I en kort notis på ledarsidan skriver idag Sanna Rayman – Sveriges bästa ledarskribent enligt min mening och förmodligen den enda ledarskribent som avslutar en mening med frågetecken följt av ett utropstecken, ”?!” – om historien med de beslagtagna klistermärkena i skolan som blev en sak för justitiekanslern. JK konstaterade att klistermärkena föll under tryckfrihetsrätten och att de därför skulle återlämnas. Sanna anser att själva prövningen av JK är fånig – inte behöver en sådan här sak juridifieras? Skriver Sanna: ”Varför inte bara konfiskera klistermärkena och kasta dem på grund av vandalisering?” 

Jakob Heidbrink har diskuterat inlägget ur litet olika yttrandefrihetsvinklar här. Det finns emellertid en aspekt som Jakob inte tar upp, och som jag tror Sanna helt enkelt glömt bort. Ägandet.

Saken är ju egentligen väldigt enkel. Klistermärken kan användas för att vandalisera. Klistermärken kan också användas för andra ändamål. Innan klistermärkena använts för att vandalisera finns det en ägare. Vi kan naturligtvis inte ha en ordning där lärare kan ”konfiskera” elevers egendom för att de i framtiden kan användas för kriminell verksamhet. Om lärare skulle börja beslagta och slänga elevers egendom så är det ett tillgrepp, plain and simple. Och dessutom så blir gränsdragningarna svåra. Varför skall just skadegörelsebrott tillåtas medföra konfiskerande av annans egendom redan på riskstadiet? Det kan finnas många andra typer av ägodelar som en elev kan ha som också kan användas till brott.

”En I-pod? Framtida upphovsrättsintrång misstänker jag – jag konfiskerar.” 

Själv vill jag inte att min dotter skall gå i en skola där lärare som misstänker att ett brott i framtiden kan begås skall ha rätten att knycka min dotters saker. Om sådant tillägnande skall göras så måste saken juridifieras. Det tror jag att Sanna egentligen också anser.

Annonser