Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver mycket intressant om Libyenkriget. Alla kan inte tyska, men för dem som kan är detta närmast obligatorisk läsning.
*****
Kort sammanfattning: Vi har i Libyen att göra med ett inbördeskrig. Båda sidor är beväpnade och genomför militära aktioner. Det finns inget annat än medierapporteringar att gå på vad gäller påståendena om att Gaddafi skulle ha gjort civilister till måltavla för sina styrkors insatser: det som vi vet är att båda sidorna för krig mot varandra.
De breda formuleringarna i säkerhetsrådets resolution tillåter tolkningar som går långt utöver skyddet av civila, och dessa tolkningar var avsiktliga. Mycket riktigt har också Västmakterna tagit resolutionen till intäkt för att genomföra militära aktioner i sådan omfattning att det enda rimliga syftet bakom dessa aktioner måste antas vara att få bort Gaddafi. Med andra ord tillåter sig världssamfundet att ingripa till den ena sidan förmån i ett pågående inbördeskrig.
Gaddafi är utan tvekan en avskyvärd diktator. Det har han dock varit sedan över 40 år tillbaka. Gaddafi har tillåtits att företräda Libyen och måste – alldeles oavsett hans legitimitet inåt mot den egna befolkningen – anses förestå Libyens folkrättsligt lagliga regering. Med andra ord upprepar säkerhetsrådet genom sin resolution amerikanernas misstag från 2003 att tro att man genom militärt våld kan åstadkomma ett regimskifte i önskad riktning.
Detta underminerar folkrättsliga fundamenta. Man kan eventuellt tala om en gryende konsensus – helt klart är det ännu inte – att främmande makter har en plikt att ingripa mot folkmord. Gaddafis handlande uppfyller dock inte kraven på folkmord, utan trots den brutalitet som han i vanlig ordning ådagalägger handlar det folkrättsligt om den lagliga regeringens obestridda rätt att med våld skydda sig mot de som med våld vill störta regeringen. Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken.
Det var rätt av Tyskland att lägga ned sin röst i säkerhetsrådet.
En personlig anmärkning: Jag anser att artikeln är obligatorisk läsning då den ger ett perspektiv som inte kommer till sin rätt i den upprörda debatten. Alldeles oavsett de moraliska ställningstagandena anser jag att författaren har sina poänger. Det skall också påpekas att Frankfurter Allgemeine Zeitung är den ledande konservativa tidningen i Tyskland.
21 kommentarer
Comments feed for this article
mars 22, 2011 den 4:11 e m
marie.karlsson-tuula
Hej
Det vore förnämligt om du skulle vilja lämna en kortare sammanfattning eftersom jag läst franska i skolan.
Mvh
Marie
mars 22, 2011 den 4:22 e m
Jakob Heidbrink
Marie: När barnen är i säng.
mars 22, 2011 den 5:14 e m
marie.karlsson-tuula
Vad bra. Detta är mycket intressant….. Det är förfärligt det som händer just nu omkring oss! Japan och allt i övrigt….. Jag är mycket tacksam!
mars 22, 2011 den 4:47 e m
Mik
Jag känner mig ganska lycklig över att jag inte kan tyska.
I detta fall.
mars 22, 2011 den 4:58 e m
Jakob Heidbrink
Mik: Det behöver du bara vara om du tycker att kriget är oproblematiskt. Poängen i artikeln är att säkerhetsrådets resolution underminerar folkrättens fundament.
mars 22, 2011 den 5:53 e m
mik
Inga krig eller väpnade konflikter eller folkrätten är oproblematisk.
mars 22, 2011 den 5:56 e m
Janne
Den avgörande frågan är väl om säkerhetsrådet kan fatta beslut i strid med folkrätten, eller om de är någon sorts högsta uttolkare av folkrätten.
mars 22, 2011 den 6:05 e m
Jakob Heidbrink
Janne: Intressant fråga – kan en högsta instans (om nu säkerhetsrådet är någon högsta instans) göra fel? Jag skulle nog åtminstone säga att den tvärt kan avvika från principer och regler som dittills ansetts fundamentala. Sådana tvära kast riskerar att föranleda framtida osäkerhet och oanade och oönskade konsekvenser och är i och med detta åtminstone tveksamma (juridik mår bra av att vara ett konservativt ämne där förändringar sker långsamt) och ibland rent av olämpliga. Ibland är de också ytterst välgörande, men med tanke på att man inte kan med säkerhet förutse just de framtida implikationerna av närmast revolutionerande förändringar, anser jag personligen att sådana lyckliga utvecklingar närmast måste betecknas som bondtur.
mars 22, 2011 den 10:48 e m
Feuervogel
Riktigt bra argumentation, om inte annat. Strategin att hela tiden ta utgångspunkt i ifrågasättanden av den tes författaren driver gör det hela väldigt övertygande. En sådan ärlighet i debatten är man lite svältfödd på som läsare av svenska tidningar.
mars 23, 2011 den 5:30 f m
Jakob Heidbrink
Eller hur?
mars 23, 2011 den 8:36 f m
Alexander
Hävdade inte säkerhetsrådet att det rörde sig om folkmord? Jag tyckte det stod så någonstans, men det kan vara feltolkning i artikeln jag läste.
mars 23, 2011 den 8:49 f m
Nik
http://krigskonster.blogspot.com/2011/03/libyen-liten-checklista-for.html
mars 23, 2011 den 10:18 f m
Jakob Heidbrink
Mycket bra inlägg du länkar till.
mars 23, 2011 den 11:45 f m
Goodwin Strawman
En diktator, oavsett om han börjar massmörda folk, borde störtas.
Att FN tar sitt ansvar för mänskliga rättigheter är inte en dag för tidigt.
mars 23, 2011 den 11:50 f m
Jakob Heidbrink
Goodwin: Men Gaddafi har varit diktator i över 40 år – det är ganska sent påkommet. Dessutom är prejudikatet som sådant farligt, då det tydligen tillåter interventioner i alla slags inbördeskrig. Förvänta dig en tilltagande paralysering av säkerhetsrådet.
Helt bortsett ifrån de militära svårigheterna som på ett bra sätt belyses i det inlägg som Nik länkar till ovan.
mars 23, 2011 den 7:32 e m
Goodwin Strawman
I internationella sammanhang kan man aldrig förvänta sig idealism och konsekvens. Allt handlar om strategier, stabilitet, opportunism och pragmatism, för att inte säga nyttoanalyser.
mars 23, 2011 den 7:42 e m
Jakob Heidbrink
Och ur just dessa perspektiv är säkerhetsrådets resolution farlig.
mars 23, 2011 den 1:13 e m
Johan Wiktorin
Hej Jakob!
Tack för positiv kritik. Ni kanske kan crowdsourca och hjälpa mig med att klassificera de militära handlingarna folkrättsligt?
mars 23, 2011 den 1:28 e m
Jakob Heidbrink
Johan: Frestande erbjudande, men jag sitter upp till kragen i arbete och hinner inte med mer just nu. Kanske någon annan här är intresserad?
mars 25, 2011 den 10:12 f m
Ludwig
Hej Jakob,
tack för att du uppmärksammade denna intressanta artikel. Jag läste den med stort intresse och har funderat lite på saken.
Jag måste helt klart erkänna att den har sina poäng och att författaren får fram sitt budskap på ett retoriskt effektivt sätt.
Enligt mig kokar det hela ned till vad som egentligen har hänt i Libyen, och det är här vi inte har tillräckligt med information för att kunna göra en helt objektiv bedömning.
Författaren i artikeln säger att det kan vara tillåtet att föra krig mot en stat i syfte att skydda statens civilbefolkning. Kravet är att staten gör sig skyldig till sådana brott mot mänskligheten som omfattas av artikel 7. Författaren räknar sedan upp några av brotten som nämns i artikel 7: ”Förstörelse/utrotning av en nationell, etnisk eller religiös grupp.”
Det författaren inte nämner är att artikel 7 också räknar upp politiskt identifierbara grupper. Vad exakt definitionen på en politiskt identifierbar grupp är vet jag inte, men det verkar som om rebellerna strävar efter ett gemensamt mål att avsätta den härskande diktatorn. Detta är egentligen inte av så stor betydelse, dock ville jag uppmärksamma att författaren förmodligen mycket medvetet inte nämnde detta i artikeln.
Det är nu vi kommer till det krångliga. Har Libyens regim begått ett sådant mänskligt brott som avses i artikel 7? Var det så att Khadaffi-motståndarna faktiskt använde sig av vapen, sabotage eller terrorism mot regeringen först vilket ledde till att Khadaffi besvarade våldet? I så fall är artikel 7 knappast tillämplig.
Eller var det så att Khadaffis politiska motståndare inledde med att demonstrera som civilpersoner, dvs fredligt, och blev bemötta av beväpnat våld från regeringen, vilket ledde till att demonstranterna försvarade sig med vapen och delvis gick till motangrepp?
Om så var fallet, betyder det att i samma stund som demonstranterna beväpnar sig för att skydda sig/gå till motangrepp går dessa demonstranter också miste om rätten att få hjälp av en utomstående stat? När de beväpnar sig blir det ju automatiskt ett inbördeskrig och demonstranterna kan inte längre kallas för civilpersoner.
Enligt mig framstår det som orimligt att demonstranterna bara ska få hjälp utifrån om de först tål skott och dödligt våld utan att göra motstånd under en tillräckligt lång tidsperiod.
Du skriver: ”Det finns inget annat än medierapporteringar att gå på vad gäller påståendena om att Gaddafi skulle ha gjort civilister till måltavla för sina styrkors insatser: det som vi vet är att båda sidorna för krig mot varandra.”
Jag tycker inte vi ska utesluta möjligheten att säkerhetsrådet sitter på betydligt mer information än både vi och media, och kanske utifrån det bedömde att ett sådant brott som omfattas av artikel 7 faktiskt förelåg. Att sedan rebellerna har gjort motstånd med alla möjliga medel borde enligt mig inte i efterhand utesluta FN:s rätt att intervenera.
Ludwig
mars 25, 2011 den 11:43 f m
Patrik
Möjligen finns en delförklaring till NATOs agerande i det faktum att viktiga rådgivare i USA var delaktiga i, och alltjämt grämer sig för följderna av, USAs passivitet i Rwanda. Man kan naturligtvis alltid diskutera kring legitimiteten i aktionerna och bevekelsegrunderna. Man kan i synnerhet diskutera det faktum att diktatorsskapet pågått i 40 år i Libyen, och pågår i värre former i andra länder, men det är här och nu man måste förhålla sig till Libyen. Att man inte gör rätt på andra ställen är ju egentligen inget skäl att inte göra rätt här (vad nu rätt är i detta sammanhang)