I mellandagarna nåddes jag av ett domslut som gjorde mig nyfiken och till en början upprörd. Nyfiken därför att jag misstänker att brottet olaga förföljelse är ett omfattande samhällsproblem, upprörd därför att straffet tycktes mig för lågt. Men som ofta är fallet med domar från Högsta domstolen (HD) lönade det sig att läsa domen innan jag fällde mitt avgörande. Domen framstår vid en närmare genomläsning som väl avvägd. Domen innebär också ett erkännande av det psykiska lidande som förföljelse innebär för den som drabbas. Ett kort referat kan därför vara på sin plats, inte minst utifrån den debatt som för närvarande pågår om mäns attityder gentemot kvinnor.

AR hade haft ett förhållande med AP. AP har en dotter, EP, och hade efter förhållandet med AR blivit ihop med CB. Den 27 februari 2013 ålades AR kontaktförbud mot AP och EP i två år. Bara en dryg månad därefter bröt AR mot kontaktförbudet och hotade även AP. I juli, augusti och september 2012 kontaktade han AP, EP och CB på olika sätt. Han ska i samband med en av kontakterna ha uttalat att AP skulle brinna i helvetet. Vidare ska han ha ringt, skickat SMS och kört förbi AP:s bostad vid ett stort antal tillfällen, vissa dagar upp till tio gånger. Han ska ha kontrollerat bilar vid bostaden och även fotograferat.

HD konstaterar att huvudfrågan i målet är om olaga förföljelse har ägt rum. Med olaga förföljelse avses ett antal brottsliga gärningar, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, 4 kap. 4 b § brottsbalken. De gärningar som omfattas är misshandel, olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott eller olaga intrång, kränkande fotografering, ofredande, sexuellt ofredande, skadegörelse, åverkan eller överträdelse av kontaktförbud. Var och en av gärningarna (och i vissa fall försök) är straffbara i sig men också möjliga att bedöma som ingående i upprepade kränkningar. Med förfölja avses då när någon ”upprepat angriper, plågar, terroriserar eller utsätter en annan person för obehag”. Något särskilt syfte behöver inte föreligga och inte heller ett närmare samband mellan gärningarna. Det är inte heller preciserat hur många handlingar det ska vara fråga om. Istället framgår av förarbetena till lagen att det är själva sammanhanget som är avgörande. En passage ur prop. 2010/11:45 sid. 67 får illustrera lagstiftarens intention:

Inte sällan består brottsligheten av ett stort antal gärningar som var för sig är mindre allvarliga och där straffvärdet motsvarar böter. Det kan t.ex. röra sig om en mängd telefonpåringningar som är att anse som ofredande eller upprepade överträdelser av besöksförbud. De brottsliga gärningarna kan var för sig framstå som relativt lindriga men sedda i ett sammanhang vara påtagligt integritetskränkande.

HD finner att AR återigen har brutit mot kontaktförbudet mot AP. Vad gäller olaga förföljelse bedömer HD därpå att AR dels brutit mot kontaktförbudet vid flera tillfällen och dels utsatt AP för olaga hot vid ett tillfälle. Sett isolerat har brotten begåtts under begränsad tid och HD anser att det talar emot att det skulle röra sig om olaga förföljelse.

I punkt 17 i domen resonerar HD vidare och bedömer gärningarna ”i ljuset av de förhållanden under vilka de ägt rum”. AR har tidigare utsatt AP för kontakter i strid mot kontaktförbud, samt olaga hot. Han har i samband med de nu aktuella gärningarna i stort sett dagligen befunnit sig i närheten av AP:s bostad. AR har fotograferat och kontrollerat bilar. Han har dessutom kontaktat EP i strid mot kontaktförbud och ofredat AP:s nye pojkvän. Sammantaget gör detta att HD når slutsatsen att det rör sig om olaga förföljelse.

Vad gäller påföljden konstaterar HD att den under en dryg månad dagliga övervakningen har inneburit en stor påfrestning för AP. Straffvärdet motsvarar fängelse i fyra månader men eftersom AP suttit häktad i över fem månader stannar HD vid bötesstraff som i sig anses verkställt genom frihetsberövandet.

Straffvärdet fyra månaders fängelse för att förfölja någon och kontakta dennes anhöriga måste ses i ljuset av den påfrestning som förföljelsen innebär. Efter att ha tagit del av hur det är att vara förföljd anser jag att straffvärdet i vart fall inte är för högt. Olaga förföljelse kan maximalt ge fyra år i fängelse och de högsta straffen måste vikas åt förföljelse av särskilt allvarlig art. Förföljelse tenderar att bli allvarligare med tiden. (Olaga förföljelse påminner om brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, vars maximala straff är sex år.)

HD:s dom avsåg olaga förföljelse under en relativt kort tidsperiod och straffvärdet blev därefter. Återstår att se hur allvarligare former av förföljelse ska bedömas och om lagens straff är avskräckande nog.