Svenska dagbladets Sanna Rayman – som jag annars tycker gör ett riktigt hyfsat jobb – villar idag bort sig i yttrandefrihetsdjungeln. Apropå ett inslag i SR:s Eko igår undrar hon om nazistiska klistermärken verkligen kan tänkas vara skyddade av yttrandefriheten och om verkligen alla förhållanden mellan människor måste juridifieras. Den första frågan måste utan vidare besvaras jakande, den andra kanske måste besvaras nekande, men där finns en egen dynamik som Rayman inte uppmärksammar (liksom många andra som beklagar juridifieringen).
Vi börjar med yttrandefriheten, eftersom det är ganska enkelt. Byt ut nazistiska klistermärken i Sverige mot liberala (”demokratiska” – jag har svårt för detta värdeladdade begrepp) klistermärken i Nordkorea. Istället alltså för att en illa fungerande tonårsfrontallob vandaliserar skolan, är det en föredömligt intellektuell frihetskämpe som vandaliserar offentliga byggnader i Nordkorea med klistermärken som skriker ut budskapet: ”Störta tyrannen!” Antag vidare att det företas en sökning efter gärningsmannen – eftersom de nazistiska märkena hittades av personalen i ett elevskåp, måste nog någon form av sökning ha skett i det aktuella fallet också – och att denna identifieras, varpå klistermärkena omhändertas och ”vandalen” (som vår frihetskämpe kallas i offentliga medier i Nordkorea) straffas.
Skulle Rayman tycka att detta var ett exempel på att yttrandefriheten är begränsad i Nordkorea? Med all sannolikhet. Varför skulle då exakt samma skeende, bara med andra politiska förtecken, inte utgöra en inskränkning av yttrandefriheten hos oss?
Jag tror att Rayman blandar ihop två saker. Den elev som satte upp klistermärkena, har med all sannolikhet gjort sig skyldig till skadegörelse. Detta är ett brott som kan beivras även om brottslingen förkunnar sina politiska åskådningar genom klotter eller klistermärken. Yttrandefriheten skyddar tryckta skrifter – vilket ett klistermärke helt klart är – men inte alla sätt att distribuera en sådan skrift. Man får sätta upp en klisterlapp med politiska budskap hos den som accepterar klistermärket på sitt föremål, men inte hos den som inte vill ha det på sin vägg eller dörr.
Problemet i fallet med eleven sitter i att skolan beslagtog tryckta skrifter (nämligen klistermärkena) och att – tydligen, inte heller det framgår riktigt av rapporteringen – dessa skickades till polisen eftersom skolan misstänkte att de utgjorde hets mot folkgrupp. (Här kan för övrigt inflikas att stadgandet mot hets mot folkgrupp i sig är en ganska obehaglig inskränkning av yttrandefriheten, samt att en högerextrem åsikt som sådan inte innebär någon hets mot någon – där krävs lite mera. Det tycks somliga ha lite svårt att förstå. Men åter till huvudinlägget.) Skolan har helt enkelt ingen rätt att beslagta tryckta skrifter: slut. Skolans – eller lärarnas – rätt att tillfälligt beslagta sådana direkt störande föremål som mobiltelefoner är kraftigt kringskuren: hur kan skolan ha fått för sig att den får beslagta klistermärken, alltså tryckta skrifter? Den borde väl ha gjort som alla andra, lämnat in en anmälan till polisen.
Detta för oss till frågan om juridifieringen. Dels kan man väl säga att det tillfälle där Rayman tar upp frågan är illa valt. Skolans agerande utgör nämligen inte något handlande så där människor emellan i största allmänhet. Skolans handlande mot sina elever utgör högst påtaglig myndighetsutövning. Medan jag anser att på vissa områden skolans (lärarnas) möjligheter till maktutövning har inskränkts för mycket – som när det gäller att tillfälligt beslagta störande föremål eller att avvisa elever från klassrummet – är den grundläggande analysen riktig att det är lärarna som i sin egenskap av skolan och i förlängningen kommunen sitter med alla maktkort på handen. Skolans maktutövning måste, som alla offentlig maktutövning, nogsamt regleras. Det är ingen större principiell skillnad mellan skolan och Skatteverket, och jag vill starkt misstänka att Rayman tycker att Skatteverkets möjligheter att behandla medborgarna hur som helst skall vara kringskurna.
Dels är Raymans beklagande av juridifieringen inte helt genomtänkt ens om man tar det bredare perspektivet och tänker på tillfällen där högst påtagligt privata förhållanden – såsom idrottsklubbar eller dylikt – på sistone börjat anses omfattas av det juridiska mandatet. Problemet ligger nämligen hos den som behandlas illa eller tror sig behandlas illa.
Mobbning är ett bra exempel. Åtminstone mobbning mellan barn ansågs ännu under min barndom på 1970-talet utgöra ett problem mellan barnen eller på sin höjd mellan föräldrarna. Jag tror och hoppas att inget av offren i min klass – det fanns några sådana, och jag var ingen hjälte, utan spelade frisk mobbningsleken med alla andra – idag lider av bestående men. Tydligen kan dock mobbning bli så illa.
Entrat juridiken. Någon förälder till ett mobbningsoffer började undra om det verkligen gick an att mobbaren åsamkade hennes barn psykiska men utan att detta på något sätt skulle leda till sanktioner, och huruvida skolan inte har ett uppdrag att hålla koll på eleverna och se till att dessa åtminstone inte aktivt skadar varandra. När en sådan förälder kommer till domstolen och klagar, kan domstolen förvisso svara att frågan inte har något svar i lagstiftningen och det därför inte kan finnas några sanktioner mot vare sig mobbaren eller skolan, eller att detta är ett förhållande mellan privatpersoner som inte angår det allmänna. Visst. Det går.
Jag skulle bara vilja läsa Sanna Raymans kommentar i Svenska dagbladet dagen efter en sådan dom.
Juridifieringen – som jag emellanåt själv upplever som obehaglig – är enligt min bestämda mening ett utflöde av att folk börjar få hyfsad koll på sina rättigheter, och att sociala auktoritetsargument till lärarens/klubbordförandens/polismannens/domarens fördel inte längre funkar lika bra som de gjorde tidigare. Detta, kombinerat med en viss oförmåga att kompromissa, leder till att det inte längre är så bekvämt för makthavarna att de kan instifta rättigheter och skyddsregler utan att det har konsekvenser. Talar vi om rättigheter, om att ingen skall behöva finna sig i oförtjänta auktoritets ord, att lärare inte är bättre eller sämre än eleverna, att klubbar inte skall få välja sina medlemmar själva, då får vi också en befolkning som hävdar sina rättigheter. Folk går till domstol, folk klagar, och eftersom de har rättigheterna, kommer domstolarna att utdöma sanktioner mot den som inte respekterar rättigheterna.
Det enda sättet att minska juridifieringen är att minska rättigheterna. Finns ingen rätt till absolut likabehandling även i den privata sfären, ja, då behöver inga domstolar ingripa när romer inte får vara med i fotbollsklubben. Finns ingen rätt till psykisk integritet i skolan, ja, då behöver inte domstolarna ingripa mot mobbning.
Och finns ingen yttrandefrihet, ja, då behöver inte Justitiekanslern ingripa mot rektorer som beslagtar tryckta skrifter.
8 kommentarer
Comments feed for this article
maj 4, 2010 den 8:22 f m
Rätten till klistermärket « Juridikbloggen
[…] Heidbrink har diskuterat inlägget ur litet olika yttrandefrihetsvinklar här. Det finns emellertid en aspekt som Jakob inte tar upp, och som jag tror Sanna helt enkelt glömt […]
maj 4, 2010 den 8:25 f m
Rätten till klistermärket « Mårten Schultz.
[…] Heidbrink har diskuterat inlägget ur litet olika yttrandefrihetsvinklar här. Det finns emellertid en aspekt som Jakob inte tar upp, och som jag tror Sanna helt enkelt glömt […]
maj 4, 2010 den 1:16 e m
Claes Martinson
Jakob: Jag är lite osäker på hur jag skall läsa dina avslutande stycken på temat juridifiering. Du har i denna del, där du lyfter temat till en allmännare nivå, skrivit meningar som för i varje fall mig pekar i olika riktningar. Menar du att rättigheter bör odlas för att de är verktyg som kan användas mot auktoritetsargument och för att de leder till färre (dåliga) kompromisser? Eller är du ute efter att makthavare skall tänka sig för innan de beslutar om att instifta rättigheter? Går det rent av möjligen att ana en tanke om allmän försiktighet, även om det i detta fall och kring yttrandefrihet, är så att du bestämt tar ställning? Jag tänker på din inledande anmärkning om vad du upplever som obehagligt.
Vet inte om juridifieringsargumenten är en huvudpoäng i vad du vill föra fram i inlägget, men jag frågar ändå. I första hand för att jag helt enkelt undrar vad du menar.
maj 4, 2010 den 1:32 e m
jheidbrink
Claes: Nähä, har jag lyckats att inte tydligt ta ställning?! Hurra! Det var nog första gången, och faktiskt helt avsiktligt.
Min poäng är att saker och ting hänger ihop och att någon ren lösning inte finns. Å ena sidan har rättighetsargumentationen en välgörande effekt på gamla och trötta auktoriteter, vilket jag välkomnar: om vi menar allvar med drömmen om ett samhälle där alla har samma eller åtminstone liknande chanser (eller till och med drömmen om ett egalitärt samhälle), är rättighetsexplosionen något positivt och juridifieringen ett pris som vi gladeligen bör betala. Om vi tycker sämre om juridifieringen än vi tycker bra om det likställda samhället, kan vi välja att hålla rättigheterna nere och låta den som förlorar i det sociala samspelet stå utan tillgång till statens tvångsmakt.
Jag själv vet inte var jag står. Å ena sidan tycker jag att det är tråkigt och beklagligt att alltfler konflikter som jag upplever som sociala dras inför domstol: ibland hjälper ingen regel, utan endast principer som mår bra av att inte gjutas i regelform ens i det enskilda avgörandet av en domstol. Principerna bör alltså vara principer för det moraliska och social, inte det juridiska samspelet. Detta kräver en kompromissvilja, en vilja att släppa fördelar som man skulle kunna uppnå om man hade tillgång till en regel. Denna vilja är inte särskilt väl synlig i dagens samhälleliga diskurs (om den nu någonsin varit det).
Å andra sidan finns ett anspråk som kollektivet gör på att värna om den enskilda personen och dennas frihet från andras negativa agerande. Det innebär att i synnerhet de svaga har en fördel av att ha tillgång till regler, till domstolsförfaranden, till att tvinga de starka att respektera också de svagas sfär. För att kunna ge ett sådant skydd, måste vi dock anlita just den juridiska processen, eftersom utgångspunkten för de svagas problem är att de rent sociala mekanismerna inte fungerar eller fungerar till deras nackdel. Ergo kommer alltfler områden i livet att behöva lyda under juridiska regler.
Jag ser ingen mellanväg, och jag iakttar med viss förvåning de ständiga försöken att göra kvadrat av cirklar. Det här är kommunicerande rör – lite som flexibilitet och rättssäkerhet: man kan ha de ena eller det andra, men man kan inte maximera båda samtidigt. Antingen ett samhälle där kollektivet, det allmänna, staten, blandar sig i sociala förhållanden till förmån för dem som uppfattas som svaga – vilket innebär juridifiering – eller ett samhälle med en liten roll för det allmänna och dess juridiska apparat, men med svaga skyddsmekanismer för de svaga. Vi kan inte maximera båda delarna.
En särskilt fråga är där för övrigt juridifieringen av det politiska livet. Där tycker jag bestämt att även politiker har att hålla sig till de regler som de själva satt för sin verksamhet, och att någon annan än utövarna måste kontrollera att så sker. Motståndet mot en författningsdomstol har jag ingen som helst förståelse för, eftersom detta enligt min bestämda mening endast utgör ett försök att låtsas att man lyder under regler och samtidigt att ha frihet att strunta i alla regler – till de svagas nackdel.
Jag är alltså tveksam när det gäller debatten om privatlivets juridifiering och vill inte verkligen sätta ner foten, men är en mycket bestämd förespråkare av ”juridifiering” (i sig för övrigt en ganska oprecis term) av den offentliga sfären.
maj 4, 2010 den 2:41 e m
Claes Martinson
Jakob: Tack för klargörande. Ledsen om jag provocerade fram ett tydligare ställningstagande, för det blev det. 😉
Kanske inte rätt att fortsätta tråden mht ditt inlägg, men det är här tillfälle att enkelt peka på att de intressen som du lyfter fram för vad du kallar sociala konflikter och privatlivet också kan göra sig gällande i andra sammanhang. Såsom i betydande aspekter av skolmiljön, om man nu skall knyta an till Sanna Raymans exempel på miljö. En diskurs kring ansvarstagande som inkluderar vad du skriver om kompromissvilja, vore (även) från mitt perspektiv välkommen. Då kanske vi rent av skulle kunna komma längre än till att det skulle handla om kommunicerande kärl.
maj 4, 2010 den 4:00 e m
jheidbrink
Claes: Jag lyckades i varje fall en gång att låta dig smaka på din egen medicin… 🙂
Jag tror att vi kan tjata om ansvarstagande ganska länge utan att komma fram till någon påtaglig förbättring: när allt kommer omkring, har vi en diskussion om ansvarstagande i olika tappningar sedan åtminstone Platons dagar (för vad, om inte detta, handlar Republiken om). Just därför är ju det juridiska medlet så attraktivt: det handlar helt enkelt om att använda de allmänna resurserna för att tvinga fram det som goda ord inte förmår få fram.
Det är lite som med pacifismen, som är en mycket vacker tanke som fallerar i det ögonblick som man har en person (eller en stat) i gänget som skaffar sig vapen och dominerar de andra (vad jag i ett samtal med en ungersk vän – en övertygad pacifist – kallat för ”the asshole factor”). Ansvarstagande är en vacker tanke, som dock är beroende av att alla är med på den, och dessutom av att alla delar samma uppfattning om vad det innebär att ta ansvar. Fram till den utopiska vackra dagen – eller den förskräckliga dagen, beroende på perspektiv – då vi är så likformade i våra uppfattningar att alla är med i samma båt behöver vi tyvärr tvångsmedel för att tvinga dem som inte vill ta det som majoriteten uppfattar som ansvar (eller tvinga dem som vill sätta sig på andra samhällen och stater att hålla sig på mattan).
Jag tror tyvärr att en rejäl portion skepticism, cynism och kanske realism (vad det nu är i det konkreta fallet) är en förutsättning för att vi skall hålla ihop så stora och heterogena samhällen som de som utgör standard idag.
maj 4, 2010 den 5:01 e m
Claes Martinson
Jakob: För så stora gemenskaper som samhällen passar vissa regleringsmodeller. För mindre enheter passar andra. Detta går att förena. Jag skulle rent av vilja påstå att vårt samhälle skulle falla sönder om det inte vore så. Härmed inte sagt att du påstår något annat.
maj 10, 2010 den 12:50 e m
polymeriska tankar » Blog Archive » Skola, skåp, stolpskott?
[…] och kasta dem. Jag håller med Schultz om att man inte får glömma äganderätten och jag håller med Heidbrink om att yttrandefriheten inte ska kunna kränkas så […]