Vid ett sammanträde med en styrelse i vilken jag sitter nämnde jag nyligen ordet Posten. Reaktionerna var faktiskt närmast skrämmande: ett ilsket muttrande hördes från flera håll och uppmaningen: ”prata inte om Posten!” (don’t mention the mail) genljöd genom salen. Upprördheten visade sig ha att göra med Postens allt märkligare utlämningspolicy. Många av de närvarande kunde berätta historier om hur de flera gånger tvingades att åka tillbaka till Posten för att de avkrävdes identifikations- och andra behörighetshandlingar som ingen förnuftig människa skulle tänka på att ha med sig, om hur ett paket som var adresserat till flera bara kunde hämtas ut av alla adressater samtidigt (vilket förstås innebär en hel del joxande med allas almanackor) och om hur man fann sig i Catch 22-situationer ur vilka man fick ingen hjälp att ta sig. Posten verkar inte längre vilja leverera, utan endast ta emot, paket.

Den vildaste historien – som i sin absurditet får stå för alla andra historier – var en mamma som berättade att hon skulle hämta ut ett pris som dottern vunnit i en tävling. Dottern, som vid tillfället var tio år gammal, var med. Väl framme vid disken bad expediten om id-kortet. Mamman visade glatt upp sitt kort, men där tog det stopp: det var dotterns id-kort som skulle visas upp. Något sådant hade inte dottern. Mamman protesterade och påpekade att hon ju som vårdnadshavare har rätt (och skyldighet) att företräda sin dotter i alla ärenden som har juridiska implikationer. Expediten å sin sida påpekade att hen ju av mammans id-handling inte kunde utläsa att mamman verkligen var mamma till dottern. Frågan blev då hur paketet skulle hämtas ut. Efter mycket om och med och ett telefonsamtal med någon högre upp i hierarkin sades det att dottern skulle visa upp personbevis för att plocka ute en id-handling. Som dock många torde veta, är ett personbevis ingen id-handling, helt bortsett ifrån att det inte finns något foto på ett personbevis: hur skall expediten veta att den som viftar med ett personbevis verkligen är den person som hen utger sig vara? Personbeviset löser inte de problem som expediten hade med att lämna ut paketet. Men ok, personbevis skulle skaffas.

Då kom nästa barriär: man kan inte få en id-handling och alltså inte heller något personbevis för att kunna plocka ut en id-handling innan man fyllt 13. Dottern hade alltså inget id-kort (för att hon inte var 13), kunde inte heller få ett personbevis (som inte är id-handling) och kunde inte få hjälp av mamman (för att mammans släktförhållande till dottern inte framgår av mammans id-handling). Hur i hela friden skall man få ut paketet?

Jag vet inte varför Posten lägger sådana hinder i vägen för folk att hämta ut paket, men jag har mina misstankar. Antagligen har man börjat bekymra sig om att det egentligen är ganska lätt att hämta ut paket som inte tillhör en: man länsar en lämplig brevlåda, tar med avin och utger sig för någon annan – vips! har man kunnat sno åt sig ett paket. Jag har ingen aning om detta var eller är vanligt förekommande, men är man lite paranoid lagd, är det ett fullt tänkbart scenario. Alltså har Posten anvisat sina utlämningsställen att vara noga med kontroller. Numera är dem som jobbar på utlämningsställen inte längre skolade postexpediter som kan något om reglerna som kringgärdar Postens roll, utan det rör sig om anställda i kiosker och livsmedelbutiker som bland mycket annat också lämnar ut post. För att inte behöva kräva en utbildningsnivå hos dessa anställda som nog skulle det göra oattraktivt för butikerna att bli postutlämningsställen, har man yxat till några grova regler som den som är osäker kan hålla sig till. Voilá, en servicenivå som stinker och som dessutom vilar på bräcklig juridisk grund.

En tioåring kan inte utan vidare själv ta emot paket, så långt är allt riktigt. Att ta emot ett paket innebär nämligen bland annat att man rättsligt befriar Posten från dess ansvar att leverera paketet, och mottagandet har alltså vissa drag av det som man på juridiska kallar för rättshandling. Detta är en handling med rättsliga implikationer, och man måste som grov tumregel vara myndig för att få företa sådana handlingar. Den som inte är myndig, behöver en företrädare, och det är i barns fall vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna. Vårdnadshavaren får företräda barnet i alla rättsliga angelägenheter. Om frågan har större betydelse för barnet och dess välmående – om det exempelvis gäller frågan i vilken skola barnet skall gå eller var barnet skall bo – måste vårdnadshavarna vara eniga. I mindre viktiga angelägenheter får en vårdnadshavare ensam bestämma över barnet om den andra vårdnadshavaren på grund av exempelvis frånvaro inte kan delta (6 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken). I mindre viktiga frågor kan man också anta att den andra vårdnadshavaren implicit ger sitt samtycke. Med andra ord hade min bekant gott kunnat hämta ut paketet åt sin dotter utan att pappan varit med.

Det kan behövas en viss identitetskontroll för att paketet skall få lämnas ut, också där har Posten rätt. Denna kontroll behöver dock inte gå så långt att Posten måste vara stensäker på att paketet lämnas ut till rätt person. Antagligen måste Posten göra rimliga kontroller, men finns efter dessa ingen anledning att misstänka att någon ljuger, får paketet lämnas ut och Posten har inget ansvar om det råkar vara fel person till vilken man lämnat ut. Att driva det så långt att man kräver en id-handling av en tioåring finns inte med på kartan, det är Postens eget påhitt.

I andra sammanhang är Posten mera på fast mark. Själv fick jag problem när jag skulle hämta ut ett brev som otursamt nog skickats till en förening i vilken jag är styrelsemedlem. Jag skulle presentera, inte bara registerutdraget från Bolagsverket, utan också årsmötesprotokollet avseende det årsmöte där jag valts och protokollet från det styrelsesammanträde där jag fått uppdraget att hämta ut brevet. Detta är helt i sin ordning och enligt alla konstens regler: problemet är bara att föreningen i fråga kanske får ett eller två brev om året som behöver hämtas ut, och pappersexercisen inte står i någon rimlig proportion till värdet av breven. Med andra ord är frestelsen stor att över huvud taget inte hämta ut brev.

Säkerhet och flexibilitet är kommunicerande rör: höjer man det ena, sänks automatiskt det andra. Posten verkar helt ha satsat på säkerhet, till den milda grad att det i vissa fall saknas grund i svensk rätt för alla de krav som ställs. Det innebär att Posten är närmast totalt oflexibel. Flexibilitet är dock ett av kundservice främsta kännetecken. Med andra ord må transporter med Posten vara säkra, men som kund och brukare känns det som att man försöker förhandla med en betongkloss när man skall få ut sina saker.

Inget under att det muttras ilsket i rummet när företaget nämns.