Svenska dagbladets Sanna Rayman – som jag annars tycker gör ett riktigt hyfsat jobb – villar idag bort sig i yttrandefrihetsdjungeln. Apropå ett inslag i SR:s Eko igår undrar hon om nazistiska klistermärken verkligen kan tänkas vara skyddade av yttrandefriheten och om verkligen alla förhållanden mellan människor måste juridifieras. Den första frågan måste utan vidare besvaras jakande, den andra kanske måste besvaras nekande, men där finns en egen dynamik som Rayman inte uppmärksammar (liksom många andra som beklagar juridifieringen).

Vi börjar med yttrandefriheten, eftersom det är ganska enkelt. Byt ut nazistiska klistermärken i Sverige mot liberala (”demokratiska” – jag har svårt för detta värdeladdade begrepp) klistermärken i Nordkorea. Istället alltså för att en illa fungerande tonårsfrontallob vandaliserar skolan, är det en föredömligt intellektuell frihetskämpe som vandaliserar offentliga byggnader i Nordkorea med klistermärken som skriker ut budskapet: ”Störta tyrannen!” Antag vidare att det företas en sökning efter gärningsmannen – eftersom de nazistiska märkena hittades av personalen i ett elevskåp, måste nog någon form av sökning ha skett i det aktuella fallet också – och att denna identifieras, varpå klistermärkena omhändertas och ”vandalen” (som vår frihetskämpe kallas i offentliga medier i Nordkorea) straffas.

Skulle Rayman tycka att detta var ett exempel på att yttrandefriheten är begränsad i Nordkorea? Med all sannolikhet. Varför skulle då exakt samma skeende, bara med andra politiska förtecken, inte utgöra en inskränkning av yttrandefriheten hos oss?

Jag tror att Rayman blandar ihop två saker. Den elev som satte upp klistermärkena, har med all sannolikhet gjort sig skyldig till skadegörelse. Detta är ett brott som kan beivras även om brottslingen förkunnar sina politiska åskådningar genom klotter eller klistermärken. Yttrandefriheten skyddar tryckta skrifter – vilket ett klistermärke helt klart är – men inte alla sätt att distribuera en sådan skrift. Man får sätta upp en klisterlapp med politiska budskap hos den som accepterar klistermärket på sitt föremål, men inte hos den som inte vill ha det på sin vägg eller dörr.

Problemet i fallet med eleven sitter i att skolan beslagtog tryckta skrifter (nämligen klistermärkena) och att – tydligen, inte heller det framgår riktigt av rapporteringen – dessa skickades till polisen eftersom skolan misstänkte att de utgjorde hets mot folkgrupp. (Här kan för övrigt inflikas att stadgandet mot hets mot folkgrupp i sig är en ganska obehaglig inskränkning av yttrandefriheten, samt att en högerextrem åsikt som sådan inte innebär någon hets mot någon – där krävs lite mera. Det tycks somliga ha lite svårt att förstå. Men åter till huvudinlägget.) Skolan har helt enkelt ingen rätt att beslagta tryckta skrifter: slut. Skolans – eller lärarnas – rätt att tillfälligt beslagta sådana direkt störande föremål som mobiltelefoner är kraftigt kringskuren: hur kan skolan ha fått för sig att den får beslagta klistermärken, alltså tryckta skrifter? Den borde väl ha gjort som alla andra, lämnat in en anmälan till polisen.

Detta för oss till frågan om juridifieringen. Dels kan man väl säga att det tillfälle där Rayman tar upp frågan är illa valt. Skolans agerande utgör nämligen inte något handlande så där människor emellan i största allmänhet. Skolans handlande mot sina elever utgör högst påtaglig myndighetsutövning. Medan jag anser att på vissa områden skolans (lärarnas) möjligheter till maktutövning har inskränkts för mycket – som när det gäller att tillfälligt beslagta störande föremål eller att avvisa elever från klassrummet – är den grundläggande analysen riktig att det är lärarna som i sin egenskap av skolan och i förlängningen kommunen sitter med alla maktkort på handen. Skolans maktutövning måste, som alla offentlig maktutövning, nogsamt regleras. Det är ingen större principiell skillnad mellan skolan och Skatteverket, och jag vill starkt misstänka att Rayman tycker att Skatteverkets möjligheter att behandla medborgarna hur som helst skall vara kringskurna.

Dels är Raymans beklagande av juridifieringen inte helt genomtänkt ens om man tar det bredare perspektivet och tänker på tillfällen där högst påtagligt privata förhållanden – såsom idrottsklubbar eller dylikt – på sistone börjat anses omfattas av det juridiska mandatet. Problemet ligger nämligen hos den som behandlas illa eller tror sig behandlas illa.

Mobbning är ett bra exempel. Åtminstone mobbning mellan barn ansågs ännu under min barndom på 1970-talet utgöra ett problem mellan barnen eller på sin höjd mellan föräldrarna. Jag tror och hoppas att inget av offren i min klass – det fanns några sådana, och jag var ingen hjälte, utan spelade frisk mobbningsleken med alla andra – idag lider av bestående men. Tydligen kan dock mobbning bli så illa.

Entrat juridiken. Någon förälder till ett mobbningsoffer började undra om det verkligen gick an att mobbaren åsamkade hennes barn psykiska men utan att detta på något sätt skulle leda till sanktioner, och huruvida skolan inte har ett uppdrag att hålla koll på eleverna och se till att dessa åtminstone inte aktivt skadar varandra. När en sådan förälder kommer till domstolen och klagar, kan domstolen förvisso svara att frågan inte har något svar i lagstiftningen och det därför inte kan finnas några sanktioner mot vare sig mobbaren eller skolan, eller att detta är ett förhållande mellan privatpersoner som inte angår det allmänna. Visst. Det går.

Jag skulle bara vilja läsa Sanna Raymans kommentar i Svenska dagbladet dagen efter en sådan dom.

Juridifieringen – som jag emellanåt själv upplever som obehaglig – är enligt min bestämda mening ett utflöde av att folk börjar få hyfsad koll på sina rättigheter, och att sociala auktoritetsargument till lärarens/klubbordförandens/polismannens/domarens fördel inte längre funkar lika bra som de gjorde tidigare. Detta, kombinerat med en viss oförmåga att kompromissa, leder till att det inte längre är så bekvämt för makthavarna att de kan instifta rättigheter och skyddsregler utan att det har konsekvenser. Talar vi om rättigheter, om att ingen skall behöva finna sig i oförtjänta auktoritets ord, att lärare inte är bättre eller sämre än eleverna, att klubbar inte skall få välja sina medlemmar själva, då får vi också en befolkning som hävdar sina rättigheter. Folk går till domstol, folk klagar, och eftersom de har rättigheterna, kommer domstolarna att utdöma sanktioner mot den som inte respekterar rättigheterna.

Det enda sättet att minska juridifieringen är att minska rättigheterna. Finns ingen rätt till absolut likabehandling även i den privata sfären, ja, då behöver inga domstolar ingripa när romer inte får vara med i fotbollsklubben. Finns ingen rätt till psykisk integritet i skolan, ja, då behöver inte domstolarna ingripa mot mobbning.

Och finns ingen yttrandefrihet, ja, då behöver inte Justitiekanslern ingripa mot rektorer som beslagtar tryckta skrifter.