I Svenska dagbladet finns idag en notis om det långdragna – alltför långdragna – barnläkarmålet avseende en läkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som påstås uppsåtligen ha bragt ett barn om livet. Notisen rör ett testresultat framtaget av ett laboratorium i Finland. Brottsmisstankarna mot barnläkaren uppstod när det svenska Rättsmedicinalverket (RMV) uppgav att den döda flickans blod innehöll en 1 000 gånger förhöjd koncentration av narkosmedlet thiopental. Detta värde har betvivlats, bland annat av civilingenjör Ingvar Ericson på denna blogg, och det som nu alltså skett är att det finländska laboratoriet kommit fram till samma värde som RMV.
Detta är förstås intressant i sig: hur kommer det sig att den döda flickan hade så mycket thiopental i blodet? Frågan är dock hur detta resultat påverkar rättsprocessen. Här är jag mera tveksam.
Nu är det länge sedan jag engagerade mig i målet, och jag har ingen verklig uppfattning om var parterna står. Givet de många missförstånd som redan förekommit, tror jag dock att det är centralt att klargöra några saker.
Att flickan hade starkt förhöjda halter av thiopental i blodet innebär inte att det är den åtalade läkaren som administrerat medlet. Det kan ha varit vem som helst. Av det material som jag har tillgängligt framgår att det rent teoretiskt skulle kunna vara många olika parter som givit flickan thiopental: det skulle kunna vara en familjemedlem som inte mäktade med att se den späda flickan lida, det skulle kunna vara en sjuk- eller undersköterska, det skulle ha kunnat vara läkaren. För att läkaren skall kunna fällas – eller för den delen för att någon över huvud taget skall kunna fällas – krävs dock att just denna persons individuella handlande bevisas. Det räcker alltså inte med att det skulle ha kunnat vara läkaren, åklagaren måste bevisa att det faktiskt var läkaren som gav flickan för mycket thiopental.
I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att det inte är läkaren som har en del att förklara: det är i straffprocessen inte läkarens sak att förklara hur offret dött, utan det är åklagarens sak att visa att läkaren dödat. Jag har svårt att förstå hur åklagaren tänker sig få till länken mellan det faktum att uppseendeväckande mycket thiopental finns i flickans kropp och att det är läkaren som givit thiopentalet. Av halten thiopental följer just ingenting för vem som givit det. Det simpla faktum att det var läkaren som ansvarade för flickan utgör ingen skyldighet att kunna förklara hur thiopentalet hamnade i kroppen. Läkaren kan kanske misstänkas för att ha försummat sina tjänsteplikter vad gäller kontrollen av läkemedel som fanns i sjukrummet när flickan dog, men det gör inte henne till mördare. Jag är uppriktigt lite förvånad över det fokus som ligger på just frågan om thiopentalet i stämningsansökan.
Även om det skulle kunna visas att det var läkaren som givit thiopentalet, måste sedan för att hon skall kunna fällas för dråp (på vilket stämningsansökan lyder) visas att hon givit medlet uppsåtligen. Uppsåt är inte avsikt, även om begreppen ibland översätts till varandra. Där tror jag att åklagaren har en relativt enkel match om och när han lyckas bevisa att det var läkaren som gav thiopentalet.
Det finns dock en fallgrop: åklagaren måste visa att läkaren visste att dosen som administrerades var på tok för hög, att hon var medveten om den död som den höga dosen kunde leda till och att hon förhöll sig likgiltig inför den möjliga döden. Skulle det visa sig att läkaren slarvat och av misstag dragit upp en för stor spruta – exempelvis en spruta med en dos som skulle ges en vuxen man istället för en prematur flicka – saknas uppsåtet och det hela blir vållande till annans död. Vållande till annans död finns dock inte med i stämningsansökan, och det innebär att domstolen inte kan fälla läkaren för det brottet.
Skulle åklagarens åtal för dråp underkännas av domstol, är det dessutom mycket tveksamt – antagligen uteslutet – att han får komma tillbaka och prova på en ny runda, denna gång under rubriken vållande till annans död. Åklagaren har normalt en chans att föra talan: när den talan underkänts, kan åklagaren inte komma dragandes med omständigheter som han redan anfört i det första målet eller som han skulle kunnat anföra i det första målet. Åklagaren skall helt enkelt inte kunna trakassera folk med upprepade åtal avseende samma omständigheter under olika rubriceringar, utan skall göra ett ordentligt jobb i första rundan.
Sammantaget noterar jag att RMV tydligen gjort ett bättre jobb än jag befarat efter kritiken mot verkets analyser. Samtidigt förstår jag inte hur vare sig försvaret eller åtalet vunnit på detta resultat. Frågan om läkarens eventuella skuld är lika öppen som den varit sedan förundersökningen inleddes. Å andra sidan kan vi kanske nu sluta med kritiken mot att en förundersökning inleddes i första taget: åklagaren hade på fötterna för förundersökningen.
Att denna sedan tog en himla tid och att åtalet enligt stämningsansökan inte ser helt jättestarkt ut, är en annan femma. Tidsutdräkten är i det här laget ett problem som båda parterna bidragit med, och det är i vart fall fel att lägga ansvaret för den enbart vid åklagarens fötter. Huruvida åtalet i slutändan är hållbart eller inte, är en öppen fråga som endast kan bedömas i processen. Där får vi ännu vänta med våra slutliga ställningstaganden.
Fortsättning lär följa…
Juridikbloggen 
52 kommentarer
Comments feed for this article
juni 18, 2010 den 8:59 f m
Sören Eriksson
Fortfarande kvarstår väl frågor om blodprovet är relevant (det togs ju flera veckor efter flickans död). Tiopentalhalten kan ju ha påverkats av hur och när provet togs. Detta besvaras väl inte av den finländska undersökningen.
juni 18, 2010 den 10:38 f m
jheidbrink
Sören: Om nu provet har någon vidare betydelse för målet som det står nu över huvud taget, vill säga. Endast om det kunde visas att provet inte stämmer och flickan inte dog av thiopental påverkar väl detta målet.
juni 18, 2010 den 1:07 e m
profanum_vulgus
Jag vill först rätta/påpeka två juridiska saker (vilka förvisso nog bara beror på nedsatt noggrannhet i en bloggtext):
1. För uppsåt ska likgiltigheten inte vara riktat mot den möjliga döden (alltså risken) utan mot döden (alltså följden).
2. Vållandebrottet behöver inte vara med som alternativ rubricering, det räcker att vållandebrottet ryms inom gärningsbeskrivningen för att rätten ska kunna dömma för det (T.ex. ett åtal för dråp där styckande av kroppen ingår i gärningsbeskrivningen räcker för att döma för brott mot griftefriden även vid friande för dråp)
Sedan har vi återigen problemet med teori mot praktik. Rent logiskt har vi dessa bevisproblem, men flickans anhöriga var ju med i rummet och dessa kan mycket väl vittna om t.ex. att läkaren gav flickan en spruta men att ingen annan gjorde det.
För en logiskt lagt person så räcker ju inte detta för att utesluta andra rimliga hypoteser (t.ex. att en släkting gett flickan sprutan och att vittnena vittnar falskt eller missat detta, eller beroende på den tekniska bevisningen att någon gett flickan sprutan efter döden). Men vi skulle kunna fylla ett skepp med domar med den säkerhetsgraden och värma alla hushåll i Gaza med dem om vi ville och om Israel släppte in dem.
Dock behöver man nog inte oroa sig, läkaren är friad av media och (därmed) av opinionen då är det mycket ovanligt med fällande domar.
juni 18, 2010 den 1:22 e m
jheidbrink
PV: Givet de subjektiva faktorerna, var jag faktiskt omedveten om 2. Tack! Stämningsansökan i målet tycks mig dock inte täcka vållande, utan endast uppsåt.
juni 18, 2010 den 1:09 e m
profanum_vulgus
(Som en parrantes för alla Hur-ska-man-kunna-döma-folk-om-man-ska-vara-så-jäkla-noggrann-innan-man-låser-in-folk-personer så kanske jag också ska påpeka att åtminstonde 80% av alla brottmål är helt oproblematiska ur bevishänseende.)
juni 18, 2010 den 2:05 e m
David Bergkvist
Ungefär hur ser bevisningen ut i dessa 80%? Om det är för varierande, får du gärna ge ett exempel.
(Anledningen till att jag frågar är att jag tidigare befarat att om jag vore nämndeman så skulle jag i alla mål anse att det finns rimligt tvivel och därför förespråka en friande dom).
juni 18, 2010 den 4:25 e m
profanum_vulgus
David Bergkvist:
Ett typfall är väl som ett misshandelsmål jag var inblandad i. Två killar slogs utanför ett uteställe en krogvakt hade sett saken och det fanns två vittnen som inte kände någon av dem. Båda killarna var dessutom överrens i stora (betydelsefulla) drag om vad som hänt. Domen i tingsrätten överklagades inte ens.
Ett annat fall var en gammal knarkare som hade onanerat i en pressbyrån-kiosk. Han fanns med på övervakningskamerorna kioskbiträdet och en polis vittnade (det fanns fler vittnen i förundersökningen) och han hade inget att invända mot några påståenden förutom att han skulle ha varit ohövlig mot de som bad honom sluta.
(Sen ska man inte ta erkännandens styrka som intäkt för något Quickeri, erkännanden måste styrkas av något och vara rimliga)
juni 18, 2010 den 6:59 e m
David Bergkvist
Men en av killarna kanske bara försvarade sig, något han inte kände till hade betydelse och således inte berättade, och som inte vittnena märkte?
Och knarkaren kanske hade fått kioskägarens tillåtelse att onanera i kiosken (för att kioskägaren inte gillade honom, och ville sätta dit honom)?
Självklart är det högst osannolikt att ovanstående skedde (samt att de åtalade fick totalt inkompetenta försvarsadvokater). Men om sannolikheten är 1/1000 så kommer ju massor med oskyldiga att dömas i sådana här mål. Fast sannolikheten kanske snarare är 1/1000000?
juni 19, 2010 den 8:57 f m
profanum_vulgus
David Bergkvist:
Visst var det så, det var bara en åtalad.
Ja men det hjälper ju inte han begick ju förargelseväckande beteende ändå.
Ja det som är svårt att skydda sig mot är stora konspirationer vilket väl gör att jag stärks i mitt motstånd mot straff i allmänhet.
juni 19, 2010 den 6:45 e m
Ingvar Ericson
Eftersom jag sedan läge följt och engagerat mig i det här ärendet och också fått tillfälle att publicera ett par av mina rapporter här på bloggen vill jag passa på tillfället att när Jakob nu tar upp tråden igen att komplettera och korrigera bilden litet. På flera punkter i det här ärendet gäller det nämligen att hålla tungan rätt i mun.
De analyser som spelar en central roll i ärendet avser ett prov som tagits från flickans lårvener. Det är inte på något vis självklart att det provet är representativt för flickans blodsystem och inte heller att den uppmätta halten tiopental kan direkt relateras till den koncentration som eventuellt kan ha förelegat vid dödsögonblicket. För att kunna påstå att flickans död orsakats av en mycket hög koncentration tiopental krävs därför mer än att man påvisat en hög koncentration i provet. Orsaken till detta är dels att provet togs först 24 dygn efter att flickan avlidit dels att det sätt på vilket provet togs har befunnits inte vara invändningsfritt. Tiopental är en extremt fettlöslig substans och om flickan behandlats med tiopental tidigare på sjukhuset, vilket en del experter anser högst sannolikt trots att det inte framgår av tillgängliga journaler, kan en viss lagring i fettvävnad ha skett. På grund av likomvandling och den cellförstöring som troligen uppstått till följd av en att man fick ”massera” fram provet kan det därför ha kommit att kontaminerats med tiopental. Detta är en teori som framförts av professor P-A Lönnqvist och som också fått stöd från internationellt erkänd forensisk expertis. Tyvärr har rättskemiska laboratoriet inte funnit skäl att undersöka en eventuell kontamination och dessutom har man uppgett att man saknar metodik för en sådan analys.
En annan invändning som anförts mot den extremt höga halten tiopental i provet är att det för att åstadkomma en sådan koncentration i hela flickans blodsystem skulle krävas en fullkomligt orimligt stor mängd tiopental. Docent Krister Nilsson bedömde i sitt yttrande i samband med Socialstyrelsens tillsynsärende för snart ett år sedan att det, mycket konservativt uppskattat, skulle krävas mer 20 ml tiopentallösning, sannolikt den dubbla mängden. Professor Per-Arne Lönnqvist har, genom att även ta hänsyn till fettlösligheten, bedömt att detta inte skulle räcka på långa vägar utan att det skulle behöva röra sig om absurda 480 ml, alltså nästan dubbla flickans blodvolym. Professor emeritus Göran Wahlström har för sin del visat att det inte är möjligt att genom en akut injektion i armen åstadkomma en koncentration av på den nivå som provet antyder. Hjärtat skulle stanna långt dessförinnan och fortsatt distribution av tiopental i blodsystemet därmed förhindras. Samtliga tre är anestesiologer med lång klinisk och experimentell erfarenhet av både tiopental och barn.
Man har nyligen genomfört en revision av det rättskemiska laboratoriets arbete med det aktuella fallet meddeltagande av bl.a. professor Olof Beck, chef för det klinisk farmakologiska laboratoriet vid Karolinska Universitetssjukhuset och tillika teknisk bedömare för ackreditering hos bl.a. SWEDAC med erfarenhet från ackreditering av rättskemiska- och idrottsdopingslaboratorier. RMVs rättskemiska laboratorium är ackrediterat för allmänt laboratoriearbete enligt ISO 17025 och för medicinskt laboratoriearbete enligt ISO 15189. Däremot har man inte ackreditering för de analysmetoder som man använt i det aktuella fallet, vilket tidigare gjorts gällande av åklagaren. Professor Becks rapport från den här revisionen är mycket kritisk och pekar på att det sätt som analyserna utförts på inte fyller de krav som kan och ska ställas på ett ackrediterat laboratorium. En konsekvens av detta är att laboratoriet enligt hans uppfattning saknar grund för att avge analyssvar på det sätt man gjort. Det centrala analysvärdet på tiopental i blodprovet borde därför enligt hans mening, strikt vetenskapligt, angetts som > 10 µgram/g och inte 2000 µgram/g. Denna bedömning kommer nu antagligen att bli föremål för prövning av Socialstyrelsens Rättsliga Råd. Professor Beck har påpekat att det ”sanna” värdet kan vara både lägre och högre än angivna 2000 µgram/g.
Av rapporten framgår också att man från rättskemiska laboratoriet framfört uppfattningen att ”RMVs verksamhet vad gäller obduktionsärenden är så speciell att höga kvalitetskrav inte kan ställas och att resultaten endast är att se som intern kommunikation inom verket.” Ett uttalande som måste uppfattas som märkligt och som professor Beck också starkt tagit avstånd från. Laboratoriet har också i sin egen rapport från revisionen anfört att man ”…håller med om att det finns en variation i de absoluta värdena, men vidhåller att rättsläkaren har bättre vägledning av att få det höga ungefärliga värdet än att bara få veta att det är > 10 µgram/g tiopental eller > 0,4 10 µgram/g morfin. Vid svarsrapporteringen blev detta ej kommenterat.” Detta är ett ytterst anmärkningsvärt och graverande och ligger absolut inte i linje med den vetenskaplighet som RMV gör anspråk på att företräda.
Jag tror inte, och har heller aldrig trott, att analysresultaten som sådana skulle vara analysmässigt felaktiga. Att den analys som nu har utförts av rättskemiska laboratoriet i Finland därför visar i stort sett samma tiopentalhalt som RMV tidigare uppgett är alltså inte ängnat att förvåna. Det enda intressanta med den finska analysen är den stora avvikelse som föreligger vad gäller pentobarbital som är en nedbrytningsprodukten av tiopental. Här konstaterade RMV ursprungligen en halt på 6 µgram/g. Vid förnyad analys av samma material som skickades till Finland noterade man 27 µgram/g. Den finska analysen noterade 100 µgram/g. Förekomsten av pentobarbital har nämnts som en viktig indikation på att tiopental tillförts flickan medan hon fortfarande levde. Det finns emellertid vetenskapliga rapporter som uttryckligen varnar för att pentobarbital kan bildas genom en sidoreaktion under själva analysförfarandet av tiopental i blod. Det kan tänkas att RMV och det finska laboratoriet använt olika metodik och att det skulle kunna förklara skillnaderna i mätvärdena. Med hänsyn till den betydelse som förekomsten av pentobarbital kan få är det emellertid ytterst angeläget att frågan om eventuell pentobarbitalbildning under analysen reds ut. Om så inte görs eller om det visar sig att pentobarbital bildas vid de metoder man använt måste pentobarbitalvärdenas bevisvärde starkt ifrågasättas eller rent av underkännas.
juni 20, 2010 den 2:26 f m
Per Dackelöf
Eventuella faktafel kan man komma runt genom att falla tillbaka på ett
enkelt ”RMV är expertmyndighet, därför måste vi okritiskt lita på deras tolkning” och låta det vara bra så. Vi bör inte låta komplicerade fakta ligga i vägen för en fällande dom.
Det är ett fantastiskt roligt fall och otroligt välskött från åklagarens sida. Om jag vore den kammaråklagare som dragit igång processen skulle jag gå och vara lycklig varje dag. Hon har ju fått skicka polisen att hämta en av de hatade läkarna på jobbet, kasta henne i häkte, förnedra henne inför kollegor, massmedia och patienter och i praktiken ge henne yrkesförbud i minst ett par år. Helt utan att själv utsätta sig för några risker. I bästa fall kanske läkaren blir så knäckt av det åklagarmyndigheten gör att hon aldrig återhämtar sig. Man kanske till och med vågar hoppas på att hon tar livet av sig efter att ha utsatts för denna psykiska misshandel som naturligtvis inte är olaglig eller moraliskt klandervärd på minsta sätt. Det vore en perfekt seger på walkover för åklagarmyndigheten.
Och ännu roligare blev det när vännerna på åklagarmyndigheten istället för att skynda på som de lovat drar ut processen ett par år så att det ”inofficiella straffet” hinner bli ordentligt kännbart. På så vis minskar man risken att hon ska komma lindrigt undan. Även om hon blir frikänd så har man ju lyckats plåga henne ändå.
En extra skopa heder ska åklagaren som tog över målet ha för att han omedelbart gick på semester när man lovat att skynda på. För en oinsatt kan det se konstigt ut att det i ena ögonblicket är så bråttom att fånga läkaren att man måste hämta henne på jobbet och kasta henne i häkte samtidigt som det i nästa ögonblick finns gott om tid att både byta åklagare och ta semester. De har fel. Det är inget konstigt med det beteendet. Däremot är det en källa till många glada skratt runt fikabordet.
Det är beklagligt att läkarkåren stöttar sin kollega, för det innebär att det ”inofficiella straffet” kanske inte gör fullt så ont som det annars hade gjort. En riktig katastrof vore om läkaren både har ett jobb kvar att gå tillbaka till när det inte går att dra ut på tiden längre och fortfarande är tillräckligt frisk för att kunna göra det. I så fall är det läkarkåren som ska klandras för det. Men vi kan i så fall trösta oss med att processen säkerligen varit smärtsam även om det fortfarande finns en påtaglig risk att vi inte får se alla de långtidseffekter man annars kunde hoppats på.
Samtidigt ska vi inte glömma att chansen fortfarande finns att man lyckas få henne fälld och inlåst på ett långt fängelsestraff. Då blir det kämpigt för läkarkåren att motivera att en dömd barnamörderska ska få jobba kvar när hon kommer ut igen. Vi som är roade av det kan sedan följa hennes nya karriär som apatisk deltagare i olika projekt på arbetsförmedlingen och tänka på alla de barn som får sämre behandling tack vare att sjukhuset förlorat en oersättlig erfaren överläkare. Det här fallet kan utvecklas till en glädjekälla för många år framöver!
På tal om glädjekällor. Det har sagts mig av orättvisa människor att det redan nu troligen är flera patienter som fått sina liv förkortade på grund av att läkaren inte kan jobba och sjukhuset därför är underbemannat och nybörjarläkarna inte har tillräckligt med handledare. En ny erfaren överläkare som kan ta över är tydligen inte något man snyter ur näsan precis. Eftersom hon är barnläkare och jobbar med vård av döende barn så är det troligt att det är just barn som får lida för att juristerna drar ut på tiden. Kul va?
Ett barn som förlorar en minut av sitt liv på grund av en läkare ger mig inte mycket. Om det däremot är hundra barn som har onödigt ont eller dör i förtid på grund av att långsamma jurister saboterar vården när de försöker åstadkomma ett straff för den förlorade minuten så är det en fantastisk komedi. Den totala frånvaron av konsekvenser för sabotörerna tillsammans med deras totala ointresse för det lidande de orsakar förgyller det hela på ett så förtjusande sätt att jag blir alldelens euforisk. Ett gott skratt förlänger inte enbart käften, så jag tackar och bockar. Dessutom bekräftar det min människosyn på ett sätt som känns bra.
Samma orättvisa människor tycker att det borde vara skäl nog för åklagarmyndigheten att skynda sig med utredningen och rättegången så att skadan blir så liten som möjligt. Det tycker inte jag. De orättvisa människorna förstår inte att det rent juridiskt inte betyder något alls att oskyldiga människor drabbas när juristerna arbetar och att det är viktigt att även en åklagare får njuta av sin semester i lugn och ro samt slipper stressa på jobbet. Barnens behov av vård ska faktiskt inte ställas över varken åklagarens behov av avslappning eller rättens behov av att visa att man inte särbehandlar läkare!
(Dessutom är det ju skitkul med barn som har ont)
juni 20, 2010 den 12:15 e m
jheidbrink
Per Dackelöf: Jag håller med dig om att man på många sätt kan anse att ärendet är misskött, men jag har lite svårt när det inte erbjuds förslag till hur annars åklagaren skulle ha gjort. Skall det vara rutin att just varje prov som kommer tillbaka från RMV skall skickas någon annanstans också? Det kan jag gott tänka mig, men då måste man acceptera den tidsutdräkt det innebär. Om det inte skall vara så, hur skall åklagaren sålla mellan prov där man behöver en ”second opinion” och prov där man inte behöver det?
Sedan också de olyckliga och allvarliga konsekvenser som målet tydligen haft för intensiv- och terminalvården: enligt min bestämda mening – som jag hela tiden hållit fast vid – kommer det problemet inte av att det här målet kom upp (jag anser att åklagaren inte hade något annat val i tjänsten än att inleda en förundersökning när RMV kom med detta analysresultat), utan av att vi allihopa som samhälle betraktat inte kan komma överens om hur vi skall behandla döden. Det är inget som den medicinska expertisen ensam kan få avgöra: för det har frågan för stor betydelse för alla.
Med andra ord krävs att politikerna får ändan ur vagnen och äntligen på ett principiellt sätt hanterar frågan: eftersom juridik är en funktion av politiska beslut, får då också en minskad roll för juristerna. Ett principiellt sätt att hantera frågan kräver dock framför allt att vi äntligen slutar resonera utifrån den icke-förhandlingsbara utgångspunkten att livet är heligt. Det här ärendet verkar visa att det behövs en bedömningsmarginal i svåra fall, och denna marginals uppkomst måste definieras tydligt, så att den inte används för att någon läkare skall kunna bestämma vilket liv som är värt att leva.
I inget fall kommer vi dock att komma ifrån att ett prov som visar 1 000 gånger förhöjda halter av ett dödligt narkosmedel kommer att få en åklagare att inleda en förundersökning. Sedan har åklagarmyndigheten en del att svara på avseende hur ärendet bedrivits, det håller jag med om, men det verkar inte heller precis vara så att nu försvaret har jättebråttom. Det är kanske också gott så: ett komplicerat ärende bör väl knappast avgöras i brådrasket, eller?
juni 20, 2010 den 3:04 e m
Ingvar Ericson
Jakob:
”I inget fall kommer vi dock att komma ifrån att ett prov som visar 1 000 gånger förhöjda halter av ett dödligt narkosmedel kommer att få en åklagare att inleda en förundersökning.”
Det handlar om tolkning av en analys av ett blodprov taget 24 dagar postmortem. Rättsläkaren har själv uppgett att hon under sina 15 år i yrket aldrig stött på ett liknande värde och hon vet att ingen annan inom Rättsmedicinalverket har gjort det heller. Hon vet att det inte finns några liknande rapporter i den vetenskapliga litteraturen utan att det högsta tiopentalvärde som har uppmätts i blod är 392 µgram/g, alltså en femtedel av det aktuella värdet. Hon är medveten om att man inte enbart utifrån en påvisad blodkoncentration vare sig kan avgöra hur en substans är given eller inom vilket tidsintervall det skett. Hon borde alltså ha insett att det analyssvar som hon fått inte utgjorde vetenskapligt underlag för att fastställa den avgörande frågan nämligen NÄR den höga koncentrationen av tiopental i -blodprovet- uppstått. Därmed kan hon inte heller uttala sig om HUR den uppstått och följaktligen inte heller om den har samband med flickans död. Ändå har hon bortsett från detta och kategoriserat fallet som ”överdosering av annan person”.
I den avslutande sammanfattningen i dokumentet ”Rättsmedicinalverkets riktlinjer för rättsläkarens roll i rättsprocessen” framhålls det klart och tydligt att ”Förmågan att tillämpa en vetenskaplig grundsyn och vetenskapliga kriterier är och förblir rättslkäkarens viktigaste roll”. Det är på den punkten som det brustit och det är därför vi har det här fallet.
Det här ärendet skulle ha stannat hos RMV tills dess man hade rett ut NÄR den höga koncentrationen av tiopental i blodprovet uppstått och därefter HUR den uppstått. Det här är frågor för medicinsk och rättsmedicinsk expertis inte för åklagare och polisutredare. Det finns ingenting i obduktionsrapporten som motsäger att flickan kan ha avlidit helt naturligt till följd av sina svåra hjärnskador och det har ännu efter nästan ett och ett halvt års utredande inte framkommit något som gör det troligt att flickan avlidit till följd av överdosering av tiopental. Däremot har det framförts starka argument som visar att en tiopentalkoncentration på den nivå som uppmätts i provet överhuvudtaget inte kan åstadkommas genom akut injektion medan flickan fortfarande var i livet.
juni 20, 2010 den 5:21 e m
jheidbrink
Ingvar: Men faktum är att RMV släppte iväg rapporten. Faktum är att en åklagare nog knappast får betalt för att göra andrahandsgissningar när hon får ett expertutlåtande i handen. Jag undrar ibland vilka övermänniskor som åklagare förväntas vara (och nu talar jag inte om den tydligen något mediakåta åklagaren som initialt hade ärendet på sitt bord). Det är lite som om du, när du anlitar en välbetald advokat som ger dig råd att lägga upp ditt avtal på ett visst sätt, borde inse att advokaten sovit eller inte läst något viktigt papper i akten och därför skall säga till din motpart att hon skall vänta till dess du verkligen fastställt hur den juridiska fråga du har egentligen skall besvaras.
Jag vidhåller: det är inte en åklagares uppgift – i vart fall inte idag, det kanske borde ändras – att betvivla RMV:s rapporter, utan en åklagare måste reagera på den verklighet som RMV påstår föreligger. När en åklagare reagerar, inleds en förundersökning.
Nej, åklagaren kan inte med utlåtandet i handen avgöra när och hur thiopentalet kommit in i kroppen: därav förundersökningen. Vad skulle du göra i ett sådant fall? Jag skulle bergis plocka in ansvariga läkare för förhör. Jag skulle också i vart fall rikta mina initiala misstankar mot den part som faktiskt är den enda som skall kunna komma åt ett narkosmedel som thiopental – läkaren.
Man kan som sagt kritisera mycket i det här ärendet, men det är – med förlov sagt – ganska blåögt och dessutom lite arrogant att med din bakgrund kräva att åklagaren borde ha förstått det som ändå tog dig själv åtskilliga månader att komma fram till. En åklagare som av en expert som hon har all anledning att lita på får in ett utlåtande om att det föreligger en 1 000-falt förhöjning av ett dödligt narkosmedel, har inget annat val än att inleda en förundersökning.
Därefter, från det att förundersökningen inletts, kan man ha synpunkter på hanteringen. Jag ställer mig som sagt själv frågande till stämningsansökan, och jag har svårt att förstå hur åklagaren kan vara så övertygad om att han kommer att få just den här läkaren fälld. Visst. Men att det inleds en förundersökning med läkaren som initial huvudmisstänkt är banne mig inget under!
juni 20, 2010 den 7:47 e m
Ingvar Ericson
Jakob, vi är överens!
Om du läser litet noggrannare vad jag skrev så ser du att jag INTE kritiserar att åklagaren tog upp fallet. Det jag kritiserar är rättsläkarens slutsats att det skulle röra sig om ”överdosering av annan person”. Min slutsats var att: ”Det här ärendet skulle ha stannat hos RMV tills dess man hade rett ut NÄR den höga koncentrationen av tiopental i blodprovet uppstått och därefter HUR den uppstått. Det här är frågor för medicinsk och rättsmedicinsk expertis inte för åklagare och polisutredare”.
Jag anser inte att vare sig åklagaren eller polisen ska ens ska behöva ifrågasätta rättsmedicinska utlåtanden. I RMVs ”Riktlinjer för rättsläkarens roll i rättsprocessen” skriver man nämligen att: ”Rättsläkarens roll måste präglas av dennes förmåga att dra gränser mellan vad som är vetenskapligt belagt och vad som är hypoteser/bedömningar – kriterierna för detta är inomvetenskapliga och därmed inte tillgängliga för rättsliga instansers betygsättning”.
I den avslutande sammanfattningen i dokumentet framhålls det klart och tydligt att ”Förmågan att tillämpa en vetenskaplig grundsyn och vetenskapliga kriterier är och förblir rättslkäkarens viktigaste roll”. Det är på den punkten som det brustit och det är därför vi har det här fallet.
Det vi har fått se nu är åklagare och polis som tagit det rättsmedicinska utlåtandet för gott och utgått från att det rörde sig om ett brott men som inte förstått innebörden av skrivningen om 1000 gånger utan tolkat det som ett tecken på att det dessutom rörde sig om ett ovanligt bestialiskt brott och talat om ”dödscocktail” och ”barmhärtighetsmord”. Man kan ha synpunkter på det här med 1000 gånger. Men 1000 gånger är rätt mycket för mycket. Vad ska en åklagare göra som får in en anmälan om en fortkörning där en man på en 70-sträcka säger säg ha mätt upp en hastighet på 70000 km/tim? Det är faktiskt ”bara” 1000 gånger för fort och det stämmer att ingen har någonsin upplevt det tidigare eller hört talas om det. Precis som rättsläkaren vad gäller tiopentalhalten.
Jag anser nog ändå att en åklagare som får in en rapport om dödlig förgiftning med en halt som ligger 1000 gånger över normal nivå tar det litet lugnt och verkligen övertygar sig om uppgiften och omständigheterna innan man drar igång hämtning på arbetsplats, häktning, presskonferenser mm. Polisens utredare höll faktiskt ett antal möten med både rättsläkaren och personal från rättskemiska där man fick fullständigt klart för sig värdets exceptionella nivå och att man därifrån hade stora svårigheter att förklara hur det skulle kunna ha gått till. Tyvärr avsatte det inga spår i utredningsarbetet.
Vi får emellertid inte tappa känslan för vad som är rimligt och inte och låta sensationsiver eller formalism ta överhanden. Sunt förnuft är fortfarande tillåtet!
juni 20, 2010 den 8:36 e m
jheidbrink
Ingvar: Jag ber om ursäkt. Jag börjar bunta ihop olika nyanser i kritiken till en enda sorts kritik, vilket varken är juste eller befrämjar diskussionen. Jag läste din kommentar för slarvigt.
Samtidigt: visst är det mera troligt att någon överdoserat ett dödligt gift som tar kål på en människa redan vid relativt låga halter, än det är att någon uppnått 70 000 km/h? Uppriktigt sagt skulle jag absolut kunna resonera så, och innan du kom med dina utredningar, skulle jag heller inte nödvändigtvis ha reagerat över det abnormt höga värdet.
juni 21, 2010 den 9:01 f m
Ingvar Ericson
Jakob,
Tack för ursäkten! Jag tar det som att den avser hela din kritik av mitt inlägg men jag vill ändå för ordningens skull få påpeka att jag redan den 16 mars 2008 på din blogg i två inlägg redovisade följande uppfattningar:
”Alla tycks utgå från att _någon_ gett flickan en _stor_ mängd thiopental _efter_ det att beslutet om att stänga av respiratorn fattats. Det är liksom en hel del annat ännu en hypotes och ingen av oss vet idag vad åklagaren har för bevis som stöder den. Den uppmätta koncentrationen av thiopental i blodet _behöver_ faktiskt inte, per se, exkludera andra förklaringar. Det behöver kanske inte alls vara så. Det uppmätta värdet kan, _kanske_ , vara riktigt utan att för den skull säga hela sanningen.”
”Hur kommer det sig att _nästan alla_ tar för givet att slutsatsen av den rättsmedicinska analysen är riktig? Att koncentrationen 2000 är riktigt kan jag kanske köpa men den slutsats man drar av det borde nog nagelfaras. Jag anser nog att den borde varit föremål för en mer expertmässig värdering _innan_ man satte igång med förundersökning.”
Detta var och är drygt ett år senare fortfarande i allt väsentligt min uppfattning och det tog alltså ingalunda ”… åtskilliga månader” för mig att komma fram till den.
Jakob, du skriver: ”Samtidigt: visst är det mera troligt att någon överdoserat ett dödligt gift som tar kål på en människa redan vid relativt låga halter, än det är att någon uppnått 70 000 km/h?”
– Visst uppfattar vi 70000 km/h på landsväg som orealistiskt. Både du och jag och de flesta som någonsin kört bil gör den bedömningen. Men observera, 70000 km/h är faktiskt 1000 gånger mer är 70 km/h liksom 2000 µgram/g är 1000 gånger ”… mer än vad man ser vid normal användning av tiopental” (enligt rättsläkaren). Så jag kan absolut inte dela din karaktäristik av det här fallet som att det skulle röra sig om att någon ”… tar kål på en människa redan vid relativt låga halter”. Det rör sig faktiskt om en lika absurd nivå som vid fortkörningen i mitt exempel. 1000 gånger!!!
Det intressanta i sammanhanget är att ställa sig frågan: Varför dömer vi ut 70000 km/h som fullständigt orealistiskt men anser 2000 µgram/g trovärdigt som grund för påståendet att ”… [narkosläkaren] har uppsåtligen berövat [flickan] livet genom förgiftning. [Narkosläkaren] har därvid injicerat narkosmedlet tiopental i [flickan]”? (stämningsansökan) Fundera på det!
Mitt svar på den frågan är att vi har olika referensramar. Vi kör bägge bil och ”vet” därför att 70000 km/h kan man inte köra på landsväg. Däremot har vi ingen riktig ”känsla” för vad en halt på 2000 µgram/g tiopental i blodet innebär. Det har däremot anestesiläkare och det SKA en kompetent rättsläkare också ha. Då duger det inte att bara applicera en av de tre förklaringsmodellerna för dödlig förgiftning som man har: ”självmord”, ”av misstag överdoserat själv” och ”avsiktlig eller oavsiktlig överdosering av annan person” och sedan lägga med en ”brasklapp” där man påpekar att man anser att det rör sig om en koncentration som är ”… 1000 gånger högre än vad man ser vid normal användning”. Att göra så är varken vetenskapligt eller seriöst.
Sedan tycker jag ändå att polisens utredare och åklagaren även som ”lekmän” på det medicinska området borde ha dragit öronen åt sig efter de samtal som man hade med rättsläkaren och experterna på rättskemiska laboratoriet INNAN man drog igång ärendet. Det som sades vid de samtalen skulle nog fått de flesta självständigt reflekterande människor att fundera både en och två gånger på vad det här egentligen kan röra sig om. Läs själv förundersökningsprotokollet sidorna 27 -34 (samtal med rättsläkaren 11 februari), 40 – 44 (svar från rättskemiska 16 februari) och 52 – 59 (samtal med rättskemisterna 25 februari) och känn efter!
juni 21, 2010 den 12:51 e m
Jens S
Ingvar:
Jag tycker att du överdriver orimligheten av det höga tiopentalvärdet. Din jämförelse med att köra 70000 km/tim är helt irrelevant och indikerar att det är du som inte har förstått skrivningen i obduktionsprotokollet om 1000 gånger.
När du drar slutsatser kring hur polis och åklagare borde ha reagerat kring faktorn 1000 blir som att jämföra ett flygplans hastighet, låt säga 800 km/tim, med en rymdfärjas, ca 27 000 km/tim (enligt Wikipedia) och komma till slutsatsen att rymdfärjan omöjligt borde kunna färdas så snabbt. Med andra ord att jämföra äpplen och päron.
I obduktionsprotokollet står visserligen om koncentrationen tiopental att den ”är kraftigt förhöjd och representerar en nivå omkring 1000 gånger mer än man kan se vid ordinär användning av preparatet”. Det är bara det att sedan fortsätter meningen så här: ”och ligger långt över de nivåer som man kan se vid dödliga förgiftningar med preparatet”.
Faktorn 1000 tar alltså sikte på den ordinära användningen av preparatet, t.ex. att söva personer som senare ska vakna igen, och kan inte ligga till grund för bedömning av eventuell orimlighet när det gäller annan användning av preparatet, t.ex. att under mer eller mindre kontrollerade former döda vuxna eller barn. Om man nu ska låta sunt förnuft råda, så är det rätt självklart att det krävs högre nivåer av ett preparat för att döda folk än för att söva dem. Polis och åklagare har alltså haft att utgå ifrån att nivån ”låg långt över”, inte 1000 gånger över. Att kritisera polis och åklagare utifrån skrivningen med utgångspunkt i koncentrationen 1000 gånger blir därför bara onyanserad och ovärdig pajkastning.
juni 20, 2010 den 9:07 e m
profanum_vulgus
Per Dackelöf:
En annan jävligt intressant fråga är varför det först är när en kvinnlig läkare är den som utsätts för denna behandling som folk reagerar. Hur är det med de övriga 2-5000 människorna som fått samma behandling under samma tid? Ingen jävel bryr sig.
juni 21, 2010 den 5:58 f m
jheidbrink
PV: Så sant, men är inte det en ganska vanlig funktion i nya mål? Läste senast igår om Konkurrensverket som för närvarande får in mängder med anmälningar avseende offentlig säljverksamhet och dess förenlighet med konkurrenslagen. Verket sade att det ännu väntar på ett lämpligt mål som man kan vinna, och som ger upphov till de ”rätta” principiella frågorna, så att man kan ”skapa rättspraxis”.
Går det att komma ifrån att systemet juridik offrar enskilda för att få systeminherenta problem lösta? Går det att komma ifrån att det är någon läkare som måste klä skott för att vi ska få klarlagt vilka regler som gäller i den yttersta terminalvården?
juni 21, 2010 den 8:20 f m
profanum_vulgus
jheidbrink:
Jag menade tvärtom, alltså att 2-5000 personer har utsatts för det som läkaren utsätts för under samma tid som detta pågått.
Du menar att 2-5000 andra har dött av vård i livets slutskede under tiden som den här utredningen pågått.
Angående det senare där så tycker jag inte att man ska vänta på ett ”bra” fall, utan man ska slå till direkt. Om en oegentlighet pågår, t.ex. läkare avrättar döende barn, så kan man inte låta det pågå så att det institutionaliseras utan man ska ta det första fallet man träffar på. Rätten ändras ju egentligen inte av om domen är friande eller fällande, den ska ju vara friande eller fällande beroende på omständigheterna. Man kan alltså fria barnläkaren och ändå i domen utreda rättsläget.
juni 21, 2010 den 1:19 e m
profanum_vulgus
Jens S:
Vad är egentligen din invändning?
Om en hastighetskamera klockar en personbil på 70 000 km/h och åklagaren väcker åtal för hastighetsöverträdelse med påstående om 69 930 km/h för hög hastighet; är det den som påstår att detta är omöjligt som är larvig då?
Skulle man då inte snarare utgå ifrån att det var fel på den tekniska bevisningen och att denna inte kunde ligga till grund för åtalet?
juni 21, 2010 den 1:33 e m
Jens S
PV:
Min invändning är att Ingvar E jämför äpplen och päron. Det hela tar sikte på vad som anges i obduktionsprotokollet. Som jag skriver i mitt inlägg ovan anges i obduktionsprotokollet att faktorn 1000 avser normal användning av preparatet (alltså sedering). När det gäller koncentrationer av preparatet när det använts för att döda folk står det i obduktionsprotokollet enbart att dosen ”ligger långt över de nivåer…”. Alltså saknar faktorn 1000 i förhållande till medicinskt kontrollerad sedering helt relevans när man diskuterar koncentrationen vid misstanke om uppsåtligt dödande.
juni 21, 2010 den 4:48 e m
Ingvar Ericson
Jens S:
Syftet med mitt exmpel var primärt att påvisa de problem som vi har med referensramar. Vi har inga problem med att avgöra att bilkörning i 70000 km/h är orimligt. Däremot har vi svårare att greppa innebörden av en halt av ett läkemedel som ligger på 2000 µgram/g trots att bägge värdena ligger 1000 gånger över vad som kan anses ”normalt”. Nu är det riktigt som du säger att 2000 µgram/g inte innebär 1000 gånger dödlig koncentration så på den punkten håller jag kanske tagit i litet.
RMV uppger själva att ”I fall med dödlig utgång, hos vuxna personer, anges koncentrationer på 6 till 392 mikrogram per gram blod.” Koncentrationen 392 µgram/g vet vi avser en avrättning av en fullt frisk vuxen man. Det värdet är också, tillsammans med ett värde på 370 µgram/g som avser ett självmord, de högsta postmortala värden som rapporterats i den vetenskapliga litteraturen. Vid avrättningar i USA ligger värdena typiskt under 30 µgram/g. För ett svårt hjärnskadat spädbarn som drygt fem timmar varit utan andningsstöd och som enligt rättsläkarens bedömning hade ”… troligen även avlidit inom en kortare tidsrymd utan överdoseringen av tiopental i kombination med morfin” torde rimligen redan en halt en bit under 30 µgram/g vara dödlig. Rättsläkaren har för övrigt i en kommentar till professor Beck i samband med den revision som genomfördes hos RMV antytt att hennes bedömning av dödsorsaken skulle bli densamma om mätvärdet angetts till >10 µgram/g. Så, även om 2000 µgram/g inte är 1000 gånger dödlig koncentration så torde det röra sig om 50 – 200 gånger och även det är rätt mycket! Det ändrar knappast på innebörden av mitt exempel eftersom bilkörning i 3500 – 14000 km/h också måste uppfattas som orimligt. (Den snabbaste hastighet som ett hjulförsett fordon uppnått på land lära vara 1232 km/h).
Att värdet 2000 µgram/g inte bara är dödligt utan extremt vet anestesiologer och inser rättsläkaren. Att då ändå ordna in fallet som vilken annan dödlig förgiftning som helst genom överdosering av annan person bara med ett påpekande om att värdet är 1000 gånger högre än vad man ser vi normal användning och långt över vad man ser vid dödliga förgiftningar och sedan lämna det vidare till åklagare och polisutredare är varken vetenskapligt eller seriöst. Att sedan åklagare och polisutredare inte inser det abnorma i situationen trots att detta gång på gång understrukits i samtal med RMVs experter är beklämmande. Läs själv de referenser till förundersökningsmaterialet som jag redovisade i mitt svar till Jakob ovan och fundera. Fundera också gärna på vad rättsläkarens avsikt kan ha varit med jämförelsen 1000 gånger.
juni 21, 2010 den 7:02 e m
Jens S
Ingvar (och PV):
Jag börjar från slutet. Eftersom jag inte är någon stor anhängare av konspirationsteorier tror jag att rättsläkarens skäl för att jämföra med faktorn 1000 var att försöka ge en referensram för bedömningen av om det t.ex. var en oavsiktlig överdosering som låg bakom mätvärdet.
Siffror och jämförelser är svårt men vad rättsläkaren i en kommentar ska ha ”antytt” känns inte så relevant. Docent Nilsson anger i sitt yttrande att lägsta sömngivande koncentration är 1/100 av den uppmätta koncentrationen på 2000 µgram/g. Han anger vidare att en koncentration som skapar medicinskt kontrollerad djup koma är 20-60 gånger lägre och att det finns enstaka rapporter som anger koncentrationer på 1/15 av den här uppmätta vid behandling av svår hjärnskada. Ska man kritisera polis och åklagare är det dessa siffror man får ha med sig. Alltså, den uppmätta koncentrationen 2000 µgram/g är i storleksordningen 15 gånger högre än vad som har uppmätts vid behandling av svåra hjärnskador på patienter där syftet med behandlingen är överlevnad.
I förhållande till högsta mätvärdena som du redovisar för avlidna personer, 392 µgram/g för en avrättad man (även om du själv på s. 4 i din pm ”Därför kan flickan inte ha fått en överdos av thiopental” kopplar det mätvärdet till ett självmord) och 370 µgram/g för ett självmord, är den uppmätta koncentrationen i storleksordningen 5-6 gånger högre. Kan tilläggas att eftersom det är möjligt att uppnå så pass höga koncentrationer vid självmord, där man vanligtvis administrerar den dödande dosen för egen hand har jag svårt att se varför det skulle vara så osannolikt att någon gett ett spädbarn en dos som resulterar i en 5-6 gånger högre koncentration.
Sett i perspektivet ovan framstår 2000 µgram/g, dvs. 5-6 högre än vad som uppmätts vid självmord och 15 gånger högre än vid medicinsk behandling, inte som ett så fullständigt orimligt mätresultat att polis, åklagare m.fl. borde behöva löpa gatlopp för att de går vidare med brottsutredningen. Det är också därför jag anser att jämföra detta mätvärde med en hastighetsöverträdelse på 70000 km/tim är att jämföra (ja PV, jämföra) äpplen och päron.
juni 21, 2010 den 2:50 e m
profanum_vulgus
Jens S:
Att jämföra äpplen med päron går ju utmärkt, du menar såklart att han blandar ihop äpplen och päron.
Men 1000 gånger normal användning är ju en helt osannolik mängd, helt oavsett om den är 100 eller 2 gånger större än mängden som används för att döda. 1000 gånger normal användning hade varit avsevärt högre än mängden som behövs för att döda även om injektionen var blod av rätt grupp och typ eller saltvatten eller vad som helst annat.
Det är ju samma sak som med exemplet för vägkameran, 70 000 km/h är 1000 gånger tillåten hastighet men åklagaren påstår bara att hastigheten är avsevärt högre än den hastighet som behövs för högsta bötesbeloppet. Skulle man då kunna säga att mätningen är bättre eller sämre bevis för att hastigheten var högre än tillåtet (eventuellt hög nog för högsta bötesbeloppet)?
juni 21, 2010 den 10:16 e m
Ingvar Ericson
Jens S:
”Siffror och jämförelser är svårt men vad rättsläkaren i en kommentar ska ha ”antytt” känns inte så relevant.”
Jag förstår inte hur du kan komma till den slutsatsen om du beaktar hur uppgiften senare kommit att användas.
”Docent Nilsson anger i sitt yttrande att lägsta sömngivande koncentration är 1/100 av den uppmätta koncentrationen på 2000 µgram/g. Han anger vidare att en koncentration som skapar medicinskt kontrollerad djup koma är 20-60 gånger lägre och att det finns enstaka rapporter som anger koncentrationer på 1/15 av den här uppmätta vid behandling av svår hjärnskada. Ska man kritisera polis och åklagare är det dessa siffror man får ha med sig. Alltså, den uppmätta koncentrationen 2000 µgram/g är i storleksordningen 15 gånger högre än vad som har uppmätts vid behandling av svåra hjärnskador på patienter där syftet med behandlingen är överlevnad.”
Du missar en högst väsentlig punkt. De siffror som docent Nilsson anger för narkos av barn och för behandling vid svåra hjärnskador gäller för barn som har andningsstöd (= respirator). I det här fallet handlar det om ett barn som i drygt fem timmar varit bortkopplad från respiratorn och enligt rättsläkaren hade ”… troligen även avlidit inom en kortare tidsrymd utan överdoseringen av tiopental i kombination med morfin”. Tiopental har förutom sina narkosegenskaper också en uttalat negativ effekt på andningen och hjärtverksamheten. Professor Wahlström kommenterar detta i sitt yttrande nyligen och skriver: ”Det betyder att det skadade barn, som här är aktuellt, sannolikt har en ordentligt ökad känslighet för tiopentals hjärteffekter”. Så, jag vidhåller min uppfattning beträffande dödlig koncentrationsnivå i det aktuella fallet.
Läs gärna också den här artikeln som handlar om ett fall av oavsiktlig överdosering som inträffade för inte så länge sedan i Lund på en för tidigt född pojke som fick en 10 gånger för stor dos tiopental. Analyser av thiopental i blodet som utfördes 20 minuter, 6, 24 och 68 timmar efter injektionen visade 20, 14, 10 respektive 8 mikrogram/ml. Nu kom han inte till skada tack vare en snabb diagnos av det inträffade och respiratorbehandling. Hade inte det skett hade vi med största sannolikhet haft ett fall av spädbarnsdöd till följd av överdosering av tiopental. (Norman E, Malmqvist U, Westrin P och Fellman V, ”Thiopental pharmacokinetics in newborn infants: a case report of overdose”, Acta Pædiatrica 2009, 98, p 1680-1682)
Jag beklagar att jag i hastigheten blandat ihop bakgrunden till de två värdena. Det ska naturligtvis vara som jag skrev i min ursprungliga rapport: ”De högsta värden jag funnit är 392 mikrogram/ml vilket hänför sig till ett självmord och 370 mikrogram/ml som uppmätts efter en avrättning.” Jag är inte läkare och framförallt inte anestesiolog så jag får bara konstatera att min jämförelse med de dödliga halterna 392 respektive 370 µgram/g inte var så där riktlig meningsfulla. Men man lär sig och naturligtvis ska jämförelsen göras, som du själv påpekat, med vad som kan antas vara dödlig koncentration i det aktuella fallet. De här hösta värdena har egentligen bara intresse eftersom de visar att man inte ens på vuxna friska män uppmätt högre halter vilket gör att ett värde på 2000 µgram/g i ett svårt skadat spädbarn som sedan fem timmar varit utan andningshjälp framstår som minst sagt extremt.
juni 22, 2010 den 8:34 f m
Ingvar Ericson
Jens S:
Efter att ha sovit på saken känner jag att jag vill göra ett par förtydliganden till gårdagens meningsutbyte.
Rättsläkaren(!) har gjort två jämförelser vad gäller tiopental. Dels har hon skrivit att den halt som uppmätts i provet från flickans lårblod, 2000 µgram/g, ”… representerar en nivå omkring 1000 gånger mer än man ser vid ordinär användning av preparatet”, dels att den ”… ligger långt över de nivåer som man kan se vid dödliga förgiftningar med preparatet”.
Man kan naturligtvis fråga sig vad hon menar med ”ordinär användning av preparatet” men en rimlig tolkning är att hon avser användning för induktion av narkos. Utifrån den tolkningen har jämförelsen kritiserats från läkarhåll som missvisande. Och det är den naturligtvis i så måtto som att den situationen är en helt annan än den som gäller för det aktuella fallet. Vid induktion av narkos talar vi om en patient som ges andningsstöd och förväntas överleva, i det aktuella fallet handlar det om en svårt hjärnskadad liten flicka vars liv man konstaterat att man inte kan rädda och som under fem timmar varit bortkopplad från den livsuppehållande respiratorn. Man kan naturligtvis ändå göra jämförelsen och då har siffran 1000 visst fog för sig. RMV hade vid ungefär samma tid ett fall med ett något större barn som man bedömde hade avlidit av naturliga orsaker. Rättskemisk undersökning visade i det fallet en tiopentalhalt i hjärtblod på 1,3 µgram/g och en morfinhalt på 0,15 µgram/g.
När det gäller den andra jämförelsen handlar det om vad som kan anses vara dödliga nivåer. Här gör rättsläkaren bara en kvalitativ jämförelse vilket antagligen sammanhänger med att vad som är en dödlig koncentration kan variera starkt från fall till fall beroende på omständigheterna. Jag tror attdet närmaste man kan komma i relevant dokumenterat fall är den överdosering som inträffade i Lund och som jag gav referens till i mitt förra inlägg. Det handlar om ett nästan jämngammalt barn som fick en 10 gånger för stor dos tiopental till följd av ett spädningsfel i samband med en intubering för uppkoppling till respirator. Istället för 3 mg/kg fick pojken 30 mg/kg. Här uppmätte man en tiopentalhalt 20 minuter efter injektionen på 82 µmol/l vilket motsvarar 20 µgram/g. Trots snabba insatser förblev pojken medvetslös i 24 timmar och uppvisade ännu efter 48 timmar nedsatt hjärnaktivitet. Det är högst troligt att han avlidit till följd av överdosering av tiopental om han inte getts andningsstöd och i övrigt övervakats och behandlats noga. Rättsläkaren har också sagt att hon i det aktuella fallet skulle betraktat det som en dödlig överdosering om även analyssvaret varit > 10 µgram/g. Så, det finns rimliga skäl att anta att 10 – 20 µgram/g kan vara en dödlig koncentration i fall som det aktuella. Alltså skulle 2000 µgram/g vara 100 – 200 gånger över dödlig nivå.
Oavsett om vi utgår från den något missvisande siffran 1000 gånger eller den mer relevanta och sannolikt också mer riktiga siffran 100 – 200 gånger så handlar det om en extrem ”överdosering” som borde föranleda eftertanke både hos rättsläkaren, åklagaren och polisutredarna.
Du skriver i inledningen på ditt senaste inlägg att du inte ”…är någon stor anhängare av konspirationsteorier”. Jag förstår inte riktigt vad det är du åsyftar med det och det framgår inte heller av ditt inlägg så du får gärna förklara dig. Jag har i vart fall vare sig redovisat eller implicerat någon konspiration. Hur som är det uppenbart att rättsläkaren genom jämförelsen med ”ordinär användning” och siffran 1000 gånger på ett högst påtagligt sätt kommit att påverka den fortsatta handläggningen av ärendet. Det är den jämförelsen och inte jämförelsen med dödliga förgiftningar som åklagaren och polisens utredare kommit att ta fasta på trots alla de förbehåll som framkom vid samtalen med rättsläkaren och experterna vid rättskemiska laboratoriet. Det är fortfarande oklart för mig varför rättsläkaren skrivit som hon gjort och din teori att det skulle vara en markering av att hon ansåg att det inte rörde sig om en oavsiktlig överdosering tycker jag inte håller. Om hon ansåg det påkallat att framhålla det hade det varit både enklare och mycket bättre att skriva det klart och tydligt istället för att som nu dra till med en siffra som oundvikligen skulle komma att väcka, och också väckte, ovidkommande sensation och har styrt uppfattningarna om vad som hänt helt fel.
juni 24, 2010 den 5:36 f m
Ung Åklagare
”och nu talar jag inte om den tydligen något mediakåta åklagaren som initialt hade ärendet på sitt bord”
Jheidbrink. Vad har du för underlag för att skriva så? Du och Schultz, för att ta ett par exempel, har väl visat er betydligt mer ”medieglädjebenägna” än åklagaren i fråga. Snacka om att kasta en väldigt omogen sten i ett trångt litet glashus.
juni 24, 2010 den 6:46 f m
jheidbrink
Ung åklagare: När gick senast en åklagare ut med en presskonferens där hon i princip beskrev saken som vore den avgjord? Det finns två förklaringar här, antingen inkompetens eller mediekåthet. Jag tog det alternativet som jag ändå ansåg vara det bättre för ifrågavarande åklagare.
Vad gäller Mårtens och min eventuella mediekåthet, har den mig veterligen ännu inte påverkat en enskild persons liv på samma sätt som denna förundersökning.
juni 24, 2010 den 7:15 f m
Ung Åklagare
Nu antar jag att du inte är medveten om åklagarmyndighetens mediestrategi m.m. Åtminstone såvitt jag har förstått är det det helt riktigt att ha en presskonferens i denna typ av ärenden.
Att en åklagares arbete enligt din mening påverkar människors liv mer än ert är ju knappast dennes fel. Sedan kan man diskutera åklagarens vs medias påverkan, vems ansvaret är.
Oavsett vilket syftar ju ditt hyfsat vulgära uttryck snarare på en persons inställning till media än till hur arbetet påverkar någons liv. Jag skulle attributera denna egenskap snarare till en person som fläker ut sig i Legally Yours (juristvärldens Se & hör) än till någon som håller en presskonferens i ett ärende där mediatrycket ändå förväntas bli stenhårt.
Rent allmänt så saknade jag alla dessa indignerade (läkar)röster när en ung tjej gick till polisen i Skåne och uppgav att hon blivit våldtagen av en känd plastikkirurg under narkos. Vilken absurd anklagelse! Sånt ska ju inte utredas. Eller för den del Harold Shipmans förevarande. Läkare har ju svurit den Hippokratiska eden, det borde väl räcka….
juni 24, 2010 den 8:51 f m
Ingvar Ericson
Ung åklagare:
”Vad har du för underlag för att skriva så? Du och Schultz, för att ta ett par exempel, har väl visat er betydligt mer ”medieglädjebenägna” än åklagaren i fråga. Snacka om att kasta en väldigt omogen sten i ett trångt litet glashus.”
Att den ursprungliga åklagaren på ett mycket tidigt stadium gått ut och uttryckt sig på ett sätt som inte kan karaktäriseras som annat är oseriöst och sensationsskapande är väl helt klart. Sen kanske jag skulle använda en litet mindre provocerande benämning på förfarandet än den Jakob använt.
Jag har gjort en liten sammanställning av händelseförloppet fram till den punkt då narkosläkaren häktades och sökt återge vilken information som åklagaren och polisutredarna då hade tillgång till. Jag tror nog att du håller med mig om att med hänsyn till de osäkerheter som både rättsläkaren och experterna på rättskemiska gett uttryck för så hade ett betydligt mer försiktigt tillvägagångssätt varit på sin plats och framförallt fanns absolut inte någon anledning till sensationsskapande på det sätt som nu skedde.
Allmänhetens rätt till information är viktig och ska upprätthållas men låt oss slippa den amerikanska stilen med uppmärksamhetssökande och sensationsskapande åklagare och försvarsadvokater.
Sammanställningen kan du ladda ner här: http://tinyurl.com/392ox77
juni 24, 2010 den 9:33 f m
profanum_vulgus
Ung Åklagare:
Tror du inte att det hade blivit ganska mycket indignerade röster om tjejen påstod att han våldtagit henne med en penis som var fem hundra meter bred och 1,5 kilometer meter lång och åklagaren uppgav detta på en presskonferens?
juni 24, 2010 den 10:35 f m
Ingvar Ericson
Ung åklagare:
”Nu antar jag att du inte är medveten om åklagarmyndighetens mediestrategi m.m. Åtminstone såvitt jag har förstått är det det helt riktigt att ha en presskonferens i denna typ av ärenden”
Om den aktuella föreställningen var ett exempel på åklagarmyndighetens mediestrategi tror jag nog att vi betackar oss för fler uppvisningar av det slaget. Presskonferenser kan säkert vara befogade men det gäller att välja tillfället, formerna och vokabulären med en viss omsorg.
Du får gärna länka till mediestrategin. Det vore intressant att se vad den innebär.
juni 24, 2010 den 11:22 f m
Ung Åklagare
Ericsson. Jag avvaktar expertmyndigheters och rättsväsendets prövning innan jag för min del tar ställning till vad som skett. Det lär ju ha gjorts en mängd mer eller mindre seriösa JO anmälningar kring det som skett eller inte skett. Så vi lär ju få svar på om något fel har begåtts under förundersökningen.
För min del har jag uppfattat läkarnas mfls storm som en klockren klassfråga. Ingen i läkarkåren höjt ett ögonbryn om motsvarande hade hänt en busschaufför.
Jag känner inte att jag har underlag att uttala mig om karaktären på presskonferensen och vad som sades där i förhållande till hur verkligheten ser ut (se stycke ett). Men det har inte ni heller.
juni 24, 2010 den 11:42 f m
Ung Åklagare
Med mediastrategi menar jag alltså att det nog är befogat att hålla en presskonferens i en sådan situation. Ansvarig åklagare är också ansvarig för den information som lämnas. Alltså bör denne vara en del i presskonferensen. Åklagaren har alltså fått ärendet lottat på sig. Jag har svårt att se något ”mediakåt” i det.
Mot det ska då ställas att den som kallar åklagaren för mediakåt själv ingår i en grupp jurister som är betydligt mer intresserade av att visa upp sig själv i media och dessutom ofta uttalar sig om juridiska spörsmål utan någon särskild kompetens i frågan. Det är enligt min mening första rangens hyckleri. Men om Jheidbrink själv medger att så är fallet är jag för min del beredd att släppa det.
Det finns andra åklagare och f d åklagare (framförallt det senare) som har varit hyfsat intresserade av att visa upp sig i media, jämför Alhem, Kvast och Hillegren ex.
juni 24, 2010 den 11:50 f m
Ung Åklagare
PV. När du skriver att vållandebrott ryms i uppsåtsbrott så undrar jag om jag har förstått dig rätt? Menar du att Culpa alltid ryms under Dolus? För jag har fått lära mig att så inte är fallet. Ett culpöst beteende försvaras på ett annat sätt än ett dolöst. Alltså måste justering göras om man byter subjektivt rekvisit. Sitter i vart fall och läser ett rättsPM med den innebörden just nu.
Därav att man alltid skriver ”uppsåtligen eller av oaktsamhet” eller skriver ”haft insikt i eller i vart fall haft skälig anledning att anta” osv.
juni 24, 2010 den 12:50 e m
Peter
Ung Åklagare,
PV skrev:
”Vållandebrottet behöver inte vara med som alternativ rubricering, det räcker att vållandebrottet ryms inom gärningsbeskrivningen för att rätten ska kunna dömma för det.”
Notera gärna att rubricering och gärningsbeskrivning är två skilda saker, så slipper bloggen kanske betungas av de nästan garanterade hatutbrotten som snart lär följa.
juni 24, 2010 den 1:43 e m
profanum_vulgus
Ung Åklagare:
1. Nedre gränsen för uppsåt är ju misstanke om följden och likgiltighet inför följden.
Nedre gränsen för oaktsamhet (negligentia) är ju avsaknad av misstanke om följden men ett berättigat krav på annat handlande.
Oaktsamhetsbrott är ju effektbrott och därför ryms de normalt sett (men inte rent formellt) i den objektiva delen av gärningsbeskrivningen. Jag kan inte säga alltid, men det borde vara bra nära alltid.
Man kan ju försvara sig mot ett uppsåtsbrott genom att hävda att man var oaktsam, men då erkänner man ju eventuellt ett oaktsamhetsbrott.
2. Nej, att man alltid skriver det beror på att åklagarna är oseriösa och täcker upp för sådant av slentrian istället för att se till omständigheterna i fallet.
juni 24, 2010 den 2:02 e m
Ung Åklagare
Jag håller inte med utan anser att man bör täcka upp oaktsamhet i gärningsbeskrivningen för det fall man vill hävda oaktsamhet.
Du säger att det är oseriöst. Jag menar att det är mer oseriöst att driva en straffrättsprocess mot någon där dennes oaktsamhet är en grund för processen utan att förklara för personen att en av grunderna för processen är just att denne varit oaktsam. Eropakonventionen art 6a är ett gott argument för detta.
I vilket fall som helst tycker jag ditt ständiga hån av alla andra än dig själv är rätt larvigt. Kan du nämna två jurister som du ser upp till? Två är ju ett minimikrav eftersom du annars bara skulle peka ut dig själv.
juni 24, 2010 den 2:45 e m
Ingvar Ericson
Ung åklagare:
”Jag känner inte att jag har underlag att uttala mig om karaktären på presskonferensen och vad som sades där i förhållande till hur verkligheten ser ut (se stycke ett). Men det har inte ni heller.”
Nej varken du eller jag eller så värst många andra vet exakt hur orden föll vid presskonferensen(erna). Men, det ligger så att säga i hela presskonferensens natur. Att man håller en presskonferens innebär ju att man via media vill kommunicera ett budskap till en större grupp människor, ofta allmänheten, som av olika skäl inte kan nås direkt. Det innebär att man accepterar att få sitt budskap framfört genom andra (journalister). Det säger sig självt att i det läget är det viktigt dels att man har gjort klart för sig själv vad det är för budskap man vill föra ut, dels att man väljer tidpunkten väl och framför allt att man väljer sina ord med omsorg. För det är ju så att man kommer att förstås, tolkas och bedömas utifrån den redovisning som ges i media.
Att i det läget använda sig av metaforer och ”klatschiga” uttryck innebär en högst påtaglig fara eftersom man definitionsmässigt har dålig uppfattning om hur sådana uttryck kommer att uppfattas av mottagarna. I det aktuella fallet skulle utan tvekan den ursprungliga åklagaren, efter de samtal man hållit med representanter för RMV, kunnat karaktärisera det inträffad något i stil med att ” … det handlar om ett mycket ovanligt fall där en liten döende flicka, som det ser ut, fått mycket stora mängder av två läkemedel, så stora att de var för sig enligt rättsmedicinarna skulle kunnat orsaka hennes död. Vi vet för dagen inte hur detta kan ha gått till och experterna på RMV har heller ingen omedelbar förklaring. Det är det vi ska utreda nu.” Punkt! Väljer man då istället att använda sig av uttryck som ”vedertagen dödscocktail” och ”barmhärtighetsmord” och insinuerar att det faktum att preparaten inte finns journalförda skulle tyda på att man försökt dölja ett brott, ja då får man faktiskt stå sitt kast.
Tyvärr har det, allt sedan Olof Palme introducerade ”hatets och illviljans kolportörer”, ”satans mördare” och ”pest och kolera” i det offentliga samtalet blivit allt för vanligt att använda uttryck av det slaget och det är inte trevligt, det stärker inte argumenten och det är inte heller riskfritt för den som använder dem.
Jag kan inte se att Jakobs kritik varit obefogad men han kunde ha avstått från det onödigt provokativa tillmälet.
Det kan finnas skäl att fundera litet över följande ord ur artikeln ”Organizing and the Process of Sensemaking” av Weick KE, Sutcliffe KM och Obstfield D i tidskriften Organizational Science 16(4), 2005: ”Sensemaking, filtered through issues of identity, is shaped by the recipe: ”how can I know who we are becoming until I see what they say and do with our actions?””
juni 24, 2010 den 3:17 e m
Ung Åklagare
Ingvar. Det där med ”barmhärtighetsmord” eller om man på frågan om motiv säger att det skulle vara barmhärtighet kan enligt min mening bara tolkas på ett sätt och det är att man tillskriver den misstänkte bästa tänkbara intentioner (inom ramen för misstanken).
Du kanske tycker att barmhärtighetsmord låter hemskt i en tidningsrubrik, men om du tänker efter lite så kanske du förstår att ett väldigt sannolikt motiv för åklagaren att uttrycka sig om barmhärtighet (i stället för att inte säga något) är att man vill uttrycka att ingen ”ond vilja” tillskrivs den misstänkte. Mord var ju den initiala misstanken, hur man ska undvika att använda den frasen förstår jag inte.
Vad gäller avsaknaden av journalföring så ja, det är ett indicium som talar för brott på samma sätt som förekomsten av journalföring talar mot. Ett svagt indicium ja, men ett indicum. Så varför det skulle vara en ”insinuation” förstår jag inte.
”Vedertagen dödscoctail” håller jag med om låter som ett dumt ordval om så sagts (vilket inte jag vet om så är fallet eller om media hittat på). Däremot är det ju inte sakligt fel vad jag förstått, det rör sig väl om de medel som används vid avrättningar i ex USA.
Oavsett om man håller med dig eller de andra här så skulle ju din beskyllning snarast i så fall vara att åklagaren var oförberedd eller möjligen okänslig på presskonferensen. Knappast det uttryck som Jheidbrink använt. Den som är ”mediakåt” är ju snarare Heidbrink själv.
juni 24, 2010 den 4:10 e m
Ingvar Ericson
Ung åklagare:
”Vad gäller avsaknaden av journalföring så ja, det är ett indicium som talar för brott på samma sätt som förekomsten av journalföring talar mot. Ett svagt indicium ja, men ett indicum. Så varför det skulle vara en ”insinuation” förstår jag inte”.
Det beror litet på perspektivet. Det man inte gör eller inte har gjort brukar man ju faktiskt inte heller journalföra. I vart fall inte när det handlar om att ge läkemedel. Alltså talar avsaknaden av journalanteckning, i mitt tycke, i första hand (oskuldspresumtion) för att narkosläkaren faktiskt inte gett läkemedlen ifråga och inte tvärt om. Att då dra fram det på det sätt som gjordes kan inte (av den som har att utgå från medias återgivning av tillställningen) tolkas på annat sätt än som en insinuation (och det var också vad som skedde).
Vad gäller ”barmhärtighetsmord” så tycker jag som jag skrev att man kanske ska fundera två gånger INNAN man använder sådana begrepp. Ska man nu ändå använda det och menar som du skriver att det ska tolkas som: ”att man vill uttrycka att ingen ”ond vilja” tillskrivs den misstänkte” så ska man ju vara säker på att det är så det också kommer att uppfattas ochdet är nog högst tveksamt om det gjorde det i det här fallet givet karaktären på den övriga presentationen.
Vad gäller ”vedertagen dödscocktail” så användes begreppet uppenbarligen i tingsrätten vid häktningsförhandlingen och journalisterna har plockat upp det därifrån. Så, tyvärr är det nog riktigt återgivet och har orsakat stor skada! Att det används i USA vid avrättningar gör det väl synnerligen olämpligt att använda. Ser du inte vilken kopplingen kommer att bli och också blev resultatet? Som sagt det gäller att välja sina ord och uttryck med omsorg när man talar genom media till allmänheten!
Om åklagaren var oförberedd (ska man absolut inte vara inför en presskonferens) eller okänslig (inte heller en bra stil när man talar för allmän konsumtion) vet jag inte. Hur som var hennes framträdanden inte lyckade vare sig för henne personligen, åklagarväsendet, eller fallet. Och, det är illa nog.
Det som oroar mig med dina inlägg är ditt återkommande försvar för åklagarens uppträdande och ordval och den bagatellisering av det inträffade som du tydligen förespråkar. Det antyder för mig att ni inom åklagarväsendet antagligen ingenting sett, ingenting hört och följaktligen heller ingeting lärt av det inträffade. Alltså har vi förmodligen har mer av samma sort att vänta från ert håll framöver. Inte bra!
Till sist: Om du nu (precis som jag) inte tycker att Jakobs tillmäle var speciellt lyckat kan du väl sluta använda det själv. Nu har du använt det fyra gånger i den här diskussionen och du har dessutom själv tillvitat Jakob det. Nu räcker det!
juni 24, 2010 den 5:52 e m
Ung Åklagare
Du drar för stora växlar vad gäller Åklagarmyndigheten om du utifrån mina inlägg drar slutsatser som du tycker är allmängiltiga för hela myndigheten? Jag är bara en person, en junior medarbetare. Jag talar bara för mig själv.
Vad gäller upprepade försvar som ”oroar dig” så behöver du inte läsa särskilt mycket i mina inlägg för att se att jag skriver även när jag tycker folk inom myndigheten inte gjort något bra. Det är bara att läsa mitt förra inlägg där jag säger att det i så fall var ett dumt ordval. I stället för att ge mig cred för att vara saklig så säger du då att jag bagatelliserar problem. Vad är det för tolkning?
Det är väl bara be om ursäkt, det är inte mer med det. För din del är det bara att hålla med mig och erkänna att du har fel någon gång.
Problemet med dina analyser vad gäller juridik, bevisläge, rättsmedicin m.m. är att du vad jag förstår inte har någon utbildning eller kunskap i någondera i ämnena. Du må lägga mycket tid på att förstå det. Nåväl. Jag har sysslat med juridik som huvudsysselsättning i 13 år. Handläggande åklagare betydligt längre. Läkarna på rättsmedicin likaså. Det betyder inte att jag eller de alltid har rätt eller att de har rätt i det här fallet heller. Däremot bör det för en tänkande människa betyda att man bör vara försiktig innan man kritiserar någon inom ett område där man själv inte vet något.
Bara för att ta ett exempel så skriver du i någon intervju att ”man måste ha ordentligt på fötterna”. Men det visar en fullständig brist på förståelse för vad det här med tvångsmedel handlar om. Poängen med tvångsmedel och en av de stora svårigheterna med just att vara polis/åklagare/domare m.m. är att man ibland måste ta snabba beslut på ett otillräckligt underlag. Man kan inte alltid ”ha ordentligt på fötterna” i initialskedet av en förundersökning. Man måste göra en bedömning utifrån de uppgifter man har och sedan fatta ett beslut. I bland sker besluten mitt i natten, utan sömn och efter en fem minuters föredragning. Ibland visar det sig senare att det den misstänkte var oskyldig. Det är hemskt, känslan när det händer är inte rolig alls. Det är rätt ut sagt överjävligt att behöva delge någon en misstanke om ett brott när personen mycket väl kan vara oskyldig men utredningsläget är sådant att omständigheterna talar för att han kan vara skyldig och man måste hålla ett förhör. Det är det pris samhället har beslutat att man är beredd att acceptera för att kunna klara upp brott. Sedan finns andra institut som rättens prövning av tvångsmedel, rätt till advokat, JO, Tjänstefelsansvaret, media m.m. Som i någon mån väger upp detta.
Bara för att ta ett exempel så var det en kille uppe i Norrland som blev häktad för mord/dråp av sin sambo. Hans historia (som lät helt vansinnig) var att en för honom helt okänd man kommit in i deras lägenhet mitt i natten och knivhögg sambon till döds. Det visade sig efter ett tag att det var sambons fosterbror (eller något dyl) som faktiskt hade gjort det. Det går ju inte att föreställa sig hur den killen kände det när han satt oskyldigt häktad för mord på sin sambo. Ändå behöver det inte betyda att det var fel att han tvingades sitta häktad. Polis och Åklagare fattade förmodligen rätt beslut på det underlag som fanns.
Du tycker att jag ”försvarar åklagarens uppträdande”. Jag säger att jag avvaktar rättsvårdande myndigheters (JO ex) prövning av saken innan jag tar ställning. Själv har du uppenbarligen drivits av en uppfattning redan från början vilket du själv skrivit om. Jag har ingen stark uppfattning om huruvida Barnläkaren kommer att fällas eller inte.
Du skriver att begreppet ”dödscoctail” ””uppenbarligen” användes ”i tingsrätten vid häktningsförhandlingen”. Efter vad jag har läst häktades hon pga risk för på kollusion. Då kan jag inte för mitt liv tänka mig annat än att häktningsförhandlingen hölls bakom stängda dörrar. Alltså lär journalister inte ha fått uttrycket ”dödscoctail” från häktningsförhandlingen i tingsrätten. Visst om någon kan visa att förhandlingen var offentlig så må så vara, då jar jag fel. Men tills dess utgår jag snarare från att du inte vet vad du pratar om.
For the record. Det händer att jag gör fel, det händer säkerligen att andra åklagare, domstolar och alla möjliga andra jurister gör fel också. Men jag skulle fan i mig inte ge mig in i någon diskussion om kemi och hävda att kemisterna har fel om jag inte hade väldigt mycket på fötterna.
juni 24, 2010 den 7:03 e m
Ung Åklagare
För övrigt så letade jag i media efter de ”klatchiga” uttrycken ”dödscoctail” och ”barmhärtighetsmord”. Det jag hittade var följande.
Vad skulle motivet kunna vara?
– Jag vill egentligen inte spekulera i det, men ett tänkbart motiv skulle ju kunna vara barmhärtighet, säger E.B..
och
”Enligt Aftonbladets uppgifter framhöll åklagaren vid häktningsförhandlingen att de läkemedel som den 15 veckor gamla flickan fått i sig var ”en vedertagen cocktail som används vid aktiv dödshjälp”.
Om nu Aftonbladets uppgifter stämmer om vad som försigick inne i häktningsförhandlingen så kan man ju diskutera dem. Men det var ínte det som påstods från Ingvar Ericsson.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4585948.ab
Oavsett vilket så har i vart fall jag inte hittat att ens den notoriskt lögnaktiga kvällsmedia tillvitat åklagaren att ha använt de klatchiga uttrycken ”dödscocktail” eller ”barmhärtighetsmord” på någon presskonferens. Ericsson kanske kan leta upp dem?
juni 24, 2010 den 8:09 e m
Ingvar Ericson
Ung åklagare:
Du får nog lära dig att läsa litet noggrannare!
Om du hade läst mitt förra inlägglitet noggrannare had du kanske noterat följande mening:
”Vad gäller ”vedertagen dödscocktail” så användes begreppet uppenbarligen i tingsrätten vid häktningsförhandlingen och journalisterna har plockat upp det därifrån.” (protokollbilaga A, sidan 3, från häktningsprotokollet, 2009-03-06)
Beträffande barmhärtighetsmord kan du se åklagaren använda begreppet ”live” här: http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article4582060.ab
Journalister plockar upp yttranden från många olika källor och det framgår inte alltid vilket forum man hämtat sin information från. Det viktiga är emellertid att man har tagit emot budskapet och vidarebefordrat det till läsare/tittare. Vare sig det rör sig om presskonferens eller som i fallet med ”barmhärtighetsmord” en videoinspelning eller som med ”dödscocktailen” vid en protokollförd häktningsförhandling så är det yttranden som fällts, formuleringar som använts, noterats och kommunicerats till allmänheten.
Jag uppfattar fortfarande att du bagateliserar problemen med det sätt som den ursprungliga åklagaren i det här fallet kommunicerade med media.
”Problemet med dina analyser vad gäller juridik, bevisläge, rättsmedicin m.m. är att du vad jag förstår inte har någon utbildning eller kunskap i någondera i ämnena.”
Det där är ett både dåligt och riskabelt argument och det tror jag du inser. Du får gärna kritisera mina rapporter och inlägg -i sak- men du bör avstå från att ta min utbildnings- och yrkesbakgrund till utgångspunkt för kritik.
Jag tror inte vi kommer så värst mycket längre i den här diskussionen utan jag föreslår att vi avslutar den med att konstatera att vi tydligen ser litet olika på det här med betydelsen av att man när man kommunicerar genom media dels gör klart för sig vad det är man avser att förmedla, dels funderar på när man ska göra det och framförallt, det kanske viktigaste, hur man formulerar sig när man gör det. Till synende och sidts är det faktiskt hur -mottagaren- uppfattar budskapet som räknas.
juni 24, 2010 den 9:09 e m
Ung Åklagare
Har uttalandena skett så har de ju skett. Det är inte mycket att säga emot om. Vad gäller ”dödscocktailen” så är det som sagt ett dumt ordval om det har fällts.
Men jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå hur man skulle kunna tolka uttalanden om barmhärtighet på ett annat sätt än att man försöker få den tilltalade att framstå i en bättre dager i sammanhanget. Av 29 kap 3 § p 4 Brottsbalken framgår att en omständighet som särskilt ska betraktas som en förmildrande omständighet är om gärningen ”föranletts av stark mänsklig medkänsla”. Enligt Lektorn i Straffrätt Lena Holmqvist är det det som brukar kallas ”barmhärtighetsdödande”.
http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=13694
Åklagaren har ju genom uttalandet offentlig sagt att denne tror att det finns förmildrande omständigheter i fallet. Googlar man på den aktuella åklagarens namn så får man fram sida efter sida med smörja, svartmålning, ifrågasättande av hennes heder osv. Kan du inte åtminstone ge henne det att hon förmodligen inte ville något illa eller gjorde fel när hon försökte förklara för media att det troligen fanns förmildrande omständigheter i fallet.
Jag tror inte vi har någon särskilt skild syn på hur man borde hantera media egentligen. Vi kanske har en något olika syn på vikten av det.
Jag kan inte mycket om kemi eller medicin. I det avseendet förlitar jag mig på expertkunskap när jag behöver den. Därav att jag inte ger mig in i någon diskussion kring dina skrifter eller göra någon egen tolkning av experternas utlåtanden.
Problemet när man försöker diskutera något inom ett område som man egentligen inte kan är att man aldrig ens kan vara säker på att ens utgångspunkt är riktig, att man ställer rätt frågor, förstår svaren osv. För mig är det viktigt. Om jag inte är säker på något så skriver jag att jag inte är säker osv. Min fråga till dig, eller snarare som du kan ställa till dig själv. När du använder ord som ”oskuldspresumtion” i ett sammanhang som gäller bevisvärdering, vet du vad du menar med det och vet du hur jurister kommer att uppfatta det du skriver? Förstår du svaren du får? Kan du göra en relevant bedömning av vilka förhållanden i en straffrättsprocess som är viktiga?
Det är av ovanstående skäl som jag inte har gett mig in i diskussionen om proverna. Jag känner mig helt enkelt inte kompetent till det. Jag skulle jättegärna vilja. Exempelvis läste jag ï daqens medicin att ett försvararvittne skrivit att det (om RMVs analys stämmer) rörde sig om ca 12 gram av substansen. Det tyckte jag var intressant. Men vad ska jag tycka om det, jag kan inte tillräckligt mycket om rättsmedicin eller medicin för att göra bedömningen av dess relevans,.
Tyvärr är det alltför få personer som överhuvudtaget reflekterar över om de vet vad de pratar om. Om du går in och läser kommentarerna till Dagens Medicins artiklar så kommer du att se mängder av självsäkra uttalanden från olika läkare om den juridiska processen som helt enkelt är hårresande felaktiga. Jag kan ju ha fel, men min känsla är i vart fall att jurister har en större respekt än så för andra experters ämnesområden (kanske för stor ibland till och med).
Jag håller med om att vi nog inte kommer så mycket längre i diskussionen. Och det är bra att du föreslår att vi avslutar den. Du får gärna hugga en gång till om du vill. Jag ska försöka hålla mig från att svara.
juni 24, 2010 den 9:41 e m
Ingvar Ericson
Ung åklagare:
”Det beror litet på perspektivet. Det man inte gör eller inte har gjort brukar man ju faktiskt inte heller journalföra. I vart fall inte när det handlar om att ge läkemedel. Alltså talar avsaknaden av journalanteckning, i mitt tycke, i första hand (oskuldspresumtion) för att narkosläkaren faktiskt inte gett läkemedlen ifråga och inte tvärt om.”
OK, jag tillstår att jag (i onödan) slängt in ett begrepp (oskuldspresumtion) som jag nu inser för er jurister har en annan och betydligt vidare betydelse än jag avsåg. Jag hoppas och tror i alla fall att vad jag avsåg var rätt klart uttryckt utan parentesen. Så, touché.
Nu lägger vi av! Trevlig midsommar!
juni 24, 2010 den 9:45 e m
Ung_åklagare
Trevlig midsommar.
juni 28, 2010 den 6:52 f m
profanum_vulgus
Ung åklagare:
Jag ”ser upp till” många jurister, Pelle Svensson, Kerstin Koorti, Göran Lambertz, Anders Agell, Stig Centervall, Per E Samuelsson, Thérés Juel, Bertil Wennergren och Björn Hurtig är några som kan nämnas på rak arm.
Om du nu känner till något om deras gärningar.
Lägg också märke till att jag aldrig ”hånat” någon som inte bevisat sig värdig det.
Fast nu sa du ju att man gjorde det regelmässigt, inte att man enbart gjorde det när detta var en av grunderna.
juli 11, 2010 den 6:11 f m
Justitiemördad
I snart 20 år har jag hindrats leva mitt liv. Jag tillåts inte ha en inkomst, avsluta utbildningar – kommer få flera examen om jag inte hindras göra klar dem – eller leva mitt liv överhuvudtaget. Dessa personer med den makten har full kontroll över allt jag gör (bekostat av vem kan vi undra) och kommer ta till extraodinära åtgärder om de mister kontrollen (vilket de riskerar snart). De vill få mig att ta hand om andras barn för att kunna fortsätta kontrollera mig – de vet mina potentialer och vill stoppa alla vägar – horribelt. Vem är då jag? En kvinna (tjej när det började) med ambitioner att uträtta något bra inom vetenskap och andra områden, att kanske träffa den jag skulle få familj med, att leva ett sunt liv till glädje för mig och kanske andra. Vad har jag ”gjort”? Inget – om inte livsglädje är ett brott…? Bakom ligger kontrollbehov, avund, svartsjuka – jantelagen i stora lass. Vad kan jag göra? Inget. Alla och då menar jag alla ställer upp. Det har påverkat och påverkar närstående. Jag födde ensam ett barn som blev hållhaken (och var så avsedd….?) – jag var naiv, godtrogen och helt enkelt dum tror jag. (och ganska uppriven över hur jag behandlades – förstod inte då vidden av det hela). Barnet har jag försökt skydda så gott jag kunnat ifrån allt detta… Barnet är inte ett barn längre och jag hoppas innerligt får leva sitt liv ifred.
Ville bara få detta sagt
juli 11, 2010 den 8:53 f m
Justitiemördad
Mina kommentarer kommer kanske på fel ställe men fallet får mig att fundera, liksom det andra på KS…
Säkert finns det inte något samband – men detta tog fart när jag jobbade på Gustaf V:s Forskningsinstitut och på patologen på KS i slutet av 80-talet.
Måste bara få det sagt också