Det var ett tag sedan jag bloggade – försöken att rädda juristprogrammet i Jönköping, nedläggningsbeslutet, strömhoppen till andra arbetsplatser av viktiga kolleger och det kaos som detta medför tenderar sedan tidigt i år att ta musten ur mig. Nu väcks jag dock ur min bloggdvala av Fred Nyberg och dennes debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt idag.

Nyberg vänder sig mot den liberalisering av narkotikalagstiftningen som bland annat jag förespråkar, och ovanligt nog (ovanligt inte för honom, utan för förespråkarna av förbudslinjen) har han beaktansvärda argument som inte vilar på moralpanik. Han påpekar – utan att uttrycka det på detta sätt – att reglering är svårt och att en legalisering av cannabis inte kan jämföras med någon knapptryckning som leder till att kriminalitetsproblemet är löst. Han säger också att legalisering medför ökad användning, dock utan att berätta hur stor denna ökning är. Fine, där har vi två argument som vi kan diskutera sakligt – ett stort framsteg i debatten.

Jag börjar med den ökade användningen och jag ifrågasätter inte att Nyberg har rätt, att en legalisering kan öka användningen. Frågan är dock med hur mycket och på vilket sätt. Är det storkonsumenter som ökar sin konsumtion? Eller uppträder nya konsumenter som börjar med cannabisbruk för att drogen är legal? Den för Nybergs argumentation mest fördelaktiga tolkningen är att nya konsumenter tillkommer.

Min fråga är: so what? Visst, det finns hälsorisker med cannabisbruk. Det finns det med det mesta: vatten är giftigt om det dricks i för stora mängder. Det är inte, och bör inte heller vara, statens uppgift att genom straffrätt skydda oss från oförnuft. Vilka riskerna är, vet användarna av droger: det är inte så att någon lömsk säljare försöker prångla något som allmänt tros vara helt harmlöst och som sedan visar sig vara hur farligt som helst. Givet den allmänna upplysningsnivån i samhället i frågan måste det vara upp till var och en själv att välja sina risker. Somliga dricker ett glas mer än som är bra för dem; andra hoppar fallskärm; åter andra kör rally – somliga röker cannabis. Det är inte Nybergs, inte min och inte någon annans rätt att berätta för Bengtsson vilka risker hen ska ta. Självskadande beteende bör inte vara förbjudet i lag och den ökade konsumtionen utgör inget argument för förbudslinjen.

Så långt politiken. Det andra argumentet Nyberg anför är mera juridisk-tekniskt. Varje reglering – varje reglering – för med sig en motreaktion från de reglerades sida. Nyberg har alltså helt rätt i att de kriminella kommer att söka sig till andra marknader om man stänger deras butik på narkotikamarknaden. Han har också rätt i att ett licenssystem för försäljning eller ett statligt monopol för med sig gränsdragningsfrågor som kommer att leda till att det i gråzonen runt regleringen kommer att uppstå (halv-)illegala marknader för narkotika igen. Det är alltså ungefär som med tobak eller alkohol, alltså de legala och allmänt brukade drogerna. All reglering för med sig oönskade konsekvenser.

Detta fenomen kommer man inte ifrån, alldeles oavsett vilken reglering vi väljer. Med andra ord: samma fenomen har vi nu med förbudet. En oönskad konsekvens är att cannabisbruk med förbudet inte bara utgör en inkörsport till andra droger (om det nu gör det, men förbudsförespråkarna påstår ofta det), utan också en inkörsport till kriminalitet. Den som röker på, är kriminell och kommer med tiden inte att tycka längre att det är särskilt stigmatiserande, i synnerhet som det sällan eller aldrig blir någon reaktion på lagbrottet: blir man ertappat, har man haft otur på samma sätt som när man fotas under fortkörning. Shit happens.

Förbudet skapar dessutom en marknad för kriminella, det gör alla förbud. I själva verket finns kriminella bara för att förbud finns. Förbud måste finnas på olika områden, men det faktum att det finns folk som tenderar till att göra vinning på olika förbud är knappast något argument för att upprätthålla alla förbud. Med Nybergs argumentation bör man förbjuda bilåkning, alkohol och mycket annat: argumentet att man göder kriminalitet godkänns inte, eftersom kriminalitet ju ändå skulle finnas. Nyberg konstaterar inget annat än att vi inte lever i något paradis, men med det konstaterandet kan vi lika gärna dra slutsatsen att vi bör släppa alla förbud – eftersom de ändå inte kommer att kunna helt förhindra de oönskade beteenden – som att vi bör förbjuda allt som inte är uttryckligen tillåtet, eftersom frihet ju ändå inte leder till något paradis.

Det är också något oegentligt av Nyberg att sikta in sig på den organiserade kriminaliteten, som i cannabis fall inte utgör det centrala problemet: cannabis kan man odla hemma. Problemet för liberaliseringsförespråkare som mig är att a) förbudet till trots cannabisbruk är relativt utbrett och att detta b) innebär att många för andra totalt harmlösa brukare stämplas till kriminella. En 18-åring som röker på en gång i månaden är en vaneförbrytare – det är det som förbudslagstiftningen innebär. Den aspekten av ”kriminaliteten” talar Nyberg inte ens om.

Sedan är det helt riktigt att man, om och när man legaliserar cannabis, måste fundera länge och noga på hur man skall göra det, och även då kommer man att göra fel. För närvarande diskuterar vi dock ännu livligt principfrågan om legalisering, och jag tycker verkligen inte att det ännu är läge att diskutera formerna för en legalisering som tills vidare inte ser ut att bli av över huvud taget. Nyberg använder sig här av det klassiska knepet att av meningsmotståndaren kräva detaljinformation som denna rimligen inte ännu kan ha och att därmed få motståndaren att framstå som mindre kunnig. Det är lite ojuste.

Reglering är svårt, och oavsett hur vi gör, kommer vi att göra fel någonstans. Det har Nyberg rätt i, och det är ett giltigt argument för att förbudet inte skadar mera än annan reglering. Samtidigt är det dock också ett argument för att en annan reglering inte skadar mer än förbudet. Med andra ord är här andra värden viktiga, såsom den personliga friheten att själv få bestämma över vad man stoppar i sig, som frågan huruvida vi verkligen skall klassa folk som stilla röker på som vaneförbrytare, eller för den delen experters rätt att skydda mindre kunniga personer från att skada sig själva. 

Nyberg är uppfriskande saklig, men jag tycker inte att hans argument är helt övertygande, varken tekniskt eller för den delen – men det får stå för mig själv – värdemässigt.