Har ni hört den där historien om killen som fångade en inbrottstjuv och fick högre straff än inbrottstjuven bara för att han höll fast tjuven? Det är ju helt sjukt! Många jurister får sådana här exempel på självförsvarsstituationer slängda i sina ansikten som exempel på det vansinniga i svensk rättskultur. Men problemet är att de flesta av dessa exempel är rena myter. Få rättsliga företeelser är så omgivna med myter som nödvärnsrätten. Våra egna råttor i pizzan. Dessutom tycks det vara pizzor som pressen gärna är med och bakar. Särskilt snabbmatspressen.

Nödvärnssituationer används ofta som avstamp för hur det finns ett glapp mellan uppfattningen hos ”vanligt folk” och ”juridiken”. Inte sällan får man uppfattningen att det inte finns någon rätt till självförsvar alls i svensk rätt. Men så är det inte. I straffrätten, liksom förmodligen i skadeståndsrätten, fungerar nödvärn som en ”objektiv” ansvarsfrihetsgrund. Föreligger en rätt till självförsvar och någon t.ex. skadar en annan person inom den rätten, vilket kräver att inte våldet är betydligt värre än vad självförsvaret fordrar (du får inte skjuta gubben som klappar dig i baken), så föreligger över huvud taget inget brott. Men en sak som kan komplicera bedömningen är att det ibland kan vara ansvarsbefriande att tro att man befinner sig i en nödvärnssituation som faktiskt aldrig förelåg. Även i en sådan situation kan t.ex. en tilltalad gå fri från ansvar, om hon kan visa att hon trodde att den person som hon utövade våld mot var i färd med att brottslig angripa henne. Det finns ett ganska vitt utrymme för självförsvar. Men det tar stopp när självförsvaret går över till rena angrepp eller hämndaktioner. Och det är den linjen som media tycks ha så svårt att dra.

Det senaste fall som fått medierna och halva Internet – antalet bloggar som beskriver hur perverst rättssystemet blivit är över hundra när detta skrivs – att gå upp i limningen rör en person som slagit till en person flera gånger i huvudet med en domkraft. Tidningarna beskriver fallet på följande sätt. En kraftigt berusad man stoppade en bil som kördes av en äldre kvinna. Mannen trängde sig därefter in i bilen och försökte där strypa kvinnan. En person PA såg attacken och beslutade sig för att hjälpa kvinnan. PA sprang fram till bilen, slog till den berusade mannen två gånger med en domkraft. Kvinnans liv kunde därför räddas. Hovrätten dömde ändå den ingripande mannen för misshandel till ett års fängelse. Med andra ord: Rättsordningen är galen. Igen.

Men rättsordningen är inte galen. Denna gång heller. Kritiken vilar nämligen på en bristfällig bild.

Tidningarnas redogörelse är inte helt falsk. Men den överensstämmer inte med hur de två domstolarna förstått vad som hänt efter att ha hört vittnen och lyssnat på alla de inblandade. Domstolarna noterar angriparen själv inte minns något av vad som hänt. Det är med andra ord inte så att domstolarna lyssnat på boven istället för hjälten. Dessutom har domstolarna respekt för ingripandet i sig. Tingsrätten framhåller till och med, i en ovanlig formulering, att ingripandet i sig var närmast heroiskt: ”PA såg ju något som verkade som om [angriparen] höll på att strypa en äldre och försvarslös kvinna. Att han då ingrep var helt enkelt föredömligt.” Så skriver en domare med empati. Vad domstolarna istället fäller PA för är att han slog till angriparen med domkraften i huvudet en andra gång, efter att han redan ”neutraliserat” angreppet med ett första slag. Det andra slaget spräckte skallbenet på angriparen. Angriparen var obeväpnad.

Bedömde domstolarna motattacken för hårt? Inte vet jag. Jag var inte på platsen när det inträffade. Men när – eller om – man läser en mer detaljerad beskrivning av händelsen framstår avgörandena i alla fall inte som på något vis vansinniga.

Det finns en medial tendens när det gäller nödvärnsfallen. Det är situationer som tacksamt låter sig tecknas på ett spännande sätt. Dessutom är det enkelt att skapa bilden av den rakryggade eller trängda personen som står upp på det sätt vi alla skulle vilja. Ibland är det så det ligger till. Men det är sällan som det är så svart-vitt. Och det är bara när nyanserna i domstolspraxis förvrängs som avgörandena framstår som hårresande. Nyanser är dessvärre inte pressens starkaste gren.

Under de senaste åren så har vi kunnat se hur pressen gått till storms mot en dom som dömde en person ”som bara försvarade sig själv” mot en våldsam och farlig person. Opinionen piskades upp. Vad medierna inte tydligt rapporterade var att domstolen i och för sig fann att nödvärnsrätt förelåg. Det vara bara det att våldet som användes, upprepade hammarslag mot huvudet på angriparen som delvis utdelades när angriparen var passiv, var för mycket, enligt domstolen. Det tyckte Högsta domstolen också senare men friade ändå den som försvarade sig med hänsyn till att han i sitt psykiskt upprivna tillstånd inte kunde försvara sig.

När nyanserna förloras piskas stämningar lätt upp. När media beskriver en juridik som bestraffar hjältar som ingriper för att rädda gamla damer – där domstolarnas faktiska bedömningar bara läses till hälften, om ens alls – så drabbas juristerna och rättsordningen av problem. Det uppstår en uppförsbacke i samtalet. Den uppförsbacken blir allt tuffare eftersom media blivit allt skickligare på att driva på sociala media som ofta lever i symbios med tidningarna – Facebook-grupper och bloggar. Jurister måste bli bättre att i dessa former förklara varför juridiken inte är så vansinnig som den framstår efter medias manipulationer. För det verkar vara att hoppas på för mycket att kritikerna faktiskt ska läsa domen innan de kritiserar den.

(Se även min debattartikel i dagens Expressen)

Annonser