Äntligen – efter en tidsutdräkt som ännu tarvar en förklaring har nu åtalet i barnläkarmålet kommit, elva månader efter det att barnläkaren anhölls i sin utevaro. Dagens medicin har stämningsansökan på sin hemsida. Mårten Schultz har redan sagt det som behöver sägas om vissa reaktioner i media (se Dagens Nyheters ganska tveksamma ledarartikel), och i morse i P1 Morgon vidhållit att rättsväsendet bör fortsätta vara den instans som utan tidigare filtrering genom Socialstyrelsen eller annan utreder misstanke om brott.
Jag håller med honom: vi bör lugna oss med att såga åklagaren (vilket inte utesluter att kritiska frågor ställs avseende tidsutdräkten) eller döma läkaren. Vad gäller kravet på att Socialstyrelsen skall bli utredande instans, haltar liknelsen med haverikommissioner och dylikt på andra tekniska områden. Dessa kommissioner utreder inte brott, utan fastställer faktiska, för naturvetenskapen tillgängliga händelseförlopp. Det man möjligen kan fundera på är att obligatoriskt koppla in någon form av sakkunnig kommission för att klarlägga de naturvetenskapliga fakta vid brottsmisstänkta skeenden inom vården (där det dock måste påpekas att Rättsmedicinalverket, RMV, är just en sådan instans), men att låta någon annan än polis och åklagare utreda brott kan knappast komma i fråga. Det skulle vara som att låta jurister bygga domstolsbyggnader: det blir inte bra.
Några ord dock om själva åtalet. På pappret – märk väl, på pappret: inget är säkert innan förhandling har hållits och endast de som varit med under hela förhandlingen kan bedöma vad som där förevarit – ser åtalet faktiskt bra ut. Mycket av den kritik som tidigare framkommit går förbi det åtal som nu tagit formen av stämningsansökan.
Åklagaren har vittnesförhör som täcker förloppet strax före flickans död. Av den publicerade stämningsansökan framgår inte vilka vittnena är, men enligt uppgifter i media utgörs de till största av flickans anhöriga. Det är upp till domstolen att bedöma deras vittnesuppgifter, men det finns åtminstone teoretiskt ingen anledning att låta flickans anhörigas vittnesmål väga lättare än, säg, ett misshandelsoffers eller våldtäktsoffers vittnesmål. Man kan alltså inte på rak arm bortse ifrån dessa vittnesmål.
Därutöver finns också vittnesmål av undersköterskor som skall styrka att något utöver det morfin som flickan fick via kateter injicerades i henne. Dessutom anförs ett gäng experter som skall styrka, dels att flickan dött av tiopental, dels att RMV:s analyser är tillförlitliga. Det senare har för övrigt mig veterligen ifrågasatts: det enda som ifrågasatts är RMV:s slutsatser. Även här finns dock expertvittnesmål som går ut på, dels att användningen av tiopental inte varit medicinskt motiverat, dels att den höga koncentrationen av tiopental kan förklaras med att ”en mycket hög dos av tiopental inficerats nära före döden” och då flickan var i livet.
Här står alltså Ingvar Ericsons utredningar (se här, här och här) som jag publicerat här på bloggen emot andra sakkunnigas bedömning. Vi kan nog lita på att försvaret kommer att anföra bedömningar av den typ som Ingvar gjort, men vad som slutligen väger över i domstolen, är upp till denna att bedöma. Jag avhåller mig från en bedömning.
Det man måste konstatera är att åklagarens talan – förutsatt att den nu håller under närmare granskning vid domstolsförhandlingarna – på pappret täcker alla de frågor som behöver täckas. Åklagaren visar att tiopental injicerats utan att detta varit medicinskt motiverat, antagligen visar han också – det framgår inte av den kopia av stämningsansökan som Dagens medicin publicerar – att det var läkaren som injicerat tiopental, och han visar att detta skett medan flickan varit i livet. Sammanlagt med de tydligen kända biverkningar som tiopental har och det faktum att dessa med stor sannolikhet måste anses vara kända i kompetenta läkarkretsar, leder den oemotsagda stämningsansökan till slutsatsen att den tilltalade i vetskap om att döden skulle påskyndas injicerat en stor dos tiopental i flickan. Detta räcker för uppsåt och fällande dom. Vi får se hur försvaret argumentera och det slutliga ställningstagande huruvida åtalet håller ankommer på domstolen.
Jag vill nämligen som sagt på inget sätt föregripa förhandlingen: mitt syfte här är att äntligen ta av en del av udden i den kritik som nu länge riktats mot åklagaren. Jag är fortfarande frågande till varför det här åtalet dröjt så länge, men det åtal som framgår av den publicerade stämningsansökan ser så tät och gedigen ut som man rimligen kan begära. Det är dags att sluta hacka på åklagaren och vänta till dess vi fått se en förhandling och en domstolsbedömning.
Några ord också om delar av den kritik som framkommit. Jag delar inte Ingvar Ericsons bedömning att åklagaren måste visa hur den samtida koncentrationen av tiopental och morfin uppkommit: det räcker om åklagaren kan visa att läkaren i vetskap om de dödliga effekterna med säkerhet bortom allt rimligt tvivel har injicerat tiopental – alla andra frågor är irrelevanta för åtalet. Jag delar inte det krav att läkaren måste visas ha haft något motiv till sitt handlande: juridiskt räcker det att kunna visa att hon handlat i full vetskap om och med ett accepterande av hennes handlandes följder.
Domstolsförhandlingen blir intressant och domslutet kommer att diskuteras hur det än går. Det skulle också förvåna mig om alla parter nöjde sig med tingsrättens dom: rättsväsendets slutliga ställningstagande får vi veta om först när vi har en lagakraftvunnen dom, antagligen från hovrätten eller Högsta domstolen. Åklagaren tycks ha gjort det jobb man kan kräva (även om det tog en sablans tid), och nu är det upp till domstolarna att ta ställning till åtalet. Instansordningen är just till för att rätta eventuella misstag som kan förekomma.
Hittills vet vi bara en sak: de som myndigt påstått att åklagaren är en klåpare eller värre, har fel. En bedömning av vittnenas tillförlitlighet kan ingen av oss göra som inte hört och sett deras vittnesmål. Det som vi nu kan diskutera är den offentliga stämningsansökans innehåll.
Ingenting annat.
46 kommentarer
Comments feed for this article
februari 2, 2010 den 10:59 f m
profanum_vulgus
Först:
”det räcker om åklagaren kan visa att läkaren i vetskap om de dödliga effekterna med säkerhet bortom allt rimligt tvivel har injicerat tiopental”
-Nejnej, det räcker att läkaren haft misstanke om följden (döden) och varit likgiltig inför detta, likgiltighetsuppsåt. Eftersom det råkar vara en läkare och en patient krävs dock även att injektionen heller inte varit medicinskt motiverad (t.ex. för att dämpa lidande), social adekvans.
Sen:
”Mycket av den kritik som tidigare framkommit går förbi det åtal som nu tagit formen av stämningsansökan.”
– Inte min kritik. Den går ju ut på att gripandet skedde som det skedde för att chocka och chikanera, det är aldrig acceptabelt i en rättsstat. Vidare går den ut på att åklagaren farit med osanning offentligt tidigare under utredningen.
Senare:
”Vad gäller kravet på att Socialstyrelsen skall bli utredande instans…”
– Har jag tidigare påstått att Schultz kritiserar utan att det varit en framstående ståndpunkt. Nu hörde jag på morgonen att det var ganska tunga instanser som föreslagit det. Barockt.
Sist:
”…och endast de som varit med under hela förhandlingen kan bedöma vad som där förevarit”
– Förutsätter att domstolen inte skriver en dom som en dom ska skrivas i en rättsstat. Förvisso nästan alltid sant, men inget som ska godtas.
Men över allt annat:
”En bedömning av vittnenas tillförlitlighet kan ingen av oss göra som inte hört och sett deras vittnesmål. ”
– Nej, men de enda som är sämre skickade att göra det är de som hört och sett deras vittnesmål. Träffsannolikheten minskar nämligen när man ser och hör någon snarare än att läsa vad de har att säga (men bäst träffsannolikhet (i vissa studier så mycket som 52%) får man om man bara ser dem utan att höra dem).
februari 2, 2010 den 11:04 f m
jheidbrink
PV: Där fick du in din käpphäst igen och jag tänker inte försvara mig eller säga emot dig. Jag håller med om att det finns kritik som fortfarande är giltig, och det kan självfallet förekomma att en domstol skriver förbi förhandlingarnas innehåll (kanske i synnerhet i ett så medialt uppmärksammat fall som detta?).
Min centrala poäng är dock naturligtvis en annan: som åtalet ser ut på pappret, är det ett förnuftigt åtal som inte på något sätt är uppseendeväckande. Vad gäller likgiltighetsuppsåtet, var det nog det som jag menade, men mina standardformuleringar avspeglar fortfarande det eventualuppsåt som gällde när jag läste. Den social adekvansen har åklagaren täckt genom ett expertvittnesmål.
februari 2, 2010 den 11:25 f m
profanum_vulgus
jheidbrink:
Nja, det jag saknar i åtalet är ju något som visar att den enda injektion som gjordes ”nära före döden” var den som läkaren ska ha gett samt hur nära döden injektionen som dödade skulle ha gjorts och hur nära döden läkarens påstådda injektion skulle ha gjorts.
Det förefaller vara ett ganska stort hål där så här långt.
februari 2, 2010 den 1:04 e m
JP
”Jag delar inte Ingvar Ericsons bedömning att åklagaren måste visa hur den samtida koncentrationen av tiopental och morfin uppkommit: det räcker om åklagaren kan visa att läkaren i vetskap om de dödliga effekterna med säkerhet bortom allt rimligt tvivel har injicerat tiopental”
Här undrar jag om du inte indirekt stöder Ericsons uppfattning. Ingvar har ju i princip sagt att det inte går att ge en så stor dos som analysen tyder på. Om försvaret kan visa på att det inte är rimligt med så stora halter tiopental och morfin som analysen visat på måste ju åklagaren bevisa att det trots allt är möjligt.
Ett liknande scenario. Åklagaren påstår att A har för burit iväg med ett antal paket. Försvaret kontrar med att det inte är möjligt för A att för hand bära 500 kg varor de 2 km som krävs under de 5 minuter som stölden som mest kan ha tagit. Då återstår för åklagaren att visa att det visst är möjligt.
”…i vetskap om de dödliga effekterna…” tycker jag man kan bortse ifrån i den här diskussionen. Den läkare det är fråga om kan inte ha varit så okunnig att hon inte vetat om effekterna. Om läkaren har injicerat medlet är det inga smådoser hon av misstag gett.
februari 2, 2010 den 1:20 e m
profanum_vulgus
JP:
I ditt liknande scenario:
Eller så struntar åklagaren i att bemöta det och hoppas att rätten inte hängde med i resonemanget.
Vad gäller dosen:
Hur är det med den där dosen (i korthet). Åklagaren har ju utelämnat mängderna i stämningsansökan. Det som påstods initialt var ju 1000 gånger mer än normalt, och det innebar ju läkemedel för flera hundra tusen och oavsett vilket ämne det hade varit (om så blod) så hade ju flickan dött av en sådan dos, det hade dessutom krävt en ganska uppseendeväckande spruta. Men Eriksson har som jag förstår det räknat på analysresultaten, vad skulle dosen vara då?
Vad var dosen av morfin?
Sedan är det ju klart att om någon annan (eller någon som inte kan bevisas vara läkaren) injicerat det ena ämnet och läkaren det andra och båda doserna är dödliga. Då har vi ett mycket roligare rättsfall framför oss.
februari 2, 2010 den 2:12 e m
JP
PV: Jo, det är ju sant. Åklagaren kan ju låtsas som det snöar. Men om rätten då hänger med i resonemanget så är ju målet kört.
Jag förstår inte riktigt vad du menar i ditt resonemang om tiopental. Det fanns tiomental förberett (utspätt till användbar koncentration) på rummet. Ingvar Ericsons genomgång visade (tar ur minnet, har inte dokumentet framför mig) bla att det skulle ta tid (minst en minut) att ge flickan det tiopental som fanns i sprutor och flickan skulle dö under tiden medlet injicerades då halten i blodet skulle hinna bli dödlig innan allt hade hunnit sprutas in. Det är bla därför Ingvar menar att åklagaren måste visa hur det gått till. Det finns fler orsaker till Ericsons tvivel.
När det gäller morfin visade Ingvars genomgång att halten i urinen mycket väl kunde motsvara den mängd som flickan fick via morfinpumpen. Dock så skulle inte den mängd som flickan fått totalt under den här sista tiden räcka till för att förklara nivåerna i analysresultatet. Det krävs alltså att ytterligare morfin, förutom det som kom via pumpen, injicerades i flickan kort före döden.
februari 2, 2010 den 2:21 e m
profanum_vulgus
JP:
Jag vill inte komma in på Khartagos förstörelse så jag hoppar den första delen.
Men hur stor skulle dosen vara? Det där 1000 gånger-uttalandet är ju riktigt larvigt. Men är det det man kör på nu med?
Så halten morfin i urinen stämmer med dosen medan halten i blodet är mycket högre?
februari 2, 2010 den 3:09 e m
JP
Från det rättskemiska utlåtandet
”Vid rättskemisk undersökning har påvisats dels tiopental (narkosmedel) i en koncentration av 2 000 mikrogram per gram lårblod, dels tiopental i en koncentration av 3 mikrogram per ml urin. Den sålunda påvisade koncentrationen av tiopental i lårblodet är kraftigt förhöjt och representerar en nivå omkring 1 000 gånger mer än vad man ser vid ordinär användning av preparatet och ligger långt över de nivåer som kan kan se vid dödliga förgiftningar med preparatet”.
Detta uttalande (bortsett från de faktiska mätvärdena) har kritisertas. Bla kan man i en av Ingvars genomgångar läsa
”Constantino et al [53] refererar till en undersökning av Brodie [70] där man funnit att den högsta koncentration som uppmätts vid normal användning av thiopental för anestesi uppgick till mellan 30 och 50 mikrogram/ml. Docent Nilsson anger i sitt yttrande att lägsta sömngivande koncentration ligger på 15 – 20 mikrogram/ml och att koncentrationer på upp till 140 mikrogram/ml kan komma till användning vid behandling av terapiresistenta kramper för att minska hjärnskador till följd av syrebrist.”
Bara utifrån de raderna kan man alltså med klarhet säga att det där med 1000 ggr inte har stöd i verkligheten.
Sen går det inte att förneka att de uppmätta värdena är extrema. Å andra sidan är det ingen som förnekar detta. Det som man frågar sig är varför man har fått dessa värden.
När det gäller morfinet så skriver Ingvar Ericson i den senaste rapporten
”För att uppnå den halten i flickans hela blodsystem skulle man behövt tillföra 1 425 μgram morfin d.v.s. nästan fyra gånger så mycket som hon fått via infusionen. Då har ingen hänsyn tagits till vare sig nedbrytning eller utsöndring vilket gör värdet mycket konservativt i beaktande av morfins relativt korta halveringstid och metabolism.”
och lite senare
”Den uppmätta halten i urinprovet svarar alltså snarast mot vad som tillfördes via infusionen. Den kan däremot inte motsvara 1 425 μgram, eller ännu mer, tillfört medan flickan fortfarande levde och hade en fungerande cirkulation och lever- och njurfunktion.
Om en koncentration på 5 700 nanogram/gram blod ska kunna påvisas post-mortalt måste morfin, med hänsyn till halten i urinen, ha tillförts mycket kort innan flickan avled.”
februari 2, 2010 den 3:50 e m
profanum_vulgus
JP:
Tackar.
En annan fråga:
Nånstans kring 10 vittnen kallas för att bevisa att läkaren gett en injektion strax innan flickan dog. Enligt citat i media från polisförhör med läkaren ska hon ha sagt:
”Han tjatade flera gånger ge henne någonting, ge henne någonting – då gav jag henne en koksalt som gick i dropp, koksalt gav jag henne, i en plastslang in i blodkärlen där och faktiskt, han sa vid flera tillfällen ge henne mera, ge henne mera”
(Han = flickans far)
Verkar underligt att kalla en massa vittnen för att bevisa något som erkänns.
februari 2, 2010 den 8:27 e m
Goodwin Strawman
”med säkerhet bortom allt rimligt tvivel”
Det låter nästan som en tautologi. För övrigt har jag inget minne av att beviskravet har uttryckts med hjälp av ”med säkerhet”, åtminstone inte av HD.
p-v, du har riktigt bra synpunkter!
februari 3, 2010 den 8:19 f m
jheidbrink
Goodwin: Det är förstås en tautologi, föranledd med stor sannolikhet av något barn som störde koncentrationen vid mitt föräldralediga skrivbord.
februari 3, 2010 den 7:49 f m
Jens S
Jakob, du skriver: ”Här står alltså Ingvar Ericsons utredningar (se här, här och här) som jag publicerat här på bloggen emot andra sakkunnigas bedömning.” Är det inte lite vilseledande? IE är väl ingen sakkunnig på området, varken inom medicinen eller juridiken. Det finns väl dessutom rätt uppenbara brister i hans lekmannautredning. Den viktigaste är väl att han tar för givet att läkaren har spätt Tiopentalet till ”normal” styrka. Det finns (i vart fall såvitt jag känner till) inget förutom läkarens egna uppgifter som säger att så har skett. Om läkaren i stället har spätt till en mindre dos men med kanske dubbla eller fyrdubbla styrkan (vilket kanske inte är helt osannolikt med hänsyn till syftet) så skulle injektionstiden på motsvarande sätt reduceras och IE:s teorier får sig en rejäl törn.
februari 3, 2010 den 8:37 f m
JP
Om jag minns rätt var det inte läkaren som beredde sprutorna med tiopental utan en sjuksköterska.
februari 3, 2010 den 8:18 f m
jheidbrink
Jens: Ingvar är civilingenjör i kemi, vilket innebär att han har långt mera förståelse för de tekniska och naturvetenskapliga frågorna än i vart fall jag har. Det innebär också att jag anser hans frågor till RMV vara relevanta, och jag vet ännu inte hur RMV och dess experter skulle svara på dessa frågor. Ingvar har lyckats så tvivel i mig avseende hållbarheten i RMV:s slutsatser, vilket i sig leder till att rimliga tvivel finns. Dessa måste undanröjas innan det kan bli fråga om fällande dom – alldeles oavsett huruvida detta rör en lekmannautredning eller ej.
februari 3, 2010 den 8:45 f m
JP
När det gäller RMVs resultat ska man komma ihåg att det kan ha uppstått fel på flera ställen, tex
* Analysen på RMV felaktig (tror det är låg sannolikhet)
* Under tiden mellan provtagning och analys har provet förändrats (kan för lite om kemin, men tror det är låg sannolikhet)
* Provet är vid/efter provtagning förorenat och/eller förväxlat med annat (tror det är låg sannolikhet)
* Den kemiska sammansättningen i blodet har förändrats efter flickans död fram tills obduktion (relativt hög risk)
Ingvar Ericsons genomgång har visat att det analysresultat som RMV måste ifrågasättas. Sen är frågan var felet/”problemen” uppstått. Att RMV har tait sig vatten över huvudet i sitt utlåtande (tex ”…1000 ggr högre än…”) känns vid det här laget ganska självklart.
februari 3, 2010 den 9:11 f m
profanum_vulgus
jens:
För att komma upp i 1000 gånger normal dos så spelar det ganska liten roll om man så har blandat till fyrdubbel styrka. Det är alltså fråga om en pulver som löses i vatten, så man kan ju inte bland till hur starkt som helst eftersom gröt inte går att injicera.
Det där med 1000 gånger låter ju helt absurt. Varför skulle läkaren överdosera så kraftigt? Var fick hon tag i läkemedel för flera hundratusen utan att det saknas på sjukhuset? Hur fick det plats i barnet?
februari 3, 2010 den 11:30 f m
Jens S
JH: Jag håller med om att IE:s ambitiösa arbete är mycket intressant och värt allt beröm. Samtidigt måste man vara försiktig med att jämställa hans slutsatser med de professorer som anlitas som vetenskapliga råd av SoS.
JP: Det framgår av bl.a. Krister Nilssons yttrande till SoS att läkaren uppger att hon själv beredde två sprutor a 10 ml med en koncentration tiopental om 25 mg/ml. Att det skulle röra sig om en 1000 gånger för hög dos som RMV påstod är väl de flesta ense om är fel. Den siffra som nämns senare är att det var en 20-60 gånger högre koncentrationen vad som skulle skapa djup koma (Krister Nilsson sid 14)
PV: Krister Nilsson konstaterar i sitt utlåtande på sid 13 att det skulle ha beretts 20 ml med koncentrationen 25 mg/ml men att det skulle krävas minst den dubbla mängden tiopental för att kunna uppnå uppmätt koncentration i blodet. Det rör sig alltså inte om några enorma mängder, utan ”enbart” dubbelt så mkt som läkaren själv berättat om. Om man dessutom till en döende prematur inte späder beredningen lika kraftigt som när man ska inducera narkos så är det ju inga problem att få tillräcklig stor mängd i två 10 ml sprutor, som vardera inte ens skulle ta en halv minut att injicera via en venflo i armen. Enligt FASS är det inga problem att blanda lösningen i 10 ml vätska i stället för 20 ml och på så sätt få en 5 % koncentration i stället för 2,5%.
februari 3, 2010 den 11:59 f m
JP
Jens: Ja, man ska vara försiktig med att lita på folk bara för att de har fina titlar. Det gäller även om de kallar sig professorer. 😉 Det viktiga är ju i grunden två saker, vilka förutsättningar har de för sina ställningstaganden samt vad har de för vetenskapligt stöd för sina slutsatser (referenser i vetenskaplig litteratur). IE har väldigt många referenser i sina redovisningar, det är alltså inte grundat i hans eget tyckande. Sen kan det ju visa sig att de som är anlitade via SoS har andra referenser som grund för sina ställningstaganden, vi lär ju i så fall få höra om dem framöver.
Du har sant att det står i KN:s yttrande att läkaren gjorde spädningen. Vet inte varifrån jag fått uppgiften att en sjuksköterska gjort det, kanske blandade ihop med NaCl tidigare i behandlingen av flickan.
När det gäller mängden tiopental så är det en flaska som skulle ha blivit spädd. Varför i hela friden skulle någon blanda mer än en flaska? Jag misstänker de har journal över de flaskor som hämtas ut från förrådet så det borde gå att kolla. Om någon medvetet plockat ut 2 flaskor så är det enbart för att ge en extrem överdos. Varför skulle någon göra det? Det är inte bara brottsligt, det är ju extremt klantigt. Vilken insatt person som helst förstår att om man vill (oavsett orsak) döda barnet, behöver man inte så stor mängd. Det skulle bara vara övertydligt vad man gjorde om det upptäcktes.
februari 3, 2010 den 12:20 e m
Jens S
JP: Jag tror ju inte att av SoS anlitade professorer slarvar sig igenom det här caset. Det är väl det mest uppmärksammade sen Flink för 15 år sen. De gör ju fullständigt bort sig i läkarkåren om de inte har läst på ordentligt.
Jag ifrågasätter inte IE:s referenser och gedigna research. Det jag vill framhålla att det med rätt små avvikelser från hans utgångspunkter plötsligt inte alls är så omöjligt att provsvaren skulle vara korrekta.
Och även om mätvärdena skulle vara missvisande i större utsträckning än rättsliga råden håller för sannolikt… Säg att läkaren bara administrerat den dos hon förberett. Tänker jag fel om det baserat på KN:s slutsatser skulle innebära en 10-30 gånger högre dos än vad som skulle skapa djup koma? Tror inte det. Även då pratar vi ju om en massiv, dödande överdos.
Som PV uppgav är tiopentalet ett pulver som späds med vätska. I KN:s pm på sid 9 hänvisas i denna fråga inte till några förrådsjournaler eller dyl. utan bara till läkarens uppgifter i en skriftlig redogörelse och utredande samtal. Och frågan varför? Tja, varför vidgår hon att hon beredde så mycket som hon gjorde. Det är ju också en överdos. Tror aldrig vi får veta svaret.
februari 3, 2010 den 12:46 e m
profanum_vulgus
Jens S:
Minsta förpackningen är ju 500mg, som spädes med 20 ml vatten för att få svagaste dosen (2,5%). Man får inte börja väga pulvret och spara, utan man blandar hela flaskan (med pulver) och doserar sedan volymen.
februari 3, 2010 den 1:02 e m
Jens S
PV: Ja, det är ju en poäng, men svagaste dosen är det inte. Kan vara relevant om man diskuterar varför…
Den dos läkaren vidgår att hon förberedde var 500 mg tiopental utblandat i 20 ml natriumklorid, vilket ger en koncentration av 25 mg/ml.
Det av IE refererade fallet (i pm 2009-12-11 s. 9) med en pojke som i Lund fick tiopental 30 mg/kg kroppsvikt i stället för 3 mg/kg kroppsvikt rörde sig om en nyfödd prematur född i v 33. Vikten på pojken uppskattar jag till max 2-2,5 kg. Överdoseringen skulle då (enligt min uträkning) ha varit en dos om 60-80 mg tiopental i stället för avsedda 6-8 mg. Pojken var medvetslös i 24 timmar på en dos som var 6-10 gånger lägre än vad ”vår” läkare vidgår att hon blandade till (250 mg tiopental i varje spruta).
PV, intressant är också att pojken i Lund egentligen skulle haft en lösning tiopental spädd till 2,5 mg/ml i stället för standardspädningen 25 mg/ml. Om ”vår läkare” hade varit angelägen om att kunna dosera tiopentalet på ett hanterbart sätt kunde man överväga att späda det mer.
Vill dock framhålla att Krister Nilsson ansåg läkarens åtgärder vara ”en rimlig förberedelse” (och vem är jag att ifrågasätta det…). Men oavsett det det är mycket mer tiopental än vad som behövs, i en svåradministrerbar koncentration. Dessutom drar hon upp inte en utan två sprutor med detta innehåll. Hon kunde behållt hälften i flaskan, eftersom det aldrig hade behövt användas. Det kan vara ett uttryck för att inte vara särskilt noga med koncentrationer och doseringar eftersom barnet ändå skulle dö, men då kan hon väl säga det…
februari 3, 2010 den 1:53 e m
profanum_vulgus
Jens S:
Svagaste och minsta blandningen då.
Pojkens dos ska väl ha varit mindre än 1/100 del av flickans dos enligt åklagaren. Flickan skulle ju fått 1000 gånger normal dos och pojken fick bara 10 gånger normal dos.
Problemet med ”mer hanterbar” spädning är väl volymen på flickans blod. Säg att hon hade normala 80ml blod per kg kroppsvikt och vägde 850g, då hade hon 68ml blod allt som allt. Till detta lilla blodomlopp kom sedan morfinet och fyllde ut.
Att spruta in 1000 gånger 2,5 mg tiopental plus 1000 ml vatten i det blodomloppet förefaller jäkligt uppseendeväckande.
februari 3, 2010 den 2:20 e m
JP
Flickan vägde 850 g vid födseln, 3,5 kg vid bortgången.
februari 3, 2010 den 2:34 e m
JP
Ytterligare en sak… ”1000 ml vatten” det är en liter. 1 liter vatten är mycket i vilket blodomlopp som helst om man ska få det intryckt med spruta 🙂
februari 3, 2010 den 2:25 e m
JP
Jens S:
Som du själv framhåller är förberedelsen med tiopental ansedd som ”en rimlig förberedelse”. Man får utgå från att det för personalen inte anses som någon svårighet att arbeta med dessa koncentrationer, för då hade man ju antingen reagerat på det opraktiska eller helt enkelt valt en annan koncentration. Valet använda två sprutor, vad är problemet? Om de är vana att göra på ett sätt och storleken på spruta är vanlig och praktisk, varför inte använda den? Att låta hälften vara kvar på flaska, är det rutin? Finns det någon anledning till varför man skulle göra det i det här fallet?
Jag får en känsla av att du försöker leta orsaker till varför man borde misstänka läkaren.
februari 3, 2010 den 2:34 e m
profanum_vulgus
Rättelse:
280 ml blod
10 500 mg tiopental plus 4,2 liter vatten.
februari 3, 2010 den 4:45 e m
Ung Åklagare
Ingvar Eriksson, JP, Jens S och särskilt Profanum Vulgus (som alltid är så påläst) borde kanske läsa
vetenskapliga rådet Krister Nilssons utlåtande
Klicka för att komma åt utlatande1.PDF
vetenskapliga rådet Rune Dahlqvists utlåtande
Klicka för att komma åt utlatande2.PDF
samt möjligen vetenskapliga rådet Lena Hellström-Westas utlåtande
Klicka för att komma åt utlatande3.PDF
Samtliga har funnits offentligt tillgängliga sedan oktober 2009. Då kan vi kanske få slut på spekulationerna från diverse hobbykemister m.m. om doser, huruvida medlet tillförts efter döden osv.
Läs och lär
februari 3, 2010 den 9:02 e m
Johan
Om unga åklagaren själv såg till att läsa Ingvar Ericsons genomgångar så skulle han se att IE inte är någon ”hobbykemist”. Snacka om förolämpning!
Jag har läst alla IE:s genomgångar, hur han sökt stöd för sina slutsatser i litteraturen och argumenterar för sina slutsatser. Det finns faktiskt få punkter där han avviker från det som framgår i SoS utlåtanden.
och ja… jag har läst dem. För länge sedan.
februari 3, 2010 den 6:23 e m
Jens S
JP och PV: Men, ni räknar ju som jurister… Utlåtandena från SoS vetenskapliga råd har ju, som beskrivits ovan, gjort att man kan konstatera att RMV:s tidiga uppgifter om en tusenfaldigt för hög dos är felaktiga och överspelade. Mätvärdet visar en dos som är 20-60 gånger för hög.
Det innebär självfallet att det inte har tryckts in litervis med vatten i flickan. Man måste hålla i sär mg och ml. Som tidigare sagts har Krister Nilsson i sitt utlåtande på sid 13 konstaterat att läkaren sagt sig ha berett 20 ml med koncentrationen 25 mg/ml men att det skulle krävas minst den dubbla mängden tiopental för att kunna uppnå uppmätt koncentration i blodet.
Den dubbla mängden handlar alltså om 40 ml. Inte 4 liter! Det är dessutom utan problem möjligt att ha denna dubbla mängd tiopental i enbart 20 ml vätska.
Och JP, ja jag inser att jag snärjt in mig i argument för att fälla läkaren och vet inte hur jag ska ta mig ur…
februari 3, 2010 den 8:58 e m
Johan
Jag vet att PV:s beräkningar här när det kommer till volymer inte stämmer, tycker mest de är lite … ‘charmiga’ 🙂
februari 3, 2010 den 10:36 e m
profanum_vulgus
Jaha hjälp mig då:
Vi har
3mg per kg kroppsvikt.
3,5 kg kroppsvikt
= 10,5 mg
Gånger 1000
= 10 500 mg
Sedan har vi
250 mg = 10ml vatten
250/10,5=23,8 (faktor)
10/23,8=0,42 (ml)
gånger 1000
=420 ml
Ja var det den nollan fel som gjorde det fullt möjligt (charmigt)?
En halvlitersdos till ett blodomlopp på 280ml??
Administrerades säkerligen med lavemangspruta utan att någon protesterade.
februari 3, 2010 den 10:43 e m
Johan
Jag förstår inte vad du vill med det där ”gånger 1000” hela tiden. Värdena blir så konstiga och absurda med en gång.
februari 3, 2010 den 10:45 e m
profanum_vulgus
Ja wafan kissa inte på dig nu.
Läste du inte vad det handlade om innan du kom med din kommentar?
februari 4, 2010 den 9:03 f m
profanum_vulgus
Jag kanske ska förtydliga så att inte fler … charmiga människor hoppar in och bryter sig som klena dampungar på krogen.
Vad jag har räknat på är alltså påståendet om att dosen var 1000 gånger högre än normaldosen, det som påstods initialt av åklagaren och som många reagerade på då. Enligt en kommentar här så var den uppgiften från RMV.
Ett hett tips för att inte framstå som en komplett … charmig människa är att ta reda på vad saken handlar om INNAN man skriver sitt inlägg.
februari 3, 2010 den 8:21 e m
profanum_vulgus
Jens S:
Då är det väl RMV som räknar som jurister.
februari 6, 2010 den 9:56 f m
Goodwin Strawman
Jakob, hur kommer det sig att så många jurister konskevent bortser från den vittnespsykologiska forskningen i samma andetag som de t.ex. skriver något i stil med: ”En bedömning av vittnenas tillförlitlighet kan ingen av oss göra som inte hört och sett deras vittnesmål.”?
Den vittnespsykologiska forskningen visar ju att professionellas bedömning av vittnens trovärdighet och deras utsagors tillförlitlighet är rena rama gissningsleken, det är fråga om en 50/50 situation när de ger tummen upp eller ned för vittnet.
Sannolikheten blir alltså i princip sak samma som när allmänheten och media spekulerar i skuldfrågan från den juridiska läktaren.
februari 7, 2010 den 10:40 f m
Ingvar Ericson
Kan ni som är jurister vara hyggliga och försöka hjälpa till att reda ut följande:
I det här fallet finns det tre orsaker som skulle kunna förklara flickans död:
1. Hennes sjukdom
2. Dödlig dos thiopental
3. Dödlig dos morfin
Den ansvariga läkaren utfärdade ett ”Dödsorsaksbevis” i vilket dödsorsaken angavs vara:
”Hydrocefalus som var en följd av intraventrikulär, icke traumatisk, hjärnblödning som i sin tur var en följd av höggradig underburenhet”. Rättsläkaren gjorde efter den rättsmedicinska obduktionen ingen annan bedömning.
Sedan kom analysresultaten av blod- och urinproverna från rättskemiska labbet i Linköping. Med det i handen utfärdade rättsläkaren ett nytt ”Dödsorsaksbevis” i vilket dödsorsaken angavs vara: ”Läkemedelsförgiftning med tiopental och morfin”. Rättsläkaren anser sig således inte kunna avgöra om det är thiopental eller morfin som orsakat döden. Under rubriken ”Vid skada/förgiftning, ange orsak och eventuell avsikt” har alternativet ”Oklart om avsikt föreligger” markerats.
Med vilken rätt väcker då åklagaren åtal för dråp där gärningen beskrivs som att: ”[läkaren] har den 20 september 2008 på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna uppsåtligen berövat [flickan], född den 3 juni 2008, livet genom förgiftning. [fiäkaren] har därvid injicerat narkosmedlet tiopental i [flickan]”.
Åklagaren är, så vitt bekant, varken läkare, farmakolog, toxikolog eller forensisk specialist. Med vilken rätt väljer han då ut ett av de två läkemedel som enligt det gällande dödorsaksbeviset orsakat döden?
februari 7, 2010 den 6:43 e m
jheidbrink
Ingvar: Samtalet mellan jurister och naturvetare och annan allmänhet är svår. Det du säger är på inget sätt överraskande.
Vad gäller först åklagarens påstående: åklagaren måste komma med ett precis formulerat påstående som utan omsvep och nyanser säger vad det är som den tilltalade beskylls för. Detta tjänar syftet att ge den tilltalade klara besked om vad det är hon beskylls för. Åklagarens gärningspåstående är sedan det som måste bevisas: finner domstolen något rimligt tvivel, skall domstolen inte döma till ansvar. Åklagaren gör alltså exakt sitt jobb.
Vad gäller en medicinares uppfattning att det är oklart om avsikt föreligger, är detta dels en signal till rättsväsendet att utreda huruvida någon sådan avsikt föreligger – rättsläkaren har helt enkelt inget mandat att avgöra denna fråga slutligt – dels är som sagt i min debattartikel till programmet Debatt ”avsikt” något annat än ”uppsåt”. Uppsåt är det som krävs för ansvar för brott, och uppsåtsbegreppet är mycket bredare än det som man i vanligt tal förstår med ”avsikt”.
Jag uppskattar verkligen dina insatser runt det här ärendet, men din kritik avslöjar inte mycket annat än att det allmänna som sådant och juristkåren i synnerhet har gjort ett förbaskat dåligt jobb med att förklara hur en brottmålsprocess fungerar. Din implicita kritik här ovan går helt enkelt totalt förbi frågans kärna.
februari 7, 2010 den 7:45 e m
Ingvar Ericson
Jakob
För det första så innehöll mitt inlägg ingen kritik utan en fråga.
Vad sedan gäller skillnaden mellan avsikt och uppsåt så förstår jag att rättsläkarens markering ”Oklart om avsikt föreligger” äer en signal till åklagaren att ureda frågan. Inga problem med det!
Vad jag däremot fortfarande inte begriper och som jag inte tycker att det du skriver ger svar på är frågan om betydelsen av rättsläkarens konstaterande av dödsorsaken. Om det nu är åklagarens uppgift att angörs frågan om ”avsikt” och om den eventuellt faktiskt kan anses vara ”uppsåt” så måste det väl ändå vara rättsläkarens sak att avgöra dödsorsaken. DET kan väl inte vara åklagarens sak?
Sedan är det nog som du skriver att ”det allmänna som sådant och juristkåren i synnerhet har gjort ett förbaskat dåligt jobb med att förklara hur en brottmålsprocess fungerar” och det måste ni nog göra något åt om ni inte ska förlora allmänhetens förtroende. Det arbete du lägger ner på din blogg är i det sammanhanget berömvärt men det fordras nog större instatser än så.
februari 7, 2010 den 10:22 e m
jheidbrink
Ingvar: De delar av förundersökningen som jag hittills hunnit skumma (läsa har det inte varit tal om nu i helgen) har inte imponerat på mig. Jag vet inte på vilka grunder åklagaren bestämt sig för att det var tiopentalet som dödade, men jag skulle ge dig rätt i att det självfallet är den farmakologiska expertisen som måste avgöra denna fråga – det kan ingen jurist. Jag såg inte den aspekten av din fråga – det är mycket annat som händer runt omkring en söndagskväll – och svarade därför inte på den.
En sak som börjat oroa mig är att en åklagare inte skall väcka åtal i mål som hon inte är säker på kommer att vinnas. Med andra ord skall åklagaren endast väcka åtal när hon är säker på att hon har rätt gärningsman och dessutom att hon kan leda i bevis bortom allt rimligt tvivel att hon har fått rätt gärningsman. Jag hoppas verkligen att åklagaren gjort detta.
februari 7, 2010 den 11:30 e m
Ingvar Ericson
Jakob!
Tack för att du bekräftade att du inte uppfattat den delen av min fråga.
En intressant iakktagelse som jag gjort i just denna fråga är att i det slutförhör som hölls med läkaren den 15 oktober, och som delvis uratrade just pga frågan om gärningsbeskrivningen, så presenterade förundersökningsledaren följande gärningsbeskrivning:
”[läkaren] du är misstänkt för dråp genom att den 20 september 2008 på Barnintensiven Astrid Lindgrens barnsjukhus, uppsåtligen berövat flickebarnet [flickan] livet genom förgiftning med läkemedlen Tiopental och morfin”.
Varken läkaren eller Hurtig accepterade denna beskrivning utan krävde att man skulle förklara vad det var hon hade gjort – hur det gått till. Efter kontroll med åklagaren vidhöll förundersökningsledaren att det var den här formuleringen som gällde varefter förhöret till stor del urartade.
Uppenbarligen har alltså åklagaren senare modifierat gärningsbeskrivningen och den stämmer alltså nu inte med det utfärdade Dödsorsaksbeviset.
Jag kan inte bedöma betydelsen av detta eller om det är juridiskt OK att göra så. Det är alltså det frågan gäller.
februari 8, 2010 den 7:15 f m
profanum_vulgus
Ingvar och Jakob:
När det gäller uppsåt så är det egentligen ett väldigt enkelt begrepp som de flesta människor känner till, det är bara det att man använder nog i dagligt tal begreppet ”med mening” (eller för direkt uppsåt begreppet ”med flit”). Jag tycker att det underlättar oerhört att förklara uppsåt genom att använda begreppet ”med mening” som ju all människor börjar använda redan på dagis.
Men när dessa begrepp ska definieras eller användas i ett svårbedömt fall så blir det såklart krångligt. Så är det med mängder av begrepp som de flesta kan använda, t.ex. moral, alltid, döden eller varför inte -mycket av något-.
Ung åklagare:
Jag förstod aldrig varför jag borde läsa det där.
februari 8, 2010 den 10:13 f m
Ingvar Ericson
Mårten Schultz: (på bloggen ”Sveriges största juridikblogg” som svar på mitt inlägg): ”Sådana här hypotetiska resonemang analyseras i en spännande avhandling, den perfekta presenten faktiskt. M. Schultz, Kausalitet, Jure 2007. Köp tio på en gång”
Mårten, Ja, det var ju ett bra sätt att komma undan frågan. Tack för upplysningen.
PS. Kanske värt att fundera över vad Jakob skrev i ett inlägg i samma fråga på Juridikbloggen: ”… din kritik avslöjar inte mycket annat än att det allmänna som sådant och juristkåren i synnerhet har gjort ett förbaskat dåligt jobb med att förklara hur en brottmålsprocess fungerar. ” DS
PPS. Jakob sade också i programmet Debatt (11.35) om jurister att:”… vi är intelligenta människor och kan upplysas”. Samma sak gäller även civilingenjörer – faktiskt! DS
Jakob: ”Samtalet mellan jurister och naturvetare och annan allmänhet är svår.”
PPPS . Någon som är förvånad? DS
februari 8, 2010 den 7:13 e m
Ingvar Ericson
OK, det är kanske dags att jag visar mig och hjälper till att reda ut begreppen litet, kemiingenjör som jag är.
Först en kommentar till signaturen ”Ung åklagare”. Du oroar mig! Om åklagaren i det här målet har förstått lika mycket av vad som står de vetenskapliga rådens rapporter och de vetenskapliga undersökningar som jag refererat i mina rapporter förstår jag varför vi nu har ett åtal som ser ut som det gör. Läs om igen och lär – eller börja med att hänga med på fortsättningen här nedan.
Det är som JP påpekat inte mina personliga åsikter som är det väsentliga med mina rapporter utan det är de vetenskapliga undersökningar som jag refererar till. Jag tar gärna kritik om det kan visas att jag missförstått dem, citerat dem fel eller att det skulle visa sig att jag hänvisat till vetenskapliga falsarier. Annars anser jag att de bör respekteras.
Jag vill också, för undvikande av varje form av missförstånd om var jag står, påpeka att jag (ännu) inte har någon uppfattning om huruvida ansvar ska utkrävas av någon för de av RMV påvisade halterna av thiopental och morfin och av vem det i så fall ska ske.
Så över till fakta. Jag vet en hel del mer nu än vad jag visste när jag skrev mina rapporter eftersom jag läst hela den offentliga FUP:en och dessutom har lyckats få fram en del material från bl.a. RMV och SoS.
Först – Ni måste hålla isär på ena sidan ”dos” och på den andra ”halt eller koncentration”. ”Dos” är en mängd och anges i sådana här sammanhang typiskt i milligram eller mikrogram. ”Halt” är ett kortare ord för ”koncentration” och det är ett mått på hur mycket av en viss substans som finns i en viss mängd av ett ennat medium, t.ex. mikrogram thiopental per milliliter vatten. RMV har analyserat ”halten” thiopental och morfin i blod- och urinproverna. Tyvärr går det inte att enkelt räkna baklänges och säga att om halten av ett ämne i ett blodprov är si eller så hög så måste man ha tillfört patienten si eller så mycket (alltså dosen) av ämnet. Varför inte det då, man vet ju hur mycket blod patienten innehåller?
En anledning är att vissa läkemedel flyttar sig i kroppen efter döden. Fenomenet kallas postmortal omfördelning. Det kan också, och det är vanligt för många läkemedel, vara så att halten i det blod som finns i t.ex. hjärtat är mycket högre än halten i det blod som finns i benen. Dessutom bryts läkemedel ner i kroppen och utsöndras via urinen eller avföringen. När det gäller förgiftning som här med thiopental och/eller morfin så är det dessutom så att man, om man ska kunna bevisa att det rör sig om dödlig förgiftning, måste kunna visa att den halt som fanns i det blod som gick till hjärnan motsvarar en dödlig nivå. Och det är oftast inte möjligt att göra det utgående från en halt som man mätt upp i blodet i benen lågt efter att döden inträtt. En framstående rättskemist har karaktäriserat det här med postmortal omfördelning som en ”forensic nightmare”. En annan har t.o.m. kallat försök att postmortem dra slutsatser utifrån vad som gäller farmakologiskt i levande patienter för ”junk science”.
Thiopental är ett,pulver som levereras i små förseglade glasflaskor med 500 mg i varje flaska. Det normala är att man sprutar in 20 ml natriumkloridlösning i flaskan genom gummimembranet och sedan skakar om för att lösa upp pulvret. Resultatet blir en gulaktig lösning som innehåller 25 mg thiopental per milliliter. Man kan naturligtvis sätta till en mindre mängd natriumklorid för att öka koncentrationen men inte hur litet som helst. 10 ml är uppenbarligen OK, men ovanligt, och då blir halten istället 50 mg/ml. Men, samtidigt ökar viskositeten, dvs lösningen blir mer trögflytande och därmed svårare att injicera speciellt om man använder en mycket fin nål vilket man måste göra på små barn. En annan omständighet som talar mot att man skulle göra så är att den här lösningen är starkt alkalisk. Skulle man missa och råka injicera bara en liten mängd av den här lösningen i muskulatur eller starx under huden skulle det direkt leda till allvarliga skador (nekros = vävnadsdöd) och dessutom vara synnerligen smärtsamt. Detta har bl.a. rättsläkaren förklarat för polisens utredare när de träffades i februari förra året. Anestsiologer som jag talat med säger att det skulle aldrig komma på fråga att injicera en så stark thiopentallösning i ett litet barn.
RMV har påvisat en halt på 2000 mikrogram thiopental per ml blod. Det docent Nilsson gjort är att han har sagt så här: Låt oss bortse från det där med postmortal omfördelning och likaså det faktum att thiopental som alla läkemedel bryts ner i kroppen innan de utsöndras via urinen eller avföringen och låt oss se hur mycket thiopental vi då måste injicera (alltså dosen) för att nå upptill den uppmätta halten i hela blodsystemet. Det är alltså ett fullständigt orimligt resonemang fysiologiskt sett men fördelen med det är att det garanterat ger ett alldeles för lågt (dvs konservativt) värde. Flickan har haft en total blodvolym på cirka 250 ml. 2000 mikrogra/ml * 250 = 500 000 mikrogram vilket är det samma som 500 mg eller detsamma som den mängd pulver som finns i en thiopental-flaska. Med normal halt 25 mg/ml motsvarar det 20 ml. Det är alltså MINST den mängden som flickan skulle ha fått i sig kort innan hon dog. Docent Nilsson har därutöver menat att det vore rimligare att anta att så mycket som den dubbla dosen skulle behövts för att åstadkomma den uppmätta koncentrationen om man tar hänsyn till postmortal omfördelning och nedbrytning.
Det finns ingen uppgift i något av vittnesförhören som ens antyder att någon sett läkaren, eller någon annan, injicera vare sig en eller två sprutor med en ljusgul vätska.
Det har cirkulerat uppgifter att läkaren berett en flaska thiopental och dragit upp det i två 10 ml sprutor. Av förhören verkar det som om den uppgiften inte är helt riktig. Vad som framkommit nu är att hon dragit upp en 10 ml-spruta thiopental och att hon därutöver haft en spruta med morfin och en med ett kramplösande medel som heter Stesolid i beredskap. Allt detta är enligt docent Nilsson normala och ansvarsfulla förberedelser inför den uppgift som förestod henne. Att hon själv berett thiopentallösningen är ovanligt. Läkare brukar inte blanda mediciner det gör sjuksköterskor (men inte undersköterskor), men inget märkligt om man betänker att hon den här kvällen, pga personalbrist, bara hade hjälp av en undersköterska. Ingen sjuksköterska
När det så gäller morfin har jag gjort samma typ av räkning som den docent Nilsson gjort för thiopental. Det visar sig då att för att nå upptill den uppmätta halten i blodet skulle man behövt tillföra MINST 1425 mikrogram morfin. Den infusion som flickan fått kontinuerligt under 5 timmar motsvarar sammanlagt 370 mikrogram. Alltså saknas MINS 1055 mikrogram. Frågan är var det kommit ifrån och när.
Så slutligen för att reda ut det här med mina kvalifikationer. Jag är civilingenjör med specialinriktning på kemiteknik, dvs tillverkning av kemikalier i industriell skala. I den rollen har jag jobbat nästan 15 år med processtekniska utredningar inom ett tiotal olika avancerade tillverkningsprocesser och varit projektansvarig för uppförandet av ett par mindre och en mycket stor petrokemisk anläggning. Sedan har jag jobbat 4 år med försäljning och licensiering world-wide av NitroNobels teknologi och nyckelfärdiga anläggningar för tillverkning av civila sprängämnen och tändmedel. Efter det har jag i snart 20 år kört, och kört fortfarande, tillsammans med min fru eget företag i databranchen .Här ansvarar jag för teknisk support på ett 10-tal tekniskt mycket avancerade programvaror varav en råkar vara det program som merparten av världens forskare inom medicin och kemi använder för bl.a. informationssökning. Så, jag är väl förtrogen både med hur och var man söker kunskap i den medicinska och forensiska facklitteraturen.
Farmakologi är kemi i människokroppen. Likaväl som jag kunnat sätta mig in i och arbeta med tekniska utredningen inom 10-talet olika tillverkningsprocesser likaväl anser jag mig kapabel att läsa och tillägna mig vad som skrivs i medicinsk, farmakologisk och forensisk facklitteratur. Och, begriper jag inte vad jag läser vet jag var jag ska fråga. Men som sagt det väsentliga med mina rapporter är inte mina personliga uppfattningar utan det är de vetenskapliga undersökningar som jag refererar till.
februari 8, 2010 den 9:09 e m
Ingvar Ericson
Jo, en sak till som ni diskuterat men inte fått riktigt kläm på. Det här med 1000 gånger.
Det rättsläkaren ursprungligen skrev var följande: ”…den sålunda påvisade koncentrationen (alltså halten – min kommentar) av tiopental i lårblodet är kraftigt förhöjt och representerar en nivå omkring 1000 gånger mer än vad man ser vid ordinär användning av preparatet och ligger långt över de nivåer som man kan se vid dödliga förgiftningar med preparatet”. Siffran 1000 är både rätt och fel, jag ska återkomma till den.
Den 3 mars skriver Aftonbladet ”Halten av narkosmedlet tiopental i [flickans] blod var 1000 gånger högre än vid normal användning”. Så långt rätt återgivet alltså. I samma artikel har någon expert från RMV uttalat sig och sagt att: ”Det går inte att utifrån en koncentration i blodet räkna tillbaka till en given dos, det vill säga att göra någon bedömning av mängd och styrka på tillförd tiopentallösning” vilket nog är ett korrekt uttalande och korrekt återgivet. Men, nu har man introducerat begreppet ”dos” och det är sedan det går snett. ”Dos” och ”halt” blandas samman i media, på bloggar osv.
Jag skrev att rättsläkarens uttalande om 1000 gånger var både rätt och fel. Om man mäter halten thiopental i blodet på -levande- barn som fått thiopental för att inleda en narkos ett par timmar eller mer efter injektionen så kan man nog finna en halt på 2 mikrogram/ml, eller mindre. Så i det fallet stämmer faktorn 1000. Men -jämförelsen- är fel. I det här fallet handlar det ju om ett litet barn som ska ha avlidit kort efter injektionen av en jättestor mängd thiopental där man 24 dagar efter att hon dött konstaterar en halt på 2000 mikrogram/gram. Det gör skillnad! Så, glöm det där med 1000 gånger, det är en ”anka”.
februari 9, 2010 den 6:57 e m
Goodwin Strawman
Tack för förklaringarna Ingvar!