Jag är republikan. Jag är republikan till den milda grad att jag är medlem i Republikanska föreningen. Samtidigt undviker jag gärna diskussioner om huruvida vi skall ha republik eller bör fortsätta med att ha en monarki. Diskussionen är så enormt fruktlös: lika fruktlös ungefär som diskussioner mellan ateister och gudstroende. Jag misstänker dock att vi på något konstigt sätt talar förbi varandra och att diskussionen skulle kunna vara långt mera givande om vi var eniga om vilken fråga vi diskuterar.

Martin Loughlins briljanta och mästerliga Foundations of Public Law får mig tro att vi faktiskt skulle kunna uppnå enighet i vad det är vi diskuterar. Jag skall alltså här försöka att formulera frågan på ett sådant sätt att det är klart varför åtminstone jag anser att vi bör ha republik. Jag hoppas dels att många republikaner kan känna igen sig i problemformuleringen, dels att många monarkister kan känna igen frågan och framföra förnuftiga svar.

Frågan om monarki eller republik är en fråga om legitimitet. Frågan är vilken legitimitet vi menar, och där tror jag det centrala missförståndet ligger. Den offentliga rättens legitimitet kan nämligen analytiskt uppdelas i två olika sorters legitimitet. Dels har vi frågan om regeringsmaktens legitimitet: varför är det legitimt att regeringen utöver makt över medborgarna? Dels har vi dock också frågan om själva statens legitimitet: varför är det legitimt att det finns en inom folkrätten suverän enhet som kallas Sverige, vars makt utövas av en regering? Medan alltså de två sakerna hänger ihop, är de olika. Regeringen och den offentliga förvaltningen utövar den makt som är Sveriges; detta måste ske på ett legitimt sätt. Frågan är dock också varifrån staten Sveriges makt kommer, vad som gör dess makt (sådan den är) legitim.

Nu är det så att i Sverige båda former av legitimitet delvis har sin ideologiska grund i demokratin (hur man nu förstår detta luddiga begrepp). Staten Sverige anses legitim för att den är uttryck för svenska folkets implicita eller explicita solidaritet med varandra och dess identifiering med det territorium som utgör Sverige. Den regeringsmakt som utövas i Sverige är legitim eftersom de ämbeten som förvaltar regeringsmakten tillsätts genom demokratiska val. (Notera att den legitimitet som uppbär staten Sverige är långt mera metafysisk och kvasireligiös än den legitimitet som uppbär regeringsmakten i Sverige.) När alltså monarkister och republikaner tvistar om huruvida Sverige kan betecknas som demokratiskt givet att vi har ett monarkiskt statsskick är det viktigt att klargöra huruvida vi talar om den demokrati som legitimerar staten Sverige eller den demokrati som legitimerar regeringsmakten. Det sker dock sällan.

På republikanernas klagan att Sverige inte är demokratiskt svarar nämligen monarkister ofta att kungen ju inte har någon politisk makt. Eftersom republikanerna själva inte är säkra på vad de pratar om, hänvisar de då gärna till den informella makt som kungen har, vilket förstås är ett rätt hopplöst argument, på samma sätt kan hänvisas till Wallenbergarnas informella makt för att avskaffa stiftelser och bolag som juridisk form. Varken det ena eller det andra kommer att fungera: informell makt kan sällan avskaffas genom förändringar i formell juridik.

Jag tror dock att republikanernas poäng egentligen är en annan. Problemet för republikanerna är inte att regeringsmakten i Sverige inte skulle vara demokratiskt legitimerad – det är den – utan att själva staten Sverige inte är enbart demokratiskt legitimerad. I själva verket har vi för republikaner irriterande rester av monarkisk legitimitet kvar. Att staten delvis är monarkiskt legitimerad innebär att monarkens person åtminstone delvis är källan och ursprunget för själva statens suveränitet och makt (jämför Republikanska föreningens kampanjbild hur en statschef utses här i landet).

Här tror jag att republikanerna har ett argument som inte är helt enkelt att bemöta för monarkisterna, även om den monarkiska principen numera inte längre är helt ensam rådande som legitimerande princip för staten. Den monarkiska principen uttrycks i att monarken står över lagarna (jämför 5 kap. regeringsformen): detta kan bara förklaras med en kvarvarande rest av föreställningen att monarken är själva källan till lagarnas legitimitet och alltså står över lagarna. Även de särskilda högmålsbrott som framgår av 18 kap. brottsbalken (och som för närvarande diskuteras i juristkretsar) kan bara förklaras genom att monarken anses vara själva personifieringen av Sverige. Båda innebär att folket, medborgarna, i själva verket inte är den legitima källan för lagarnas bindande kraft och att folket inte är suveränen. Sverige och dess legitimitet som en fokus för politisk makt har med monarkin som system sitt ursprung i monarken och dess blodslinje, inte i folkets sammanslutning.

Denna monarkiska princip krockar alltså skarpt med den legitimitet som härleds från folket och dess frivilliga sammanslutning. Drastiskt uttryckt är vi medborgare när det gäller att utse den regering som utövar den statliga makten, men undersåtar när det gäller frågan var den makt som regeringen utövar har sitt ursprung.

Det kanske är ”osvenskt” eller till och med ”icke-nordiskt” att ställa en politisk och juridisk fråga på det principiella sätt som jag gör här. Jag tror dock att frågan, ställd så här principiellt, kanske kan diskuteras på ett något mera givande sätt än som sker för närvarande. Frågan är mycket fundamentalt huruvida vi vill helt igenom vara medborgare eller om vi tycker att det är ok att vara medborgare i den dagliga politiska processen, men att i sista förlängningen förbli undersåtar.

Och nu ser jag fram emot svaret från monarkisternas sida.