De som varit på denna blogg tidigare vet att jag inte är särskilt förtjust i att lagar används som signaler från samhället, i synnerhet inte strafflagar. Lagar skall vara allvarligt menade, vila på en något så när rationell grund och vara genomför- och verkställbara. Symbolpolitiken bör skötas med högtidliga förklaringar såsom Australiens ursäkt till aboriginerna, inte genom strafflagar som inte kan verkställas eller genom att höja en straffskala.

Jag är också skeptisk till att det över huvud taget går att påverka attityder med lagar. Enligt min mening tyder det mesta på att redan existerande attityder tar sig uttryck i lagar, alternativt att attitydtrender kan ta sig uttryck i radikal lagstiftning. Detta är enligt min mening mekanismen bakom barnagalagen: en redan pågående attitydförändring ledde till lagen mot barnaga, och förändringen syntes sedan efter lagens införande. Jag tror inte på något orsakssamband mellan lagen och den allmänna opinionen. Politikens förtjusning i tom lagstiftning som någon sorts politisk viljeförklaring är därför enligt min mening missriktad.

Nu får jag vatten på min kvarn. Ipredlagen – en processrättslig skevhet som jag anser att en rättsstat bör skämmas för – har inte lett till någon fällande dom, skriver Dagens Nyheter. Det finns förvisso indikationer på att den illegala filnedladdningen minskat, men attityderna till upphovsrätt på nätet har inte ändrats.

Den enligt min mening enda rimliga slutsatsen av denna information är att Ipred-lagen är rent repressiv. Genom att ta bort en del processrättsliga skyddsgarantier – såsom att ingen skall behöva lämna ut sina saker om hon inte är föremål för en talan som vilar på en till synes stark grund – har vi lyckats få till en repression som fungerar. Jämförelsen haltar åtskilligt, men i sin principiella grund är denna mekanism densamma som att skicka folk till Australien för snatteri eller att dela ut dödsstraff för att gå mot röd gubbe. Man ändrar inte attityden och bekämpar inte problemet vid sin rot, utan man drämmer till med en sådan stor slägga att folk avhåller sig från illegal verksamhet för det.

Ipred-lagen tar i detta sammanhang till ”rätt” slägga, nämligen upptäcktsrisken. Hårdare straff i sig tjänar nog knappast något förnuftigt syfte om inte upptäcktsrisken förändras. Genom att Ipred-lagen kompromissar bort processrätten istället för att ta till hårdare straff, använder man sig av den mekanism som fungerar, nämligen upptäcktsrisken.

Men, och det är viktigt: Ipred-lagen är repressiv. Respekten för lagen har inte ökat, vårt samhälle har inte blivit ”bättre” (hur man nu skulle avgöra det), utan en grupp av människor som av rättsordningen utrustats med en ekonomisk rättighet har fått verktyg i sina händer att kraftigt drämma till den som ifrågasätter denna rättighet. Det har hittills fungerat.

Så fort dock folk börjar lägga märke till att upptäcktsrisken de facto inte har förändrats, eller åtminstone att risken att lagföras inte förändrats, kommer vi att vara tillbaka på ruta ett. Upphovsrättsindustrin borde göra sig mödan att förklara vikten av sin rätt och borde bli ödmjuk och kanske lyssna på dem som anser att upphovsrätten i sig är ok, men att den går för långt (jag själv hör till denna skara).

Annars kommer vi till slut att skicka folk till avlägsna platser för att de lyssnat på fel låt vid fel tillfälle.

*****

Uppdatering: Nu också i Svenska dagbladet.

Annonser