Upphovsrättsdebatten kan ta många uttryck. Innan vi ger oss in på ämnet för mitt första inlägg så låt oss etablera lite fakta. Jag är rättighetshavarvänlig. Före juristlinjen spelade jag rockmusik. Den var inte tillräckligt bra för att jag skulle kunna bli rik på den, inte ens tillräckligt bra för att jag skulle kunna leva på den. Tyvärr gäller detsamma för, vågar jag säga, 90 % av alla musiker i västvärlden idag oavsett om deras verk är bra eller dåliga. Samtidigt används musik till allt – i livsmedelsaffärerna, i reklamfilm, på radio, på gymet, hos frisören osv. Jag kan tycka det är rimligt att musiker och kompositörer kan tjäna pengar på annans utnyttjande av deras verk på annat sätt än bara när de själva spelar den. Det finns en rimlighet i att den som tjänar pengar på använda annans upphovsrätt också ska betala en del av de pengarna till den som skapar förutsättningarna för det.
Men det var inte programförklaringen som var huvudspåret i denna framställning. En god vän till mig filmade en dansuppvisning på en skola, medverkande var bl a min goda väns barn. Min goda vän, som är en av de mest uppkopplade personerna i detta land, lade naturligtvis ut dessa filmer på YouTube. Raskt fick han ett mail från den person som skolan anställt/anlitat för att koreografera denna föreställning som krävde att han skulle ta ner filmerna från YouTube eftersom de föreställde hennes koreografi som hon hade upphovsrätt till. Hade hon rätt juridiskt? Absolut. Är detta rimligt? Absolut inte. Först juridiken:
Man måste skilja på två saker (eller kanske tom tre). 1) Koreografin, 2) mekaniseringen (upptagningen på film) och 3) filmen som sådan
Alla dessa omfattas eller berörs av upphovsrätten. Om vi börjar bakifrån (den enkla) så tillkommer upphovsrätten till filmen dig. Det går alltså att förfoga över den som man bäst vill, dock med de inskränkningar som anges nedan.
Koreografi har, om den är tillräckligt originell, skydd enligt upphovsrättslagen. På samma sätt skyddas framförande av en dans (en koregrafisk framställning). Detta gör att koreografen har ensamrätt till offentliggörande av koreografin, offentliggörandet skedde i och med uppträdandet. Det innebär också att koreografen har ensamrätt till spridning av koregrafin, oavsett hur detta sker. Inom ensamrätten ligger också rätten att kunna bestämma om verket skall överföras till ett annat medium, dvs mekanisering (punkten 2 ovan).
Detta innebär att följande kedja gäller 1) koreografen har upphovsrätt till koreografin – i denna rätt ligger rätten att dels offentliggöra verket och dels framställa exemplar av verket, 2) dansarna har upphovsrätt till dansen (men deras rätt är underordnad i förhållande till koreografen), 3) min vän har upphovsrätt till filmen (men den rätten är underordnad både koreografen och dansarna).
Koreografen har helt enkelt rätt att bestämma hur hennes verk ska utnyttjas. Är detta rimligt? Naturligtvis inte. Barnen och skolan vill normalt att dansen kan visas för omvärlden. Det handlar inte om ett verk som någonsin kommer komma till kommersiell användning.
Vart vill jag komma med detta? Jo, upphovsrättsdebatten får också den effekten att fler blir varse om att de faktiskt har rättigheter som de kan använda och att hittills trivial upphovsrättsanvändning kan bli betydligt mer komplicerad. Men – upphovsrätten kan i de allra flesta fall regleras i avtal. Det kommer således bli nödvändigt för betydligt fler parter att faktiskt fundera igenom och säkra rättigheter i god tid.
15 kommentarer
Comments feed for this article
oktober 21, 2009 den 7:22 f m
Dan
Men va bra!
låt se. mer avtal….som ska vara juridiskt hållbara….mer jobb till jurister
och du sa att du var ….för? men va förvånande!
/Dan
oktober 21, 2009 den 1:23 e m
Johan Hübner
Först: jag är en ovan bloggare så jag ber om ursäkt att jag uttryckt mig otydligt.
Dan: Jag förespråkar inte fler avtal, jag förutser bara att det blir följden av att allt fler blir medvetna om upphovsrätten och sina rättigheter. Min personliga uppfattning är att det är onödigt om triviala frågor måste avtalsregleras (skriftligen, that is).
Mvh
Johan
oktober 21, 2009 den 8:30 f m
profanum_vulgus
Dan:
Ja det är som läkare som vill satsa mer på vården, poliser som vill ha fler poliser, lärare som vill ha mer medel till skolan osv osv Såklart bara för att de vill ha mer jobb.
oktober 21, 2009 den 8:31 f m
von Anka
Jag vill kommentera ditt första stycke.
Att ”90 % av alla musiker i västvärlden inte kan leva på sin musik” är något som var ett faktum redan långt innan fildelningen var uppfunnen.
Problemet är inte brott mot upphovsrätten, utan den kommersiella överbyggnaden.
Räkneexempel hämtat ur den riktiga världen (min fru är musiker). Hennes bands skivor säljs för 190 SEK i butiken. Efter att alla mellanhänder har tagit sitt så blir det 10 SEK kvar till bandet per såld skiva.
Det jag försöker säga är att kampen mot fildelningen är (i alla fall vad gäller medelstora svenska band) till 5% gagn för upphovsrättsinnehavaren och 95% för skivbolag, distributörer, m fl andra aktörer.
Fildelning är således civil olydnad. Inget annat.
oktober 21, 2009 den 1:24 e m
Johan Hübner
Von Anka: Det du beskriver är ju inte en upphovsrättsfråga utan en fördelningsfråga. Ny teknik möjliggör ju för upphovsmän att få en större del av kakan än alla gamla affärsmodeller.
Mvh
Johan
oktober 22, 2009 den 11:46 f m
von Anka
Det är sant Johan!
Men allt hänger ihop.
Mellanleden använder (via lobbygrupper och jurister) lagstiftningen för egna syften.
Och det är fördelningsfrågan (eller priset för slutanvändaren egentligen) som har gjort att vi öht har den här diskussionen.
Skulle 1 spänn per såld låt gå direkt till kompositören skulle ingen ifrågasätta upphovsrätten. Nu går det dessutom 9 spänn någon annanstans och då undrar man vad lagen egentligen skyddar? Inte är det allmännyttan.
oktober 21, 2009 den 9:06 f m
profanum_vulgus
von Anka:
När uppfanns fildelningen? Musikindustrin var ju emot kassetbanden och VHS-banden av samma skäl, man var också emot musik på radio, offentliga bibliotek, gramofoner och allt annat framåtskridande som hotade deras skivpressande eller vilken nivå de nu råkade vara på.
oktober 21, 2009 den 9:22 f m
Sredna
Rent praktiskt tror jag att det är ganska riskfritt för den gode vännen att låta filmen ligga kvar på nätet. Vad kostar (tid och pengar) en process för koreografen i förhållandet till ett eventuellt utdömt skadestånd?
Rent allmänt; Proffskoreografer åt skolbarn? Give me a break…
oktober 21, 2009 den 9:48 f m
Tor
Din slutsats verkar vara att folk ska vara noggrannare med avtal. Jag tycker att denna syn – att allt kan lösas genom avtal – missar en väldigt viktig aspekt. Dagens system skapar som du visar med ditt exempel en väldig byråkratisk överbyggnad på helt vardagliga aktiviteter. I praktiken är det ofta väldigt svårt att få till stånd avtal (om de berörda ens skulle känna till behovet av dem) och det skapar en enorm friktion i hela systemet.
Jag brukar jämföra upphovsrätten med skatter. Det är lätt att se nyttan av en stor pott indrivna skattemedel, men svårare att uppskatta skadan som denna skatt orsakar i form av uteblivna möjligheter utspridda över ett stort antal individer. Tack och lov tas ofta båda dessa saker upp i debatter om hur skattenivån ska sättas. Det konstiga är att många av de liberaler som inte har några problem att uppfatta och värdera båda dessa vågskålar – de har samtidigt väldigt svårt att se den utspridda skada som en överdrivet strikt upphovsrätt orsakar.
Hur du ser förresten på upphovsrätten – som naturrätt eller nyttomaximerare? Och hur lång tid tycker du att ett verk maximalt ska kunna skyddas?
Här är förresten en liten reflektion om vad Bernkonventionen säger om de ideella rättigheterna:
Frågan som jag ställer mig om det av det följer en positiv rättighet att alltid kunna kontrollera vilka sammanhang ens verk används i. Eller kan man tolka det som en negativt definierad rättighet att inte behöva utsättas för att någon påstår att de är upphovsman till det som du skapat eller att verket ändras på ett sätt som vållar upphovsmannen skada?
Låt oss ta ett exempel: en grupp högstadieelever spelar in en cover på en Metallica-låt och lägger ut på Youtube. Huruvida det kränker upphovsmannens ideella rättigheter hänger ju på huruvida man vill ge denne en möjlighet att stoppa publiceringar i godtyckliga sammanhang, eller endast sammanhang som är skadliga för denne. Rent objektivt sett är det svårt att se hur en domstol skulle kunna bedöma att publicering i mitt exempel skadar upphovsmannens ”ära eller anseende”.
Frågan är alltså: vem ska ges rättighet att bedöma vad som är en kränkning av de ideella rättigheterna. Ska det vara upp till upphovsmannen att göra en subjektiv bedömning? Eller ska det vara upp en domstol att göra en objektiv bedömning? (jämför t ex. ärekränkning)
”Tyvärr gäller detsamma för, vågar jag säga, 90 % av alla musiker i västvärlden idag oavsett om deras verk är bra eller dåliga”
Beror det på att det inte går att tjäna några pengar (och vad är i sådana fall huvudorsaken till det?) eller att de bra men okända musikerna har svårt att nå ut och få en publik?
oktober 21, 2009 den 1:24 e m
Johan Hübner
Tor: Se ovan om den inledande slutsatsen. Jag tror inte på upphovsrätten som en naturrätt (om någon sådan öht finns) utan som en, med dina ord, nyttomaximerare. Detta är helt enkelt ett effektivt sätt att ersätta upphovsmän. Sen tror jag du blandar mellan ekonomiska rättigheter och ideella rättigheter lite friskt. Metallicaexemplet är ju ganska enkelt. Om Metallica får framförandeersättning (STIM, typ) så är det ju ganska sällan som ett framförande rakt upp och ner kränker någons ideella rättigheter. I övrigt hänvisar jag till kommentaren till Von Anka.
Mvh
Johan
oktober 21, 2009 den 3:00 e m
Tor
Nej, jag blandar inte ekonomisk rättigheter och ideella rättigheter utan valde att för ett ögonblick endast betrakta de senare för att ställa frågan: är det rimligt att upphovsmannen ges en ideell rättighet att stoppa användning av sitt publicerade verk i sammanhang som inte skadar denne?
Om inte, hur motiverar man då att skolrockgruppen inte ska få publicera sin amatörtolkning som varken påverkar rättighetsinnehavarens ekonomi eller anseende?
Vore det inte rimligt att de ekonomiska rättigheterna verkligen hade att göra med utnyttjande av verk för vinnings skull och att de ideella rättigheterna verkligen hade att göra med en objektiv skada på upphovsmannens anseende eller rätt att få bli förknippad med sitt verk?
För övrigt vore det väldigt intressant att höra vad du tycker om upphovsrättens skyddstider. Idag går upphovsrättsskyddet ut runt omkring upphovsmannens 150-årsdag, om denne var ung när verket tillkom. Om upphovsrätten har med samhällsnytta att göra, borde vi då inte helt slopa kopplingen mellan de ekonomiska rättigheternas livslängd och upphovsrättens livslängd? Om det handlar om att skapa incitament eller investeringsskydd så vore ju en konstant skyddstid rimligare.
oktober 22, 2009 den 6:46 f m
Två upphovsrättsreformister till Stockholm « Juridikbloggen
[…] aktuella inlägg om upphovsrätt: Johan på Juridikbloggen, Nicklas om TPB-målet på Juridikbloggen, Mårten om en liberal upphovsrätt på Neo, Sigge Eklund […]
maj 21, 2011 den 5:22 e m
Macy
Ny fråga!
Hur fungerar det med upphovsrätten vad gäller musiken till koreografin, dvs om man filmar en dansuppvisning till kända låtar och sedan publicerar dem på nätet?
oktober 13, 2012 den 9:47 e m
Lisa
Om jag kan göra mig förstådd så har jag en fråga… Jag håller en fyratimmarsklass varje söndag, vi har hållit på i två månader. Nu säger en av mina elever att han tänker köra en av koreografierna på ett event, och han kommer få betalt. När jag frågade om procent på den lönen till mig verkade han mest förvånad. Så min fråga är, kan jag kräva betalning av honom på något smart sätt, eller kan jag liksom bara vidta rättsliga åtgärder i efterhand..?
Mycket tacksam för svar, det känns som mycket grumliga vatten här för mig, haha.
augusti 30, 2014 den 7:15 e m
Johan Larsson
Hade koreografen upphovsrätt trots att det var i skolans regi som de tränade och hade dansföreställningen? Trodde inte man hade upphovsrätt för saker man gör på arbetet.