You are currently browsing the tag archive for the ‘skadestånd’ tag.

Integritetskränkningar kan ge offret en rätt till ersättning. Hur stor ersättning beror på kränkningen. De mest omfattande fallen av s.k hämndporr kan medföra skadestånd över 100 000 kr. I mindre allvarliga fall är ersättningen ofta betydligt lägre.

Det är intressant att kontrastera de svenska ersättningarna med synen i andra länder. Från engelsk rätt hämtar vi ett färskt avgörande i det välkända fallet där engelska tidningar (Daily Mirror) ägnat sig åt telefonavlyssning av kändisar, inklusive Sadie Frost och Paul Gascoigne.

Domstolen beskriver bakgrunden:

This is a claim based fundamentally on infringements of privacy rights.   The defendant is the proprietor of three newspapers – the Daily Mirror, the Sunday Mirror and The People.  The claimants are persons in the public eye such as actors, sportsmen, or people with an association with such people.  In one case (Mr Yentob) he held important posts in the BBC.  In all cases the infringements of privacy rights were founded in what has become known as phone hacking, though there are also claims that confidential or private information was also obtained in other ways (principally from private investigators).  In all cases except [en av parterna] there is also a claim that infringements of privacy rights led to the publication of articles in the various newspapers just described, which articles were themselves said to be an invasion of privacy rights and which would not have been published but for the earlier invasions which provided material for them.

Avgörandet är, för en svensk betraktare, väldigt genomarbetat och genomtänkt. Men det som kanske mest sticker i ögonen är de belopp som domstolen till slut kommer fram till och som sammanfattas här:

  • Alan Yentob: One overall figure taking into account the extent and nature of the invasion of his privacy and modest aggravated damages, £85,000 [252].
  • Lauren Alcorn: Damages of £42,000 in relation to five articles, £3,000 in respect of the acquisition of information, £17,500 for invasions generally and a further £10,000 for upset and effect on relationships. This gave an overall total of £72,500 [283] to [292]
  • Robert Ashworth: Damages of £142,750 in relation to 19 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £30,000 for invasions generally, an additional £20,000 for distress and £3,500 for aggravated damages. This gave an overall total of £201,250 [293] to [364].
  • Lucy Taggart: Damages of £99,250 in relation to 19 articles, £3,000 in respect of the activities of private investigators, £15,000 for additional distress, £40,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £157,250 ([365] to [435]).
  • Shobna Gulati: Damages of £75,500 in relation to 8 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £15,000 for additional distress, £22,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £117,500 ([436] to [480]).
  • Shane Roche: Damages of £85,000 in relation to 13 articles, £5,000 in respect of the activities of private investigators, £25,000 for additional distress, £40,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £155,000 ([481] to [537]).
  • Paul Gascoigne: Damages of £78,250 in relation to 18 articles, £30,000 for distress caused by the general publicity, £10,000 in respect of the activities of private investigators, £20,000 for additional distress, £50,000 for the invasions generally with no further award of aggravated damages. This gave an overall total of £188,250 ([538] to [599]).
  • Sadie Frost: Damages of £182,750 in relation to 30 Articles, £10,000 in respect of the activities of private investigators, £30,000 for additional distress, £37,500 for the invasions generally with no further award of aggravated damages.  This gave an overall total of £260,250 ([600] to [701]).

Slutsats? Är du någorlunda välbeställd och har blivit utsatt för en integritetskränkning: Undersök först möjligheten att utkräva ansvar i engelsk domstol.

Katastrofskador har tilldragit sig alltmer uppmärksamhet under senare tid. Ur ett svenskt perspektiv så är det tsunamin som givit upphov till diskussionen, men också – där personskadorna inte var lika omfattande men de ekonomiska skadorna var enorma – effekterna av stormen Gudrun. I ett internationellt perspektiv så har debatten tagit avstamp i olika naturkatastrofer – jordbävningar och epidemier – men kanske främst s.k. ”man made catastrophies” bakom vilket främst terrorattacker som WTC-angreppet gömmer sig.

I vilken mån är det statens ansvar att ta kostnaderna för sådana här katastrofer?

Ur ett rättsligt perspektiv så är utgångspunkten den att staten enbart ska ta kostnaden om det är statens fel. Min uppfattning är att det också är en rimlig utgångspunkt och det särskilt om det finns möjligheter för den enskilda personen att på förhand skydda sig mot risker av det aktuella slaget. Vid resor finns det ofta, t.ex., reseförsäkringar som ersätter merkostnader för det fall oförutsebara händelser tvingar fram alternativa resplaner eller andra kostnader. Varför skall staten betala ersättning till de personer som inte varit tillräckligt förutseende att de tecknat en vanlig reseförsäkring om de skadas utomlands – när den person som själv betalat för sitt skydd inte kan påräkna samma skydd?

Det här kan kanske låta kallhjärtat vid de katastrofala skadorna. I sådana situationer tenderar uppfattningarna att påverkas av omfattningen av skadan: Om en svensk person skadar sig i en surfolycka efter en flodvåg så tycks det vara lättare att lägga en del av ansvaret på den skadelidande om hon inte sett till att ha ett adekvat försäkringsskydd för kostnaderna för vård utomlands. Om däremot 500  svenskar skadas i samma flodvåg så skapas stämningar av att det är ett nationellt problem.

Men det är viktigt att hålla på något slags likabehandlingstanke här. En person som skadas förtjänar inte mer eller mindre insatser på skattebetalarnas bekostnad bara för att hon skadats samtidigt som många andra. När en person avlider efter att hennes lilla båt gått under så drabbas hennes familj och anhöriga med sorg och bestörtning, och det samma gäller om personen avlidit tillsammans med 300 andra personer på ett stort fartyg. Det individuella perspektivet behövs.

Katastrofskador bör behandlas på samma sätt som mindre katastrofala skador. I vissa fall kan staten avkrävas insatser men det bör vara enbart i undantagsfall och i de fall där det inte varit rimligt att avkräva de skadelidande ett förutseende genom tecknande av försäkring, eller ett ansvar för reseföretaget som tagit betalt för att tillhandahålla tjänsten.

Utrikesministerns klargörande om begränsningarna i statens betalningsansvar är rimligt. Och det krävs nog en hel del is i magen för att komma med ett sådant klargörande för situationer som dessa. Då ropen på statens ansvar ofta blir kakafoniska.

Mårten Schultz har redan skrivit om nyheten att facket måste betala skadestånd för sin blockad i samband med Vaxholmskonflikten. Jag läser i DN att Byggnads Ordförande Hans Tilly ställer sig frågande till Arbetsdomstolens dom om att förbundet ska betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader om 2,7 miljoner kr ”eftersom domstolen tidigare godkänt och gett grönt ljus” för Byggnads att vidta stridsåtgärder. Längre ner i artikeln kan man läsa följande.

Arbetsdomstolen tog ett interimistiskt beslut för fem år sedan. Då hade vi rätten på vår sida, säger Hans Tilly.

Det ligger i sakens natur att ett interimistiskt beslut är provisisoriskt och därmed kan ändras. Den som vidtar åtgärder (Byggnads) på grundval av ett interimistiskt beslut bör vara medvetna att de själva står risken om beslutet senare ändras. Det är vad som hänt nu och är inget konstigt i sig. Abetsdomstolen skriver följande i sin dom (sid. 56).

Frågan är vidare om det bör ha någon betydelse att Arbetsdomstolen i ett senare skede, när stridsåtgärderna redan vidtagits, i sitt interimistiska beslut inte fann att det förelåg sannolika skäl för att stridsåtgärderna var otillåtna. I beslutet konstaterade domstolen att det på den då föreliggande utredningen inte gick att dra några tillräckligt säkra slutsatser om stridsåtgärdernas förhållande till de EG-rättsliga reglerna. Domstolens majoritet avslog bolagets yrkande och följden av beslutet blev att stridsåtgärderna kunde fortsätta. Enligt de fackliga organisationerna bör denna omständighet också vägas in vid den bedömning som nu ska göras. Arbetsdomstolens interimistiska beslut innebar emellertid inte att Arbetsdomstolen med någon hög grad av säkerhet uttalade sig i fråga om stridsåtgärderna tillåtlighet. Det bör därför inte till-mätas någon betydelse i detta sammanhang.

Sedan kan man diskutera sakfrågan, om utstationeringsdirektivet är rätt utformat eller om EG-domstolen tolkat regelverket rätt, men det förtjänar en egen debatt. Personligen anser jag att fack ska få vidta stridsåtgärder för att få till stånd ett kollektivavtal med utländska företag som är stationerade i Sverige förutsatt att följande förutsättningar är uppfyllda.

De villkor som krävs av den svenska arbetstagarorganisationen ska:

1. motsvara villkoren i ett centralt branschavtal som tillämpas i Sverige på motsvarande arbetstagare,

2. bara avse minimilön eller andra minimivillkor på vissa områden,

3. vara förmånligare för arbetstagarna än det som följer av lag.

Det är i enlighet med EG-rätten och också vad regeringen föreslår i en proposition. På detta sätt upprätthålls det svenska systemet med kollektivavtal samtidigt som man värnar den fria rörligheten och rätten för utländska företag att stationera arbetstagare i Sverige.

Media och bloggar
SvD, Per Altenberg, Mark Klamberg

För några år sedan inträffade den för Sverige pinsamma händelsen att lettiska arbetare från företaget Laval som arbetade i Vaxholm möttes av en demonstration med människor som skanderade ”go home!”.

Demonstranterna var fackligt aktiva. Facket har nu tagit avstånd från dessa utrop. Däremot håller de fortfarande fast vid grundinställningen, överdrivet förenklat uttryckt som att den svenska modellen borde gälla även för utländska företag. Denna inställning kom till uttryck i en blockad i Laval-fallet.

EG-domstolen fällde Sverige för blockaden.Idag fann AD att blockaden också gav Laval en rätt till ersättning. 550 000 kronor utgår som s.k. allmänt skadestånd och därtill måste facken betala rättegångskostnader. Ekonomiska skador ersattes emellertid inte. Domen finns här.