I en språkligt illa utformad debattartikel i Svenska dagbladet idag ondgör sig riksdagskandidaten Helen Törnqvist över fackets makt. Artikeln är till innehållet rätt ointressant, då Törnqvist upprepar en mängd myter, halvsanningar och sanningar som utgör standardbudskapet från borgerligt håll. Facket har för mycket makt, facket hindrar tillväxt. Det finns några få punkter där Törnqvist faktiskt har rätt, men det mesta är rätt missvisande.

Det punkt där Törnqvist har mest rätt tycker jag är frågan om sympatistrejker. Rätten att sympatistrejka innebär att en pizzeria i Malmö kan få se sina medarbetare i strejk för att en elektriker i Kiruna inte vill utbetala avtalsenliga löner. Jag personligen tycker att denna rätt är ett uttryck för en ganska förlegad och dessutom rätt obehaglig kollektivism, där alla arbetstagare och alla arbetsgivare anses stå gemensamma i var sitt läger: pizzeriaägaren i Malmö anses kunna påverka elektrikern i Kiruna, och arbetarna i pizzerian anses ha ett gemensamt intresse med arbetarna i ett elektronikföretag. Jag har liten till ingen förståelse för ett sådant synsätt.

Men, märk väl: detta är ett politiskt ställningstagande. Jag tycker att det är djupt orättvist att dra in en pizzeriaägare som ingenting kan göra åt situationen i en konflikt mellan en elektriker och dennas anställda. Men jag tycker det, jag vet inte att det är orättvist. Andra har andra uppfattningar, andra har legitimt andra uppfattningar. Törnqvist bekräftar alltså med sin kritik av sympatistrejksrätten bara det som vi redan visste efter att ha läst ingressen, nämligen att hon är en borgerlig politiker. Eftersom jag till grundinställningen också är borgerlig – liberal – håller jag med henne. Big surprise.

Sedan till halvsanningarna. LAS anses bromsa tillväxten, eftersom grundregeln enligt LAS är sist in-först ut, att alltså den som sist anställdes först måste gå. Skulle den regeln vara helt oantastlig, skulle det förstås vara ett stort hinder för vilken företagare som helst, men faktum är att regeln är dispositiv. Att den är dispositiv betyder att parterna kan avtala bort den. Med ”parterna” menas här parterna till kollektivavtalet, och det innebär alltså att facket och arbetsgivaren har rätt att komma överens om en annan turordningsregel än sist in-först ut. En arbetsgivare som har ett något så när bra samarbetsförhållande med de fackliga företrädarna och som dessutom har goda argument för eller emot vissa arbetstagare på sin sida, kan normalt få facket med på sin linje. Til syvende og sidst är nämligen facket inte heller intresserat att för en maktpolitisk poängs skull förstöra ett företag och arbetstillfällen. (Undantag finns här, men de är oftast motiverade av allmänpolitiska överväganden och således få till antalet.)

Det som kan uppröra här är att det inte är arbetsgivaren själv som får driva sitt företag. Jag själv anser att det är mer än lite upprörande att det är arbetsgivaren som riskerar sin ekonomiska framtid genom att riskera gå i personlig konkurs – åtminstone i småföretag som inte har råd att omvandla sig själva till aktiebolag – och att fackliga företrädare som knappast riskerar ens arbetslöshet skall få ha ett avgörande ord med i laget om hur denna risk skall hanteras. Enligt min mening borde det sista ordet vara arbetsgivarens, men – återigen – detta är en politisk åsikt, ingen vetenskaplig insikt. Faktum är att en majoritet av svenska arbetsgivare – och i synnerhet storföretag – inte upplever LAS som något större problem. Denna majoritet är förvisso liten (60 procent, vill jag minnas), men det är fortfarande en majoritet. Törnqvist slår ett slag för arbetsgivarna som dessa inte bett henne slå.

Slutligen felaktigheten. Det upprepas från alla politiska håll att det är entreprenörerna som skapar jobb och Sveriges framtid. Trots upprepningarna blir det inte sant, i vart fall inte så generellt. Det är bara få entreprenörer som skapar jobb och livskraftiga företag.

De flesta entreprenörer skapar nämligen enmansföretag. Det tar tid till dess ett företag pålitligt genererar tillräckligt mycket pengar för att kunna försörja anställda. De flesta nystartade företag kan knappt ens föda sina ägare, än mindre någon anställd. De flesta nystartade företag går dessutom i konkurs inom ganska kort tid, och förstör i konkursen större värden än de någonsin skapat. De flesta entreprenörers samhällsinsats är alltså negativ: entreprenörer förstör större summor än de skapar.

Den typ av företag som normalt skapas är inte heller precis företag i framtidsbranschen. De flesta entreprenörer skapar föga upphetsande företag som bygg- eller andra hantverksfirmor, städföretag eller restauranger. Det är inte sådana företag som kommer att garantera Sveriges framtid som industri- och kunskapsnation. Det som behövs för denna överlevnad är företag inom högteknologi. Dessa företag utgör en försvinnande minoritet bland de nystartade företagen, men om vi någonsin skall uppleva en svensk Google eller något liknande företag, måste satsningarna ske inom högteknologibranscherna, inte generellt för alla företag genom att försvaga LAS. Med tanke på den relativt höga personalomsättning som många högteknologiföretag drabbas av, är frågan om LAS verkligen är ett problem för dessa. Kanske borde i så fall LAS till och med omvändas, så att arbetstagare inte får byta jobb hur som helst. Jag tror inte att Törnqvist verkligen vill gå så långt.

Om Törnqvist alltså vill stödja det svenska näringslivet i det långa loppet, borde hon förespråka riktade stödinsatser till högteknologiföretag, ett avskaffande av stödsystemen för andra entreprenörer (vilka som sagt samhällsekonomiskt utgör en förlustaffär) och närmare undersökningar av vilket arbetsrättsligt system som högteknologiföretag behöver. Det gör hon inte. Istället gnäller hon allmänt över fackets makt.

Det är lätt att misstänka att i bakgrunden spökar känslan att åtminstone LO nämligen gått utöver det uppdrag som förbundet har – att värna arbetstagarnas rätt på arbetsmarknaden – och blivit inte så mycket mer än en socialdemokratisk kampmaskin som med stora sponsorpengar försöker säkerställa att den svenska socialdemokratin är och förblir Partiet (i singularis och med stort ”p”). Klart att man försöker att underminera en politisk motståndare, och det är i valtider också fullkomligt legitimt.

Men det är mindre legitimt att på vägen sprida myter och halvsanningar om arbetsmarknaden och dess funktionssätt. Politik blir bäst när den baseras på fakta – även när dessa är obekväma – istället för på skrämselpropaganda.

Annonser