Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) kom för någon vecka sedan med ett beslut i ett jävsärende som jag tycker kan finnas anledning att diskutera. I målet var fråga om en domare som bedömt en ansökan om anstånd (uppskov) med betalning av skatt enligt 4 kap. 13 § 10 punkten rättegångsbalken är jävig att avgöra själva den underliggande taxeringsfrågan.

Situationen var alltså att Skatteverket påfört en enskild person en skatt. Normalt innebär detta i svensk rätt att skatten skall betalas även om den enskilda överklagar taxeringsbeslutet. I tveksamma gränsfall där taxeringens giltighet är osäker kan dock den enskilda begära anstånd med betalningen till dess målet är avgjort. Domstolen kommer då att på ett preliminärt material att pröva huruvida sådant anstånd skall beviljas. I förevarande mål hade domaren funnit att det inte fanns skäl att bevilja anstånd. Domaren hade alltså ansett att det prima facie fanns tillräckliga skäl för att anse taxeringen som giltig. Frågan var om domaren därefter var jävig i målet rörande det fullödiga överklagandet av själva det slutliga taxeringsbeslutet.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att så inte var fallet. Materialet i anståndsärendet är med nödvändighet ofullständigt, och en bedömning av detta material betyder inte att domaren tagit ställning i den underliggande frågan huruvida taxeringen slutligen är giltig eller ej.

Frågan har paralleller inom civil- och brottmålsprocessen, där frågor om kvarstad (frysning av svarandens medel) eller häktning också innebär preliminära bedömningar av ett ofullständigt material i själva sakfrågan. Med andra ord tycks den underliggande principen för Högsta förvaltningsdomstolens beslut vara att dessa förhandsbedömningar inte binder domaren till något slutligt ställningstagande, och att det därför inte kan vara tal om något jäv.

Jag personligen tycker att detta inte låter helt odiskutabelt. Den ifrågavarande punkten talar om att domaren skall anses jävig ”om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.” Det innebär att domaren inte personligen de facto behöver vara jävig, men att det finns skäl att frukta att allmänheten anser henne vara jävig och därför rättsväsendets förtroende hos allmänheten sätts på spel. En domare som gjort en förhandsbedömning att ett beslut om taxering ser ut att vara välgrundat, att kärandens krav i ett tvistemål kan anses vara välgrundat eller att det finns starka misstankar mot en viss person som  därför skall häktas, ses nog förmodligen av många som rätt bunden till sitt beslut. Domaren måste ju sedan i förekommande fall vid beslut i huvudsaken i vart fall implicit medge att hon haft fel i sin preliminära bedömning.

Kan vi verkligen utgå ifrån att domare besitter denna storhet? Och, långt viktigare med tanke på formuleringen i 4 kap. 13 § 10 punkten rättegångsbalken: kan vi verkligen utgå ifrån att allmänheten litar på att domare besitter den storheten?

Jag tillåter mig tvivla.

Annonser