Dagens Nyheter rapporterade igår eftermiddag om att förslaget till ACTA-avtal nu offentliggjorts. ACTA står för Anti-Counterfeiting Trade Agreement och skall bli ett internationellt avtal i vilket de deltagande staterna förbinder sig att gemensamt skydda immaterialrätten. Det har varit en hel del debatt om de hittills hemliga förhandlingarna, och Dagens Nyheter rapporterar också lugnande att inga fildelare skall stängas av enligt franskt mönster. Så skönt.

Jag har förstås inte hunnit mer än att skumma förslaget – jag är för närvarande föräldraledig och barnen kör med mig så att knappt någon tid för ordnade tankar finns kvar. En första snabbspolning indikerar dock att förslaget som det ligger nu inte tycks innebära några revolutionerande nyheter för svensk del. Nyheten ligger i att det rätt så aggressiva försvaret av immaterialrätten skall få ytterligare en internationell dimension.

De verkligen bindande delarna av förslaget – de artiklar som innehåller ordet shall, snarare än may, som är mera tillåtande än befallande – är inte särskilt uppseendeväckande. Det handlar om interimistiska åtgärder före process (alltså bevissäkring – vilket för svensk rätts del inkluderar den misslyckade IPRED-lagen – och bevarandet av status quo), om förstörelse av gods som gör intrång i immaterialrätt och så vidare. Såvitt jag så här efter en ytlig genomgång kan bedöma, krävs knappt ens lagstiftningsåtgärder i Sverige för att tillfredsställa de centrala ACTA-kraven.

Något mera uppseendeväckande är de tillåtande artiklarna. (Här kan man i och för sig fråga sig varför ett internationellt avtal måste tillåta det som stater enligt folkrätten ändå får göra, nämligen att lagstifta i stort sett som de behagar, men låt gå.) I artikel 2.13 talas till exempel om en rätt för myndigheter att informera privata rättighetsinnehavare om detaljer avseende transporter av gods som kan antas göra intrång i en immaterialrätt.

Den enda meningen jag kan se med bestämmelsen är att tull- och polismyndigheter blir privata rättighetsinnehavares förlängda arm. Genom en underrättelse från myndighetens sida får rättighetsinnehavaren möjlighet att föra en civilrättslig talan mot den presumtiva utövaren av intrånget. Med andra ord får i de stater där bestämmelsen genomförs polis och tullverk i uppdrag, inte bara att vaka över att straffbud följs, utan också över att privata får möjlighet att på privat väg genomdriva sina rättigheter. Jag är inte säker på att jag tycker om denna outsourcing av privatpersoners intresse att hävda sina civila rättigheter.

Bestämmelsen må vara formulerad som ett may – alltså tillåtande – men det politiska trycket att genomföra bestämmelsen kommer nog att bli stort: ”Varför har ni gått med på den texten när ni inte vill genomföra en sådan åtgärd?” Här tror jag att det kan krävas fler och ganska ingående bedömningar av, inte bara den juridiska, utan också den politiska framtiden för ACTA innan det känns helt bekvämt att Sverige biträder avtalet. I sammanhanget kan uppmärksammas att det skall finnas ett sekretariat som följer avtalets implementering i konventionsstaterna, och att detta sekretariat med intill visshet gränsande säkerhet kommer att bi en egen politisk kraft som driver ACTA:s grundläggande verklighetsbeskrivning.

En annan artikel där jag fastnar redan vid en ytlig granskning av texten är propagandaartikeln 4.4. Enligt denna artikel förbinder sig konventionsstaterna att bedriva offentlig propaganda och utbildning avseende immaterialrättens stora betydelse. Detta tycker jag är rätt illa.

Dagens politiska majoritet må stå bakom den reellt existerande immaterialrätten, alternativt står en tillräckligt stark minoritet bakom dessa rättigheter. Immaterialrätten är dock politiskt omstridd åtminstone till sin omfattning (om än kanske inte till sin existens i princip), och motståndarna håller på att bedriva ett träget politiskt arbete för att få ändringar till stånd.

I detta läge ser ACTA ut att kapa konventionsstaternas resurser för att sprida den ena sidans politiska budskap, nämligen att immaterialrätten är underbar och måste bevaras och utökas. Jag vill inte positionera mig i den egentliga politiska striden – jag är dock missnöjd med att immaterialrätten hela tiden utökas på ett sätt som för mig framstår som åtminstone svårmotiverat – men jag blir lite skrämd när stater ingår folkrättsligt bindande förpliktelser att bedriva åsiktspropaganda åt ett bestämt håll. Myndigheter skall genomföra demokratiskt givna uppdrag och bidra med expertkunskap, men inte bedriva åsiktsreklam.

Det sistnämnda är måhända en politiskt sett borgerlig åsikt (senast uttryckt i en debattartikel i Svenska dagbladet i fredags förra veckan), men jag vill ändå anta att det rör sig om en fundamental fråga där i slutändan alla politiska åsiktsriktningar egentligen torde ha samma intresse. Jag tror (och hoppas) alltså att det inte är en borgerlig åsikt.

Lika lite som staten skall bedriva åsiktspropaganda för ACTA, bör staten bedriva åsiktspropaganda för feminismen eller för aktieägandet eller för djurens rätt eller för minskade skatter. Detta bör de politiska aktörerna stå för: statens myndigheter bör, så långt det går, bidra med faktaunderlag för debatten och i övrigt verkställa demokratiskt givna uppdrag vars utformning som sådan myndigheten inte bör tillåtas påverka.

I annat fall riskerar nämligen det som är gemensamt – det allmänna, alltså staten eller ”samhället” – att användas för det som är enskilt, nämligen en viss politisk åsikt. Att Sverige i ett folkrättsligt traktat skall binda sig för att ha åsiktspropagerande myndigheter är illa.

Djävulen bor som vanligt i detaljerna, och det här förslaget innehåller ännu så länge många olika formuleringar och valmöjligheter. Det är dock bra att det offentliggjorts så att det kan diskuteras. I denna debatt måste samtliga olika varianter som förslaget tillåter diskuteras, och man bör av principskäl utgå ifrån extremlägena, alltså ett mycket svagt eller ett mycket starkt samarbete.

Det må nämligen vara osannolikt att extrema saker händer, alltså att ACTA får en extrem utformning åt någotdera håll, men som finanskrisen lärt oss, är det osannolika ändå hyggligt sannolikt.

Annonser