Äntligen – efter en tidsutdräkt som ännu tarvar en förklaring har nu åtalet i barnläkarmålet kommit, elva månader efter det att barnläkaren anhölls i sin utevaro. Dagens medicin har stämningsansökan på sin hemsida. Mårten Schultz har redan sagt det som behöver sägas om vissa reaktioner i media (se Dagens Nyheters ganska tveksamma ledarartikel), och i morse i P1 Morgon vidhållit att rättsväsendet bör fortsätta vara den instans som utan tidigare filtrering genom Socialstyrelsen eller annan utreder misstanke om brott.

Jag håller med honom: vi bör lugna oss med att såga åklagaren (vilket inte utesluter att kritiska frågor ställs avseende tidsutdräkten) eller döma läkaren. Vad gäller kravet på att Socialstyrelsen skall bli utredande instans, haltar liknelsen med haverikommissioner och dylikt på andra tekniska områden. Dessa kommissioner utreder inte brott, utan fastställer faktiska, för naturvetenskapen tillgängliga händelseförlopp. Det man möjligen kan fundera på är att obligatoriskt koppla in någon form av sakkunnig kommission för att klarlägga de naturvetenskapliga fakta vid brottsmisstänkta skeenden inom vården (där det dock måste påpekas att Rättsmedicinalverket, RMV, är just en sådan instans), men att låta någon annan än polis och åklagare utreda brott kan knappast komma i fråga. Det skulle vara som att låta jurister bygga domstolsbyggnader: det blir inte bra.

Några ord dock om själva åtalet. På pappret – märk väl, på pappret: inget är säkert innan förhandling har hållits och endast de som varit med under hela förhandlingen kan bedöma vad som där förevarit – ser åtalet faktiskt bra ut. Mycket av den kritik som tidigare framkommit går förbi det åtal som nu tagit formen av stämningsansökan.

Åklagaren har vittnesförhör som täcker förloppet strax före flickans död. Av den publicerade stämningsansökan framgår inte vilka vittnena är, men enligt uppgifter i media utgörs de till största av flickans anhöriga. Det är upp till domstolen att bedöma deras vittnesuppgifter, men det finns åtminstone teoretiskt ingen anledning att låta flickans anhörigas vittnesmål väga lättare än, säg, ett misshandelsoffers eller våldtäktsoffers vittnesmål. Man kan alltså inte på rak arm bortse ifrån dessa vittnesmål.

Därutöver finns också vittnesmål av undersköterskor som skall styrka att något utöver det morfin som flickan fick via kateter injicerades i henne. Dessutom anförs ett gäng experter som skall styrka, dels att flickan dött av tiopental, dels att RMV:s analyser är tillförlitliga. Det senare har för övrigt mig veterligen ifrågasatts: det enda som ifrågasatts är RMV:s slutsatser. Även här finns dock expertvittnesmål som går ut på, dels att användningen av tiopental inte varit medicinskt motiverat, dels att den höga koncentrationen av tiopental kan förklaras med att ”en mycket hög dos av tiopental inficerats nära före döden” och då flickan var i livet.

Här står alltså Ingvar Ericsons utredningar (se här, här och här) som jag publicerat här på bloggen emot andra sakkunnigas bedömning. Vi kan nog lita på att försvaret kommer att anföra bedömningar av den typ som Ingvar gjort, men vad som slutligen väger över i domstolen, är upp till denna att bedöma. Jag avhåller mig från en bedömning.

Det man måste konstatera är att åklagarens talan – förutsatt att den nu håller under närmare granskning vid domstolsförhandlingarna – på pappret täcker alla de frågor som behöver täckas. Åklagaren visar att tiopental injicerats utan att detta varit medicinskt motiverat, antagligen visar han också – det framgår inte av den kopia av stämningsansökan som Dagens medicin publicerar – att det var läkaren som injicerat tiopental, och han visar att detta skett medan flickan varit i livet. Sammanlagt med de tydligen kända biverkningar som tiopental har och det faktum att dessa med stor sannolikhet måste anses vara kända i kompetenta läkarkretsar, leder den oemotsagda stämningsansökan till slutsatsen att den tilltalade i vetskap om att döden skulle påskyndas injicerat en stor dos tiopental i flickan. Detta räcker för uppsåt och fällande dom. Vi får se hur försvaret argumentera och det slutliga ställningstagande huruvida åtalet håller ankommer på domstolen.

Jag vill nämligen som sagt på inget sätt föregripa förhandlingen: mitt syfte här är att äntligen ta av en del av udden i den kritik som nu länge riktats mot åklagaren. Jag är fortfarande frågande till varför det här åtalet dröjt så länge, men det åtal som framgår av den publicerade stämningsansökan ser så tät och gedigen ut som man rimligen kan begära. Det är dags att sluta hacka på åklagaren och vänta till dess vi fått se en förhandling och en domstolsbedömning.

Några ord också om delar av den kritik som framkommit. Jag delar inte Ingvar Ericsons bedömning att åklagaren måste visa hur den samtida koncentrationen av tiopental och morfin uppkommit: det räcker om åklagaren kan visa att läkaren i vetskap om de dödliga effekterna med säkerhet bortom allt rimligt tvivel har injicerat tiopental – alla andra frågor är irrelevanta för åtalet. Jag delar inte det krav att läkaren måste visas ha haft något motiv till sitt handlande: juridiskt räcker det att kunna visa att hon handlat i full vetskap om och med ett accepterande av hennes handlandes följder.

Domstolsförhandlingen blir intressant och domslutet kommer att diskuteras hur det än går. Det skulle också förvåna mig om alla parter nöjde sig med tingsrättens dom: rättsväsendets slutliga ställningstagande får vi veta om först när vi har en lagakraftvunnen dom, antagligen från hovrätten eller Högsta domstolen. Åklagaren tycks ha gjort det jobb man kan kräva (även om det tog en sablans tid), och nu är det upp till domstolarna att ta ställning till åtalet. Instansordningen är just till för att rätta eventuella misstag som kan förekomma.

Hittills vet vi bara en sak: de som myndigt påstått att åklagaren är en klåpare eller värre, har fel. En bedömning av vittnenas tillförlitlighet kan ingen av oss göra som inte hört och sett deras vittnesmål. Det som vi nu kan diskutera är den offentliga stämningsansökans innehåll.

Ingenting annat.

Advertisements