for this article
november 6, 2009 den 9:42 f m
Sredna
”Det tyckte Högsta domstolen också senare men friade ändå den som försvarade sig med hänsyn till att han i sitt psykiskt upprivna tillstånd inte kunde försvara sig.”
”behärska sig” ska det väl vara på slutet?
Annars utmärkta reflektioner.
november 6, 2009 den 10:58 f m
asd
Finns det någon vettig empirik bakom beslut som HD:s? Jag gissar att domare och nämndemän typiskt själva saknar tillräcklig erfarenhet av våldsamma situationer för att kunna göra välgrundade resonemang kring hur människor beter sig under hot, så den här sorts beslut skulle kännas betydligt bättre om de hade stöd i form av studier eller experthjälp.
Praktiskt så finns det nog en skillnad mellan juridiken och befolkningens rättsuppfattning. I vart fall en betydande minoritet tycker ju det är helt i sin ordning med några bonussmockor mot en tjuv som trillskas eller våldsman som gått i däck.
november 6, 2009 den 8:54 e m
Tobias Wallin
Lagstiftning tar väl egentligen normalt som utgångspunkt hur människor borde vara, inte hur människor är. Av bland annat det skälet är domarkårens personliga erfarenhet av underordnad betydelse. Desutom finns begreppet allmänprevention inom straffrätten. Den innebär ju helt enkelt att målgruppen för en dom är alla utom de direkt berörda och att domens symbolvärde är viktigast.
november 6, 2009 den 11:12 f m
Trumpeten
Bedömer rätten om man är van med våld?
Hur bedömer rätten hur hårt man får slå?
När bedömer rätten att hotet har avtagit?
Om en person inte är van med grovt våld hur ska denne veta hur många och hur hårda slag det krävs att få en person oskadliggjord? Det är skillnad på Jörgen Kruth och Arne Weise!
Hur hårt slår en person?
Jag tror att de flesta som ingriper slår så pass hårt och så många slag tills personen ligger oskadliggjord på backen.
Att man får personen att upphöra med attacken i det här fallet på en oskyldig äldre kvinna betyder inte att personen inte längre är farlig.
Om personen gör snabba rörelser eller att situationen fortfarande bedöms som farlig så skulle de flesta klappa till med full kraft tills personen ligger ner!
Eller finns det någon teoretisk verklighet som man måste ta hänsyn till?
Så enligt domen så hade det varit bättre att klappa till 29 åringen direkt i huvudet med full kraft istället för att slå honom på armen/axeln för att se hur han skulle reagera.
Redan här i resonemanget märker man att de personer som sitter i rätten och dömer aldrig har brukat våld där våldet får stora konsekvenser, så även de personer som blint ser i lagtexten om vad som tolkas som rätt eller fel!
Skulle behövas publiceras fall där en ingripare som har använt grovt våld och rätten verkligen ger denne rätt och frikänner personen!
För idag så publiceras endast dessa typer av fall då ingriparen blir fälld!
Kan var nyttigt om det kommer en lag på att man måste ingripa vid brott! Det skulle vara intressant om hur många som skulle vara beredda på att ingripa vid en grov misshandel på stan! Skulle du eller de som sitter i rätten ingripa om en man som är väldigt aggresiv och fokuserad på att misshandla en person? Hur hårt skulle du slå då? Vad är lagom hårt?
Teori och verklighet är två skillda saker!
I teorin är är jag en grym golfspelare eftersom jag vet vad som behövs för att få ner bollen i hålet, men att i verkligheten föra över teori till praktik är inte så lätt. Det är därför skillnad att sitta i sin trygga hem miljö och skriva att man borde slå bara ett välriktat slag som är precis lagom hårt att få personen att svimma av utan att denne får några men eller skador! Men i verkligheten där teori övergår till praktik så är saken en helt annan, eller?
november 6, 2009 den 11:25 f m
Arne
Mårten, du skriver
”För det verkar vara att hoppas på för mycket att kritikerna faktiskt ska läsa domen innan de kritiserar den.”
Jag förmodar att du läst HD-domen du refererar till. Man kan tydligen läsa på olika sätt. Du skriver att våld ”…delvis utdelades när angriparen var passiv”. Det står ingenstans i domen. Det står i själva verket att det skedde ”…vid det sista angreppet”. Din beskrivning stämmer inte.
Så jag undrar vart du egentligen vill komma. Antag att P-A ingriper mot en angripare som försöker strypa en gammal dam. Antag att angriparen släpper strypgreppet och backar ut ur bilen. Varför är det så självklart att angreppet var avvärjt? Varför är det så självklart att P-A känner sig lugn och trygg plötsligt? Själv skulle jag nog vara orolig att angriparen är än mer aggressiv och ser sig om efter den nya måltavlan. Tänk om det var så den skiljaktiga hovrättsjuristen tolkade situationen? Kan det finnas fler sätt att tolka situationen?
november 6, 2009 den 12:19 e m
Nödvärn är inte lätt | Sänd mina rötter regn
[…] Uppdatering: Mårten Schultz skriver om det idag på Expressens debattsida. Och på Juridikbloggen. […]
november 6, 2009 den 12:19 e m
profanum_vulgus
Arne:
PA visste inget om något struptag, han uppgav att hon skrek som en katt som blir strypt (folk som blir strypta skriker naturligtvis inte). PA som är gammal slagskämpe visste dessutom naturligtvis att man inte kan döda någon med struptag med händerna.
PA som åkt ut för att hitta just den han sedan slog, och som tagit med sig domkraften just för att ha den att slåss med var såklart inte rädd och var lugn och trygg hela tiden.
Frågan är väl snarare hur man ska kunna hävda att det är ett överhängade brottsligt angrepp när någon står böjd med ryggen mot en. Bör man regelmässigt kunna göra den bedömningen?
Säg att jag försöker hindra ett barn från att palla mina äpplen, barnet vänder sig bort och jag kan ju inte veta om barnet tänker dra kniv eller tänker anfalla mig, så jag spräcker skallen på ungen, är det nödvärn?
Eller säg att min fru ger mig en örfil, jag slår tillbaka och hon vänder sig bort, eftersom jag inte kan veta om hon har kniv eller tänker angripa igen så är det helt i sin ordning om jag fortsätter puckla på henne tills hon spräcker skallen och nästan dör? (Det var en polis som dömdes för precis en sådan misshandel, och då upprördes folk över att han fått strafflindring pga att han blivit provocerad istället).
Jag har själv varit inblandad i något 50-tal slagsmål, alla har varit dansbaneslagsmål eller nödvärn. Jag har aldrig någonsin slagit någon på det sätt som PA gjorde, inte ens i mycket hotfullare situationer.
Det ligger väl också i fallet, att om en vuxen man är en sådan kyckling och har så dålig självkontroll att en vanlig 15-åring klarar uppgiften bättre så kanske han inte ska beväpna sig och ge sig ut för att spöa upp folk.
november 6, 2009 den 12:29 e m
jheidbrink
Jag kan hålla med om tanken att den som befinner sig i en våldsam situation har mycket svårt att behärska sig och att den juridiska bedömningen av dessa situationer ofta kan förefalla onödigt hård. Visst.
Men fundera på vilka konsekvenser vi skulle få om det inte fanns en gräns för vad man får göra. ”Han ofredade mig, jag knuffade bort honom, han kom mot mig igen, jag blev rädd och sköt honom.” Är det acceptabelt? Jag vill hoppas att de flesta som kommenterar Mårtens inlägg inte tycker det. Men då finns ju tydligen en gräns där man inte får ta till ytterligare våld för att försvara sig – annars skulle vi ju hamna i ett läge där var och en som känner sig fysiskt angripen genast skulle få ta till domkraften eller skjutjärnet.
Om det dock finns en sådan gräns, uppkommer ovillkorligen gränsdragningssvårigheter. Den ena tycker att ett andra slag med domkraften är helt ok, den andra tycker inte det. Att sälja meningsskiljaktigheter under rubriker som inte ens längre antyder, utan skriker, att rättssystemet skulle vara ruttet för att det har den otacksamma uppgiften att dra gränser där gränser behöver dras, men inte alltid är helt uppenbara, är sensationalistiskt.
I synnerhet när man inte redogör för hela faktabakgrunden, utan endast för en del av den.
november 6, 2009 den 12:31 e m
Mårten Schultz
Hej Arne,
nu vet jag inte vilken av domarna du avser – jag talar på slutet om ett fall som slutade med en HD-dom som kom i våras och inledningsvis det fall som tidningarna nu skriver, om P-A. Där finns det inte någon HD-dom, däremot en hovrättsdom. Jag gissar att du avser den. Och den skriver inte det som du säger och som jag säger. Däremot hänvisas till tingsrättens bedömning. Och tingsrätten skriver att P-A hade rätt till nödvärn, trots att den berusade personen efter att P-A skrikit på honom avbrutit sitt brottsliga angrepp, när det gäller det första slaget. Det andra slaget var däremot annorlunda fann tingsrätten efter att ha hört vittnen etc (och – nota bene – inte tillmätt uppgifter från den huvudskadade personen just någon vikt alls eftersom han inte mindes något): Då fanns det inget hot alls. Angreppet hade ”klart och tydligt” upphört och den berusade personen var obeväpnad och det fanns inget som tydde på att den berusade personen skulle angripa även P-A.
Jag kan också säga att min uppfattning är att man skall vara väldigt försiktig med att kritisera domstolarnas tolkning av fakta om man inte var a) med vid händelsen eller b) satt med under rättegången. I ett sådant läge är det ju bara domstolen som faktiskt hört berättelserna och bedömt trovärdigheten (nu kommer snart Profanum in för att såga domstolarnas förmåga att göra dessa trovärdighetsbedömningar men domare är i vart fall bättre på att göra trovärdighetsbedömningar av vittnen och andra än den som inte hört dessa personer alls).
Men, det sagt: Kanske domstolarna har dömt fel. Det kan jag inte bedöma. Min utgångspunkt är att presumtionen talar för att de har rätt eftersom de har bäst underlag för bedömningen. Kritiken mot bedömningarna tenderar att vara rena spekulationer och vad som hänt.
november 6, 2009 den 12:33 e m
Mårten Schultz
Trumpeten: Du efterlyser fall som ger nödvärnsinvändningen rätt. På HD:s hemsida hittar du ett sådant fall som är färskt, från maj i år –
bland brottmålsdomarna.
november 6, 2009 den 1:19 e m
Proportionerna: Två ögon för ett öga? « Mårten Schultz.
[…] en hovrätt. En dom som fått halva internet i gungning och som jag skriver litet mer om här och här. I korthet fann domstolarna att en person P-A som ingripit för att försvara en kvinna från ett […]
november 6, 2009 den 2:38 e m
Arne
Hej,
Det blev otydligt att skriva om två fall i ett enda inlägg. Med HD-domen menar jag Högsta domstolen och domen som kom i våras. Du skriver att slag ”…delvis utdelades när angriparen var passiv”. Det står ingenstans i domen. Det står i själva verket att de slag som diskuteras skedde ”…vid det sista angreppet”. Jag undrar vad motivet till din omtolkning är.
Sedan funderar jag över P-A-fallet som ju också handlar om nödvärn. Omständigheter som verkar vara klara är att angriparen tagit stryptag på en gammal dam som hinner skrika, bli livrädd och se många bilar passera utan att få hjälp. Den som då försöker gripa in måste vara väldigt mobiliserad, full med adrenalin och i alarmerat tillstånd. Att angriparen då släpper strypgreppet och tar sig ut ur bilen känns inte som något bevis för att faran omedelbart är över. En jurist i hovrätten gör också den bedömningen. Rättens ordförande. Nedröstad.
Jag undrar om du har som mission att försvara rättssystemet vad de än kommer fram till. Eller om du kan tänka dig att en del av kritiken, mer eller mindre välformulerad, ytterst handlar om just den bedömningen.
november 6, 2009 den 3:21 e m
profanum_vulgus
Arne:
LÄS DOMARNA.
När folk hittar på själva vad som ska ha hänt så kan man ju påstå att rätten dömt hur som helst med vad som helst.
november 6, 2009 den 5:36 e m
profanum_vulgus
http://www.facebook.com/group.php?gid=170624674085
november 6, 2009 den 7:01 e m
Peter
Hälften av hovrättsråden i hovrätten ville helt fria den ingripande. Menar du att hon också var dåligt insatt i vad som skett?
november 6, 2009 den 7:29 e m
Mårten Schultz
Peter: Om du med menar den skiljaktiga domaren när du skriver ”hälften” så är svaret ”nej”.
november 6, 2009 den 7:42 e m
Nåsfallet och de korrekta domarna | Svensson
[…] Mer: SVD1, 2, DN, EX, Sänd mina rötter regn, Juridikbloggen, Damon, Läs även andra bloggares åsikter om Nås, Per-Anders Pettersson, Nödvärn, […]
november 6, 2009 den 7:45 e m
enkelt
Det finns 3 problem att lösa:
1) I en stressad situation , t.e.x vid nödvärn, blockeras vissa delar i hjärnan och man är inställd på överlevnad. Det är inte så att man funderar i detalj på hur mycket eller lite våld man skall använda. När domare sitter i sina stolar och analyserar så tar dom inte besluten i nödvärn, dom tar månader på sig och får betalt under tiden.
2) Domare kan följa lagtexten bokstavligt (dom fega, okunniga) eller så kan dom använda lagtexten som en vägledningen men lägga till rimliga värderingar som finns i samhället.
3) Hade inte brottslingen gjort sitt dåd först så hade det inte blivit dom följder som nu oskyldiga eller ”räddare” drabbas av. Den som kastat första sten är den skyldige.
november 6, 2009 den 8:09 e m
Peter
Erica Hemtke, som var skiljaktig, var dessutom hovrättens ordförande har det stått någonstans. Stämmer det? Kanske hon då till och med är den mest erfarne?
november 6, 2009 den 8:19 e m
Martin
Just att förvandla denna incident till ett (i domstolen) ett laboratorieexperiment (först hände det, sedan det, vilket ledde till det) gör mig förvirrad. Fäller vi hellre än friar, alltså? Att den rådiga person som ingriper döms till så betydligt mkt högre skadestånd än angriparen är bara pinsamt. Man ska alltså vara tidigare straffad så att straffrabatt kan erhållas?
november 6, 2009 den 9:03 e m
fredrik
Peter: Så kanske det är. Menar du att hon gjort en rimligare bedömning? Berätta varför utifrån vad som hänt. (som du känner till det…)
november 6, 2009 den 10:49 e m
Peter
Kravet på besinning under händelseförloppet förefaller orimligt högt från domstolarnas majoriteter. Den tillskyndande hjälparen vet att gärningsmannen är drogpåverkad och uppträtt aggressivt och konstigt mot nästan alla han träffat tidigare på dagen, nu har han attackerat en kvinna, trängt sig in i hennes bil och tagit strupgrepp – vilket relativt snabbt är dödligt. Han ropar och slår ett slag, då kommer gärningsmannen ut och förefaller beredd att konfrontera hjälparen för att efter att ha oskadliggjort honom fullborda strypningen av kvinnan. Han vet inte inte om gärningsmannen bär kniv eller annat vapen. Han slår ytterligare ett slag mot mannen som nu är i rörelse ut från bilen och mot honom vilket kanske påverkar hur det tar.
Inga andra möjliga motiv till att slå gärningsmannen finns angivna i domarna.
Jag kan inte förstå att man så kategoriskt kan hävda att hjälparen inte i detta skede var övertygad om att han måste sätta gärningsmannen ur spel med ett slag till – som dessutom följde kanske omedelbart efter det första. Gärningsmannen har ju varit aggressiv mot alla andra han träffat på under dagen.
Även gärningsmannens handlingar efteråt när han är agressiv och oregerlig i ambulansen tyder ju på att han troligen skulle varit det även mot hjälparen.
november 7, 2009 den 9:25 f m
fredrik
Peter: Nu har jag i och för sig inte sett att någon ”kategoriskt” hävdat att hjälparen inte var övertygad om det ena eller det andra. Domstolen fann i vart fall att det inte nått tillräcklig grad av sannolikhet att det var så. Och det finns goda skäl för denna inställning.
OM man nu vill bredda perspektivet från den enskilda händelsen som du gör så kan det konstateras att ”hjälparen” var ute och letade efter den som sedan slogs och att han tydligen tidigare, ganska nära i tiden, varit dömd för misshandel – anledningen till hans straff var just att han var en återfallsmisshandlare. Med andra ord var han inte ovan vid att utöva våld mot människor.
Så en annan bild är här att vi har en nykter, stor och stark person som vet att utöva våld mot andra människor och som därför rimligen borde behärska situationen fullstndigt efter att ha nitat den redlöst berusade personen den första gången.
Och vidare: det krävs kraftigt våld för att spräcka skallen på någon.
november 7, 2009 den 9:29 f m
profanum_vulgus
@ Juridikbloggen:
Här finns ett verkligt test på om det fungerar med juridisk media!!
Som ni ser ovan så duger inte den ganska utförliga förklaringen ovan till. De som har läst rubrikerna i aftonbladet och sedan fantiserat ihop resten fattar fortfarande inte A) Vad som har hänt B) Vad som har avgjort när nödvärnet upphört och misshandeln börjat.
Så jag tycker att juridikbloggen ska göra ett nytt försök att informera pöbeln.
@ Barnen:
Jag fattar att det låter häftigt och kanske lite hjälteutmålande att beskriva en slagsmålssituation som så oerhört traumatiserande och svårbegriplig. Närmast som en magisk situation som man bara läst om eller sett på film.
Men så är det inte, man kan tänka i ett slagsmål, alla normalt funtade människor kan avgöra vad som är försvarligt våld och när någon är farlig eller inte. Utan en sådan förmåga som alla flockdjur har så skulle vi inte finnas. De som saknar denna förmåga är utvecklingsstörda eller empatistörda.
Jag har varit i ett 50-tal slagsmål och jag har aldrig spräckt någons pannben, jag har alltid slutat att slå folk då de fallit eller försökt komma undan. Det är en naturlig reaktion som alla normala människor har.
november 7, 2009 den 9:31 f m
Medborgare X
Peter!
Håller med till fullo. Rättens slutsats att det inte förelåg någon som helst fara för varken Per-Anders eller Gärd efter att det första slaget utdelats är totalt verklighetsfrånvänd. Dessutom finns ingen som helst förklaring till vad de baserar detta bedömande på! Ingen förklaring alls!
Och som du skriver, det är helt ologiskt att det inte skulle finnas någon risk att gärningsmannen är på väg att gå till attack mot även Per-Anders när han är på väg ut ur bilen. Gärningsmannen har varit aggressiv mot flera personer tidigare och har sekunderna innan attackerat Gärd Forsgren. Varför skulle då just Per-Anders inte vara i fara för samma typ av angrepp? Varför? Varför kan inte någon av alla dessa välbetalda jurister som försvara domen svara på denna enkla fråga?
Svarar de bara när de kan fakturera oss skattebetalare för 26 timmars timarvode á 1100 kr/h för arbete som gjorts under ett och samma dygn (som vår före detta justitieminister Thomas Bodström har gjort)?
november 7, 2009 den 9:35 f m
Medborgare X
Profanus!
Heder till dig att du inte slår på de som ligger, men det gjorde ju inte heller Per-Anders. Gärningsmannen föll inte ihop av det första slaget, tvärtom han verkade knappt ta notis om det. Inte heller försökte han komma undan eller ge upp. Han sträckte inte händerna i vädret och skrek heller inte ”slå mig inte – jag ger upp!!”.
november 7, 2009 den 10:44 f m
Peter
@profanum_vulgus Du gör skäl för ditt namn. Hoppas du förstår vad det betyder. Vem har hittat på det åt dig?
Petterson är förstås en hjälte, han har räddat kvinnan från misshandel och kanske död. Tingsrätten säger att han agerade föredömligt fram tills dess att han i snabb följd slog två slag i stället för ett.
Förnuftet säger att det är otroligt svårt att avväga kraften när man är rädd för en sådan galning, och ändå har vågat liv och lem för att rädda sin nästa.
november 7, 2009 den 1:22 e m
profanum_vulgus
Medborgare X:
Han hade avbrutit angreppet och stod böjd med ryggen mot PA. Jag har aldrig slagit någon i en liknande situation även om de redan angripigt mig. Varför skulle PA ha avbrutit om han lagt sig på marken, sträckt armaran i luften eller sprungit därifrån? Han kunde väl ändå komma att angripa PA eller någon annan?
Jag har många många gånger hamnat i situationer när folk handlat aggressivt mot mig, senast idag var det en person som tutade åt mig och hötte med näven från sin bil för att HAN inte följde trafikreglerna.
Hade det varit i sin ordning att jag spräckte skallen på honom, jag kan väl inte veta om han tänker angripa mig eller?
Hur är det med t.ex. Englafallet, handlade Anders Eklund i självförsvar (Engla var ju den första att använda våld)? Hur skulle han veta att flickan inte tänkte angripa honom?
Hur är det med Romario-fallet? Nödvärn?
Hur är det med Kungsgatan misshandeln (om nu omständigheterna stämde, de dömda är ju helt oskyldiga) ? Nödvärn?
Hur är det med Fadime-fallet? Nödvärn? (Mot förtal)
Hur är det med polismordet i Nyköping och polismorden i Malexander? Nödvärn?
Du ser nästan alla uppmärksammade våldsbrott skulle vara nödvärn om man var konsekvent med att kalla detta grova våldsdåd för nödvärn.
Finns det öht någon som kan veta att en slumpvis vald annan person inte kommer angripa dem?
november 7, 2009 den 1:24 e m
profanum_vulgus
Peter:
Hur skulle hon ha dött?
Hon var ju i betydligt större fara när PA kom dit, han kunde ju ha träffat henne med domkraften.
Nej det är nog barn och dumskallar som säger det. Förnuftet säger dock att man inte letar upp en person för att ge den stryk om man är rädd för samma person.
november 7, 2009 den 2:58 e m
Medborgare X
Profanum!
Du gör dig bara löjlig när du jämför en person som varit aggressiv mot ett anta andra personer och som precis attackerat en äldre dam och tagit strupgrepp på henne, med en bilist som hötter med näven åt dig och tutar på dig.
november 7, 2009 den 3:00 e m
Medborgare X
Profanum!
Vad får dig att tro att Per-Anders inte skulle ha avbrutit om gärningsmannen lagt sig på marken, sträckt armaran i luften eller sprungit därifrån?
november 7, 2009 den 3:09 e m
Medborgare X
Profanum!
Du frågar om det över huvudtaget finns någon som kan veta att en slumpvis vald annan person inte kommer angripa dem? Brukar vanligt folk i din omgivning angripa dig eller andra? Det handlar inte om vilken situation som helst. Det handlar inte om personen som står bakom dig i Konsum-kassan. Det handlar inte om en av dina kollegor på jobbet som du dricker förmiddagskaffe ihop med. Det handlar inte om killen som sitter bredvid dig i bastun på badhuset.
Det handlar om en person som varit aggressiv och hotfull mot flera olika människor och som precis har stoppat en bil och attackerat föraren av bilen. En person som just tagit strupgrepp på en äldre dam. Och som fortsätter att var aggressiv i ambulansen in till sjukhuset! Det är INTE vilken slumpvald person som helst!
november 7, 2009 den 8:34 e m
Sverker
Mårten, jag har läst dommarna. Tingsrätten skriver så här i sin dom:
”Han (Per-Anders Pettersson) slog till xxxx på axeln med domkraften och kom därefter att slå honom i skallen med domkraften. Xxxx skallben spräcktes av slaget och han fick en blödning i hjärnbarken. Trots detta var han mycket aggressiv under ambulansfärden.”
Hovrätten skriver så här:
”Vad som exakt inträffade efter det första slaget är inte till fullo utrett. Av vittnet yyyy berättelse framgår dock att xxxx tog sig baklänges ut ur bilen, men han minns inte om denne hann vända sig om innan xxxx träffades av ytterligare ett slag med domkraften.”
Jag tycker de två beskrivnignarna sammantaget ger en väldigt tydlig bild. Det är ingalunda så som du skriver att angreppet var avvärjt efter första slaget, snarare finns det fog att anta att angriparen istället skulle ha vänt sig mot Per-Anders om han inte blivit oskadliggjord av det andra slaget.
Jag har svårt att se att det andra slaget skulle ha varit övervåld utan istället helt nödvändigt (liksom fler om så hade behövts).
november 7, 2009 den 8:49 e m
Sverker
Man kan också fråga sig vem som skulle ha hjälpt Gärd om inte Per-Anders kommit. Polisen kan man knappast räkna med att de ska behaga dyka upp…
november 7, 2009 den 10:23 e m
Niklas
Tack Mårten för att du så föredömligt reder ut begreppen för de som inte är straffrättsligt kunniga och ifrågasätter när media ägnar sig åt den här typen av vinklade beskrivningar, vilket ju sker allt för ofta.
Arne:
Du ger en felaktig bild av vad den skiljaktiga domaren kom fram till. Hon menar INTE att P-A fortfarande befann sig i en nödvärnssituation. Däremot menar hon att det åtminstone är möjligt att han uppfattade att han befann sig i en nödvärnssituation och att det därmed ska bedömas som att det förelåg en faktiskt nödvärnssituation.
Detta är en svår bedömning att göra och det är svårt att utan att själv ha alla fakta göra bedömningen, men det är mycket möjligt att man bör tolka det som en uppfattad, s.k. putativ, nödvärnssituation.
Hon skriver dock vidare:
P-A:s ”handlande var dock betydligt farligare än vad den uppfattade nödvärnssituationen medgav och därför uppenbart oförsvarligt”
Dock kommer hon sedan fram till att situationen var sådan att P-A svårligen kunde besinna sig. Det är här hon skiljer sig från majoriteten och på denna grund som hon vill fria P-A.
Jag anser dock att detta, utifrån den situation som beskrivs, är en för vid tolkning av begreppet ”svårligen kunde besinna sig”. Detta är en grund för friande som bör användas ytterst försiktigt.
Martin:
Straffrabatt på grund av tidigare straff ges inte. Anledningen att skadestånden skiljer sig kraftigt åt är att den som kallas ”angriparen” utsattes för livshotande våld, fick vårdas under lång tid och fortfarande har allvarliga men. På grund av situationen jämkades dock skadeståndet till hälften. Kvinnan som angreps utsattes visserligen också för våld, men detta inte jämförbart med det våld som PA utsatte ”angriparen” för.
Dessutom har du fel i en sak till. ”Angriparen” var tidigare ostraffad, medan P-A dömts för misshandel 2003.
november 8, 2009 den 1:16 f m
Peter
Domen är en skandal och skadar både tilltron till rättsväsendet och tryggheten i samhället.
Dessutom verkar våldsverkaren som attackerade så månag och försökte mrda en kvinna – uppenbarligen utan minsta skäl – farlig även nu. Hur kommer det sig att han inte fick genomgå rättspsykiatrisk undersökning?
november 8, 2009 den 6:00 f m
Lisa
Nödvärnsrätten fungerar väldigt sällan i svensk domstol.
Det är inte lagstiftningen det är fel på -felet står huvudsakligen att finna i det faktum att i svenska domstolar sitter det ofta en samling idioter vilka bl.a. ser det som sin uppgift att värna om att staten/polisen skall ha monopol på våldsanvändningen i samhället.
Är du polis får du alltså puckla på så mycket du bara orkar: andra ”ordningsstörare” får räkna med fängelse.
november 8, 2009 den 10:22 f m
profanum_vulgus
Juridikbloggen:
Som ni ser ovan så kommer det helt utvecklingsstörda kommentarer trots försöken till förklaring.
Det den otroligt dumma massan inte förstår är dock omständigheterna. Jag har nu från PA:s försvarare hört ca 10 olika versioner om vad som skulle ha hänt. Uppenbart är att ingen av dem har läst domar eller förundersökning, och om de läst detta så har de svenskakunskaper på samma nivå som en nyanländ treårig flykting från Somalia.
Det är nog här det brister snarare än i juridiken.
Folk är så otroligt jävla korkade att de inte kan skilja sina egna fantasier som väckts av aftonbladets rubriker från omständigheterna i fallet. Frågan är om det går att lösa med juridikbloggen? Gör ett nytt försök där ni beskriver omständigheterna i fallet och jämför med andra kända fall så kanske några av idioter begriper.
Medborgare X:
Läs domarna.
PA skulle såklart inte ha låtit bli att spräcka skallen på alkisen oavsett. Han hade ju redan åbäkat sig en del för att få möjlighet att spräcka skallen på honom, sökt honom i månader, åkt runt och letat i timmar, packat med sin domkraft, suttit i telefon osv. Oavsett om det funnits nån tant eller något annat så skulle han såklart ha fullföljt sin plan.
november 8, 2009 den 2:37 e m
Jerker
Profanus, Lustig slutsats du drar där, mitt i din storm av förolämpningar. Vad vet du om det? Du är lika bra på att dikta ihop sagor som aftonbladets journalister är.
En simpel lögnare är vad du är.
november 8, 2009 den 3:40 e m
Tony
Det finns en massa fakta man inte fått veta något om i det här fallet.
Om till exempel PE är 1,6 m lång och väger 60 kg och knarkaren är 2 m lång och väger 120 kg, vore det helt förståeligt att PE klipper till en gång till innan det är för sent.
november 8, 2009 den 7:10 e m
profanum_vulgus
Jerker:
Lögnare om vad?
Tony:
Vad spelar det för roll?
Föresten finns det ju bilder på PA, om han väger 60kg så kan han bara 1,3 meter hög. Det finns en bild på honom och tanten också, är hon bara 1,0 meter hög?
Jobbar de båda åt tomten då?
november 8, 2009 den 7:25 e m
Tony
Om knarkaren vore mycket starkare skulle han ju lätt kunna ta ifrån PA domkraften och använda den mot honom. Enda chansen för PA är att klippa till igen snabbt innan knarkaren är helt beredd, eller så kan han ju springa därifrån och låta knarkaren fortsätta strypa kvinnan.
november 8, 2009 den 9:45 e m
profanum_vulgus
Tony:
Knarkaren? Något mer du fantiserat ihop?
Alla som är mycket större och starkare än mig (jävligt få 🙂 )eller fler än mig kan ju ta mina vapen från mig, får jag spräcka skallen på dem?
En kompis till mig som är en liten skit däckade en kille på 200 cm och drygt 100 kg, anledningen var att killen agerade hotfullt och min kompis var rädd att inte få slå först. Hans nödvärnsinvändning garvade de bara åt och det var inget media skrev om direkt.
Men frågan är om jag får gå runt och spöa alla som är större eller fler än mig?
november 8, 2009 den 11:04 e m
Alexander
@Jakob
Men då finns ju tydligen en gräns där man inte får ta till ytterligare våld för att försvara sig – annars skulle vi ju hamna i ett läge där var och en som känner sig fysiskt angripen genast skulle få ta till domkraften eller skjutjärnet.
Om det dock finns en sådan gräns, uppkommer ovillkorligen gränsdragningssvårigheter. Den ena tycker att ett andra slag med domkraften är helt ok, den andra tycker inte det.
Rätta mig om jag har fel men det blev väl aldrig prövat huruvida ett slag med domkraften var oskäligt nödvärnsvåld. Domstolen fann att ”faran” var över och nödvärn inte förelåg och då är det inte tillåtet att smälla på folk i huvudet med domkraft. Att det inte rådde nödvärn är väl det som bloggarna som har läst domen är upprörda över.
I övrigt håller jag med om att det är alldeles för många som kommenterar utan att ha läst domen. Själv håller jag på Erica Hemtkes avvikande mening, det var synd att hon blev nerröstad.
november 9, 2009 den 11:11 f m
jheidbrink
Alexander: Du har helt rätt, men min poäng var en annan. Många av de tidigare kommentarerna gick i princip ut på att, när det är nödvärn, någon gräns för vilket våld som skall vara tillåtet inte bör finnas. Jag misstänker starkt att dessa kommentatorer inte tänkt igenom sina egna ställningstaganden, vilket jag ville argumentera för genom mitt exempel.
november 9, 2009 den 11:02 e m
Lisa
jheidbrink,
Det har aldrig slagit dig att du, med all rätt, framstår som korkad när du ”argumenterar” som den blinde slåss?
november 10, 2009 den 8:33 f m
jheidbrink
Lisa: Ens om det skulle vara så – hur konstruktiv är den kommentaren?
november 10, 2009 den 12:24 e m
profanum_vulgus
Jag har flera gånger frågat de som förespråkar obegränsad rätt till våldsanvändning vid nödvärn om de vill applicera detta även på t.ex. Caroline-mordet och Engla-fallet, men ingen har ens velat svara än. Ganska avslöjande för just det heidbrink påstår, att man inte har tänkt. Den verksamheten har man lämnat över åt rubriksättaren på aftonlögnen.
november 10, 2009 den 1:46 e m
Lisa
”Heidbrink kan ha fel, men det har han inte.”
Och hur konstruktivt är inte det?
november 10, 2009 den 6:06 e m
jheidbrink
Lisa: Har du läst mitt första inlägg som Alexander svarar på? Det handlade inte alls om den nu aktuella domen, utan om nödvärnsrätten i sig, varvid jag tog det aktuella fallet som ett exempel i det abstrakta. Jag begär inte att du skall hålla med mig, eller för den delen att någon annan skall hålla med mig, men du måste kanske åtminstone bemöda dig om att läsa vad folk skriver innan du blir personligen förolämpande.
Med den lästekniken är det inget under att det far så många feluppfattningar om juridiken runt bland allmänheten.
november 10, 2009 den 6:23 e m
profanum_vulgus
jheidbrink:
Men det är ju omständigheterna folk inte begriper, eller snarare inte lyckas upplysa sig om. Det är egentligen inte juridiken som de reagerar mot.
Sedan verkar det som att jurister som vill försvara juridiken har svårt att fatta att folk är så dumma att de inte ens fattat vad saken handlar om.
Det är som om jag frågar dig om du vill ligga med mig
-Nej. Svarar du (ovetande om vad du missar).
Sedan tar jag ditt nej-svar och fogar till en fråga om du tycker att det är fel när vuxna ligger med spädbarn.
Följd –> Allmänheten rasar
Du försöker nu förklara ditt nej-svar:
-Det kändes rätt när jag sa det och jag skulle nog säga nej igen.
– Jag tycker inte att man ska tvingas till sådant som man inte vill
osv.
Följd –> Pöbeln blir ännu mer rasande över ditt pedofilvurmande.
Rätt metod skulle naturligtvis vara att säga:
”Jag svarade inte på den frågan, mitt nej avsåg den här helt andra frågan”
november 11, 2009 den 5:36 f m
Lisa
jheidbrink,
Jora, läste nedan ”exempel i det abstrakta”.
”Men fundera på vilka konsekvenser vi skulle få om det inte fanns en gräns för vad man får göra. ”Han ofredade mig, jag knuffade bort honom, han kom mot mig igen, jag blev rädd och sköt honom.” Är det acceptabelt?”
november 11, 2009 den 1:45 e m
Lisa
profanum_vulgus,
Jaha, -är det du som mitt på blanka vardagarna ringer på dörrklockorna i Göteborg o frågar ”om du vill ligga med mig”?
november 11, 2009 den 3:35 e m
profanum_vulgus
Lisa:
Du får fråga Aftonbladet, de vet nog bättre än jag.
november 12, 2009 den 9:11 f m
Mumfi
Kanske lite irrelevant i sammanhanget, men: Domkraft?
Jag känner till en hel del modeller av domkraft, men ingen av dem ter sig särskilt väl lämpad som vapen. Är det säkert att det inte var en hjulmutternyckel, fälgkors eller kanske handtaget till en garagedomkraft?
november 12, 2009 den 10:41 f m
profanum_vulgus
Mumfi:
Jag har fått för mig att det var en domkraft av sådan här modell:
Bara ett handtag räcker nog inte för att få till sådan kraft att det spräcker skallbenet när den träffar rakt ofanifrån (det där med tinningen är ju inte sant).
oktober 24, 2014 den 10:11 f m
JKO
Tänk att åsikterna kan skilja sig så diametralt trots tillgång till samma faktamaterial. Jag har själv tagit del av samtliga domar, läst de flesta tidningsartiklarna, sett Kalla Faktas reportage och dessutom läst förundersökningen.
Min ståndpunkt är enkel. Det andra slaget, som Pettersson döms för, avyttrades då den så kallade Uppsalabon vände sig ur bilen, det du beskriver som om Uppsalabon redan hade vänt sig färdigt och stått stilla ett bra tag, mot Pettersson varpå Pettersson instinktivt avyttrade slaget. Tiden mellan slagen kan inte varit mer än ett par sekunder. Då händelseförloppet således förflöt oerhört snabbt fanns ingen tid till eftertanke och jag stämmer således in i det skiljaktiga hovrättsrådets mening att Pettersson borde ha frikänts.
Övriga faktorer som erinrats i det här fallet såsom att Pettersson 2003 dömdes för misshandel i ett helt annat ärende och att han och Uppsalabon haft en snabb brysk ordväxling då de delade bil hem från en fest en gång är ju ointressant för rättsprövningen då eventuella konspirationsteorier härvid ändå inte går att leda i bevis.
Det som upprör mig är att domstolarna förväntar sig att Pettersson borde agerat rationellt i stället för instinktivt då Uppsalabon vände sig mot honom. Att Pettersson var stressad och uppjagad har han själv hävdat. Domstolarna hade lika gärna kunnat skriva rakt ut i domarna att de inte trodde på Pettersson utan att de i stället trodde att han ljög och i själva verket var relativt lugn. Då hade Pettersson själv åtminstone fått en begriplig förklaring till varför han dömdes.
En intressant sak i sammanhanget är att Petterssons överklagan till Högsta domstolen avslogs 2009 med hänvisning till bristande prejudikatintresse. Den förmodade anledningen härtill var att HD redan beviljat prövningstillstånd i ett mål som till sin våldsanvändning liknande Nåsfallets, se NJA 2009 s. 234. Noterbart är att det i NJA 2009 s. 234 rörde sig om ett betydligt mer utdraget händelseförlopp än i Nåsfallet. HD frikände dock den tilltalade då man fann att personen svårligen kunde besinna sig och HD uttalade att excessregeln även innebär att om tid för eftertanke inte fanns så ska den tilltalade frikännas.
Om följdprövningstillstånd (se RB 54:10 2 st.) hade meddelats ihop med NJA 2009 s. 234 är min bedömning att Pettersson säkert hade frikänts av en betydligt med verklighetsförankrad HD.
oktober 27, 2014 den 4:29 e m
Fredrik T
Tack för att du skrev en kommentar 5 år senare. En kommentar som inte på något sätt tillförde något till diskussionen.