Innan någon beskyller mig för otrevliga politiska sympatier: jag hyser inga tvivel om att förintelsen ägt rum, och att den ägt rum på ungefär det sätt som beskrivs i gängse historieböcker. Jag tror inte att nazisterna ”bara” var ute efter slavarbete, jag anser det så bevisat som man rimligtvis kan kräva att gaskamrarna funnits och att flera miljoner europeiska judar, romer och homosexuella (samt politiska motståndare och några andra grupper) mördades av nazisterna just för att de tillhörde dessa grupper. Jag är alltså helt på samma linje som huvudfåran i historieskrivningen.

Ändå blir jag illa berörd när jag i Dagens Nyheter läser att biskop Williamson åtalats för att ha förnekat förintelsen och nu står inför rätta för att han vägrar att betala de böter som han dömts att betala. Williamson står förmodligen åsiktsmässigt så långt ifrån mig som det är möjligt: som övertygad ateist har jag inte mycket till övers vare sig för den kyrka som han tillhör eller den organisation inom kyrkan som han företräder, jag håller som sagt inte med honom om historieskrivningen och jag misstänker starkt att jag i jämställdhets-, abort- och HBT-frågan har diametralt motsatta åsikter till hans.

Men: yttrandefriheten är till för att skydda dem som av sin samtid upplevs som inskränkta, dumma, fega, ringaktande. Om vi med yttrandefriheten menar skydd för åsikter som annars kommer att undertryckas – och det säger vilken lärobok som helst att vi menar med begreppet – är det inte de behagliga åsikterna som alla kan hålla med om som behöver yttrandefrihetens skydd, utan det är just sådana åsikter som de Williamson givit uttryck för som måste skyddas. Williamsons själva existens må vara en förolämpning för de grupper han ringaktar, men om dessa grupper och vi som samhället betraktat skall kunna göra anspråk på att vara ”bättre” än han, måst vi låta honom hållas. Så länge han inte fysiskt angriper någon, har han rätt till sin inskränkthet och rätt att uttrycka denna.

Den sanna skandalen i denna historia är alltså inte att Williamson har åsikter som jag upplever som närmast medeltida, är inte att katolska kyrkan högt upp i sin hierarki har en person som öppet företräder dessa åsikter. Den sanna skandalen är att ett land som Tyskland, som påstår sig vara en rättsstat, undertrycker åsikter som man upplever som obehagliga och förolämpande för den goda smaken.

Vi blir inte av med totalitära åsikter genom att förbjuda dem. Vi måste göra oss mödan att bemöta dem om och om och om igen. För att vi skall kunna bemöta dessa åsikter, måste de personer som har dem få uttrycka dem.

När straffrätten används för att undertrycka åsikter, är vi inte långt ifrån den stat som vi fruktar Williamson och hans meningsfränder vill införa.

Annonser