Igår den 7 augusti meddelade Åklagarmyndigheten att förundersökningen läggs ner angående det dödande skottet i Husby som väckt så mycket uppmärksamhet. Närmare bestämt var det en förundersökning angående vållande till annans död som lades ned. Som orsak angavs att den brottsmisstänkte polismannen hade handlat i nödvärn. Beslutet var väntat och motiveras kortfattat på Åklagarmyndighetens hemsida. Beslutet har redan väckt kritik från bland annat offrets anhöriga och chefsåklagaren har JO-anmälts. Jag har via sociala medier tagit del av upprörda kommentarer men också resonemang från bland annat poliser som har försökt att förklara hur svår en farlig situation kan vara att hantera.

Tre personer har dött hittills i år efter att ha blivit skjutna av poliser. Drastiskt uttryckt har staten dödat tre individer, i Södertälje, Varberg och Husby. Djupt tragiskt och något som väcker frågor om polisens våldsanvändning och den ammunition som polisen använder. I Polistidningen har vi kunnat läsa att elpistol diskuteras och att Rikspolisstyrelsen och Polisförbundet har olika uppfattning. Frågorna har fått ytterligare aktualitet genom uppmärksammade ingripanden under sommaren. Jag tänker på en vida spridd film som visade hur en polis piskade en berusad man med batong. Jag tänker också på när poliser häromveckan använde pepparsprej mot aktivister i samband med Pridetåget. Även i samband med dessa händelser har jag tagit del av upprörda reaktioner som tyder på ett bristande förtroende för polisen. Kommentarer om att polisen använder övervåld och att poliser alltid går fria, för att nämna ett par. Men också kommentarer om att polisen gjort rätt och att den som angriper polisen får skylla sig själv.

Jag är ingen expert på frågor om nödvärn och jag arbetar inte som polis. Jag skulle säga att jag har relativt högt förtroende för polisen som myndighet(er) men tror mig också veta att det finns poliser som är direkt olämpliga för yrket och som är alldeles för snara till att använda våld. Det senare baserar jag på uppgifter från poliser som kan sätta sitt yrke och sina befogenheter i relation till inte bara regelverk utan också etik och moral. Sådana poliser som jag vill ska vara poliser och som jag tror att de allra flesta skulle vilja kunna vända sig till i trångmål.

När jag läser åklagarens beslut angående dödskjutningen i Husby väcks en mängd frågor. Exempelvis: Hur uppträdde mannen? Hur såg lägenheten ut? Varför sköts mannen med två skott? Varför sköts han i huvudet? Varför backade inte poliserna? Hur kunde situationen överhuvudtaget uppstå? Ingen av dessa frågor finner sina svar i åklagarens beslut eller den kortfattade informationen på Åklagarmyndighetens hemsida. Inte heller på Polisens hemsida har jag kunnat hitta mer än ytterst sparsmakad information. Jag tror att det är hög tid för rättsväsendets myndigheter att inse att förtroende bygger på förståelse och att förståelse kräver att saker och ting förklaras och sätts i sitt sammanhang. I informationssamhällets tidevarv, där saker och ting ständigt ifrågasätts, duger det inte att utgå från att de flesta nog förstår att polisen gör sitt yttersta. I alla fall jag har sett lite för många fall av tvivelaktiga ageranden för att nöja mig med det. Jag VILL tro att polisen gjorde ett korrekt ingripande i Husby och jag vill INTE tro att det dödande skottet avlossades lättvindigt. Jag vill men det krävs mer än åklagarens beslut för att jag ska kunna veta. Det krävs mer för att jag ska förstå varför en människa fått sätta livet till och varför staten bär det yttersta ansvaret. Det krävs mer för att förtroendet för rättsväsendet ska vara intakt och för att inte spekulationer ska få teckna bilden av en polis som borde avväpna beväpnade personer med karateslag och jag vet inte allt. Låt mig därför rikta en vädjan till inblandade parter att inte bara dra öronen åt sig utan att försöka besvara mina och andras frågor. Ni kan börja med att förklara vad som är möjligt och inte när du ska avväpna någon med kniv. (Jag förutsätter nu att polisernas uppgifter angående händelseförloppet stämmer och att de inte diktat ihop något för att rädda sina skinn.) Varsågoda, ordet är fritt.