AMF-ordföranden Bertil Villard kritiseras för sådan avancerad skatteplanering att den enligt Skatteverkets företrädare kan anses utgöra skatteflykt och därmed vara olaglig, skriver Svenska dagbladet (efter rapportering av Sveriges radios Eko). Jag lämnar åt andra att bli moraliskt upprörda och försöker istället att visa på problematiken i sammanhanget.

Villard anklagas nämligen för att ha gjort något lagligt som är olagligt. Jo, sådant finns på skatteområdet. Tre begrepp måste skiljas från varandra.

Skattebrott avser förfaranden där någon utan vidare bryter mot klara skyldigheter. Att inte deklarera sina inkomster rätt hör dit. Att anlita svartarbete (och undvika arbetsgivaravgiften) hör dit. Det rör sig alltså om brott mot relativt klara regler.

Skatteplanering är att man lägger upp sina affärer på ett sådant sätt att skatten minimeras. Alla som exempelvis ser till att sälja en fastighet eller en bostadsrätt precis före fastighetsskatten (eller numera -avgiften) återigen görs om och stiger skatteplanerar. Alla småföretag som av skatteskäl ser till att ersättningen för en tjänst utbetalas det ena snarare än det andra året skatteplanerar. Det är ett lagligt beteende och ibland till och med avsett av lagstiftaren, som genom skattesystemet bland annat vill skapa incitament att bete sig på det ena eller det andra sättet.

Skatteflykt är den problematiska kategorin. Skatteflykt innebär att man lägger upp sina affärer på ett visst sätt enbart för att undkomma skatt. Det märks redan i formuleringen att skatteflykt egentligen är en form av skatteplanering, men utmärkande för skatteflykt är ofta att det inte finns något annat syfte – affärsmässigt eller annat – bakom upplägget än att minska skatten. Beteendet är alltså formellt sett lagligt, men anses ändå utgöra ett förkastligt beteende: den skattflyktige gör allt för att undkomma skatten och har inget annat syfte.

Vid taxeringen – alltså bestämmandet av underlaget för beskattningen – skall enligt skatteflyktslagen bortses från sådana transaktioner som kan anses utgöra skatteflykt. Med andra ord skall underlaget bestämmas som om det upplägg som utgör skatteflykt inte fanns och istället en hypotetisk inkomst läggas till grund för beskattningen. Med andra ord påförs den skattskyldiga skatt för inkomster som egentligen inte skall beskattas, av den anledningen att den skattskyldiga förvisso åtlytt lagens bokstav, men inte dess ande. Vad som i slutändan anses utgöra skatteflykt, kan vara mycket svårt att förutsäga även för skatteexperter, just eftersom gränsen mellan fullt legitim skatteplanering och den illegitima skatteflykten är så flytande. I vissa grova fall kan dessutom ett skattetillägg påföras den skattskyldiga.

Det här kan man ha en hel drös synpunkter om. I sin renodlade form handlar det om två motsatta uppfattningar.

Den ena uppfattningen är att staten har ett legitimt intresse att få in medel för att finansiera sina åtaganden, och att de som bor och arbetar i ett land också efter förmåga måste vara med om att finansiera staten. De skattskyldiga har alltså en förpliktelse att vara lojal mot kollektivet och finansiera dess verksamhet, som ju i slutändan också kommer alla skattskyldiga tillgodo. Ett flertal västerländska stater har regler som liknar de svenska skatteflyktsreglerna.

Den andra uppfattningen är att staten inte får ta ut skatt för annat än som klart och tydligt angivits kommer att beskattas. Om de skattskyldiga hittar ett kryphål, är reglerna dåligt skrivna, är det statens, inte de skattskyldigas, problem. Så länge ingen kommer i klar konflikt med skattelagstiftningen – så länge alltså som man inte gör sig skyldig till skattebrott – skall man inte beskattas.

Sedan finns en mängd supplerande argument, såsom att de i praktiken endast är personer som har råd att anlita avancerad skatteexpertis som kan ägna sig åt skatteflykt, vilket betyder att låg- och medelinkomsttagarna betalar den gemensamma verksamheten, medan höginkomsttagarna åtnjuter det allmännas service som de inte är med om att betala, och att det i praktiken är omöjligt att skriva så konkretiserad lagstiftning att alla inkomster som bör utgöra skatteunderlag också fångas. Det anförs också att anledningen till att skatteflykt är möjligt är att lagstiftaren genom skattesystemet försöker att gynna vissa och missgynna andra beteenden: hade man samma skatt för likvärdiga transaktioner, skulle skatteflykt inte verkligen vara möjlig.

Villards beteende är alltså eventuellt ”olagligt” i den bemärkelsen att han kanske inte hållit sig till skattelagstiftningens anda. Dels är dock hans beteende inte brottsligt – vilket är värt att uppmärksamma eftersom ordet ”olagligt” lätt ger fel associationer -, dels är det inte utan vidare klart att hans beteende är moraliskt förkastligt. Skatteplanering ägnar sig ju som sagt många åt – också låg- och medelinkomsttagare -, den är fullt laglig och legitim, och gränsen till skatteflykt är flytande.

I övrigt avstår jag den här gången från att yttra någon egen mening om frågan – jag har nämligen för undantags skull ingen egen åsikt.