Jag snubblade över en notis i Svenska dagbladet idag som fick mig att fundera. Arbetsmiljöverket vill av säkerhetsskäl förbjuda kontanthantering i butiker. Enligt artikeln har verket tidigare förbjudit kontanthantering på bussar.
Jag är civilist, som jag brukar säga, med vilket jag menar att jag är bäst på avtalsrätt och därtill anslutande rättsområden. Jag är alltså inte mycket mera än juridiskt allmänbildad på den offentliga rättens område, men jag betvivlar inte att Arbetsmiljöverket har makten att förbjuda kontanthantering. Som civilist får jag dock inte ihop hur det funkar.
Kronor i form av sedlar och mynt är lagligt betalningsmedel (jämför 1 § lagen om rikets mynt och 6 § lagen för Sveriges riksbank). Att något är lagligt betalningsmedel innebär veterligen att den som vill betala en skuld har rätt att erbjuda och att den som har en fordran har skyldighet att ta emot svenska kronor i sedlar och mynt. Detta följer såvitt jag förstår av 7 § lagen om skuldebrev (som kan avtalas bort, så att parterna i ett visst förhållande kan komma överens om att acceptera eller betala med annat än svenska kronor). Detsamma sägs i en broschyr som Riksbanken utgivit år 2003 (knappa in ”18” i sidsöksfältet: informationen finns i faktarutan längst ner till höger).
Om nu alltså Arbetsmiljöverket stänger en butik eller förbjuder en busslinje att åka för att de anställda hanterar kontanter, omöjliggör väl Arbetsmiljöverket för kunderna att infria sina skulder med Sveriges lagliga betalningsmedel? Med andra ord kan jag som trafikant på en buss som av Arbetsmiljöverket förelagts att inte hantera kontanter inte göra bruk av min rätt att infria mina skulder med det som jag på andra håll i lagstiftningen sägs ha rätt att använda för att betala. Märkligt, tycker jag.
Nu är det här två helt skilda områden det rör sig om, nämligen dels offentlig rätt, dels civilrätt. Jag kan – civilrättsligt sett – ha rätt att infria mina skulder med mynt och sedlar samtidigt som en butik offentligrättsligt inte får bedriva försäljning om mynt och sedlar accepteras. Icke desto mindre kan de här två sakerna krocka. Tänk er följande, förhoppningsvis inte alltför orealistiska exempel.
Jag beställer telefonledes en beställningsvara i en butik, att hämtas om fyra dagar. Efter fyra dagar kommer jag in till butiken, får min vara i handen och plockar upp plånboken. Då stoppas jag av expediten som säger att Arbetsmiljöverket tyvärr förbjudit butiken att ta emot kontanter och ber mig att betala med kort.
Det är nu det roliga (för min lite sjuka hjärna) börjar. Jag håller varan i handen och har erbjudit betalning. Det innebär att säljaren enligt köplagen inte får häva avtalet längre (i normalfallet) och att jag inte heller är i dröjsmål om jag helt sonika lämnar butiken med varan i handen. Jag har heller inte begått stöld: jag har ju rätt att betala med sedlar och mynt, säljaren har inte rätt att vägra, och alltså tar jag inte varan olovligen (vilket krävs för stöld enligt 8 kap. 1 § brottsbalken).
Skulle jag inte ha varan i handen och säljaren vägra ge den till mig, är säljaren i dröjsmål: jag har ju erbjudit laglig betalning. Det innebär att jag, om jag lider någon ekonomisk skada av att inte få varan, kan begära skadestånd och att jag så småningom kan häva avtalet, vilket medför att säljaren sitter på en beställningsvara som hon inte blir av med till den kund som beställt.
Det verkar ju sammantaget rätt knasigt. Arbetsmiljöverket verkar indirekt vilja införa sms och kort som lagliga betalningsmedel. För detta kan det finnas bra anledningar: kontanthantering kostar stora summor pengar och är som sagt en säkerhetsrisk, då kontanter drar till sig rånare. Problemet för mig här är dock att detta krockar på ett ganska fundamentalt sätt med hur systemet i övrigt är tänkt att fungera, och att Arbetsmiljöverket därigenom verkar skapa fakta om vilka det råder visst politiskt bråk.
Om vi nämligen skall införa det kontantlösa samhället, anser jag att detta är en fråga vi bör rösta om. Utan kontanter kan det vara svårt för små barn som för första gången själva skall åka buss att komma över ett fungerande betalningsmedel. Det finns vissa integritetsfrågor som måste lösas när alla betalningar lämnar elektroniska spår efter sig. Jag kan dessutom föreställa mig att också äldre personer tycker att det är rätt bökigt att behöva använda en mobiltelefon eller hantera ett kort för småsummor. Det här är ingen teknisk fråga, utan en fråga som i högsta grad berör många människors vardag, en fråga där vi har olika möjligheter att välja hur vi vill ha det och där vi därför måste ta ställning politiskt. Arbetsmiljöverket verkar oavsiktligen bedriva storpolitik som inte skall bedrivas av myndigheter.
Eller har jag missat något?
23 kommentarer
Comments feed for this article
april 14, 2010 den 7:08 e m
Goodwin Strawman
Storpolitiken är kanske en indirekt effekt av AMV:s direkta syfte att skapa säkra arbetsmiljöer.
april 14, 2010 den 7:33 e m
asdf
@goodwin Så pass säkra att det inte finns stöldbegärliga saker i butiken?
april 15, 2010 den 8:16 f m
Goodwin Strawman
Bra poäng, men inte tillräckligt bra. Pengar, cash, deg, flow, ”döda kungar och författarinnor” torde ha ett väsentligt högre värde – rent generellt – än lösöre på grund av dess likvida egenskaper.
april 15, 2010 den 10:43 f m
asdf
Poängen är perfekt. Det är en enorm skillnad i värdet på olika kungar och drottningar och deras tyngd oxå. Förslaget är inte att förbjuda sedlar.
april 14, 2010 den 8:04 e m
jheidbrink
Goodwin: Jag har inte misstänkliggjort AMV:s syfte, bara effekten av detta måhända behjärtansvärda syftets uppnående. Det kontantlösa samhället är faktiskt ett dagspolitiskt ämne på sparlåga, och då tycker jag nog att det är lite olämpligt att öka säkerheten på det sätt som AMV antyder. Man kan ju faktiskt också förelägga att öka den fysiska säkerheten som kringgärdar kontanthanteringen, såsom man gjort med tankställenas försäljning nattetid..
april 15, 2010 den 8:23 f m
Goodwin Strawman
Jo, du har rätt. Det kanske bara är motiverat med kontantlöshet vid handel av vissa tjänster såsom taxi, kollektivtrafik o.d. Men å andra sidan så kan risken öka att en hugad rånare avtvingar chaufförerna deras privata medel.
Rent samhällsekonomiskt kan man med det kontantlösa samhället också se att de digitala binära koderna (digitala ”pengar”) kan produceras så snabbt och i oändlighet att risken för inflation och korruption ökar – korruption bland insider-hackare o.d.
april 14, 2010 den 8:24 e m
Claes Martinson
Vad menar du med små barn som skall åka buss? Små barn skall inte åka buss. Det har vi ju redan konstaterat. 😉 (Se även några nya kommentarer kring inlägget om lokaltrafik.)
Det är en kul fråga som du tar upp här. Epitetet ”sjuk hjärna” får du därför inte skriva, för då drabbar det ju inte bara dig.
Hur som helst borde du bli betalningsskyldig för varan som du har i handen och går iväg med. Och när något går att avtala bort så kan det ju även följa av branschpraxis. Vi har ju också förändrade samhällsförhållanden som en sorts allmän grund för att frångå hur vi tidigare gjort. Men, visst du har ju en specifik bakgrundsbeskrivning här som inte riktigt stämmer överens med någondera.
april 14, 2010 den 8:40 e m
jheidbrink
Claes: Småbarnsproblemet har faktiskt dykt upp här i Skaraborg – frågan är hur en sexåring skall kunna ta sig till träningen ensam utan att hennes föräldrar skall behöva köpa ett tiokort som ingen tänkt använda. Enskilda resor kan man nämligen numera bara betala med sms för, och en mobil har kanske inte vår vanliga sexåring i näven ändå.
Jag tvivlar inte att jag blir betalningsskyldig för varan som jag knatar iväg med. Däremot blir jag inte ansvarig enligt det köprättsliga påföljdssystemet (såvida inget partsbruk finns). Ännu så länge kan du väl knappast påstå att det är en för alla bindande kutym att betala med kort? Åtminstone summor upp till 1 000 kr. skulle jag anta är fullt vanliga att betala kontant, kanske även belopp däröver.
Jag ber om ursäkt för den ”sjuka hjärnan”. (Fast jag brukar berätta för dem som frågar mig om forskarutbildningen i juridik att i tjänstebeskrivningen ingår att vara en kuf – vem annars driver sig själv att under fem långa år skriva om en fråga som vid första påseende får en stor majoritet av befolkningen att glömma sina sömnbesvär?)
april 14, 2010 den 10:52 e m
Dan(aka den hopplöse)
…nästa steg blir väl att Arbetsmiljöverket börjar bedriva utrikespolitik
och förbjuda millitären att utsätta soldater för fara i samband med sitt yrke…..
Det kanske är den myndigheten man ska ta över eller jobba med för att stänga ner kärnkraften i sverige också….dom tycks ju vara handlingskraftiga…..
april 14, 2010 den 10:54 e m
Dan(aka den hopplöse)
…dom kanske har missat att göra en risk-nytto analys….men det kanske inte ligger på deras bord…..
april 15, 2010 den 7:57 f m
Vid
Nu har ju inte jag läst någon avtalsrätt sedan termin 3 på juristlinjen, men borde man inte kunna tänka så här.
1. Bussföretaget har i grunden en rätt att ingå avtal med vem de vill på vilka villkor de vill.
2. Ett villkor skulle kunna vara att betalning måste ske med vissa betalningsmedel.
3. Den som vill ingå avtal (åka buss) måste då acceptera anbudet och betala på föreskrivet sätt. Försöker man betala med kontanter så begår man avtalsbrott och avtalet kan avbrytas (du slängs av bussen) alt. betraktas som aldrig ingått.
Vad arbetsmiljöverket sen går in och gör är att de skapar en offentsligrättslig reglering som innebär att ”för att få tillstånd” att bedriva bussverksamhet, affärsverksamhet i butik etc. etc. så måste man ha ett avtal som innehåller kontantförbudsvillkor enligt p.2 ovan.
Sanktionerna från arbetsmiljöverket blir väl i yttersta fall att verksamheten stängs.
I och med att man går in redan i avtalsstadiet innan det uppkommit en skuld så kan man i alla fall tänka sig att man kommer runt problemet med mynt och sedlar som gitligt betalningsmedel, och du, som accepterat avtalet (butikspersonen säger ”och så gäller våra standardvillkor som du kan få hemskickat eller jag kan läsa upp eller så kan du bara säga ”ja”) kan inte bara dra med varan i handen.
Ungefär så kanske?
april 15, 2010 den 8:03 f m
jheidbrink
Vid: Det är helt möjligt, och jag misstänker att Claes är inne på samma tanke. Det som är problemet är att betalningssättet måste vara med i avtalet. Vad gäller kollektivtrafiken är det förmodligen en ganska allmänt accepterad juridisk fiktion att alla känner till villkoren och accepterar dessa som de är (åtminstone om villkoren fått ok av Konsumentverket), men i butiker blir det svårare.
I frånvaro av annan avtalsbestämmelser har man nämligen alltid rätt att använda sedlar och mynt. Det är just det som är vitsen med att ha ett lagligt betalningsmedel: parterna skall inte i uppfyllelseögonblicket behöva börja bråka om hur skulden skall betalas. Med andra ord leder i så fall Arbetsmiljöverkets förelägganden till inte helt lätt hanterliga avtalsrättsliga bryderier när det gäller att få in betalningsvillkoret i avtalet.
april 15, 2010 den 9:11 f m
Markus "LAKE" Berglund
Dessutom ”Vid”, så är bussar ock dylik kollektivtrafik en samhällsservice som man inte borde förvägra medborgare från att nyttja, om de har lagliga betalningsmedel. Eller?
april 15, 2010 den 11:05 f m
Vid
@jheidbrink: Jag håller med att det är en ganska stökig lösning, och att betalningsvillkoret nog måste vara uttryckligt, och att det inte är det i det fiktiva standardavtal som finns i butikers relation till sina kunder. Å andra sidan, när väl AMV beslutar om kontantförbud lär ju detta få en viss publicitet och avtalsvillkoren blir då rätt snabbt allmänt kända 😉
@Markus: Det kan man absolut tycka, men man kan också tycka att det är väsentligt för bussförarna att inte utsättas för ökad rånrisk. En intresseavvägning mellan de allt färre som varken har kort eller mobiltelefon och de som riskerar att utsättas. Det finns inget riktigt facit i en sådan avvägning (som dessutom bygger på fakta-prognoser om minskning av rånrisk som jag inte har en aning om storleken på, träffsäkerheten av eller så). Politik helt enkelt.
april 15, 2010 den 11:22 f m
Vid
En annan variant är ju helt enkelt att anse att AMV:s beslut inte har någon civilrättslig verkan utan enbart offentligrättslig. AMV kan t.ex. utfärda ett förbud att hantera kontanter i viss butik. Om butiken bryter mot detta så kan den ansvarige dömas till böter eller fängelse. Frågan är om detta verkligen innebär att avtalet blir ogiltigt? Pactum Turpe?(nu är vi tillbaka på termin 1 tror jag…)
april 15, 2010 den 12:05 e m
jheidbrink
Vid: Helt utan tvekan har AMV:s beslut bara offentligrättslig verkan, och det säger jag ju också i inlägget ovan. Däremot är det ofrånkomligt att det offentligrättsliga beslutet kommer att få civilrättsliga verkningar av det slag jag försöker illustrera ovan.
april 15, 2010 den 2:03 e m
Vid
Du skriver i kommentar på din egen blogg att sådant som att göra upp avtalsvillkoren i förväg avseende betalningssätt och så vidare inte är så vanligt, man är snarare mer informell. Detta gäller ju naturligtvis även i exempelsituationen.
Jag råkar ibland ut för att man inte kan betala med kort (oftast små butiker). När jag då slänger fram min vara och mitt kort och de säger bara kontanter så blir det att antingen har jag kontanter och betalar, eller så lämnar jag tillbaka varan. Min accept har s.a.s. villkorats av att ett visst betalningsmedel är möjligt. De tycker naturligtvis att det är tråkigt att jag inte handlar men anser väl att det finns större fördelar med att sakna kortmaskin än missade intäkter från mig. Inte gör vi en juridisk diskussion av det. Jag tror att det skulle lösas i praktiken mycket enkelt, speciellt som det oftast är föremål av mindre värde det rör sig om. Sen är ju varken de eller jag disputerade jurister heller 😉
Sen håller jag med om att det helt kontantlösa samhället har sina buggar, det ÄR smidigt med småpengar. Ett förslag jag hört som är något slags mellanting är att man helt enkelt tar bort 1 000-lappen och 500-lappen. På det sättet blir det plötsligt väldigt mycket mer otympligt att råna. Tar du bort hundralappen också blir det ett skämt att komma undan med något slags byte utan en mindre lastbil. Förslagsvis kan man genomföra detta gradvis. Då kan också de som värdesätter integriteten högre än fördelarna med kort (och det kan naturligtvis vara en rimlig åsikt, jag är inte riktigt säker på var jag står i hela integritet-elektronikdebatten) betala sina nya bilar med ett par säckar tjugolappar.
april 15, 2010 den 2:19 e m
David Bergkvist
Vid: man skulle ju också kunna göra om alla sedlar till mynt, i syfte att göra det jobbigare att råna folk.
april 15, 2010 den 4:52 e m
Johan Richter
”I frånvaro av annan avtalsbestämmelser har man nämligen alltid rätt att använda sedlar och mynt. Det är just det som är vitsen med att ha ett lagligt betalningsmedel: parterna skall inte i uppfyllelseögonblicket behöva börja bråka om hur skulden skall betalas”
I de fall du köper via telefon får väl butiken informera dig om att betalning med kontanter inte kan ske.
Om du är ute i en butik och handlar så finns det väl inget avtal förrän betalning skett? Så du kan försöka betala med pengar men det är bara ett anbud som butiken är tvungen att acka nej till.
april 15, 2010 den 4:53 e m
jheidbrink
Vid: Skillnaden mellan den situation som råder idag och som du beskriver och den situation som uppstår när AMV förelagt en butik att inte acceptera kontanter är att i det förra fallet butiksägaren och kunden har ett val – ett val mellan kort och kontanter. När AMV kommit med sitt föreläggande, har valmöjligheten upphävts och kontantlös betalning blivit den enda möjliga, vilket upphäver sedlars och mynts egenskap av att vara lagligt betalningsmedel.
april 18, 2010 den 8:56 f m
Stig A
Vad sker om tekniken fallerar dvs. operatörs fel för mobilen men man har kontanter. Detta har hänt mig men jag fick åka med i alla fall på den bussen. Vems ansvar är det om man är strandad? Och snart kan man väl inte ens åka taxi utan den digitala tekniken. Moderna samhället och dess betalningssystem är väldigt sårbart men mynt har funnits i 1000 tals år.
Detta som bakgrund har kanske inget med den juridiska frågan att göra men bör ju ligga som grund när lagar inom området stiftas och innan beslut tas från myndigheter!
april 20, 2010 den 7:20 e m
Magnus Brorsson
Bara en kort kommentar att analysen i det ursprungliga inlägget såvitt jag förstår stämmer och att jag själv vid något tillfälle ägnat en stilla undran hur förbuden stämmer med lagstiftningen om lagliga betalningsmedel. Frågan är om den aspekten över huvud taget har övervägts. I alla fall har nog ingen hos AMV gjort den snygga köprättsliga analys som redovisas i inlägget.
april 21, 2010 den 6:17 f m
jheidbrink
Magnus: Tack för det – man blir ju trots all upphöjd arrogans som man så småningom jobbar upp inom sitt expertområde lite hispig när man påstår att en hel myndighets jurister förbisett en ganska elementär fråga.