Låt mig prova en tanke, som kom över mig när jag lyssnade på Mattsson Helin-podden, där Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Jan Helin samtalar om mediefrågor.

Helin talade om att en person ansåg att en av Aftonbladets medarbetare förtalat honom. Personen var – och det förstår jag om man verkligen anser sig förtalad – upprörd över detta och har därför sagt att hen ska dra Jan Helin inför rätta. Helin skakade av sig det hela och menade att han, mer eller mindre självklart, inte hade något ansvar för vad medarbetarna gör i sociala medier. Det faller utanför det särskilda utgivaransvaret som gäller för traditionella medier. Saken hade dessutom prövats i pressetiska systemet med samma slutsats. Twitter, Facebook och Ask.fm – journalister som deltar i sådana medier gör det inte, rent tryckfrihetsrättsligt, inom ramen för den publicistiska verksamheten. Och det kan nog stämma. Men min tanke är denna:

Ger inte det direkt motsatt slutsats än den Jan Helin drog. Nämligen att ansvaret för medarbetarnas eventuellt brottsliga twittrande är arbetsgivarens?

I tryckfrihetsrätten gäller ett ensamansvar. Så här beskriver Journalistförbundet ensamansvaret – och nu är jag lat och saxar möjligen i strid med citaträtten in texten från SJF:s hemsida. Ensamansvaret:

innebär att det är en enda person, utgivaren, som ansvarar för det som står i en tryckt skrift eller i ett utsänt program. Man kan också ha en ansvarig utgivare för en webb.

Utgivare utses av ägaren av tidningen/tidskriften eller den som bedriver sändningsverksamheten eller den som framställer webbsidan.

Utgivaren kan därefter själv utse en ställföretrände [sic] utgivare som tillfälligt tar över ansvaret i stället för utgivaren exempelvis om han eller hon är utomlands eftersom utgivaren måste ha hemvist i riket.

Det är utgivaren och ingen annan som ytterst bestämmer vad som ska stå i tidningen eller vad som ska sända ut. ”Intet däri får införas mot utgivarens vilja” som det står i lagen.

Utgivaren kan stoppa en artikel helt och hållet, även mot ägarens vilja. Däremot kan inte VD eller annan ägare [det där är ju lite konstigt skrivet eftersom VD ingalunda alltid är ägare] av skriften stoppa en för ägaren misshaglig artikel mot ansvarig utgivares vilja.

Observera att det inte går att avtala bort den här rätten som ju också är en skyldighet. Utgivarskapet utövas under straffansvar. Eventuella inskränkningar i den här befogenheten är således utan verkan.

Alla tryckta skrifter som kommer ut minst fyra gånger per år under samma titel – periodiska skrifter – måste ha en utsedd utgivare. Det ska också finnas ett utgivningsbevis för skriften. Utgivningsbeviset och ansvaret omfattar också löpsedlar och de bilagor som följer med huvudskriften.

Utgivaren måste vara myndig och en fysisk person och ha hemvist i riket. Han eller hon får inte befinna sig i konkurs eller ha näringsförbud.

Med andra ord. Om journalisten ifråga hade förtalat någon i Aftonbladet – papperstidning eller webb – så är Helin och bara Helin ansvarig, oavsett om han visste om det som skrevs. Men det här gäller för uttalanden i medierna. Om samma Aftonbladet-journalist på sin fritid sätter upp lappar på anslagstavlor runt om i stan där en politiker pekas ut som brottslig så är det inget som hör till utgivaransvaret, lika lite som om journalisten i fråga misshandlar någon. Men vad gäller egentligen då? Det finns olika former av ansvar som kan aktualiseras. Jag är mest intresserad av det civilrättsliga ansvaret, skadeståndsansvaret, vilket också är den ansvarsform som ger upphov till den tes som jag testar.

I civilrätten är utgångspunkten att den som på ett ansvarsgrundande sätt skadar någon annan har skyldighet att ersätta den skadelidande med skadans värde. Men det finns vissa undantag, eller kanske snarare påbyggnader, på denna grundprincip.

Om en arbetstagare skadar någon annan i tjänsten så ansvarar arbetsgivaren för detta. Detta kallas för principalansvar. I allmänhet slipper samtidigt arbetstagaren själv undan ansvar. Det här gäller även kränkningar. För kränkningar krävs det normalt en brottslig handling för att ansvar ska föreligga, men även brott kan vara i tjänsten.

Tag, som ett exempel på ”i tjänsten” men som inte gav några skadeståndsrättsliga följder, situationen i det s.k. Expressenmålet som prövades av HD tidigare i år. Där dömdes bland annat en journalist för att ha köpt ett vapen som ett led i arbetet med ett reportage. Journalisten får anses ha agerat i tjänsten, trots att handlingen alltså var brottslig.

Skadeståndsrättens bedömningar av ”i tjänsten” sker utifrån skadeståndsrättsliga normer. Dessa normer är stränga för arbetsgivaren (och tillåtande för arbetstagaren). Grundtanken är enkel: Arbetsgivaren är den som är bäst lämpad att ta ansvar för skador som uppkommer inom verksamheten. Arbetstagare, å andra sidan, behöver skyddas. Ett antal olika faktorer kan komma in i bedömningen. Skedde skadevållandet på arbetstid? Användes arbetsgivarens utrustning? Fanns det ett funktionellt samband med arbetsuppgifterna? Kunde arbetsgivaren kontrollera händelsen?

Vid brott anses i och för sig särskild försiktighet vara påkallad, men när brottet sker i tjänsten – eller har ett, som det brukar sägas, funktionellt samband med tjänsten, så ansvarar arbetsgivaren. Således har en anställd vid spårvägen som på sin fritid avvisade en full person från tåget med följd att denne släpades efter tåget och fick en fot under ett av spårvagnens hjul ansetts ha handlat i tjänsten. Åkerianställda som stal papper från en tidning ansågs i ett annat fall ha agerat i tjänsten.

Åter till journalisternas twittrande och facebookande. Detta sker inte sällan på arbetstid. Jag gissar att journalister använder utrustning de erhållit från sin arbetsgivare för att interagera i sociala medier och jag gissar att det ofta uppmuntras av arbetsgivaren: Det är närvaron i digitala medier som ger klick. Det finns åtminstone understundom ett tydlig funktionellt samband med tjänsten: Diskussioner utgår från artiklar eller annat journalistiskt material.

Om en journalist i ett sådant sammanhang går överstyr och kränker någon på ett ansvarsgrundande sätt, t.ex. genom att hota, ofreda eller förtala – kan inte det vara i tjänsten? Om svaret på frågan är ja, så rullar ansvaret över på arbetsgivaren.