Den debatt som förts i flera olika medier mellan mig och journalisten Nils Funcke om möjligheterna att väcka åtal för förtal av Kungen har förmodligen väckt en viss förundran. Jag ska försöka beskriva vad det handlar om. För jurister är detta ju en rättsfråga som andra, en fråga som kan kännas perifer men som onekligen aktualiserats på sistone. För tryckfrihetsexperten Nils Funcke är det nog något mer – en fråga om att upprätthålla tron på att vårt svenska skydd mot mediala övergrepp är fullgott. (Intressant att just då Europadomstolens Grand Chamber beslutat att ta upp målet mot Sverige angående ansvaret för att smygfilma en person i duschen.)
Kungens möjligheter att försvara sig mot förtal kan tyckas oviktiga. För mig blev frågan nödvändig att reda ut av ett speciellt skäl. När vid den stora omarbetningen av hela texten i Norstedts kommentar till brottsbalken en av mina medförfattare inte kunde utföra sin del av jobbet fick jag och Suzanne Wennberg vardera tre nya kapitel i knät med deadline nära. Jag fick bl.a. 18 kapitlet på min lott. Då fanns bara tid att kontrollera lagtext, fylla på med rättsfall, följa den anbefallna mallen för skrivandet och modernisera språket.
I den halvårsvisa revidering som i dagarna kommer ut till beställarna har jag återgett rättsläget som jag funnit detta. Att enligt 18 kap. 2 § gärningar som avses i 3-5 kap. BrB – våldsbrott, fridsbrott och ärekräkningsbrott – ”lyfts” att bli s.k. högmålsbrott när de begås mot Kungen eller annan medlem av kungahuset, med strängare straffskala än om gärningarna bedömts som brott enligt de lagrum som annars skulle använts, är ju ett tecken på att här ansetts föreligga ett särskilt starkt skyddsbehov. Men hur är det med möjligheterna att realisera detta skydd? I 18 kap. 8 § anges att sådana gärningar inte får åtalas av åklagare utan regeringens förordnande, med mindre någon avlidit till följd av gärningen. Här gäller alltså andra regler än vid motsvarande gärningar riktade mot vanliga personer. Det kan, som också Funcke framhållit, antas att det ska en hel del till för att regeringen ska lämna tillstånd till åtal. För ett antal år sedan begärde en åklagare tillstånd att åtala en person som kastat en tårta i ansiktet på Kungen och fick detta. Kort före hade statsrådet Bosse Ringholm fått en tårta i ansiktet på väg till Riksdagen med nådiga luntan. Förmodligen kände regeringen då ett behov av att markera, för att inte tårtkastning skulle bli ett spritt beteende och ministrar och kungligheter inte kunna vistas ute bland folk.
Funcke hade i sin första artikel den 14 november, på www.journalisten.se, läst lagtexten fel och trodde att åtalsförordnande från regeringen bara kunde ges och åtal väckas om någon avlidit. Den ålderdomliga formuleringen ”med mindre” var tydligen för svår. Nu har han förstått detta rätt, men han menar fortfarande att Kungen måste ha rätt att själv väcka åtal. Det står ju inte i lagtexten att han inte får det, och då gäller vad som står i 5 kap., menar Funcke. Och så hänvisar han till den formulering i kommentaren som jag alltså fått anledning revidera. Där har hittills stått, vid 18:8: ”Enskild åtalsrätt berörs inte av stadgandet.”
Efter revideringen står det istället följande: ”Stadgandet bör innebära att enskild åtalsrätt inte föreligger i de situationer som här avses.” Vad jag funnit är nämligen följande.
De regler om enskilt åtal vid förtalsbrott som finns i 5 kap. 5 § första och andra styckena gäller inte när gärningen utgör högmålsbrott. De gäller, som framgår av denna paragrafs tredje stycke, inte heller vid en annan brottstyp, där regeringens åtalsförordnande krävs, nämligen vid ärekränkningsbrott mot främmande makts statsöverhuvud på besök i Sverige eller främmande makts representant i Sverige. Vid högmålsbrott gäller om åtal enbart vad som stadgas i 18 kap. Förordnande från regeringen är en processförutsättning. Så har motsvarande krav betecknats vid en senare (i anledning av den ryska U-båtsstrandningen tillkommen bestämmelse om åtalsförordnande från regeringen, 2 kap. 7 a §).
Jag vet inte vad tidigare kommentarförfattare kan ha menat. Men det är min övertygelse att en rätt för Kungen att själv väcka åtal inte går att förena med de särskilda åtalsreglerna för sådana brott. Att, utan stöd i lagtexten i 18 kap., falla tillbaka på bestämmelsen i 5 kap. 5 § om åtal vid vanligt förtal är inte möjligt. Ett högmålsbrott av ärekränkningskaraktär är helt enkelt inte förtal enligt 5 kap. BrB utan ett särskilt, strängare bestraffat brott.
Man kan uttrycka det så att brott av de i 18 kap. 2 § angivna slagen inte ses som brott mot personerna utan mot institutionen Statschefen (och övriga kungahuset). En annan möjlig förklaring är den som min gamle handledare, professorn i straffrätt i Lund Per-Edwin Wallén (som själv skrev avhandling om åtalsrätt) enligt uppgift från en minnesgod elev gav vid en seminarieövning: Kungen kan inte åtalas och därmed sammanhänger att han inte heller har rätt att åtala – den han åtalar skulle ju inte i sin tur kunna åtala Kungen.
Nå, det sistnämnda kan ju vara en förklaring till att inte Kungen fått möjlighet att själv välja om han vill försvara sig mot ärekränkning. Vad gäller övriga medlemmar av kungahuset är det svårare att förklara och försvara. Även drottningar, prinsar och prinsessor är människor av kött och blod.
Juridikbloggen 
6 kommentarer
Comments feed for this article
november 23, 2012 den 8:47 f m
Andreas Henriksson
Vad har europadomstolens prövning av ”duschfallet” med yttranderfrihetsrätt och våra möjligheter att skydda oss mot ”mediala övergrepp” att göra?
En annan fundering jag har är hur 18:2 BrB då förhåller sig till tex 4:1 Människorov med straffskala upp till 18 år. Högmålsbrott har max 6 år. I så fall har ju kungafamliljen ett mycket sämre skydd från det allmänna (kungejn kan ju dock gå ut och utöva blodshämnd straffritt). Jag kan aldrig tro att detta är meningen med regleringen om högmålsbrott.
Det jag skrivit ovan är bara llmänna funderingar från min sida men det finns en del av av inlägget som jag tycker verkar vara helt fel i sak. Det som sägs om att enskilt åtal inte kan väckas vid ärekränkning av främmande makts statsöverhuduvud verkar inte stämma när man läser 5:5 som i sitt 2 st lyder: ”Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon genom att förgripa sig på en främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller på en främmande makts representant i Sverige har kränkt den främmande makten, får brottet åtalas av åklagare utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket. Åtal får dock inte ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen har bemyndigat därtill.” Jag kan inte förstå detta som något annat än att möjligheten till allmännt åtal såväl utökas (de 4 rekvisiten för allmänt åtal sätts ur spel) som inskränks (regeringens medgivande behövs) i dessa fall. Det inkränker dock inte på något sätt möjligheten till enskilt åtal om nu detta skulle bli aktuellt.
Mina egna slutsatser innebär ju att skribenten som har mycket mer erfarenhet och kunskap är vad jag har skulle ha läst brottsbalken regleringar fullständigt uppåt väggarna, eller att det bara har gått för snabbt. Det drabbar i vart fall min tilltro till resonamanget i sin helhet. Jag är dock en enkel förvaltningsjurist som aldrig i mitt yrke tillämpat brottsbalken. Kan inte nån annan reda ut det det här?
november 23, 2012 den 9:54 f m
Voltaire
Jag är inte övertygad. Av Regeringsformen 5:8 framgår att Konungen och Drottningen har åtalsimmunitet, dock inte i civilrättsliga angelägenheter. Av detta kan man inte dra slutsatsen, att om Konungen t.ex. skulle bli utpekad som pedofil och om regeringen av politiska orsaker inte beslutar om åtal, han skulle vara förhindrad att som ”var och en” väcka enskilt åtal enligt 5:1 BrB och kräva ett civilrättsligt skadestånd. Tvärtom framgår ju av RF att han ska ha ett extra skydd!
november 23, 2012 den 10:27 f m
kristinaw
Tack för detta klarläggande i ett intressant men måhända inte så praktiskt relevant ämne. Tanken att regeringen skulle, om nu Hovet proponerade, ge tillstånd till åtals väckande förefaller inte så närliggande. Men ML som Hovrådgivare kanske vet bättre?
november 27, 2012 den 1:19 f m
pensionerad brottmålsdomare
Vad diskussionen har handlat om är frågan om kungens rätt att väcka enskilt åtal vid brott enligt 3-5 kap BrB. Men citatet från Wallén, som man inte vet om det är korrekt återgivit, skulle ju tyda på att kungen aldrig skulle kunna väcka enskilt åtal för något brott. Jag utgår ifrån att så inte är fallet.
Jag ifrågasätter inte påståendet att kungen inte har rätt att väcka åtal för högmålsbrott. Men diskussionen har ändå blivit haltande eftersom man inte har diskuterat möjligheten för kungen att väcka åtal för förtal utan att åberopa reglerna om högmålsbrott. Först nu tycks Madeleine Leijonhufvud avvisa det som omöjligt. Någon motivering för den ståndpunkten ger hon inte. Jag anser att man bör resonera på följande sätt. Rekvisiten för ”vanligt” förtal och högmålsbrottet förtal är inte desamma. För det senare brottet tillkommer att det är just kungen som är offret. Det krävs då att gärningsmannens uppsåt omfattar detta. Har han ingen aning om att det är kungen som han angriper är inte rekvisitet uppfyllt. Det är kanske lite långsökt just när det gäller förtal men lättare att tänka sig när det gäller andra brott enligt kap 3-5. Kungen kan bli hotad, slagen, förolämpad, ofredad etc av någon som inte vet eller observerar vem han är. I så fall föreligger inget högmålsbrott och kungen bör ha samma åtalsrätt som andra. Ja, är det förolämpning är det ju inte ens säkert att åklagaren kan åtala, se RB 5:5.
Men nu kommer jag till det jag tycker vara det intressanta. Vi antar att det faktiskt är ett angrepp på kungen enligt kap 3-5 BrB av någpn som vet vem han är. Då föreligger ett högmålsbrott som kungen inte kan väcka åtal för. Men nu är det som bekant så att att det är den som åtalar som bestämmer åtalet med dess rubricering, gärningsbeskrivning och lagrumshänvisning. Antag att kungen nu åtalar och inte åberopar just detta att gärningsmannen hade uppsåt beträffande hans identitet. Hur skall domstolen då kunna avvisa åtalet? Domstolen kan ju inte tala om hur åtalet skall utformas även om man tror sig vara säker på att det i själva verket rör sig om ett högmålsbrott. Hur skulle en sådan prövning se ut? Tills vidare vill jag alltså hävda att kungen har rätt till enskilt åtal enligt vanliga regler såom Nils Funcke hävdat.
Det är min förhoppning att Madeleine Leijonhufvud vill ge sin syn på detta resonemang..
november 27, 2012 den 4:48 e m
pensionerad brottmålsdomare
Tillägg till ovanstående. På nättidningen Dagens juridik finns en omfattande diskussion rörande kungens åtalsrätt. Jag har där som ”Pensionerad domare” mer eller mindre för döva öron pekat just på orimligheten att någon skulle kunna dömas för högmålsbrott utan uppsåt beträffande att offret är just kungen. Jag har också pekat på att det är kungen som formulerar åtalet: Utan hänvisning till högmålsbrott och påstående om uppsåt beträffande hans identitet är det inget åtal för högmålsbrott. Det gäller oavsett vad gärningsmannen i verkligheten har insett. Än så länge har jag inte hört eller läst något som innebär att kungen inte har samma rätt som andra att väcka åtal för förtal eller andra brott. Men jag känner mig alltså övertygad om att kungen inte kan yrka ansvar för högmålsbrott med dess möjlighet i vissa fall att gå över de annars gällande straffskalorna.
Anledningen till detta tillägg är följande mening i Kommentaren till brottsbalken under BrB 18:2 st 2: ” Den brottsliga handlingen beskrivs endast genom hänvisning till 3-5 kap BrB. Hänvisningen avser såväl objektiva som subjektiva rekvisit”. Påståendet måste vara felaktigt såtillvida att i 18:2 tillkommer rekvisitet att offret skall vara just kungen. Det verkar som det inte föresvävat vare sig Madeleine Leijonhufvud eller författarna till BrB att en attack på kungen enligt kap 3-5 kan var annat än högmålsbrott. Och kanske skall det vara just en gammal brottmålsdomare som funderar i dessa banor. I vart fall är det väl bara sunt förnuft att konstatera att den som träffar på kungen när denne är ute privat och då slår till honom och kallar honom idiot inte kan dömas för högmålsbrott när han inte anar att det är just kungen som han ger sig på.
Per-Edwin Wallén var en lysande föreläsare, den bäste Juridicum i Lund hade. Men att åberopa honom som rättskälla på så osäkra grunder håller inte. Hans avhandling var för övrigt inom rättshistoria.
november 30, 2012 den 12:43 e m
Medborgare eller undersåte « Juridikbloggen
[…] Även de särskilda högmålsbrott som framgår av 18 kap. brottsbalken (och som för närvarande diskuteras i juristkretsar) kan bara förklaras genom att monarken anses vara själva personifieringen av […]