Göran Hägglund, Kristdemokraternas ordförande, lyckas idag på Svenska dagbladets Brännpunkt med något som är hyfsat sällsynt i den politiska debatten, nämligen med att identifiera det grundläggande problemet i en debatt där åsikterna går vitt isär. Problemet handlar om straffrätten, om hårdare straff och om straffets funktion. Jag har vid det här laget skrivit åtskilligt om detta (se till exempel här, här och här) och den som läst mina inlägg vet att jag inte för fem öre håller med Hägglund. Han erbjuder dock en arena där vi kan mötas och åtminstone komma överens om vad vi inte är överens om, och jag vill därför gärna upprepa en del av mina argument.

Innan jag gör det, måste dock en sak påpekas: Hägglund har fel när han betecknar den här debatten om straffet och dess syfte som en debatt mellan höger och vänster. Jag betraktar mig själv som stående något till höger om mitten av det politiska spektrat, och jag misstänker starkt att åtminstone delar av vänstern vänligt men bestämt skulle betacka sig om jag räknades med i dess skara. Icke desto mindre håller jag med om att straffet inte inte bör ha en vedergällningsfunktion, utan bör vara instrumentellt, och att hårdare straff ofta utgör en form av missriktat hämndbegär. Detta är ingen vänsteråsikt.

Däremot har Hägglund rätt när han identifierar olika sorters metafysik – i vidaste bemärkelse, olika sorters religiösa föreställningar – som anledningen till meningskiljaktigheterna. Jag tror inte på någon objektivt vetbar moral. Jag tror inte på att samhället – snarare, det allmänna – lagfäster en moral. Jag ser juridik som ett instrument för att åstadkomma ett mål, och till yttermera visso som ett instrument att åstadkomma ytliga mål, inte djupare moraliska mål. Denna övertygelse – som, såvitt jag vet, delas av människor både på höger och på vänster sida av det politiska spektrat – är anledningen till att jag inte håller med Hägglund.

Hägglund talar i sin debattartikel om lagstiftningen som ett ”signalsystem om vad som är rätt och fel”. Senast igår argumenterade jag att det inte finns mycket som tyder på att lagstiftningen skulle ha den funktionen. Dessutom: bevare mig väl om vi behöver politiker, strafflagstiftning, domstolar för att berätta för oss vad som är rätt och vad som är fel. Det måste i slutändan var och en själv avgöra.

Juridik är i mina ögon ett samordningsinstrument genom vilket vissa, av en bestämmande grupp oönskade, beteenden undertrycks, inget annat. Eller finns någon som tittar i lagboken för att bestämma sig huruvida det är rätt eller fel att köra 100 km/h på en 70-väg?

Hägglund lyckas – något vågat i sammanhanget, tycker jag – blanda in debatten om den fria viljan i sammanhanget, och anser att ett hårt straff utgör en konsekvens av ett antagande om en fri vilja. Medan jag håller med om att åtminstone vissa delar av vänstern har en tendens att helt ignorera biologiska rön och individens egen aktivitet (utan betraktar oss alla som en produkt enbart av ”samhället”), förstår jag inte hur den fria viljan kan översättas till ett visst mått av straff eller ens straff över huvud taget. Det saknas något led i argumentationen här.

Dessutom kan man på naturvetenskapliga grunder legitimt tvivla på den fria viljans existens, utan att för den skull vara social ingenjör (se till exempel Niclas Berggren: knappast vänster och ändå determinist). Slutligen gör sig Hägglund skyldig till en liten självmotsägelse när han samtidigt utnämner lagstiftningen till vårt rättesnöre om rätt och fel och samtidigt hävdar den fria viljan hos individen: antingen det ena eller det andra. Här är Hägglund enligt min mening ute på vatten där hans navigeringskonst lämnar honom.

Hägglund säger slutligen, om jag uppfattar honom rätt, att rehabiliteringstanken och preventionstanken i strafflagstiftningen utgör en instrumentalisering av människan som är förnedrande för henne. Det är en ganska klok tanke, och måhända faktiskt riktig. Men igen, om Hägglund samtidigt säger att lagstiftningen är vårt rättesnöre för rätt och fel, är frågan om han inte också gör människan till ganska mycket mindre än hon faktiskt förefaller vara.

Men även om man skulle acceptera Hägglunds poäng här, återstår frågan vad som är alternativet. Hägglund talar om straffet som en upprättelse. Jag har svårt att förstå hur det fungerar. Jag vill därmed inte säga att Hägglund är dum eller inte förstår – den av mig djupt respekterade Mårten Schultz har i kommentarer till mina inlägg givit uttryck för samma tanke – men jag hänger faktiskt inte med.

Hur blir jag moraliskt upprättad som misshandelsoffer genom att min plågoande låses in? Vad är det som får mig att må bättre? Vetskapen att ont vederfars den som gjorde mig illa? Och: vad följer av denna argumentation om straffets längd eller hårdhet? Såvitt jag kan se, ingenting.

Det finns inget som helst sätt att översätta ett fängelsestraff till misshandel: de två enheterna kan inte jämföras med varandra, de är inkommensurabla. Trots flera uppmaningar här på bloggen har ingen hittills velat ange ens kriterier för hur man beräknar ett lämpligt fängelsestraff utifrån något visst brott: det förefaller inte finnas något annat än ett ganska elementärt hämndbegär som här kläs i moraliska termer.

Det kan hända att det inte är något fel med att anse att straffet är en form av hämnd. Kanske är det nödvändigt för att bevara den sociala freden och undvika att människor tar ut sin egen hämnd. Då skall man dock kalla straffet för det också: att tala om moralisk upprättelse eller annat fint när man i princip tänker sig ett öga för ett öga och en tand för en tand är åtminstone vilseledande, och kanske till och med oärligt.

Jag är mycket osäker på var jag själv står. Jag kan förstå hämndtanken. Jag har stor respekt och förståelse för rehabiliteringstanken. Jag stör mig på det evinnerliga ropet efter hårdare straff. Jag stör mig också på ett moraliskt patos som inte verkar bli konkret nog för att kunna diskuteras. Jag blir irriterad på de som skyller allt på ”samhället” och klagar på ”biologism” när man anför naturvetenskapliga rön om människan. Det finns, kort sagt, ganska få i den här debatten som jag vill sälla mig till som grupp. Hägglund har identifierat problemets kärna (som rätt många andra före honom). Längre än så kan jag inte gå.

Hans argumentation håller nämligen enligt min mening inte ihop.

Annonser