I en kort notis på ledarsidan skriver idag Sanna Rayman – Sveriges bästa ledarskribent enligt min mening och förmodligen den enda ledarskribent som avslutar en mening med frågetecken följt av ett utropstecken, ”?!” – om historien med de beslagtagna klistermärkena i skolan som blev en sak för justitiekanslern. JK konstaterade att klistermärkena föll under tryckfrihetsrätten och att de därför skulle återlämnas. Sanna anser att själva prövningen av JK är fånig – inte behöver en sådan här sak juridifieras? Skriver Sanna: ”Varför inte bara konfiskera klistermärkena och kasta dem på grund av vandalisering?”
Jakob Heidbrink har diskuterat inlägget ur litet olika yttrandefrihetsvinklar här. Det finns emellertid en aspekt som Jakob inte tar upp, och som jag tror Sanna helt enkelt glömt bort. Ägandet.
Saken är ju egentligen väldigt enkel. Klistermärken kan användas för att vandalisera. Klistermärken kan också användas för andra ändamål. Innan klistermärkena använts för att vandalisera finns det en ägare. Vi kan naturligtvis inte ha en ordning där lärare kan ”konfiskera” elevers egendom för att de i framtiden kan användas för kriminell verksamhet. Om lärare skulle börja beslagta och slänga elevers egendom så är det ett tillgrepp, plain and simple. Och dessutom så blir gränsdragningarna svåra. Varför skall just skadegörelsebrott tillåtas medföra konfiskerande av annans egendom redan på riskstadiet? Det kan finnas många andra typer av ägodelar som en elev kan ha som också kan användas till brott.
”En I-pod? Framtida upphovsrättsintrång misstänker jag – jag konfiskerar.”
Själv vill jag inte att min dotter skall gå i en skola där lärare som misstänker att ett brott i framtiden kan begås skall ha rätten att knycka min dotters saker. Om sådant tillägnande skall göras så måste saken juridifieras. Det tror jag att Sanna egentligen också anser.
Juridikbloggen 
18 kommentarer
Comments feed for this article
maj 5, 2010 den 9:31 f m
Claes Martinson
Jag läste Sanna Raymans text igen och noterar en diskrepans mellan era utgångspunkter. Hon verkar utgå från att några av klistermärkena redan börjat användas för vandalisering. Hon skriver: ”Är det normalt förfarande, att närhelst elever tapetserar skolan med stickers så ska detta polisanmälas och begrubblas av JK?”
Sedan har hon ju en klar poäng i att det är synd att sådant här hamnar hos JK. Det är väl ändå en relevant fråga som hon indirekt ställer: Kan vi inte åstadkomma något bättre än en sådan ordning? Låt vara att JK knappast behöver ”begrubbla” varje ärende när signalen nu en gång sänts från den nivån.
maj 5, 2010 den 11:07 f m
jheidbrink
Claes: Problemet, som jag förstått Ekots rapportering (som du hittar som länk i mitt inlägg igår), bestod i att likadana klisterlappar hade använts till vandalisering, varefter tydligen personalen började genomsöka elevskåp och då hittade klisterlappar av samma sort i ett av skåpen. Det är de senare lapparna som skickades till polisen: med andra ord beslagtog skolan tryckta skrifter och överlämnade dem till polisen. Det hade skolan inte ens fått göra med andra föremål som den misstänkte skulle användas till brott – här tydligen skadegörelse (eller hets mot folkgrupp, rapporteringen är inte helt tydlig på den punkten).
Jag måste tillstå att jag inte hänger med på hur du – eller Rayman – kan tycka att detta inte angår JK. Skolan tycks tydligt ha överträtt sina befogenheter. Det är inte skolans sak att leka polis, och rätten till beslag ligger inte heller hos skolan, utan – som sig bör – hos förvaltaren av statens tvångsmonopol, det vill säga polisen. Jag har ganska lite förståelse för att just detta tillfälle tas till intäkt för någon påstådd juridifiering av samhället – det är väl snarare ett tillfälle som juridiken just är tänkt för.
maj 5, 2010 den 12:23 e m
profanum_vulgus
jheidbrink:
Men de tyckte ju fel, då gäller inga rättigheter.
maj 5, 2010 den 3:56 e m
jheidbrink
PV: Just det, det hade jag glömt i farten…
maj 5, 2010 den 2:56 e m
Claes Martinson
Jakob: Jag invänder inte mot JK:s beslut. Jag beklagar bara bristen på andra tänkesätt. Skolan bör som du skriver inte leka polis, men skolan bör hantera vad som faller inom ramen för verksamheten och de har och bör ha vissa verktyg för att göra det. Med skolan menar jag då inte skolledningen utan alla som ingår i den aktuella gemenskapen. Genom att falla tillbaka på rättigheter och styras av hur dessa definieras, inte sällan genom även säregna fall, påverkas de gemensamma intressena, och även andra enskilda individers. Detta inte bara av vad en individ får för sig, utan genom att de yttre föreställningsramarna förskjuts. Jag menar att detta är viktigt att reflektera över och att det går att arbeta med fler nivåer även inom juridiken.
Profanum: För att undvika missförstånd vill jag bara nämna att jag anser det viktigt att få tycka fel. Men det ligger kanske något mer bakom din kommentar.
maj 5, 2010 den 3:41 e m
David Bergkvist
Fast elevskåpen som skolan genomsökte är väl skolans, inte elevernas, egendom? Och skolan får väl leta igenom sina skåp bäst den vill? Så problemet uppstår först när skolan konfiskerar egendom som eleverna placerat i skolans elevskåp, men om villkoren för att få använa skolans elevskåp var just att om man placerar vissa saker i dem, så blir dessa saker skolans egendom, så är väl inte heller det något problem, ur ägandehänseende?
maj 5, 2010 den 4:04 e m
jheidbrink
David: I min kommentar gjorde jag också min poäng av beslaget, inte av genomsökningen. Det kan dock kommenteras att även fast det inte föreligger något hyresförhållande, skåpen är upplåtna till eleverna, vilket innebär att skolan under tiden avstått från sin normala befogenhet att öppna och genomsöka dess skåp.
Claes: Jag måste erkänna att jag blir något lite skrämd av den sortens polycentri som tycks ligga bakom dina ord. Det kanske har med kulturell bakgrund att göra, men jag är principiellt skeptisk till kollektiv. Jag erkänner att vi behöver dem, och jag har ett ganska starkt utvecklat personligt pliktbegrepp vad kollektivet beträffar, men til syvende og sidst – when push comes to shove – är det individen, ingen annan, som måste skyddas. Betraktelser på kollektiv nivå gör alltför många bondoffer bland avvikande individer för att det skall kännas behagligt och tryggt.
Jag betraktar för övrigt inte skolan – som är en plats där eleverna befinner sig för att de är tvungna därtill, en anstalt – som någon större gemenskap än en tvångsgemenskap. Det finns en stor fara för det romantiserande, kvävande i ett gemenskapsbegrepp som sträcker sig till tvångsgemenskaper. Och, som sagt, när saker och ting kommer till sin spets, är det individen som måste skyddas.
Om jag slutligen får vara så förmäten att få tolka PV:s ord – vilket alltid är farligt, men jag har all anledning att tro att PV och jag är på samma våglängd i de här frågorna – är han ironisk. Rättigheter och skydd för individen har en tendens att åka ut framstupa genom fönstret just när de som bäst behövs, när nämligen ett kollektiv bestämt att en åsikt är smaklös, vidrig, inskränkt eller på något annat sätt olämplig, så som vårt samhälle gjort med i grunden icke-liberala värderingar (där jag principiellt räknar socialismen och även neo-konservativismen i sina icke-våldsamma varianter till liberalistiska åskådningar). Så snart rättigheten blir av värde, när nämligen en extremist använder den, tenderar vi att glömma att det var just extremisten som vi skulle skydda genom att tillförsäkra åsikts- och yttrandefrihet.
maj 5, 2010 den 4:34 e m
Tänkvärda ord av Rayman « Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum
[…] för övrigt också Claes Martinsons kommentarer till utgåvan av Mårtens inlägg på juridikbloggen. I den mån han är företrädare för […]
maj 5, 2010 den 5:12 e m
Tänkvärda ord av Rayman « Juridikbloggen
[…] för övrigt också Claes Martinsons kommentarer till utgåvan av Mårtens inlägg på juridikbloggen. I den mån han är företrädare för […]
maj 5, 2010 den 8:30 e m
Claes Martinson
Jakob: Jag förutspår att vi igen kommer att hamna i ett läge där jag i konkretion måste visa hur en konstruktion av det slag jag förordar skulle te sig. Har tyvärr inte tid att göra den operationen, utan får inskränka mig till att hävda att du driver en linje som jag menar är för enkel. Högst otillfredsställande för diskussionen, visst, men med de sidor vi valt har du den fördelen att du kan driva den enklare linjen (som jag ser det från mitt perspektiv).
Skall dock komplettera med ett kritiskt påpekande: Du menar att det är individen som ”måste skyddas”, men tydligen också att det skyddet måste te sig på det sätt som du förordar. Ett skydd för individen måste inte se ut som du tänker dig och det måste heller inte bara omfatta en nivå. Vi har redan haft den diskussionen i ett par vändor, nu senast kring sympatiåtgärder.
maj 5, 2010 den 10:43 e m
MH
Kan det vara så, att en del s.k. polisarbete ingår i skolans förordningsstadgade fostransuppdrag?
maj 6, 2010 den 6:57 f m
jheidbrink
MH: Det kan vara att det BÖR ingå i detta arbete, men faktum är att det i dagsläget inte klart ingår. Här kanske Rayman trycker på rätt knapp, att man nämligen kanske skall överväga att ge skolan större maktbefogenheter. Jag tror dock att sådant kräver en FÖRÄNDRING, och alltså handlar om ett FÖRÄNDRA läget istället för att beklaga en juridifiering av oklart innehåll. Även en förändring till att ge skolan större maktbefogenheter skulle nämligen kräva juridiska regler, av den enkla anledningen att det skulle ge skolan en del av våldsmonopolet som annars förvaltas av polis och militär.
maj 6, 2010 den 6:53 f m
jheidbrink
Claes: Njae, jag anser inte att skyddet för individen måste te sig på det sätt som jag förordar här ovan, men till dess jag sett något som verkar klart förbättra situationen, är jag inte beredd att prova något annat och potentiellt sämre eller lika dåligt.
Arbetsrätten – som du i en tidigare kommentar framhävt som en förebild för regleringsteknik – är för mig faktiskt ett avskräckande exempel. I de flesta fall funkar det kanske på ett bra sätt, men anekdoterna är många om dem som varit med i facket hur länge som helst och som sedan offras i ett spel där fackpampar (i förekommande fall på central nivå) i anonyma MBL-förhandlingar avgör enskildas öden utan att föremålen för förhandlingarna effektivt kan värja sig. Den ”klassiska” svenska vägen att man bör vara med i facket och vara tjenis med gubbarna för att vara säker på att man inte på oklara grunder offras i skarpa lägen skapar ett organisationstryck där folk tvingas med i facket bara för att de själva annars inte har mycket makt över sin tillvaro: det är facket som får den makten. Jag anser inte att detta är bättre än en annan lösning.
Mera principiellt: jag är öppen för polycentristiska idéer, men jag har hittills inte sett något förslag på en avsedd polycentri (det mesta av polycentrin är väl mera en avvikelse från det som någon i sin studerkammare utnämnt till standard) som jag tycker är övertygande. I de förslag som jag sett – jag har tyvärr inte bemödat mig om att lägga några namn eller artikelrubriker på minnet – verkar för mig funktionen i polycentrin bygga på ganska lösliga antaganden om sociala mekanismer och på inte helt invändningsfria postulat om hur människor samverkar. Till saken hör kanske också att jag är rätt skeptisk mot stora förklaringsmodeller eller berättelser när det handlar om kollektiv: en enskild person kan enligt min mening misstänkas vara den största enheten vi kan hantera i en förklarande modell.
Jag skulle alltså absolut välkomna om du gjorde ett försök till konkretisering, antingen i en kommentar eller i ett inlägg, när du har tid över. Jag skulle dock förespråka att du då kommer ut ur skåpet och faktiskt också gör normativa påståenden: annars bedriver vi snart sociologi, och inte juridik längre.
Jag tror alltså att det skulle bli fruktbart om du kunde ta plats och inta en position som man kan kritisera: åtminstone jag upplever det som lite frustrerande när svaret på mina invändningar tenderar att bli att det bara ett av många intressen du pekat på, inte något påstående från din sida.
maj 6, 2010 den 11:48 f m
Claes Martinson
Jakob: Tack för svar. Liksom du gör när du pekar på svagheterna och riskerna för missbruk i arbetsrättsliga regleringssystem, försöker jag bara peka på svagheterna i din linje där de yttersta ramarna, eller mest extrema beteendena, får styra också huvuddelen av olika verksamheter. Ibland kan det kanske få räcka med sådana bidrag i en diskussion för att man hoppas på att dem man diskuterar med därigenom utvecklar egna tankar utifrån kritiken. Jag vet inte om jag skall tolka ditt svar nu som att du har större förtroende för mig än så. Det verkar som att du tror att jag inte bara kan komma ut ur det där skåpet du tänker dig utan också bygga det. Med andra ord att jag skulle kunna konkretisera genom att konstruera ett förslag till lösning för skolans problem i dessa avseende. Nåväl, det kan ju också bero på att jag genom att ange att jag inte har tid indirekt har antytt att jag skulle kunna, så jag skall försöka något vid tillfälle. Det kan då bara komma att handla om exempel från utvalda sammanhang eftersom det just handlar om att olika sammanhang kräver olika hantering. Fotbollsexemplet var för övrigt ett annat där jag påpekade att just varje sammanhang behöver analyseras för sig för att man skall kunna nå längre.
Skulle du under tiden, vid tillfälle, kunna hjälpa mig med någon kommentar kring om du har någon alls förståelse för synsättet att drivandet av den linje du gör leder till en sorts ”race to the bottom”?
maj 6, 2010 den 1:22 e m
jheidbrink
Claes: Jag har förtroende för dig att inte avkräva dig ett exempel som gäller just skolan, men jag tycker nog att det åtminstone krävs kriterier för hur ett decentraliserat system är tänkt att fungera utan det förtryck som i synnerhet små grupper ofta effektivt gör sig skyldiga till när insyn utifrån saknas. Ett klargörande exempel skulle inte skada (och då lovar jag att diskutera det principiella, och att inte i främsta rummet skjuta på exemplet).
Jag är inte helt säker på att jag förstår hur du menar med ”race to the bottom”. Kan du utveckla, så återkommer jag gärna?
maj 10, 2010 den 12:50 e m
polymeriska tankar » Blog Archive » Skola, skåp, stolpskott?
[…] över Sanna Raymans uttalande om att det väl bara är att ta klistermärkena och kasta dem. Jag håller med Schultz om att man inte får glömma äganderätten och jag håller med Heidbrink om att yttrandefriheten […]
september 23, 2010 den 9:58 f m
Bränsle till en pågående debatt? « Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum
[…] verkligen löser, sociala konflikter (exempel på detta, framför allt i kommentarfältet, finns här, här och här). Jag påstår att den såkallade juridifieringen är driven av medborgarna, och att […]
september 23, 2010 den 9:58 f m
Bränsle till en pågående debatt? « Juridikbloggen
[…] verkligen löser, sociala konflikter (exempel på detta, framför allt i kommentarfältet, finns här, här och här). Jag påstår att den såkallade juridifieringen är driven av medborgarna, och att […]