I en språkligt illa utformad debattartikel i Svenska dagbladet idag ondgör sig riksdagskandidaten Helen Törnqvist över fackets makt. Artikeln är till innehållet rätt ointressant, då Törnqvist upprepar en mängd myter, halvsanningar och sanningar som utgör standardbudskapet från borgerligt håll. Facket har för mycket makt, facket hindrar tillväxt. Det finns några få punkter där Törnqvist faktiskt har rätt, men det mesta är rätt missvisande.
Det punkt där Törnqvist har mest rätt tycker jag är frågan om sympatistrejker. Rätten att sympatistrejka innebär att en pizzeria i Malmö kan få se sina medarbetare i strejk för att en elektriker i Kiruna inte vill utbetala avtalsenliga löner. Jag personligen tycker att denna rätt är ett uttryck för en ganska förlegad och dessutom rätt obehaglig kollektivism, där alla arbetstagare och alla arbetsgivare anses stå gemensamma i var sitt läger: pizzeriaägaren i Malmö anses kunna påverka elektrikern i Kiruna, och arbetarna i pizzerian anses ha ett gemensamt intresse med arbetarna i ett elektronikföretag. Jag har liten till ingen förståelse för ett sådant synsätt.
Men, märk väl: detta är ett politiskt ställningstagande. Jag tycker att det är djupt orättvist att dra in en pizzeriaägare som ingenting kan göra åt situationen i en konflikt mellan en elektriker och dennas anställda. Men jag tycker det, jag vet inte att det är orättvist. Andra har andra uppfattningar, andra har legitimt andra uppfattningar. Törnqvist bekräftar alltså med sin kritik av sympatistrejksrätten bara det som vi redan visste efter att ha läst ingressen, nämligen att hon är en borgerlig politiker. Eftersom jag till grundinställningen också är borgerlig – liberal – håller jag med henne. Big surprise.
Sedan till halvsanningarna. LAS anses bromsa tillväxten, eftersom grundregeln enligt LAS är sist in-först ut, att alltså den som sist anställdes först måste gå. Skulle den regeln vara helt oantastlig, skulle det förstås vara ett stort hinder för vilken företagare som helst, men faktum är att regeln är dispositiv. Att den är dispositiv betyder att parterna kan avtala bort den. Med ”parterna” menas här parterna till kollektivavtalet, och det innebär alltså att facket och arbetsgivaren har rätt att komma överens om en annan turordningsregel än sist in-först ut. En arbetsgivare som har ett något så när bra samarbetsförhållande med de fackliga företrädarna och som dessutom har goda argument för eller emot vissa arbetstagare på sin sida, kan normalt få facket med på sin linje. Til syvende og sidst är nämligen facket inte heller intresserat att för en maktpolitisk poängs skull förstöra ett företag och arbetstillfällen. (Undantag finns här, men de är oftast motiverade av allmänpolitiska överväganden och således få till antalet.)
Det som kan uppröra här är att det inte är arbetsgivaren själv som får driva sitt företag. Jag själv anser att det är mer än lite upprörande att det är arbetsgivaren som riskerar sin ekonomiska framtid genom att riskera gå i personlig konkurs – åtminstone i småföretag som inte har råd att omvandla sig själva till aktiebolag – och att fackliga företrädare som knappast riskerar ens arbetslöshet skall få ha ett avgörande ord med i laget om hur denna risk skall hanteras. Enligt min mening borde det sista ordet vara arbetsgivarens, men – återigen – detta är en politisk åsikt, ingen vetenskaplig insikt. Faktum är att en majoritet av svenska arbetsgivare – och i synnerhet storföretag – inte upplever LAS som något större problem. Denna majoritet är förvisso liten (60 procent, vill jag minnas), men det är fortfarande en majoritet. Törnqvist slår ett slag för arbetsgivarna som dessa inte bett henne slå.
Slutligen felaktigheten. Det upprepas från alla politiska håll att det är entreprenörerna som skapar jobb och Sveriges framtid. Trots upprepningarna blir det inte sant, i vart fall inte så generellt. Det är bara få entreprenörer som skapar jobb och livskraftiga företag.
De flesta entreprenörer skapar nämligen enmansföretag. Det tar tid till dess ett företag pålitligt genererar tillräckligt mycket pengar för att kunna försörja anställda. De flesta nystartade företag kan knappt ens föda sina ägare, än mindre någon anställd. De flesta nystartade företag går dessutom i konkurs inom ganska kort tid, och förstör i konkursen större värden än de någonsin skapat. De flesta entreprenörers samhällsinsats är alltså negativ: entreprenörer förstör större summor än de skapar.
Den typ av företag som normalt skapas är inte heller precis företag i framtidsbranschen. De flesta entreprenörer skapar föga upphetsande företag som bygg- eller andra hantverksfirmor, städföretag eller restauranger. Det är inte sådana företag som kommer att garantera Sveriges framtid som industri- och kunskapsnation. Det som behövs för denna överlevnad är företag inom högteknologi. Dessa företag utgör en försvinnande minoritet bland de nystartade företagen, men om vi någonsin skall uppleva en svensk Google eller något liknande företag, måste satsningarna ske inom högteknologibranscherna, inte generellt för alla företag genom att försvaga LAS. Med tanke på den relativt höga personalomsättning som många högteknologiföretag drabbas av, är frågan om LAS verkligen är ett problem för dessa. Kanske borde i så fall LAS till och med omvändas, så att arbetstagare inte får byta jobb hur som helst. Jag tror inte att Törnqvist verkligen vill gå så långt.
Om Törnqvist alltså vill stödja det svenska näringslivet i det långa loppet, borde hon förespråka riktade stödinsatser till högteknologiföretag, ett avskaffande av stödsystemen för andra entreprenörer (vilka som sagt samhällsekonomiskt utgör en förlustaffär) och närmare undersökningar av vilket arbetsrättsligt system som högteknologiföretag behöver. Det gör hon inte. Istället gnäller hon allmänt över fackets makt.
Det är lätt att misstänka att i bakgrunden spökar känslan att åtminstone LO nämligen gått utöver det uppdrag som förbundet har – att värna arbetstagarnas rätt på arbetsmarknaden – och blivit inte så mycket mer än en socialdemokratisk kampmaskin som med stora sponsorpengar försöker säkerställa att den svenska socialdemokratin är och förblir Partiet (i singularis och med stort ”p”). Klart att man försöker att underminera en politisk motståndare, och det är i valtider också fullkomligt legitimt.
Men det är mindre legitimt att på vägen sprida myter och halvsanningar om arbetsmarknaden och dess funktionssätt. Politik blir bäst när den baseras på fakta – även när dessa är obekväma – istället för på skrämselpropaganda.
12 kommentarer
Comments feed for this article
augusti 5, 2010 den 10:09 f m
Claes Martinson
Ett par kommentarer i marginalen bara, vid sidan om ditt huvudbudskap med inlägget.
1. Tanken på en omvänd LAS är intressant. I en pågående studie som jag känner till är ett preliminärt resultat dock att den svenska regleringen är mer långtgående än andra i detta avseende. I Californien har man paradoxalt nog (mht högteknologiverksamheten där) närmast valt en motsatt inriktning.
2. Angående sympatiåtgärder kan kanske en hänvisning till tidigare inlägg och diskussion vara intressant för någon läsare: https://juridikbloggen.wordpress.com/2010/04/23/sympatisk-strejkratt/
augusti 5, 2010 den 12:03 e m
Bo Baldersson
Budskapet i riksdagskandidatens debattartikel är att fackets makt måste minska.
Det är befriande att läsa medgivandet att blogginlägget är ett politiskt ställningstagande. Heidbrinks position måste väl då tolkas som att världen har inte förändrats sedan han var barn på 70-talet. Arbetsrätten behöver därför inte förändras med ett kommatecken!
Heidbrinks politiska inställning kan man med lendning av artikeln sluta sig till att vara någon sorts sosse (SAP-sosse eller moderatsosse).
Det riksdagskandidagen gör är ju att hon söker mandat för centerna politik. Hon formluerar i debattartikeln problemet, vilket som sagt Heidbrink inte anser vara ett problem.
Centerns konkreta förslag till förändringar kan man läsa på deras hemsida:
Centerpartiet vill
-införa en ny svensk flexibel modell som stärker arbetslöshetsförsäkringens roll som omställningsförsäkring, reformerar arbetsrätten för flexiblare anställningsformer, möjliggör för skatteavdrag för omställning samt sänkta arbetsgivaravgifter.
-införa en proportionalitetsregel så att det finns ett rimligt förhållande för den stridsåtgärd som vidtas och de medel som används för att uppnå målet i arbetsrättsliga konflikter.
-på sikt höja ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen initialt. Detta kan förenas med en snabbare avtrappning i ersättningsnivåerna.
utveckla en ”mini-LAS” med en kärna som innehåller ett grundskydd mot godtyckliga uppsägningar
-förändra turordningsreglerna genom att införa proportionalitet och på sikt överföra ansvaret för turordningsreglerna till parterna.
-att LAS skall omarbetas så att företag med 1-9 anställda helt undantas från reglerna om turordning.
-att LAS ger möjlighet för personer under 26 år att ingå frivilliga ungdomsavtal med arbetsgivare under maximalt två år. Det kan hjälpa många unga att få in en fot på arbetsmarknaden
Men som sagt, Heidbrink vill inte ändra ett kommatecken.
augusti 5, 2010 den 2:14 e m
jheidbrink
Claes: Den tidigare diskussionen är anledningen till att jag varit mera försiktig i mina formuleringar nu. Vad gäller en omvänd LAS skulle jag vara emot. Jag tycker personligen att ”employment at will” inte alls är så dum som det ofta framställs – för båda parter.
augusti 5, 2010 den 2:12 e m
jheidbrink
Bo: Det är förunderligt hur dålig du är på att läsa. Jag är ingen sosse – oavsett vilken färg – och jag uttalar mig över huvud taget inte om någon reform av arbetsrätten. Jag uttalar mig om det korrekta i Törnqvists påståenden, och jag hittar inte mycket. Det kan mycket väl hända att arbetsrätten behöver förändras – det är en politisk fråga – men Törnqvist anför inga goda argument.
Jag är faktiskt riktigt irriterad över din nedlåtande ton i dina kommentarer. Du framstår som en inbilsk fundamentalist utan större läskunnighet – den värsta sortens medborgare som finns. Läs vad som står där och ta ställning till det istället för att skjuta dig in på andras förmenta politiska hållning.
augusti 5, 2010 den 4:11 e m
Beholder
Varje blogg har alltid en person som Bo. Vilket är lite tråkigt.
Det verkar vara ganska allmänt att politiker har dålig koll på vad las innebär. I princip varje år har någon på svensk näringsliv ringt till Maud och ber henne säga något om las och vad som måste göras för att las förstår svensk arbetsmarknad. Eller ung centerns kampanj fuck facket.
augusti 5, 2010 den 9:06 e m
Ulf L
Det är också en missuppfattning att det är högteknologiska företag som behövs för att garantera Sveriges framtid som industri- och kunskapsnation. Vad vi behöver är företag som kan tillfredställa många kunders behov. För det syftet kan man använda högteknologi men tekniken är alltid ett medel, inte ett mål. Intrum justitia, Securitas, Assa Abbloy är inte vad man kallar högteknologiska. Inte heller Ikea och faktiskt inte Tetrapak. Det är inte tekniken utan affärsmodellen som givit dem framgång.
augusti 6, 2010 den 9:41 f m
jheidbrink
Ulf: De nämnda företagen är inte heller framtidsföretag, utan redan etablerade under en annan tidsålder…
augusti 6, 2010 den 1:47 e m
Ulf L
Precis. För 20 år sedan, när dessa företag var framtidsföretag, var inget av dem ett högteknologiskt företag.
Det är en myt att Sveriges framtid ligger i högteknologin. Det är finns ett korn av sanning, högteknologi kan var det verktyg man behöver för att tillfredställa sina kunder.
augusti 5, 2010 den 9:15 e m
Old Whig
LAS är en ideologisk fornlämning från det galna kvartsseklet 1968-1993.
Fram till 70 talet rådde Saltsjöbadsandan vilken sa att alla fackliga avtal skulle vara just avtal och INTE lagstiftas kring. Allting var dispositivt. LO ansåg att de inte kom längre och åsidosatte därför denna överenskommelse och fick gehör i riksdagen så att alla deras blöta drömmar blev lag. LAS, MBL mm och sist men inte minst dend famösa Meidnerska löntagarfonder, ett successivt förstatligande av produktionsmedlen, om än i korporatistisk form, fascistisk ekonomisk politik. (Ej använt som ett pejorativ utan som faktisk beskrivning.)
Vad jag vill ha sagt är att jag anser att LAS, MBL mm ska avföras från lagboken och balansen mellan fack och arbetsgiven återställas till pre 1968. Med det förstås att arbetsgivare och fackförening har lika stor makt och inte gynnas eller missgynnas av lagstiftningen.
Jag har själv drivit entreprenörsföretag men också varit facklig förtroendeman på ett storföretag. LAS är helt dispositiv på storföretag, dvs när 25 % av säljkåren skulle sägas upp pga dålig resultat gällde ingen först in sist ut, inga miniminivåer på uppsägningslön mm. När jag ville teckna ett fackligt avtal som litet företag med mindre än 10 anställda och ville ha andra LAS regler skrattade mig den facklige företrädaren mig rakt i ansiktet och sa. ”Lille Vän skriv på den streckade linjen. Du har inget val och du ska veta att vi aldrig beviljar undantag för småföretag.”
Ett första steg vore att företag med mindre än 50 anställda inte ska omfattas av LAS. Storföretagen klarar sig själva.
Att Sverige enbart har småföretag beror på LAS, kollektivavtalen samt de extremt höga skattetrycket. Sverige har lägst andel små och medelstora företag inom OECD, borträknat enmansföretag. Det är få av er som fanns med under det galna 70 talet då små och medelstora företag jagades av skatteverket med blåslampa, när alla entreprenörer lämnade Sverige och när Ingmar Bergman arresterades för skattebrott på Dramatens scen inför öppen ridå. Mellan 1950-2000 skapades det inte ett enda nytt jobb i den privata sektorn.
Jakob har helt rätt i att det är en politisk fråga men för mig som liberal är det en rättvise fråga. En majoritet kan inte bete sig mot en minoritet hur som helst när denna minoritet aldrig kan nå politisk majoritet. Den produktiva sektorn av svenskt näringsliv är ungefär 10-20 % av befolkningen., den närande grenen och den tärande grenen den offentliga sektorn blir bara större och större, den är nu över 60 %. Därför bör fackföreningarna i den offentliga , statliga sektorn fråntas strejkrätt. Annars riskerar Sverige att hamn i samma situation som Kalifornien.
Det är dags för en rättvisereform i Sverige med en helt ny grundlag med skydd för minoriteter, inte bara minoritet pga av etniskt bakgrund, sexualitet eller kön. Det behövs ett grundlagsfäst skattetak samt en kraftig konstitutionell förstärkning av äganderätten så att (human) kapitalet och arbetstagarna har lika mycket makt och styrka. (Blanda inte in storföretagen i denna debatt.)
augusti 7, 2010 den 10:44 f m
Goodwin Strawman
”Att Sverige enbart har småföretag beror på LAS, kollektivavtalen samt de extremt höga skattetrycket.”
Har inte Sverige storföretag? – Jag trodde att Sverige var storföretagens paradis, eftersom storföretagarna (och inte småföretagarna) delar säng med staten.
augusti 9, 2010 den 12:15 e m
Johan Tisell
Han skrev givetvis fel. Ett värre fel är formuleringen ”mindre än 10 anställda”. Det heter färre.
För ett par månader sedan vid förhandling i MÖD sa länsstyrelsen att det var ”mindre alger” varpå jag kunde roa mig med att fråga om de var kortare eller färre. Givetvis var det färre som avsågs och lst:s chefsjurist som satt bredvid sin handläggare fick skruvande ge mig rätt….
Det är inte lätt med språk men uppenbara fel är bättre än de tvetydiga.
augusti 11, 2010 den 7:41 e m
Mumin
Fast nu skapar väl inte ordet ”mindre” några missförstånd när det handlar om jämförelser av räkneord. Storleken på 10:an borde inte vara det första man tänker på. Värre hade det varit om formuleringen varit ”med mindre 10 anställda” eller ”med 10 mindre anställda”.