I Svenska dagbladet finns idag en notis om det långdragna – alltför långdragna – barnläkarmålet avseende en läkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som påstås uppsåtligen ha bragt ett barn om livet. Notisen rör ett testresultat framtaget av ett laboratorium i Finland. Brottsmisstankarna mot barnläkaren uppstod när det svenska Rättsmedicinalverket (RMV) uppgav att den döda flickans blod innehöll en 1 000 gånger förhöjd koncentration av narkosmedlet thiopental. Detta värde har betvivlats, bland annat av civilingenjör Ingvar Ericson på denna blogg, och det som nu alltså skett är att det finländska laboratoriet kommit fram till samma värde som RMV.

Detta är förstås intressant i sig: hur kommer det sig att den döda flickan hade så mycket thiopental i blodet? Frågan är dock hur detta resultat påverkar rättsprocessen. Här är jag mera tveksam.

Nu är det länge sedan jag engagerade mig i målet, och jag har ingen verklig uppfattning om var parterna står. Givet de många missförstånd som redan förekommit, tror jag dock att det är centralt att klargöra några saker.

Att flickan hade starkt förhöjda halter av thiopental i blodet innebär inte att det är den åtalade läkaren som administrerat medlet. Det kan ha varit vem som helst. Av det material som jag har tillgängligt framgår att det rent teoretiskt skulle kunna vara många olika parter som givit flickan thiopental: det skulle kunna vara en familjemedlem som inte mäktade med att se den späda flickan lida, det skulle kunna vara en sjuk- eller undersköterska, det skulle ha kunnat vara läkaren. För att läkaren skall kunna fällas – eller för den delen för att någon över huvud taget skall kunna fällas – krävs dock att just denna persons individuella handlande bevisas. Det räcker alltså inte med att det skulle ha kunnat vara läkaren, åklagaren måste bevisa att det faktiskt var läkaren som gav flickan för mycket thiopental.

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att det inte är läkaren som har en del att förklara: det är i straffprocessen inte läkarens sak att förklara hur offret dött, utan det är åklagarens sak att visa att läkaren dödat. Jag har svårt att förstå hur åklagaren tänker sig få till länken mellan det faktum att uppseendeväckande mycket thiopental finns i flickans kropp och att det är läkaren som givit thiopentalet. Av halten thiopental följer just ingenting för vem som givit det. Det simpla faktum att det var läkaren som ansvarade för flickan utgör ingen skyldighet att kunna förklara hur thiopentalet hamnade i kroppen. Läkaren kan kanske misstänkas för att ha försummat sina tjänsteplikter vad gäller kontrollen av läkemedel som fanns i sjukrummet när flickan dog, men det gör inte henne till mördare. Jag är uppriktigt lite förvånad över det fokus som ligger på just frågan om thiopentalet i stämningsansökan.

Även om det skulle kunna visas att det var läkaren som givit thiopentalet, måste sedan för att hon skall kunna fällas för dråp (på vilket stämningsansökan lyder) visas att hon givit medlet uppsåtligen. Uppsåt är inte avsikt, även om begreppen ibland översätts till varandra. Där tror jag att åklagaren har en relativt enkel match om och när han lyckas bevisa att det var läkaren som gav thiopentalet.

Det finns dock en fallgrop: åklagaren måste visa att läkaren visste att dosen som administrerades var på tok för hög, att hon var medveten om den död som den höga dosen kunde leda till och att hon förhöll sig likgiltig inför den möjliga döden. Skulle det visa sig att läkaren slarvat och av misstag dragit upp en för stor spruta – exempelvis en spruta med en dos som skulle ges en vuxen man istället för en prematur flicka – saknas uppsåtet och det hela blir vållande till annans död. Vållande till annans död finns dock inte med i stämningsansökan, och det innebär att domstolen inte kan fälla läkaren för det brottet.

Skulle åklagarens åtal för dråp underkännas av domstol, är det dessutom mycket tveksamt – antagligen uteslutet – att han får komma tillbaka och prova på en ny runda, denna gång under rubriken vållande till annans död. Åklagaren har normalt en chans att föra talan: när den talan underkänts, kan åklagaren inte komma dragandes med omständigheter som han redan anfört i det första målet eller som han skulle kunnat anföra i det första målet. Åklagaren skall helt enkelt inte kunna trakassera folk med upprepade åtal avseende samma omständigheter under olika rubriceringar, utan skall göra ett ordentligt jobb i första rundan.

Sammantaget noterar jag att RMV tydligen gjort ett bättre jobb än jag befarat efter kritiken mot verkets analyser. Samtidigt förstår jag inte hur vare sig försvaret eller åtalet vunnit på detta resultat. Frågan om läkarens eventuella skuld är lika öppen som den varit sedan förundersökningen inleddes. Å andra sidan kan vi kanske nu sluta med kritiken mot att en förundersökning inleddes i första taget: åklagaren hade på fötterna för förundersökningen.

Att denna sedan tog en himla tid och att åtalet enligt stämningsansökan inte ser helt jättestarkt ut, är en annan femma. Tidsutdräkten är i det här laget ett problem som båda parterna bidragit med, och det är i vart fall fel att lägga ansvaret för den enbart vid åklagarens fötter. Huruvida åtalet i slutändan är hållbart eller inte, är en öppen fråga som endast kan bedömas i processen. Där får vi ännu vänta med våra slutliga ställningstaganden.

Fortsättning lär följa…

Advertisements