Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver mycket intressant om Libyenkriget. Alla kan inte tyska, men för dem som kan är detta närmast obligatorisk läsning.

*****

Kort sammanfattning: Vi har i Libyen att göra med ett inbördeskrig. Båda sidor är beväpnade och genomför militära aktioner. Det finns inget annat än medierapporteringar att gå på vad gäller påståendena om att Gaddafi skulle ha gjort civilister till måltavla för sina styrkors insatser: det som vi vet är att båda sidorna för krig mot varandra.

De breda formuleringarna i säkerhetsrådets resolution tillåter tolkningar som går långt utöver skyddet av civila, och dessa tolkningar var avsiktliga. Mycket riktigt har också Västmakterna tagit resolutionen till intäkt för att genomföra militära aktioner i sådan omfattning att det enda rimliga syftet bakom dessa aktioner måste antas vara att få bort Gaddafi. Med andra ord tillåter sig världssamfundet att ingripa till den ena sidan förmån i ett pågående inbördeskrig.

Gaddafi är utan tvekan en avskyvärd diktator. Det har han dock varit sedan över 40 år tillbaka. Gaddafi har tillåtits att företräda Libyen och måste – alldeles oavsett hans legitimitet inåt mot den egna befolkningen – anses förestå Libyens folkrättsligt lagliga regering. Med andra ord upprepar säkerhetsrådet genom sin resolution amerikanernas misstag från 2003 att tro att man genom militärt våld kan åstadkomma ett regimskifte i önskad riktning.

Detta underminerar folkrättsliga fundamenta. Man kan eventuellt tala om en gryende konsensus – helt klart är det ännu inte – att främmande makter har en plikt att ingripa mot folkmord. Gaddafis handlande uppfyller dock inte kraven på folkmord, utan trots den brutalitet som han i vanlig ordning ådagalägger handlar det folkrättsligt om den lagliga regeringens obestridda rätt att med våld skydda sig mot de som med våld vill störta regeringen. Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken.

Det var rätt av Tyskland att lägga ned sin röst i säkerhetsrådet.

En personlig anmärkning: Jag anser att artikeln är obligatorisk läsning då den ger ett perspektiv som inte kommer till sin rätt i den upprörda debatten. Alldeles oavsett de moraliska ställningstagandena anser jag att författaren har sina poänger. Det skall också påpekas att Frankfurter Allgemeine Zeitung är den ledande konservativa tidningen i Tyskland.