I torsdags överlämnade regeringen den svenska strategin mot terrorism till riksdagen. Det är ett dokument som redan har fått ta emot ris och ros. Jag tillhör en av dem som blev positivt överraskad – inte minst av avsnittet om förebyggande arbete – men tänker ändå lyfta ett varningens finger vad gäller några inslag. Detta eftersom det finns dåliga erfarenheter som är värda att ta med sig i det fortsatta arbetet. Jag tänker då på svenska klassiker som åsiktsregistreringen och snickaren Torsten Leanders öde men också på hur tre svenskars tillgångar frystes på ett rättsvidrigt sätt. Minnet är alltid förbluffande kort i sådana här sammanhang så jag tänkte ta tillfället i akt att påminna om några mindre kända risker än de uppenbara.

I strategin talas om utökade möjligheter att samla in och utbyta information för att förhindra terrorism. Det verkar inte röra sig om okontrollerad massövervakning men dåtidens åsiktsregistreringar gör sig påminda på ett obehagligt sätt. Hur mycket ska krävas för att hamna i Säpos och FRA:s hemliga och osynliga strålkastarljus? Är det månne tillräckligt att skriva kritiska inlägg av det här slaget? Kanske inte idag men hur blir det om ett sådant här inlägg kombineras med viss begränsad kontakt med en och annan person som myndigheterna redan har klassat som radikal? Räcker ett meningsutbyte över sociala medier för att bli av intresse för säkerhetstjänsten? Det är inte min mening att låta paranoid men det är svårt att känna fullt förtroende för en hemlig verksamhet som en inte har inblick i. Jag är inte dummare än att jag förstår att verksamheten måste vara hemlig men just därför kanske den också bör begränsas avseende informationsinhämtning och utbyte av information. Särskilt som möjligheterna till digital övervakning idag är så omfattande. Utan större ansträngning kan varje medborgares rörelsemönster och livsvanor kartläggas. Det som inte för länge sedan framstod som science fiction – minns ni filmen Enemy of the State? – är idag fullt möjligt. I den svenska debatten utgår man ofta från att staten är god och vill oss väl men det är ett väldigt kortsiktigt och ensidigt sätt att förhålla sig till övervakning. När din meningsmotståndare sitter vid makten är det klokt att dra åt sig öronen avseende de maktmedel som denne har till sitt förfogande. Det bör helst ske på ett tidigare stadium och därför är jag inte nöjd med ett pliktskyldigt omnämndande av personlig integritet i regeringens strategi.

Vad gäller finansiering av terrorism uttrycker sig strategins författare i positiva ordalag. ”Det är viktigt att alla rapporteringsskyldiga verksamhetsutövare uppfyller sin rapporteringsskyldighet och att informationen lämnas på ett ändamålsenligt sätt.” (Sid. 17-18). Glömd är den kritik som ha riktats mot regelverket och glömda är de ärenden som Diskrimineringsombudsmannen har fått på sitt bord. Idag är det svårt för vem som helst att sätta in kontanta medel på banken och frågan är om det inte svårare för den som har ett misstänkt namn eller ett utseende som uppfattas som suspekt. Regeringen får ursäkta men det är rätt långt från Finanspolisens och Säpos analyser och de insättningar av gåvor eller drickspengar som vanliga hederliga dödliga vill ägna sig åt. Det krävs med rätta bevisning för att få någon fälld för finansiering av terrorism. En misstanke ska inte vara tillräcklig men så fungerar inte regelverket om du besöker en svensk bank. Det hade varit smakfullt att åtminstone beröra de begränsningar av vår personliga frihet som kraven på kundkännedom innebär. Är det verkligen rimligt att den som har sålt en vara via nätet ska behöva bli förhörd av en banktjänsteman för att inte stoppa pengarna i madrassen? Är det inte troligt att de verkliga terroristerna har hittat vägar förbi sådana trubbiga metoder? Analysera misstänkta transaktioner för allt vad ni är värda men låtsas inte som om alla sätt att motverka terrorism är effektiva.

Ett av de inslag i strategin som har blivit mest omdebatterat rör kriminaliseringen av resor utomlands för terroristhandlingar eller terroristträning. Sverige är förbundet att leva upp till internationella åtaganden när det gäller att förbjuda sådana resor. Frågan är hur det ska gå till och vilka krav som ska ställas på bevisningen avseende någons intention med en resa. Även om någon är i full färd med att bege sig utomlands för att delta i terroristträning så kan det ju tänkas att hen ändrar sig i sista stund. Ska det då räcka att ha tänkt tanken för att kunna lagföras? Att förbjuda tankar brukar inte jurister vara särskilt bekväma med. För att nå upp till förberedelse i lagens mening brukar det krävas mer än inköp av biljetter till ett annat land. Jag har inte satt mig in i lagförslagen som nu är ute på remiss men rekommenderar er att ta del av Anne Rambergs resonemang avseende det straffrättsliga området. Risken finns att kontrollen på flygplatser kommer att drabba betydligt fler än de som redan idag höjer rösterna och som jag ibland kan undra om regeringen ens känner till. Säpo och Co bör nog se upp så att de inte medverkar till att få fler att vända samhället ryggen än vad som redan är fallet. Den som en gång har blivit stämplad som terrorist kan få svårt att tvätta bort den skymf som det innebär.

Borde kanske avsluta dessa funderingar med att understryka att jag sannerligen inte är någon vän av terrorism. Men det ska väl inte behövas, eller..?