Häromdagen skrev vanligtvis utmärkta Erik Helmersson i Dagens Nyheter en klassisk typ av ledare. Ledaren som instämmer i den kör som är opinionsjournalisters förhållningssätt till yttrandefriheten: ”Lagstiftaren ska hålla sig borta från yttrandefriheten”, sjunger kören. ”Vi har det pressetiska systemet istället – frivillighet är bättre än tvång”, sjunger kören.

Kören framstår alltmer framstår som orkestern på Titanic. DN själv har hoppat av det pressetiska systemet och de mest framträdande yttrandefrihetsdebattörerna bland de stora tidningarnas redaktörer ägnar många tecken åt att försöka skadeskjuta pressetikens institutioner. Förtroendet för Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd (PON) tycks vara lågt även internt.

Men nu var det inte det jag ville tala om. Jag ville tala om det konstiga i att yttrandefrihetsdiskussionen i Sverige ofta helt missar frågan om hur människor som kränks kan få upprättelse, om hur brottsoffer kan bli kompenserade. Jag vill tala om det konstiga i att så stor del av debatten om information och ansvar fokuserar ensidigt på straff och abstrakta diskussioner om yttrandefrihetens särställning i rättighetshänseende, och så lite möda ägnas åt vad man kan göra för att hjälpa offer i de konkreta situationer där övergrepp skett.

Ett citat från Helmersson, som rör en anmälan till PON och den fällning en sådan kan innebära: ”Detta kan man tycka är ett mesigt straff för en publicering som kan vara oerhört sårande för den drabbade. Men alternativet, att stat och/eller domstol börjar gripa in med sitt våldsmonopol, är att ge yttrandefriheten rullskridskor och placera den på ett sluttande plan.” Jag tycker dessa formuleringar är konstiga på flera sätt.

Till att börja med faller den tidning som Helmersson själv skriver för utanför systemet. Det formella pressetiska systemet är en ickefråga när det gäller Helmerssons egen text, t.ex. Så mycket för pressetiska alternativet i detta fall.

För egen del har jag vidare t.ex. svårt att se att en fällning i PON är ett straff över huvud taget. För vissa kan det nog vara något besvärande att bli fälld. För andra kan det nog vara en merit, ungefär som när den äldre domaren förklarade för mig att ”man är inte en riktig domare förrän man prickats av JO”. Något straff i mer normal bemärkelse är det knappast.

Jag har vidare svårt för sluttande plan-argumentet i yttrandefrihetsfrågor. Har ni tänkt på att ingen journalist någonsin talar om sluttande plan för integritetsskyddet när det finns en konflikt med yttrandefriheten? Helmersson skulle knappast komma på tanken att nämna det nuvarande systemet, som i praktiken innebär att integritetsintressen ges ett sämre skydd av lagen än andra rättigheter, innebär ett sluttande plan för privatlivsskyddet. Det är bara vissa rättigheter som kan hamna på sluttande plan. Det återspeglar en skev syn på rättigheter.

Men jag stör mig framför allt på hur medier konsekvent undviker eller tonar ned offerperspektivet. De människor som faktiskt får sina rättigheter kränkta av yttrandefrihetens missbruk. De som utsätts för hat, de som får sina liv förstörda av hot, de som hängs ut. Deras berättelser får aldrig plats i den abstrakta yttrandefrihetsdiskussionen.

Det är till och med så illa att de som engagerar sig i denna diskussion över huvud taget inte registrerar att det finns ett helt juridiskt system som har till syfte att verka för upprättelse, nämligen skadeståndsrätten. Skadeståndsrättens syfte är inte att samhället ska utkräva straff. Skadeståndsrätten är det rättsliga verktyg som rättsordningen tillhandahåller för att någon som har fått sina rättigheter kränkta ska kunna få upprättelse. Förvisso bara i pengar, men det är nu den måttstock de flesta rättsordningar har valt att använda för att verka för upprättelse av kränkningar.

När någon missbrukar sin yttrandefrihet, till att hota eller förtala eller för att planera ett mord eller för att övertyga någon om att hon inte borde vittna i en förestående rättegång, så kan det leda till straff. Men det kan också leda till att en domstol tvingar den som missbrukat yttrandefriheten att kompensera den som faller offer för yttrandet. Det här är inte något futtigt. Det är kanske inte lika spännande som blåljus och fängelser och försvarsadvokater. Men det är centralt för brottsoffret. Det är ersättningen och bara ersättningen som har till syfte att ge upprättelse åt offret.

Det är här som Helmersson och många andra hamnar fel i yttrandefrihetsdebatten. Det är inte så att det enda alternativet till att låta det pressetiska systemet ta hand om kränkningar är att statens våldsmonopol sätter på sig skinnstövlar och drar ut böcker på gatan som sedan tänds på. Det går att utveckla civilrättsliga ansvarslösningar, på olika sätt, som kan möjliggöra individuellt ansvarsutkrävande av en tidning, en bloggare eller ett radioprogram, som kränkt något. Det finns visst utrymme för det redan idag. Men det glöms ständigt bort. I senaste numret av Advokaten går tryckfrihetsexperten Nils Funcke igenom olika åtgärder mot integritetskränkningar. Det civilrättsliga ansvarssystemet nämns över huvud taget inte som en av flera möjligheter. Det förvånar. I praktiken är det ofta enbart i civilrätten, med de särskilda processregler och materiella regler som gäller där, som ett reellt ansvarsutkrävande kan komma till stånd.

 

 

Annonser