Med anledning av dagens slöjförbudsdebatt från Belgien – som dessutom sammanföll med en belgisk regeringskris – klistrar jag in en sak om burka- och niqabförbud från i januari, då Reinfelt tolkades som ha givit uttryck för ett sådant förbud – vilket han senare tog avstånd från.

I få frågor är så många beredda att generalisera så mycket på så dåliga grunder som när det gäller burkan. Men det går inte att bara skratta åt konstigheterna. I vart fall inte om det stämmer att statsministern i samband med debatten med Mona Sahlin nu tycks ha öppnat för ett förbud av niqab och burka på allmän plats, av samma slag som diskuteras i Frankrike (men i Danmark har man tagit ställning). Kanske är Reinfeldt feltolkad (jag har inte tagit del av debatten i sig), men principdiskussionen förtjänar ändå att föras.
Strukturellt förtryck kommer i grader. Låga grader av förtryck kallar vi inte ens förtryck, utan påverkan. Det är svårt för mig att gå i kjol till jobbet på sommaren. Är jag förtryckt? Knappast. Men nog är jag kulturellt begränsad, påverkad av strukturella faktorer.

Gränsen till förtryck går väl någonstans där det uppfattas som socialt omöjligt, och kanske till och med förenat med fara, att gå klädd med kjol. I mitt liv hade en kjol inte inneburit mer än några gliringar och tasslande bakom min rygg. I andra sammanhang hade riskerna kunnat vara större.

Poängen här är att gränsen  för förtrycket går olika för olika människor. Det beror på kontexten. Det går inte att säga att bara för att någon har burka på allmän plats så är hon förtryckt. Det vore debilt att påstå att Karin Dreijer är förtryckt när hon tar emot ett pris iklädd burka (och en konstig Star Wars-mask, but that’s not important right now). Varför skall Dreijers klädval förbjudas?

Det ska naturligtvis inte förbjudas.

Tanken på burka-förbud återspeglar en möglig tanke om vad staten ska använda sin förbudsmakt till. Det viktigaste här är att bekämpa instinkten att alltid kräva förbjud av saker som man inte gillar, eller saker som ger uttryck för saker som man inte gillar. Det finns massor med uttryck i samhället som vi kan ogilla men som absolut inte skall förbjudas.

Frågan är i vilken mån det ens går att förbjuda. Europakonventionens krav på respekt för religionsfrihet går längre än till ett krav på tillåtande av gudstjänster. DEt finns begränsningar i rätten att förbjuda uttryck för religiös övertygelse och i viss mån är väl burka/niqab sådana uttryck.

Ogillar vi burkan för att den ger uttryck för ett förtryck – vilket den kan göra ibland, i andra fall inte – så bör vi  ta fram en strategi för hur man skall komma till rätta med förtrycket, inte ytterligare stigmatisera de undertryckta. Att förbjuda burka för att motverka förtrycket av kvinnor är som att bekämpa kvinnomisshandel genom att tvinga slagna kvinnor att sminka över sina blåmärken.

Mona Sahlin slog dessutom huvudet på spiken när det gäller den instrumentella aspekten av ett förbud: Förtryckta kvinnor får det inte bättre av att de förbjuds åka tunnelbana. Så är det förstås. Vågar en kvinna på grund av sin situation inte lämna hemmet utan burka eller niqab så kommer ett förbud knappast att leda till något annat än isolering.

*

Uppdaterat: Reinfelt förklarar nu att han inte vill se något burkaförbud. Bra så.

*

Uppdaterat: Bloggar efter Belgien-debatten här, här och här. Ledakrönika i DN här, och Expressen här.

Det kan väl tilläggas att det finns mycket som tyder på att ett slöjförbud dessutom är otillåtet enligt Europakonventionen. Det finns det anledning att återkomma till.