Riksdagsledamoten Fredrik Federley var ett tag ägare av en salladsbar i Stockholm tillsammans med en kompanjon. Salladsbaren gick dåligt och så småningom under.

Sådant händer. Ibland bär sig företag, ibland inte och när de inte bär sig så läggs de ned, säljs eller går i konkurs. Och när ett företag inte bär sig så blir det ibland rättsligt efterspel rörande obetalda skulder. Så även i fallet med Federleys salladsbar – Federley och hans kompanjon hamnade i tvist med fordringsägare.

Efter förhandlingar har parterna nu förlikts och en summa pengar skall betalas till fordringsägaren. Inte heller det något ovanligt. Det kan finnas många anledningar till att man förliks.

Jag har varit med om förlikningar vid rena tokstämningar, där den part som utan tvivel skulle vunnit den tvist som inletts ansåg det bättre att betala motparten en summa pengar för att slippa en påfrestande och potentiellt dyr rättegång.

(Det här är understundom ett problem: Den vinnande parten kan kräva den förlorande parten på rättegångskostnader i allmänhet – men ett sådant krav är värdelöst om motparten saknar pengar. Och den slipade fattiglappen kan använda sin fattigdom som ett påtryckningsmedel i en förlikningsförhandling: ”Kanske vinner du målet men du kommer ändå stå där med dina egna advokatkostnader – och det blir betydligt dyrare än att betala mig. Detta är alltså en form av s.k. legal blackmail. But I digress…)

Eftersom Federley är en publik person har medierna rapporterat om förlikningen. Eller, på sätt och vis har de rapporterat om förliknngen. Medierna har nämligen inte förstått vad en förlikning är. Enligt TT:s notis har Federley betalat den omtvistade fordringen, närmare bestämt hyran. Det har han inte. Han skall betala ut en summa pengar som ett led i förlikningen. Enligt andra medier har Federley förlorat målet. Enligt åter andra så tycks han ha medgivit käromålet. Inget av detta är alltså sant. Federley är på sin blogg upprörd över den missvisande rapporteringen. Det kan jag förstå.

En förlikning är något helt annat än en dom i sak. En dom innebär att domstolen förklarar vem av parterna som har mest rätt. En förlikning innebär att parterna själva kommer överens om att det är bättre att hitta en egen lösning än att låta domstolen bestämmer vem som har rätt.

Federleys förlikning kan kanske förmedla denna elementära kunskap även till journalister.