Upphovsrättsdebatten kan ta många uttryck. Innan vi ger oss in på ämnet för mitt första inlägg så låt oss etablera lite fakta. Jag är rättighetshavarvänlig. Före juristlinjen spelade jag rockmusik.  Den var inte tillräckligt bra för att jag skulle kunna bli rik på den, inte ens tillräckligt bra för att jag skulle kunna leva på den. Tyvärr gäller detsamma för, vågar jag säga, 90 % av alla musiker i västvärlden idag oavsett om deras verk är bra eller dåliga. Samtidigt används musik till allt – i livsmedelsaffärerna, i reklamfilm, på radio, på gymet, hos frisören osv. Jag kan tycka det är rimligt att musiker och kompositörer kan tjäna pengar på annans utnyttjande av deras verk på annat sätt än bara när de själva spelar den. Det finns en rimlighet i att den som tjänar pengar på använda annans upphovsrätt också ska betala en del av de pengarna till den som skapar förutsättningarna för det.

Men det var inte programförklaringen som var huvudspåret i denna framställning. En god vän till mig filmade en dansuppvisning på en skola, medverkande var bl a min goda väns barn. Min goda vän, som är en av de mest uppkopplade personerna i detta land, lade naturligtvis ut dessa filmer på YouTube. Raskt fick han ett mail från den person som skolan anställt/anlitat för att koreografera denna föreställning som krävde att han skulle ta ner filmerna från YouTube eftersom de föreställde hennes koreografi som hon hade upphovsrätt till. Hade hon rätt juridiskt? Absolut. Är detta rimligt? Absolut inte. Först juridiken:

Man måste skilja på två saker (eller kanske tom tre). 1) Koreografin, 2) mekaniseringen (upptagningen på film) och 3) filmen som sådan

Alla dessa omfattas eller berörs av upphovsrätten. Om vi börjar bakifrån (den enkla) så tillkommer upphovsrätten till filmen dig. Det går alltså att förfoga över den som man bäst vill, dock med de inskränkningar som anges nedan.

Koreografi har, om den är tillräckligt originell, skydd enligt upphovsrättslagen. På samma sätt skyddas framförande av en dans (en koregrafisk framställning). Detta gör att koreografen har ensamrätt till offentliggörande av koreografin, offentliggörandet skedde i och med uppträdandet. Det innebär också att koreografen har ensamrätt till spridning av koregrafin, oavsett hur detta sker. Inom ensamrätten ligger också rätten att kunna bestämma om verket skall överföras till ett annat medium, dvs mekanisering (punkten 2 ovan).

Detta innebär att följande kedja gäller 1) koreografen har upphovsrätt till koreografin – i denna rätt ligger rätten att dels offentliggöra verket och dels framställa exemplar av verket, 2) dansarna har upphovsrätt till dansen (men deras rätt är underordnad i förhållande till koreografen), 3) min vän har upphovsrätt till filmen (men den rätten är underordnad både koreografen och dansarna).

Koreografen har helt enkelt rätt att bestämma hur hennes verk ska utnyttjas. Är detta rimligt? Naturligtvis inte. Barnen och skolan vill normalt att dansen kan visas för omvärlden. Det handlar inte om ett verk som någonsin kommer komma till kommersiell användning.

Vart vill jag komma med detta? Jo, upphovsrättsdebatten får också den effekten att fler blir varse om att de faktiskt har rättigheter som de kan använda och att hittills trivial upphovsrättsanvändning kan bli betydligt mer komplicerad. Men – upphovsrätten kan i de allra flesta fall regleras i avtal. Det kommer således bli nödvändigt för betydligt fler parter att faktiskt fundera igenom och säkra rättigheter i god tid.

Annonser