Inledning

Jag har alltid gillat nedtrillande polletter. För en ung och elitsatsande golfspelare innebar en nedtrillad pollett i bollautomaten att jag skulle tas en bollhink närmare de stora titlarna. För en lite äldre golftränare (vars spelarkarriär inte nådde de högre stratosfärerna) och tillika innehavare av bollautomaten innebar en nedtrillad pollett ett bidrag till brödfödan. Numera innebär en nedtrillad pollett samma sak för mig som för folk i allmänhet, dvs. att jag förstår något jag inte tidigare förstått. Det är i denna bemärkelse polletter kommer in i denna text, som handlar om rättsfallet NJA 1993 s 222.

Det nyssnämnda rättsfallet ingår i seminariematerialet för kursen ”Civilrätt A” (tidigare ”Civilrätt 2”) vid juristlinjen vid Stockholms universitet. Inom ramarna för denna kurs ska studenterna skriva s.k. rättsfallskoncentrat, dvs.  på en A4-sida redogöra för ett valt rättsfall samt hur Högsta domstolen löst den rättsfråga som aktualiseras.

På senare tid har jag haft förmånen att vara extern seminarielärare på Civilrätt 2/A. I denna egenskap har jag tagit del av många rättsfallskoncentrat om rättsfallet NJA 1993 s 222. Rättsfallet är ”koncentratgenererande” eftersom det är bedrägligt kort och studenterna därför föredrar att skriva om det framför något av de andra rättsfall som behandlas vid seminarietillfället i fråga. Sällan eller aldrig har jag sett att själva polletten i rättsfallet har trillat ner för de studenter som valt att skriva om rättsfallet. Under mina studier skrev jag själv ett koncentrat om det aktuella rättsfallet utan att polletten hade trillat ner. Vi är dock i gott sällskap. Tingsrätten och hovrätten dömde till och med i målet utan att polletten hade trillat ner!

Innan jag går in på själva rättsfallet är det dock på sin plats med en mycket kort redogörelse om de rättsliga ”ingångsvärden” domstolarna hade i målet.

 Som huvudregel kan en borgenär (den prestationsberättigade) i ett fordringsförhållande välja att överlåta sin fordran till någon annan. Gäldenären (den prestationsskyldige) kan däremot som huvudregel endast överlåta sin förpliktelse till någon annan om borgenären godkänner detta.

Detta brukar uttryckas som att cession (borgenärsbyte) är tillåtet, medan substitution (gäldenärsbyte) förutsätter borgenärens samtycke. Logiken bakom detta är enkel. För den prestationsskyldige är det likgiltigt till vem han (eller hon för den delen) presterar så länge han (eller hon för den delen, ja ni förstår vad jag menar vid det här laget…)  gör det med befriande verkan. Den prestationsberättigade däremot, kan ha förlitat sig på vissa särskilda kvaliteter hos den prestationsskyldige och skall inte utan vidare behöva utsättas för en annan prestationsskyldig som kanske saknar dessa kvaliteter.

Nu – äntligen – till rättsfallet: 

Rättsfallet NJA 1993 s 222

En mjölkbonde förvärvade en mjölkningsanläggning av ett bolag. I samband med att anläggningen togs i bruk började juverhälsan hos korna att försämras vilket resulterade i minskad mjölkproduktion. Mjölkbonden anmälde skadan till bolaget, som då hade försatts i konkurs. Någon utdelning i konkursen kunde inte påräknas. Bolaget hade dock haft en företagsförsäkring vilken innefattade produktansvar och konkursboet anmälde därför skadan till försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget avvisade kravet. Bolaget överlät härefter till mjölkbonden ”sina anspråk mot försäkringsgivaren, innefattande rätten till försäkringsersättning” enligt försäkringen. Med stöd i denna överlåtelse väckte mjölkbonden talan mot försäkringsbolaget och yrkade, såvitt nu av intresse, att det skulle fastställas att denne ägde rätt till ersättning av försäkringsbolaget i samma utsträckning som bolaget skulle ha haft enligt försäkringsavtalet.

Rättsfrågan i målet var alltså huruvida det var möjligt att överlåta rätten till ersättning enligt ansvarsförsäkring.

Tingsrätten fann att överlåtelsen mellan mjölkbonden och konkursboet inneburit att mjölkbonden skulle inträda i försäkringstagarens (dvs. bolagets) ställe i försäkringsavtalet. Tingsrätten konstaterade vidare att ett försäkringsavtal är ett ömsesidigt förpliktande avtal och att en part i ett sådant avtal inte utan motpartens samtycke kan låta annan träda i sitt ställe. Eftersom försäkringsbolaget inte godtagit att mjölkbonden inträtt i bolagets ställe ägde mjölkbonden inte rätt till försäkringsersättning.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom, dvs. de köpte oavkortat tingsrättens resonemang.

Högsta domstolen konstaterade dock att det enligt en civilrättslig grundsats i regel inte föreligger hinder mot cession och att undantag härifrån görs endast när särskilda omständigheter föreligger. Högsta domstolen fann att det saknades anledning att inte godta att en försäkringstagare efter ett försäkringsfall överlåter den rätt till ersättning som kan tillkomma honom. Högsta domstolen tillade avslutningsvis att rätten till ersättning enligt försäkringsavtalet – såsom i förevarande fall – kan vara beroende bland annat av att man från den försäkrades sida medverkar vid utredningen och att i dessa avseenden liksom annars vid cession förvärvaren inte får bättre rätt än överlåtaren.

Högsta domstolen fann alltså att mjölkbonden hade rätt till ersättning av försäkringsbolaget i samma utsträckning som bolaget själv skulle ha haft enligt försäkringen.

Polletten

 Högsta domstolens domskäl är tämligen kortfattade och hade – i vart fall ur en pedagogisk synvinkel – varit betjänta av några ytterligare rader kring domstolens resonemang. Enligt min tolkning av domen ligger emellertid polletten i (eller, om ni så vill, nyckeln till den rätta förståelsen av) rättsfallet i att skilja mellan villkor och förpliktelser.

Den grundläggande skillnaden kan sägas ligga i att icke-uppfyllelse av en förpliktelse grundar en självständig rätt för motparten. Motsvarande gäller inte för icke-uppfyllelse av ett villkor. Följande exempel kan illustrera på skillnaden:

1)    Ett avtal om köp innehåller de ömsesidiga förpliktelserna för säljaren att leverera varan respektive köparen att betala för densamma.  Parts icke-uppfyllelse av sin förpliktelse ger motparten rätt att väcka talan.

2)    Ett försäkringsfall har inträffat. Rätten till försäkringsersättning enligt försäkringsavtalet är förenat med villkoret att den försäkrade medverkar vid utredningen. Icke-uppfyllelse av villkoret innebär inte att försäkringsbolaget kan väcka talan mot försäkringstagaren, utan endast att försäkringstagaren (eller den som trätt i dennes ställe) inte får rätt till försäkringsersättning.  

Med detta sagt kan Högsta domstolens slutsats i det aktuella rättsfallet summeras mycket kortfattat: att en fordran är förenad med ett villkor – men inte en motprestation – utgör i sig inte hinder för cession.